skriv med skruv

Packad, plockad och påtänd?

2012-01-27T11:39:00.006+01:00

Jag har flyttat. Igen. Tredje lyan i Göteborg nu. Dock är denna något jag trodde skulle ta betydligt fler år: ett första hands-kontrakt. Som började gälla den 1 januari. Under tiden har jag då gått utbildning med till att bli spårvagnsförare. Inatt har jag mitt allra första ensamma pass. Jag ska köra linjerna som går längs med avenyn, och slutar klockan 03.53. Det är fredag och lönehelg. Med andra ord lär jag inte få särskilt ont om passagerare. Nyktra sådana lär nog snarare bli lätträknade. Nåja. Mina jobbtider får jag reda på klockan 14 dagen innan och då visste jag alltså om dessa tider när jag gick och la mig igår. Därför gick jag och la mig klockan tre, med tanken att sova länge.

Lägenheten jag har "flyttat" in i har sina smärre defekter: väggarna i vardagsrummet var innan beklädda med några fyrkantiga utsmyckningar. När dessa revs ner var väggen förstörd ända in till betongen. I spacklet var det inristade egyptiska figurer. Den yttre fönsterrutan hängde löst. I sovrummet hade det hängt en spegelvägg. Vid nertagandet av denna var tapeterna helt förstörda under. I köket var det två stora hål på väggen. Vid spisen hängde stora droppar med bruna fettlager och bakom spisen låg allt från gammalt fett och cigg till gröna ärtor. Det mesta i köket var dekorativt inlagt i ett lager fett och smuts. Inget av fönstren gick att se ut genom. I badrummet hade någon målat kaklet... och försökt plocka bort några småbitar. I badrummet smyger det mystiskt upp vatten på golvet under natten. Ja, sen var ju resten av lägenheten dammig och fläckig med, inte att förglömma.

I det här skicket lämnade förra hyresgästen det här boendet till mig. Om man ska skratta eller gråta? Jag vet inte riktigt. Med tanke på hur tufft jobbet varit den här perioden ligger nog det sistnämnda närmast till hands. Jag har haft kontakt VARJE dag med min bovärd. Klagat, tjatat, vädjat, pratat och så vidare. Han är mycket ord, lite verkstad. Tillslut fick jag ÄNTLIGEN beviljat att väggarna skulle göras om. Sedan när han pratat med förra hyresgästen blev det efter tårar från hennes sida så att jag får städa, och skriva ner antal timmar, och detta ersätts av henne med: tadaaaaa 50 riksdaler i timmen. Jag har skrivit ett utförligt mail om hyresreducering. Tillslut halvskrek jag i luren när jag stod ute i minusgrader utan vantar till min bovärd att jag inte har tid med det här för att jag har ett heltidsjobb dessutom. Då började det hända lite. Igår fick jag välja tapeter till sov- och vardagsrum, och idag färg till kök och badrum.

Nu tillbaka till den där lilla detaljen att jag skulle sova länge idag. Klockan halv nio ringde en snubbe från posten och sa att min tv var på g. Mellan klockan 10 och 14 skulle den anlända. Nice. Sedan ringde det igen, min nya kyl och frys var på ingång. Ica flyger upp som en skållad ekorre och börjar rensa ur kylen (som jag för tre dagar sedan spenderade en timme med att sanera). Då ringde det på dörren och jag slängde såklart bara upp den för de två herrarna utanför och fortsatte rensa. De undrade vad jag höll på med och knallade in i vardagsrummet (med skorna fast jag dammsög och moppade som en tok igår!), och där tyckte jag att det var konstigt att de gick eftersom det är sällan man har kylen och frysen där. Men det var inte heller deras mål: de skulle byta min fönsterruta. Så in med dem, och sen när de går för att hämta rutan kommer kylen. De jobbande gubbarna samsades fint om hissen och slängde göteborgsskämt mellan kök och vardagsrum. Då plingar bovärden på dörren för att spackla kök och hänga upp det som saknas i badrummet. Medan alla de här fem gubbarna rantar fram och tillbaka anländer postensnubben. Han förkunnat enkelt att tv:n inte går in i hissen och står därför nere i porten, och kan jag bara skriva på?

- Eh, kan jag få hjälp att bära upp den?

- Nej, tyvärr.

Nähepp, men va fasen. Jag har fem rantande gubbar i lägenheten. Bovärden vill jag helst inte blanda in i nåt ömtåligt för han har uppenbarligen nån form av diagnos som gör att han verkar fara runt småhög hela tiden, så jag siktar in mig på de äldre fönsterfarbröderna, lägget huvudet på sned och frågar om de möjligtvis kan hjälpa en flicka i nöd (nja, jag använde väl kanske inte riktigt de orden). Så jag och fönstersnubben kånkar upp min sprillans nya tv.

Nu sitter jag, på golvet, i mitt sovrum som är det enda rum där det just nu inte pågår full aktivitet, och börjar känna mig en smula stressad över det faktum att sömn skulle vara en mycket högprioriterad gåva.

En liten egyptisk farao någon?

Eller varför inte den FINA delen av väggen?

Dagen då allt spårade ur

2012-01-09T16:51:00.004+01:00

Imorse när jag vaknade tyckte jag att det var för många minusgrader ute (fem stycken) och för många plusgrader inom mig (fler än mina vanliga 36). Jag försökte ge bort några av mina plus för att jämna ut det hela, men misslyckades fatalt. Sedan började jag dagen med att sitta i min vagn och snora, och snora lite till med ett tungt huvud. Dock fick några alvedon och en energidryck mig fokuserad igen, för som situationen är just nu kan man inte vara hemma från jobbet.

Sedan kom då droppen för den här dagen får man väl säga. Eller för att vara fyndig: allt började spåra ur. Jag skulle göra en högersväng där det egentligen inte går några ordinarie linjer, vilket innebär att växeln kanske inte är helt tiptop när man lägger den. Men jag la den för högersväng, kollade noga så växeltungorna slöt och påbörjade min lilla sväng. De som åkt spårvagn vet att det kan guppa och skumpa väldigt mycket när man kör igenom en växel eller över ett spårkryss. Så även denna gång. Det skumpade rejält, och kändes faktiskt väldigt suspekt.

- Nu spårar vi ur, säger jag lite halvt hysteriskt och halvt på skämt till min instruktör som står bredvid mig.

- Nejdå, svarar han kolugnt.

Plötsligt börjar människorna utanför mitt fönster springa i panik och jag ser att hela ström"snöret" (ni vet det som hänger över spåret och förser vagnarna med 750 volt ström hela tiden) vajar upp och ner som om det pågår en orkan däruppe. Mitt emot mig har jag en mötande vagn och jag undrar i mitt stilla sinne vad han sysslar med för att få strömtagaren att fara såpass. Massa gnistor flyger dessutom. Han ser snarare skräckslagen ut och pekar uppåt med en blick på mig. Min lilla instruktör hoppar raskt ut ur vagnen och ser till sin fasa att hela vår bygel (den som då tar emot strömmen uppe på taket) är helt böjd bakåt, och ber mig ringa ett il-anrop till vår trafikledning (det högst prioriterade anropet) och berätta att vi har en nedfallen bygel (som då kan göra hela vagnen strömförande om det vill sig illa). De svarar med att de skickar ut en bil. Själv känner jag att det inte riktigt stämde och kliver ur vagnen och går bakåt medan min instruktör står kvar inne och funderar eller vad han nu gör.

- Eh... jag tror minsann att jag hade rätt. Vi HAR spårat ur en smula.

-Har vi?

Han kommer raskt ut och medger att jag faktiskt har rätt. Endast framdelen på vagnen står där den ska. Resten har spårat ur rejält och står typ 30 centimeter från sina rälar och ja, vi har väl spårat ur i 10-20 meter. Asfalten har fina hjulspår en väldans lång sträcka.

Jag knallar tillbaka till växeln och ser att den nu ligger för körning rakt fram (jag hade lagt den för körning åt höger). Samtidigt hörs sirener i fjärran och våra ledningsbilar kommer samtidigt som det börjar samlas en rätt rejäl folksamling som tittar förundrat och spekulerar och frågar och tittar lite till. Någon får se att det står utbildning på min rygg och finner detta högst komiskt. Det gör också alla ledningssnubbar som kommer och ska försöka lösa det hela. Jag har ju självklart då också lyckats få hela ledningen strömlös så inga vagnar kan passera... alls. Snubbarna frågar hur många dagar jag har till uppkörning och skrattar gott åt svaret medan de suckar att det ju är kört för mig innan de skrattar lite till. Högst förnedrande. Alla verkade dessutom vara två meter långa så jag kände mig som en halvhysterisk myra där jag jamsade runt i min illgula väst med utbildningstryck på. Jag fick också träffa på honom som man i början av utbildningen får höra att man ska undvika under hela karriären: utredningssnubben. Jag får berätta allt så exakt och kronologiskt jag kan.

Tillslut, när både jag och min instruktör halvt frusit arslet av oss, får vi åka med ledningsbilen till en närliggande hållplats eftersom "det här kommer ta tid att få ordning på". I vår tetraradio får vi hela tiden höra hur övriga vagnar ska köra för att undvika det här. Vi får höra utrop på hållplatserna och veta att extrabussar måste tillkallas. Därefter får vi ta en vagn, byta, och sen ta bussen tillbaka till jobbet.

På jobbet möts jag av fina high five av vissa instruktörer och massa hot om löneavdrag och avsked, dock på skämt, så alla har under resterande dagen haft omåttligt roligt åt att Ica minsann spårat ur innan utbildningen ens var klar (det var dessutom min instruktörs första urspårning och han har jobbat i åtta år). Under lunchen inser vi att hela grejen nu ligger ute på GPs webb. Några timmar senare ligger en uppdaterad version uppe med bild och allt. Där berättas det att trafiken stod still i tre(!!!!) timmar. Jag vill inte veta hur mycket pengar jag kostat Spårvägarna innan jag ens börjat dra in pengar för dem. Jag ligger så att säga redan minus.

MEN, och detta är det största men av alla: det var inte mitt fel. Jag hade växlat rätt, kontrollerat tungorna och körde inte för fort. Växeln var helt enkelt elak och växlade tillbaka sig när jag enbart var halvvägs genom.

Men, tack GP för att ni berättar att det var en övningsvagn, och tack alla vänner som messat och självmant frågat om det var jag. Det kallar jag höga tankar om mig, så okej då: It was meeeee!

Bilden snodde jag från GP (vars artikel du kan läsa här)

På eftermiddagen började det snöa, och imorgon har jag slutprov. Yaaaay!

Vuxet år

2011-12-30T21:06:00.008+01:00

Var 2011 månne året då jag faktiskt blev vuxen? Och då framkommer ju ytterligare en fråga: Vad är egentligen en vuxen? Om det är en gift person med barn, villa, volvo och villa så nej, då är jag nog så långt från vuxen man kan komma. Även om jag gärna skulle plocka in en vovve eller två i min lya. MEN, är en vuxen en person med jobb, bostad, sova klockan 22 och spela sällskapsspel på lediga kvällar, ja, då är jag nog plötsligt vuxen.

2011 är året då jag faktiskt, efter alla yrken man kan läsa om i tidigare inlägg, skaffade mig fast jobb. Eller ja, riktigt fast är det ju inte ännu, men det ska till ett rejält klavertramp av mig. Jag har nu i alla fall kommit halvvägs i min spårvagnsförarutbildning (hur många poäng kan det tänkas ge i wordfeud?), och sitter bänkad i skolbänken och lär mig om lk-fel, mekbromsfel, taxa, signaler, växlar, konflikthantering (akta er för klottrare gott folk. De är livsfarliga.) halva dagen medan jag är ute och fräser i spårvagnen andra halvan. Det är faktiskt hur roligt som helst att köra spårvagn. Totalt livsfarligt, jäkligt krångligt och skräckinjagande, men skoj. Ännu har jag inte kört på någon eller några, men jag har fått använda farobromsen (den som är för "kriser") några gånger då folk farit ut på spåret (människor verkar faktiskt tämligen självmordsbenägna i innerstan.). Vi har kört halkbana, bytt plats på vagnar, rollspelat farliga händelser i vagnen (mina kursare är skådespelartalanger vill jag lova. Särskilt när de ska spela sex år gamla och blivit kvarglömda på vagnen av sin mamma. Vi var också väldigt duktiga på att spela överförfriskade partyprissar.), utfört HLR på en docka vid namn Mini Anne, knallat under vagnen och petat på sladdar, kört rullstolar och rullatorer in på toaletter och hissar, lekt blinda i gången och så vidare. Ja, ni hör ju själva. Vi roar oss kungligt.

Så ja, vuxengrej ett: jobb. Vuxengrej två som inträffat är att jag fått lägenhet, ett förstahandskontrakt. Det har ju hänt förr i livet, men i Götet kan det ju ta relativt lång tid för att uttrycka det milt. Men nu har jag en tvåa, på femte våningen med balkong och badkar. Allt ska målas och spacklas och när jag ska hinna det har jag inte en susning om, men den står där, och den är "min". Så nu är det jobb och lya. Jag ska få mitt livs första semester. Jag har köpt mitt livs första soffa (en dyr jäkel, men på halva priset), ska köpa min första tv. Imorgon ska jag på middag och inte storpartaj.

Dock blir middag ibland fortfarande choklad eller pepparkaksdeg. Jag skriker högt när min vagn inte svänger dit jag vill. Mitt kylskåp innehåller främst cola zero och öl. Homer Simpson pryder mina sängkläder. Kanske ska jag ta det lite lugnt med att slänga med vuxenövertygelser.

Christoffer bondar med Mini Anne

"Ska han se ut såhär? undrade Filip när han vände runt på vår ena instruktör... och med tanke på hur hans vänstra skenben ser ut kan man ju undra.

Vi ringer SOS med våra fina pappmobiler.

Vi har även promenerat nere i de mörka, långa tunnlarna.

Ingen stor affär...

2011-12-06T20:49:00.003+01:00

Hatten av för våra spårvagnschaufförer. Jag måste bara säga det. Det mesta går runt i mitt huvud av alla signaler, symboler, knappar, växlar, hastighetsbestämmelser och hjulaxlar. Tyckte man körkortspärmen för bil var tung är denna tyngre. Inatt fick jag jaga av obehöriga passagerare från övningsvagnen och hur mycket jag än gastade att de skulle kliva av eftersom det bara var en övningsvagn var det ingen som lyssnade. Då körde jag sammanlagt tio minuter igår. Hur jag ska drömma inatt när jag kört i över en timme idag känns lite skrämmande att tänka på. Men att köra sen... är så roligt. Igår, dag ett, var jag såklart den i gruppen som fick passera korsvägens alla kringelikrokar. Det gick rätt okej och jag körde inte över någon. Idag gick turen genom hela stan, dock med smärre missöden som bakåtrull, strömavbrott, växlar och signaler som inte ville som jag, men vi kom fram och tillbaka hela vägen, och min handledare sa att han kanske kunde nöja sig med en årsranson valium för min övningskörning.

Dock har jag åter fallit offer för det där med smeknamn, och nu har det nästan kommit ett steg för långt tror jag. För jo, jag har plockat fram min IFK-halsduk igen, och jo, jag råkade ha min ifk-hoodie under gårdagen eftersom den är mörkblå och jag tänkte smälta in lite innan uniformen kommit. Mitt nya smeknamn bland chaffisgubbarna har således blivit Blåvitt. Nu till det jag finner en smula komiskt: mitt "vanliga" smeknamn, Ica, har nu blivit Blåvitt på jobbet. Nu när jag då står för både kedjor som Maxi och Coop undrar jag när jag ska börja leva upp till namnet Hemköp, eller varför inte Willys? Och på detta undrar jag när de två förstnämnda kedjorna ska börja sponsra mig efter all gratisreklam jag bjuder på, även om just termen Blåvitt för Konsum numera är lite förlegat.

Men, på det stora hela får jag väl helt enkelt acceptera att jag får namn efter mataffärer, men vad som ska krävas för att förtjäna smeknamnet Willys vill jag inte ens tänka på...

Känn dig blåst

2011-11-27T19:11:00.002+01:00

Den här helgen har jag sprungit. Efter både vagnar och bussar, med olika resultat. I morse när regnet piskade och väskan blåste en meter bakom mig sprang jag i motvind med alla mina gåvoartiklar (kanelbullar, prinsesstårta, choklad, apelsiner, kaffe och lite annat smått och gott) för att hinna med bussen som skulle ta mig hem efter en lång jobbnatt. Det var den enda av alla springturer där jag faktiskt hann ikapp källan till jakten, och helt klart den mest uppskattade. Dock sprang jag en halvtimme tidigare för att hinna med en buss som skulle ta mig hela vägen hem. Kom fram med mjölksyra och det visade sig att bussuschlingen hade gått en minut för tidigt. Sådant händer inte ofta, men på söndagsmornar kan det minsann inträffa. Kul för dem som hann med i alla fall. Och nu slapp ju jag ge mig ut ytterligare en gång efter mina gratisvaror då alla kuponger gick ut idag. Med tanke på vindarnas tilltagande styrka ska jag tacka morgonens tidiga buss för att ha avgått för tidigt.

Tanken var ju att jag skulle hem och vila huvudet på kudden några timmar, och helst sova, men den önskan försvann då det hela dagen låtit som taket ska lyfta i lägenheten (vilket vi verkligen inte får hoppas händer eftersom det bor en barnfamilj ovanpå och det vore ju hemskt tråkigt om de blåste bort med taket). Går jag nu för nära fönstret blåser luggen upp lite och trots att jag verkligen haft all tid i världen idag att duscha och tvätta mitt hår drar jag mig väldans för att studsa in i duschen eftersom den är belägen bredvid ett stort fönster, och draget från det fönstret gör att mitt duschdraperi inte direkt hänger rakt ner. Jag känner inte för att ställa mig näck i det vinddraget. På västtrafiks hemsida ser jag hur fler och fler turer ställs in med både det ena och det andra och jag är en smula nojig att de ska ställa in min buss lagom till jag ska fara iväg till jobbet strax efter klockan 22. Tyvärr kan jag nämligen inte se några möjligheter att ta mig till jobbet till fots utan att hamna mitt på Ullevi eller i ån eller upp i Lisebergstornet (vilket ju vore hemskt eftersom Liseberg är stängt idag pga. vädret).

Den tiden jag inte suttit invirad i en filt och faktiskt haft det ganska gött under dagen har jag faktiskt plockat fram mina ljusstakar och satt upp dem. I den ena var en lampa trasig. I den andra var tre olysande. Den sista funkade ypperligt, vilket är lite suspekt eftersom den inte funkat sen 2005 och var den enda ljusstake som jag köpt nya lampor till, som nu då inte behövdes.

Jag minns hur jag tyckte det var otroligt roligt att slå rekord i 60 meter när stormen Gudrun var på besök och jag började springa i medvind. Kanske ska jag satsa på samma grej idag och hoppas på att det är medvind ner till jobbet...

Big brother is watching?

2011-11-23T20:57:00.003+01:00

De flesta som känner mig vet att jag har en relativt välkänd last. Även de som inte känner mig har antagligen snappat upp denna last via blogg eller bekanta. Förvisso är kanske lasten inte bara en till antalet utan... tre? Tror alla är överens om choklad och cola zero i alla fall. Last nummer tre kan ju vara allt från böcker till kräftor. Men de två förstnämnda är väl de som är allmänt kända.

Nu blir jag lite nojig här över hur mycket samhället faktiskt verkar veta om sina invånare. Ganska nyligen bytte jag adress här i Götet och begav mig till andra sidan stan. Genast är alla företag snabba med att rassla in erbjudanden om varför jag ska välja just dem som mina offer för olika tjänster i stan. Detta är otroligt uppskattat, särskilt när jag ju faktiskt nu får dessa erbjudanden för andra gången. Jag får exempelvis en gratis hemleverans mat från ett Ica utanför stan. Tandläkare slåss om att få rota i min mun för en reducerad summa. Ja, ni förstår poängen. Dock är jag som sagt nu lite konfunderad för bland kanske sex stycken erbjudanden från mataffärer har jag fått följande: köp 2 stycket 200-grams chokladkakor, betala bara för en. Kom in och få en gratis 200-grams chokladkaka. Köp en 200-grams chokladkaka för 5:- och Handla för 100:- så bjuder vi på en.... jajamensan, 200-grams chokladkaka.

Får alla så mycket erbjudanden om just Marabous 200-grammare, eller har storebror snokat i mina gamla inköp och därmed sett att 80% av mina ätbara inköp består av choklad (till ätbara hör då inte cola zero. Den hör givetvis till drickbar.)? Det är lite det sistnämnda alternativet jag personligen tror är det rätta. Jag menar, skulle de verkligen riskera att skicka ut så mycket chokladerbjudanden till någon med diabetes eller mjölkintolerans? Är det en varning att jag ska börja handla mer nyttiga saker så staten inte snart får för sig att jag, med denna mathållning, kommer bli en samhällsbelastning inom bara ett par år och därmed eliminera mig?

Dock är jag väldigt glad för dessa erbjudanden: de minskar ju mina chokladutgifter avsevärt, i alla fall för nån vecka. Och om det nu är så att storebror tittar (alltså staten, inte storebror i Hultet, för han läser nog inte ens bloggen och ger dessutom blanka fasen i hur mycket choklad hans lillasyster stoppar i sig) är jag tacksam över att de är så noga i sina erbjudanden så jag inte fått dela med exempelvis en mjölkallergiker och därmed max få köpa vissa sorters grönsaker för en billig penning och kanske få nån torr limpbit gjord på sojamjölk.

Var ska det sluta?

2011-11-17T23:04:00.003+01:00

Under helgen som gick befann jag mig på landet och ömsom flöt i en badtunna med 40-gradigt vatten och ömsom delade säng med två vovvar och en katt. I badtunnan hade jag dock sällskap, och båda gångerna, fast med olika sällskap, kom jobb upp. En 21-åring yngling vid min ena sida berättade en smula imponerat om en 35-årig kille som haft tio olika yrken. Där började jag fundera och kom fram till att jag inte ens fyllt 30 än (men det är på intågande), men haft följande yrken (nu räknas då endast dem som jag faktiskt fått lön för. Ideellt tjafs tar för mycket utrymme):

- Jobbat i stall
- Förskollärare
- Rullstolsmontör
- Truckchaffis
- Lagerarbetare
- Melonlådevikare
- Fruktplockare (pumpor och vindruvor)
- Välgörenhet för hjärtsjuka barn
- Lärare (låg-högstadie i allt från gympa till matte och sexualkunskap)
- Radiopratare
- Ad-assistent
- Bibblobitch (vilket då innebär helpdesk och studentvakt)
- Telefonförsäljare (aldrig aldrig igen)
- Telefonintervjuare (snäppet bättre än ovanstående)
- Frilansjournalist
- Elevassistent
- Resurslärare
- Brevbärare
- Webbredaktör
- Personlig assistent

... och nu ska jag ut och köra spårvagn på heltid efter massa tester, granskningar och intervjuer. Min stilla och inre fråga är följande: var ska detta sluta?

Inte konstigt att man känner sig en smula utslagen ibland

Analysera mera

2011-08-31T22:21:00.004+02:00

När jag var tolv fick jag höra att jag analyserade för mycket. Som 20-åring sa en kollega åt mig att om jag inte slutade analysera så förbannat skulle min hjärna koka över. Må så vara, men hey, jag gillar att analysera. Nu har mitt analyserande både länge och väl gällt bloggen, för tro inte att bara för att den står ouppdaterad att den är glömd. Frågan är vad man får ut av den. Jag har sagt ända sedan jag startade min lilla blogg på midsommarafton 2005 att dess uppgift skulle vara att roa. För det mesta har jag haft det i åtanke, även om det kommit in lite upprörda inlägg till och från.

Nu sitter ju var och varannan kvist på fejan om dagarna och skriver där i sina statusuppdateringar, och där har jag med varit och lagt min analyserande näsa i blöt. För varför skriver man vad man sysslar med hela tiden? Jag kan förstå de människor som skriver när de gjort något extravagant, eller för att berätta något som många bör veta, för då är det himla effektivt. MEN, däremot, vad får man ut av att skriva att "idag har jag fött femton barn, bakat sju plåtar kanelbullar, skänkt 30 000:- till Afrikas horn, städat huset två gånger och hittat ett botemedel mot aids. Nu sjunker jag ner i soffan med ett glas rött."? Vill man att människor ska hurra, peppa och berätta hur överdrivet bra man är? Jag diskuterade detta med en vän, och hon sa att, jo, för vi svenskar är ju inte så bra på att berömma oss själva. En annan vän sa att hon mådde dåligt av att alla var så bra för då kände hon sig så dålig. Men herregud. Om vi nu måste få det berömmet från andra, ska vi då börja skriva och fråga våra fejsanvänner om vi ska köpa lättmjölk eller mellanmjölk med? Om vi inte själva kan känna när vi gör bra saker börjar jag verkligen bli rädd. Och ska vi må dåligt för att andra mår bra, ännu mer skrämmande. Samma sak gäller uppdateringar som "Fan vad livet suger, det var rödljus hela vägen till jobbet, det regnade på mig fram till skrivbordet, jag satte dagens lunch i halsen och på vägen hem bajsade en fågel i mitt huvud". Vad vill vi med dem? Att folk ska krama, säga "stackars" och berätta att allt blir bra igen för vi är ju så bra människor?

Samma sak gäller bloggar. Jag läser SÅ extremt många bloggar där det enbart handlar om hur synd det är om personen, hur dåligt denne mår, hur orättvist allt är och så vidare. En sak har jag fått lära mig: allt i livet är val. Jag säger inte att man väljer hur man känner, men man väljer hur man tänker, och tankar brukar föra med sig en känsla. En känsla kommer inte bara "plupp" utan någon bakgrund. På något sätt då så väljer ju negativa bloggar att vara så negativa, och stanna där och gröta runt i allt gojsig svart gegga. Det ger mig lite illamåendekänslor, men vad fasen, jag väljer ju att läsa :) Vad vill man med sådana bloggar? Få medkänsla? För vill man bara få ur sig grejer finns ju den trevliga och härliga dagboken, och vill man inte skriva för hand finns det worddokument.

Därför har min blogg fått vila lite. Göteborg gör mig bara gott. Jag har analyserat länge och väl, och min tanke med bloggen är fortfarande att roa. Vi får bara se hur rolig jag känner mig, men det väljer jag ju genom roliga tankar. Ni ser, allt går runt. Jag skriver väldigt sällan på fejan längre, för jag har liksom missat lite vad jag ska få ut av det. Dock ska det sägas att jag absolut inte har varit i alla de små träsk jag analyserar över ovan, men jag har analyserat om varför, och kommit till lite analyserande svar som krävde ytterligare analys. Kort och gott analyserar jag nog lite för mycket bara. Men åter igen; hey, I like it.

Minnesvärda 8 juni

2011-06-08T08:05:00.005+02:00

Tiden går. Det har vi väl alla märkt eller? Själv har det undgått mig att uppmärksamma hur fort den faktiskt gått. Ungefär så här fort:

Idag för 20(!!) år sedan gick jag ut tvåan. I hultet är det tvåorna som står för avslutningsunderhållningen och således även 1991. De två klasserna som vår årgång bestod av knallade fint på rad in i Folkets hus inför hela skolan och en hel drös föräldrar. Jag hade fått äran att gå i täten av ena ledet och blev tillsagd att synka med andra ledet OCH gå långsamt. Detta vållade stora bekymmer vill jag lova, för killen som gick i täten för andra ledet var inte alls pigg på ett långsamt intågande. På detta skulle jag gå med en docka i famnen, något jag skämdes otroligt för eftersom jag verkligen avskydde dockor. Just den här tyckte jag dock om eftersom jag fått den av en kompis, men jag lekte inte med den, och ville absolut inte bli sedd med den. Tänk om någon skulle tro att jag gick med den i famnen för jag var en sån där fegis som släpade runt på dockor som trygghet hela tiden. Vi kom dock fram till scenen tillslut, och temat Alice Tegnér kunde inledas. Minns att både Annapanna och Lotta berättade för hela publiken om Alices bakgrund, Anna berättade hur hon skrev visor som liten som hon kallade för finnopp och Lotta berättade hur Alice föräldrar tyckte hon skulle bli lärare och att hon blev det. Det blev solon och skönsång till alla dessa visor. Näst sist kom anledningen till att jag hade den där dockan med mig. Jag skulle gå fram och sjunga solo till "Goddag min fru", och visa med dockan allt som gjordes i verserna. Det skulle vaggas, matas, tvättas och läras gå innan vi var klara. Fem verser. I slutet var jag så hes att jag sjöng så falskt det är möjligt att göra. Falskt var det redan från början, men när rösten höll på att lägga av var det verkligen olidligt falskt.

Jag fick även en silvrig cykel i födelsedagspresent denna dag.

Även vid tio års ålder lyckades vi ha skolavslutningen den åttonde. Jag skulle spela solo på trumpet inför hela skolan (Jag vet! Redan på den tiden hade jag ingen självinsikt.). Mamma hade någon fin vision hur hon skulle sy ihop nån form av blå kjol som skulle bäras med vita cykelbyxor och nån sydd topp. Dagen före avslutningen var det väldans stress och tillslut fick jag prova kreationen. Det tog en halv minut innan mamma beslutade att jag skulle ha mina illrosa piratbyxor med tillhörande rosa "klänning" med vita prickar som vi köpt till årets Teneriffaresa i februari.

Dagen i ära vaknade jag med feber. Är detta ett syndrom som känns igen? Men feber knallade jag till skolan i alla fall med trumpetväskan i högsta hugg. Dock i min dimma knöt jag jackan runt midjan, glömde bort mig totalt och stegade upp på scenen i min fina rosa outfit och en blå baseballjacka knuten runt midjan. Minns att Lotta, som redan på den tiden var modemedveten, fick spel och försökte gestikulera åt mig att ta bort den. Inför hela skolan kan jag säga att jag inte såg Lotta. Så jag spelade min trudelutt, sen en låt med mina två trumpetkompisar. Antagligen lät det lika falskt som sången två år tidigare.

På vägen hem köpte mamma en tvillingbok till mig i födelsedagspresent och väl hemma bäddades jag ner i skuggan med denna bok och en tillbringare saft. DÅ njöt jag.

Sedan tror jag ärligt talat att det dröjde till 2001 innan skolavslutningen inföll den åttonde igen. Då var det dags för student. 10 år sedan idag. Då hade jag äntligen kommit till insikt och höll mig från allt vad soloframträden hette. Dock hade jag fått min vilja igenom till låt att springa ut till: E-type- We gotta go. Tycker fortfarande att det var ett ypperligt bra alternativ. Ingen annan som hade heller. Blev sjungande, blommor och åkande på flak runt byn. Hemma väntade släkt, fotbollsbrudar och lite annat folk för att fira. I sedvanlig ordning går alla studenter med vänner ut på Hultets enda dansställe (nedbrunnet tre gånger och således inte längre ett dansställe). Fotbollsbrudarna slängde dock in mig i ett bagage och åkte hem till Fridas dåvarande pojkvän för lite vidare fest innan vi gick ut. Där fick jag också finna mig i att kläs ut till en julgransprydnad med mängder av serpentiner och ballonger. Kvällen var otroligt rolig, och avslutades i någons stuga med Håkan Hellström (där kom det årets falsksång) innan bror var snäll och hämtade mig. På vägen hittade vi fina Johanna och Maja (ja, bokstavligt talat på vägen), och tog även med dem hem. Innan vi slocknade fick Johanna lyssna på Destinys child i brorsans gigantiska lurar medan Maja förkunnade att bästa raggningssättet borde vara att dansa naken nedför gatan med en korv mellan skinkorna. Vet ej om detta någon gång blev en beprövad metod.

Den åttonde juni för fyra år sedan tog jag examen från Mälardalens högskola i textdesign. Samma dag fyllde jag 25. Med andra ord en dag värd att fira. Över 30 pers samlades i min tvåa och det partajades rejält. Det var värmebölja ute och vi fick sitta utomhus gruppvis för att inte koka ihjäl uppe i lägenheten. Även denna dag blev det utgång. Jag cyklade med Emily på pakethållaren och vi skrålade "la de svinge" hela vägen ner till stan. Vackert från hennes sida, falskt från min.

Man kanske kan sammanfatta mina födelsedagar med falsksång och skolavslutningar.

Idag träder jag in på sista året som tjugo-nånting, och än så länge har jag inte sjungit en ton. Men det får jag väl ändra på. Ikväll är det säsongens sista match och förhoppningsvis leder det till en segersång efter slutsignal... Falsk sådan.

Kloka ord

2011-05-21T14:47:00.003+02:00

Konversation ute på en picknickfilt:
Ica: min nya hobby är att snora.
Cecilia: dumskalle.
Ica: men... Bättre att ha det som hobby så får man ju utöva sin hobby ofta.
Johanna: jag tycker du låter lite bitter.
Cecilia: som mörk choklad utan socker.

Smart åttaåring det där.

Huskurstips någon?

2011-05-20T17:33:00.003+02:00

Det är maj månad, vilket innebär att det är månad nummer fem. På dessa fem månader har jag hunnit med att vara sjuk tio(!!!) gånger. Det är helt sjukt(hehe), och jag kan väl erkänna att det gör mig en smula bitter. Den här gången har jag exempelvis missat två nätters jobb (vilket är måttligt bra då jag hann jobba EN natt, ensam, innan jag blev sjuk, på nya jobbet.) och en väldigt värdefull pluggvecka då jag imorgon har omtenta i personlighetspsykologi.

Frågan jag ställer mig är när detta ska sluta. För visst har jag haft bra perioder, men jag har nog aldrig haft en termin utan minst två sjukskrivningar. Det är bara att tacka och bocka för att jag alltid, sen jag flyttade hemifrån, haft så söta grannar och vänner som försett mig med det nödvändigaste medan jag legat hemma och snorat. Det är med andra ord något jag måste ha i åtanke när jag flyttar.

Jag vet att jag bloggat om det flera gånger förr. Hur det snackats om att jag varit allergisk mot lov, eftersom jag alltid blev sjuk då. Sen när skolan slutade blev jag allergisk mot att resa, och särskilt hem till Småland, för då blev jag sjuk. Stämmer förvisso fortfarande: var hemma i påsk, blev sjuk två dagar efter hemkomst till Götet. Var hemma i helgen, blev sjuk en och en halv dag efter hemkomst. Men i år räknas det inte, för i år har jag blivit sjuk var fasen jag än befunnit mig. Bästa Åsa som bor nere i Skåne fick en liten sötnos första januari och jag har ännu inte ens sett underverket för att jag spenderar min lediga tid med att snora.

Extra påtagligt blev det när jag läste det här. Ett inlägg från Lotta, där jag är bästisen som gillade mimosasallad. Jepp, sjuk då med.

Med andra ord:
Namn: Ica
Yrke: Sjukling
Hobby: Snora
Last: Balsamnäsdukar
Favoritord: Atchooo!
Favoritfärg: Snorgrön
Plats: Sängen och soffan
Favoritlåt: You make me sick (Pink såklart)
Motto: Planera ingenting, för du får antagligen ställa in det på grund av sjukdom
Drog: Feber
Favoritplagg: Pyjamasen
Favoritbok: Fass
Favoritfilm: Pillertrillaren
Favoritprogram: Sjukhuset
Favoritårstid: Vintern, för då kan man vara likblek och ändå smälta in.

Nåja, tur att man har humor iaf ;)

Här händer det grejer!

2011-05-05T19:11:00.003+02:00

Jag vet inte vad som hänt. Kanske har jag tröttnat? Kanske hinner jag inte med på samma sätt? Kanske känns det överflödigt? Inte katten vet jag, det händer så jäkla mycket hela tiden att man ju omöjligt kan hålla koll på varenda liten känsla som smyger sig på. Men, som ni alla säkert märkt ekar det mer och mer tomt i den här bloggen. Jag tänker på den varje dag, men längre än så kommer jag inte. Och, som vi alla vet: det är INTE tanken som räknas, det är handling, och sån finns det ont om här för tillfället.

Tack och lov har inte det verkliga livet fått inställa sig med samma öde. Där händer det grejer vill jag lova. Och jag stormtrivs. Idag hämtade jag ut mitt certifikat, så nu är jag färdigutbildad nlp-terapeut. Från att inte haft ett enda sommarjobb igår så har jag typ två och ett halvt idag. Dock finns det bara tid till ett av det, vilket det blir är jag inte helt hundra på ännu. Det jag själv håller i minnet var att på ena stället skulle endast en plats tillsättas, och den blev min, om jag nu vill ha den.

På detta har jag fått besked om vad jag ska göra de kommande två åren. Jag har blivit antagen till en utbildning som tar in 15 personer vartannat år. Det är sju (och en halv) person per år! I hela Sverige! Och jag kom in! Jag är så jävla glad.

Så ja, nu blir det jobb, plugg, det har varit australienbesök här, nya åkturen atmosfear på Liseberg har åkts, jag har tagit emot rymlingar, fått ett diplom att hänga på väggen, legat sjuk, vunnit fotbollsmatcher som målis igen fast det inte skulle ske. Ja, kort sagt: det är nu det händer.

Vårkänslor

2011-04-09T17:02:00.005+02:00

I veckor har jag verkligen saknat tre saker över mycket annat: hundar, sol och en skog att gå i. Idag fick jag samtliga, och därmed låter jag dagen tala i form av bilder som duktiga Ida tagit.

Var tog formen vägen?

2011-04-03T17:05:00.004+02:00

Jag är en planeringsmänniska. Jag är inte särskilt impulsiv, och jag har också svårt att ändra om i mitt planerade schema. Det är inte min påse chips så att säga. Mycket har dock förändrats på senare tid, och jag har försökt bli lite mer impulsiv gällande oplanerade event, men det har visst uttryckt sig på andra sätt också.

Om mindre än tre veckor har vi seriepremiär i korpen. Om man ska spela fotboll är det i alla fall en klar fördel om man inte har genomkass kondition. Det kommer Ica på nu. Så... idag har jag varit ute och sprungit för att se hur mycket flås som verkligen finns kvar i kroppen. Svaret är helt enkelt inte uppmuntrande: så gott som ingenting!

Såvitt jag kan minnas (och det vet vi ju alla att jag gör, oftast på tok för länge också) har jag alltid tränat. Har det inte varit en massa lag som hållt en igång har det vart att studsa omkring på aerobic och liknande. Ibland har det varit både och. Tills jag flyttade till Göteborg vill säga. Vad jag egentligen sysslat med på denna sida landet som gjort att träningen försvunnit utom räckhåll är för mig en gåta, för jag tjänar inte mer pengar, har inte partajat mer, har inte en renare lägenhet eller betydligt fler akademiska poäng innanför pannbenet än innan.

Nu tänkte jag ju då se om jag kunde göra något åt detta förfall på konditionsvägen. Därför pälsade jag idag på mig (bara där skaffade jag mig ett handikapp: det var inte så kallt att påpälsning krävdes.) och gav mig ut på en löparrunda. Det sista är dock en sanning med modifikation. Skulle snarare kalla det en promenad med vissa partier lite mer aktiv lunk. För i sanningens namn var det inte långt jag orkade springa. Det var snarare deprimerande kort. Efter hundra meter satt hjärtat i halsgropen och andningen pep. Benen orkade förvisso, men vad hjälper det när resterande kroppen inte vill vara med? Föga kan jag intyga. Så jag flåsade mig fram, promenerade, flåsade mig fram en bit till, promenerande, svor, låtsades stretcha, och begav mig hemåt, lunkandes. Tror att på det stora hela knappade lunktiden ihop till runt en kvart.

Men men, jag kom ut i alla fall, jag fick ett kvitto på hur kass konditionen var, OCH jag har insett att den banne mig inte kan bli sämre. Så nu är det bara att ta tag i sig själv och komma igång till den forna kondition jag, åtminstone i nuläget, intalar mig att jag hade. När Korpen drar igång kommer jag vara superdeffad (hur nu det ska gå ihop med mitt tidsschema är dock något jag kommer fortsätta att förtränga genom att vissla falskt och rikta blicken mot skyn när det någonsin kommer på tal.).

Den som inte tar bort luddet ska dö!

2011-03-30T10:19:00.004+02:00

Varför har folk så svårt att ta bort luddet i torktumlaren? Eftersom att jag först bott på ställen utan tumlare, och sedan flyttade med mormors gamla tvättmaskin till förra stället så har jag inte fått erfara detta luddfenomen förrän jag nu dök upp i Göteborg.

Jag har lite svårt att förstå det faktiskt. Personligen tycker jag att det liksom är det roligaste med hela tvättningen. För där ser man ju onekligen ett tydligt resultat på att man faktiskt har städat. Det är ungefär som att dammsuga upp efter en barrande gran: Resultatet går inte att missa. Eller som en trevlig herre som jag hade boende väldigt nära under ett halvår sa: "Det är ingen mening med att dammsuga om det inte rasslar i rören." Han hade förvisso en poäng, men jag vet inte om hans fru höll med honom.

Dock kan jag förstå David Batras bok: "Den som inte tar bort luddet ska dö!", för visst tycker jag det är skoj att plocka bort mitt eget ludd, men jag vill banne mig inte ta bort någon annans. Det är ju som att pilla navelludd från nån annan. Vem vet vad det egentligen består av? Och var har det varit? Och vem vet, personen som är upphovet till luddet kanske har hela händerna fulla med vårtor, eller har kokainrester i byxfickorna. Kanske lite långsökt, men ändock fullständigt realistiskt.

Idag var jag dock först ner i tvättstugan och därmed var den ren och fin när jag kom dit. Så klockan 10 var dagens tvätt redan klar. Fast fan, kom jag ihåg att plocka bort luddet?

Var är (hund)Fjant?

2011-03-29T22:38:00.003+02:00

Det händer sjukt mycket. Sjukt roliga saker. Sjukt sjuka saker. Så därför får man enbart en uppmaning från min sida: Rösta på min fina hund Fjant(aka. Lesedi).

Här är då objektet i fråga.

Nostalgiska minnen

2011-03-12T12:42:00.003+01:00

Jag är kanske en smula nostalgisk av mig. Eller ganska mycket. När det kommer till Australien blir jag extra nostalgisk. Nu sitter jag och kollar på Livräddarna på Bondi Beach. Där är det nyårsafton. De visar när de 15 000 människorna kommer dit för att fira in det nya året. Och hur människor sen under småtimmarna drar sig ner till stranden när solen går upp. De flesta är måttligt nyktra, men stämningen är helt fantastisk.

Ja, det gör mig nostalgisk. Nyåret 2001/2002 bodde jag och bästa Åsa ungefär 200 meter från havet vid Bondi Beach i ett backpackerhus. Själva hade vi biljetter till ett nyårsfirande inne i Sydney och medan vi gjorde oss i ordning gjorde de övriga husinneboenden huset redo för efterfest. Efterfest till det 15 000 pers stora partajet. Högtalare flyttades ut på balkongerna och köket röjdes från viktiga och stöldbegärliga attiraljer. Tack och lov anade vi att det skulle bli nåt utöver det vanliga så vi låste dörren till vårt rum innan vi begav oss till stan.

Vad jag minns återkom vi till Bondi vid femtiden på morgonen, och knallade mot vår trädgård. Eller ja, om man nu kunde ana att det var en trädgård. Det var människor överallt. Ljudnivån var öronbedövande. Gå och lägga sig i huset var en idé som helt enkelt var idiotisk. Så jag och Åsa knallade helt enkelt ner till stranden och kollade på soluppgången. Det minnet kommer jag alltid ha kvar. Sitta i värmen på stranden med en av sina bästa vänner och se solen gå upp på årets första dag med musik i bakgrunden var helt enkelt fantastiskt.

Vi kom väl i säng runt åttasnåret på morgonen. Klockan 10 steg jag upp för att gå och ringa familjen och önska gott nytt år. Det minnet vill jag dock inte ha kvar. Vi hade varit tvungna att stänga dörrar och fönster när vi sov på grund av musiken, och vi var då fyra människor, som samtliga konsumerat alkohol som låg i ett rum som var över 30 grader varmt och stank fan och hans moster. Partajet var fortfarande igång när jag kom ner, och jag tror de sista deltagarna gav sig runt klockan 16 på nyårsdagen. Kan säga att toaletten på nedervåningen var inte i underbart skick, men tack och lov bodde vi uppe.

På det stora hela var det en helt fantastisk kväll och natt, och innan vi slocknade där runt klockan åtta målade vi vår roommate Marcos tånaglar röda när han sov. Även på den tiden var den mentala mognaden på hög nivå.

Noll koll nummerboll

2011-03-10T15:03:00.003+01:00

Ibland undrar jag i mitt stilla sinne vad Göteborg gjort med mig. På väldigt många sätt är det väl snarare jag som gjort vad med mig... men det är roligare att skylla på Göteborg.

Under helgen besökte jag gamla Eskilstuna och vännerna där. Jag fick höra att jag var artig och personlighetsförändrad. Om nu förändringen innebär att jag är artig får man väl hoppas att även resten av förändringarna är mer positiva än negativa. När det kommer från de vännerna tar jag det som en komplimang i alla fall. Kanske har de något att invända. Vad vet jag. På det stora hela hade jag en väldigt trevlig helg med två partaj, en shoppingrunda och en heldag i soffan med film. Där visades årets hittills bästa film: Dumma mej, eller Despicable me som den heter på orginalspråk. Helt underbar animerad film som helt enkelt alla borde se.

Dock kom måndagen väldigt snabbt och det var dags att åka hem. Där började min egen tanke på vad som hänt med mig. Jag knallade bort till tåget och satte mig lungt tillrätta. Efter ett tag kom tågvärden och kollade min biljett.
- Ehh... var ska du?
- Göteborg.
- Och du ska byta i...?
- Katrineholm.
- Och du sitter på tåget mot?
- Faaan! Sala?
- Nej, Arboga.

Jahapp. Jag hade hoppat på fel tåg. Jag har åkt sträckan mellan Arboga och Eskilstuna massa gånger, och jag har även åkt den mellan Eskilstuna och Katrineholm massa gånger. Ändå reflekterade jag inte över huvud taget att tåget åkte i motsatt riktning än dit jag skulle. Småstressad i själen frågade jag vad jag skulle göra nu, och tågvärden föreslog att jag skulle skulle åka tillbaka till Eskilstuna för att där ta rätt tåg. Själv räknade jag då väldigt snabbt ut att det skulle innebära att jag missade anslutningen i Katrineholm, vilket jag inte alls var sugen på. Så istället frågade jag fint och vänligt om det möjligtvis kunde gå nåt tåg från Arboga som skulle mot Göteborg, och jo, så var det ju. Rätt snart dessutom. Men jag fick lova lova och lova en tredje gång att jag skulle fråga det tågets konduktör om det var okej att jag åkte med. Jag fick INTE bara hoppa på tåget. Så sagt och gjort fick jag stiga av i Arboga och gå mot anslutningståget som snart rullade in på perrongen. I varsin ände hoppade det av en tågvärd, en kvinnlig och en manlig. Jag funderade i en bråkdels sekund och stegade sedan med ett brett leende iväg mot mannen.
- Heeeeej! Jag hade ett litet blonde moment idag i Eskilstuna och hamnade i Arboga istället för Katrineholm när jag egentligen ska till Göteborg. Får jag åka med er?
Av någon anledning fungerar oftast "blonde-moment-förklaringar" bättre på män, och så även denna gång. Den trevliga tågvärden skrattade högt och sa att jag givetvis fick åka med. Så snabbt tackade jag, hoppade på och rullade med det tåget istället. Jag var framme i Göteborg 10 minuter senare än om jag hade tagit rätt tåg från början. Inte illa.

Dagen efter skulle jag åka och hälsa på en kompis i andra änden av stan. Jag har aldrig åkt dit förr och skulle således ta en vagn jag inte tagit innan. Vid mitt byte nere vid Brunnsparken, där i princip alla linjer knyts samman, ställde jag mig helt enkelt och väntade på vagn nummer 3. Det tog mig fem minuter innan jag kom på att jag kanske skulle kolla om jag tog vagn tre åt rätt håll. Så ja, frågan kvarstår: vad har Göteborg gjort med mig och mitt forna kontrollbehov?

Hur tänkte ni där?

2011-03-04T10:10:00.002+01:00

Tur att jag inte lämnade ett nyårslöfte om att inleda året som en aktiv bloggare. Inledningen av mitt år har väl inte direkt gått på räls kan jag väl erkänna utan att låta för gnällig, och energin till att blogga har helt enkelt inte infunnit sig. Men nu börjar saker reda upp sig, och med det säger jag inte att jag ska bli en aktiv bloggare igen, men mitt mål är väl nånting ditåt.

Något jag funderat mycket på är hur min blogg faktiskt ändrat riktning allt oftare på "senare tid" (eller hur man nu ska uttrycka det när man inte bloggat över huvud taget på typ tre månader). Och att jag alltid skriver att "bara denna gång" ska jag skriva seriöst. Kanske är jag snarare på väg att bli en seriös person? Personligen betvivlar jag detta, men kan kanske sträcka mig så långt att inlägget kan bli av lite varierande art. Mycket har ju trots allt hänt sen jag begav mig till Sveriges framsida.

Igår kollade jag på Janne Josefsson och Debatt. Jäkligt suspekt upplägg av programmet måste jag säga. Det hela började med en diskussion om Big Brother och hur synd det är om deltagarna där, för att sedan hoppa till bloggaren Kissie som skriver att hon krubbar barnmat för att gå ner i vikt trots att hon har runt miljonen läsare per vecka. Personligen tycker jag det är värdelösa teman för ett debattprogram. Kissie är en rollkaraktär som älskar att provocera och som i mina ögon inte har många knivar i lådan eftersom denna rollkaraktären förstorar läpparna och brösten, har hudfärgat läppstitf, badar i brun utan sol, äter barnmat trots att hon är smal som en pinne och ja, you name it, för att se ut som en ledaren för klanen Blåsta Blondiner. Jag tror de flesta läser hennes blogg för att ha nåt att skratta åt, och någon att irritera sig på (för herregud vad folk gillar att gnälla. Kolla liksom mitt inlägg hittills.), men det finns säkert en grupp stackars fjortonåringar som ser upp till henne och som nu sparar alla pengar till att förstora brösten och käkar barnmat tills det sprutar ur öronen på dem, och det är synd.

Nog om detta. Debatt avslutades med att prata om de barn som skyfflats mellan barnhem, fosterhem, socialen och så vidare under 40-70-tal (och tidigare än så), och att de nu troligtvis ska få 250 000:- samt en ursäkt från Riksdagen för hur de blev behandlade som barn. Missförstå mig rätt (blä, vilket slemmigt uttryck det är), men hela mitt inre skriker emot. Visst, det är jättehemskt att de blivit behandlade illa, verkligen, men några pengar läker fan inga sår, och en "upprättelse från riksdagen är viktig", varför då? Kan man inte ge sig själv den bekräftelsen och upprättelsen kan fan inte nån riksdag göra det. De som sitter i riksdagen idag var dessutom med största sannolikhet inte med och fattade besluten om barnhemsbarnen för 40 år sen, så det blir ju ändå inte en ursäkt från de "riktiga förövarna". Och jag är hemskt ledsen, och jag gillar Morgan Alling, men jag tror inte han är i störst behov av de där 250 000 kronorna, även om han säkert inte är miljonär. Och det togs även upp en tant som skulle fylla 98 (tror jag) i år som minst borde få en miljon, och min fråga är då rätt krass kanske, men hur mycket glädje kommer hon hinna ha av de pengarna? På detta så satt det ju ett gäng väldigt upprörda herrar som var förolämpade över att det "bara" var 250 000:-. Allt under en miljon var ett skämt enligt dem. Jag blir så trött. Samtliga som satt där såg verkligen ut att idag vara arbetsföra och kunna tjäna sina egna pengar.

250 000:- är mycket pengar. Särskilt om det ska ut till över 400 000 "barn". Var kommer de pengarna ifrån undrar jag först och främst, men sen kommer nästa fråga: ska vi då göra så om 40 år igen, till de barn som idag kastas fram och tillbaka och mår skit? Jag kanske är naiv, men är det ändå inte bättre om vi satsar de pengarna på att förbättra nuet. Satsa de pengarna på sociala myndigheter, familjehem, jourhem och barn som har det taskigt idag. Ge dem bättre förutsättningar att få en bra barndom. Vem säger att de på 50-60-talet hade det sämst för då förekom det våld och misshandel. Eh... och det gör det inte idag eller? Idag bor alla familjehemsplacerade barn i babyrosa små idyller med underbara människor som bara ser till deras bästa? Idag bor alla barn inte med missbrukande och våldsamma föräldrar för att trots att allmänheten slagit larm har inte socialen resurser att bryta in? Idag blir inga barn sexuellt förgripna på av närstående släktingar eller rent av föräldrar eller fosterföräldrar? Nej, men så bra då. Då kan vi absolut ge 250 000:- var till de som hade de svårt för 40 år sedan.

Det här skriker så fel i mitt inre, och på något sätt hoppas jag att jag missförstod hela programmet igår. Tyvärr tror jag dock inte att så är fallet. Det är jättehemskt att någon ska behöva bli utsatt för våld och kränkningar och jag lider med de vuxna idag som blivit det som barn, men jag anser ändå att det är så mycket bättre att rädda det som räddas kan. Deras barndom är förbi, och de kan acceptera och gå vidare, och samtidigt finns det situationer IDAG som verkligen behöver resurserna. Där vi kan rädda barn. Borde inte det slå högre?

Näää, jag säger som Pumba helt enkelt: Lämna ditt bakomflutna före dig.

Gammal å glá

2011-01-02T12:15:00.002+01:00

Är detta året då jag blir gammal? Eller ska jag helt enkelt låtsas att det beror på att jag varit totalisolerad från människor hela året hittills? Men mycket pensionärstendenser har flyttat in i år. Jag har inlett både dagen och gårdagen med att dricka té. Men det kanske kan bero på extremt svullen hals och blåmärke under foten? Jag har varken duschat eller tvättat håret i år. Fast det kanske inte är en pensionärsgen utan snarare att jag är ohygienisk? Ur aladdinasken har både likörtryffeln och körsbärslikören slunkit ner. Men det kanske snarare hör till isoleringen: ingen annan har velat äta dem, och man kan faktiskt inte slänga choklad.

Och på detta upprörs jag ju uppenbarligen av både tv (se nästsista inlägget) och nu även tidningen. I Aftonbladet idag kan man läsa hur blogglaget i Fångarna på fortet var ute och festade med produktionsteamet, och bloggaren Paulina "Paow" (vem i hela friden det nu är... kanske även det ett pensionärstecken att inte veta), som blott är 16 år var med. Hon berättar själv hur dem som skulle hålla koll på henne var för fulla för att göra det. Så stackars Paow söp inte, men hon drack några cider. Ja, stackars 16-åriga offer som bara för att inga vuxna kan hålla koll på henne måste dricka. Är det bara jag, eller kan man inte som 16-åring hålla koll på det själv? Och de var ute ända till klockan åtta på morgonen. Ja, den 16-åringen tyckte säkert det var hemskt jobbigt.

Fast, sen å andra sidan... Helst av allt äter jag pepparkaksdeg till kvällmat. Det var längesen jag hade så roligt som för ett par dagar sen när jag var ute och åkte stjärtlapp (även om jag fick åka sittunderlag) med grannens sjuåring. Just nu rullar Nils Karlsson Pyssling på tv:n. Igår när jag fick reda på att min älskade vän Åsa fått en liten flicka körde jag en glädjedans (och det faktum att de tre vännerna från barndom som jag har mest kontakt med och som stått mig absolut närmast nu samtliga har barn och 2/3 är gifta och 1/3 förlovad får mig också att hamna lite bakom i utvecklingen) Jag kan ha storlek 31 i skor (även om det blev ganska trångt) och jag har svårt för att hålla mina växter vid liv. Om man då drar nåt genomsnitt mellan mina pensionärsgener och mina barnsliga drag kanske det landar någonstans vid min egentliga ålder. Det säger vi. Det känns mycket logiskt.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig

2010-12-31T21:17:00.005+01:00

Nyårsaftnar är inte alltid den dag som går som jag vill. Det är snarare en dag som sällan går som jag vill. Jag vet inte om det har med att göra min allergi till lov, men nu när man inte har lov längre verkar det som vissa dagar blir mer utsatta än andra. Nyårsafton är en av dessa. I år planerade jag först in en fest som visst inte skulle vara en fest, och sen umgänge med en vän som jobbade till kl. 22 och slutligen med Annapanna där jag skulle vara femte hjulet med två par och två barn. Det lät kalas och ihop med Annapanna planerades det och vi skulle ta en fördrink innan vi skulle vidare till "huvudpartajet" och Ica hade till och med slagit på stort och handlat Bacardi Breezers till oss.

Efter ett besök på andra sidan stan igår började halsen gro igen lite under hemfärden. Sedan följde lederna och skallen med på det tåget. Vid tvåsnåret inatt slocknade jag dock med en förhoppning om en kalasmorgondag. Vid klockan fyra på morgonen vaknade jag, mer svullen i halsen och med tjocka ögon. Somna om verkade inte vara nåt som stod på schemat så jag låg och kollade på tv (helt världelöst vid den tiden) och vid sex började jag lyssna på mitt gamla jobbprogram, Morronskiftet, och ringde in för att nyårshälsa till gamla kollegor, Fjant och volleybollaget i Etuna. Framåt niosnåret var jag nästan knarkat trött och ringde Annapanna med den realistiska men tradiga nyheten att Ica fick nog ta och fira nyår i soffan idag.

Det fick bli en stilla promenad till Hemköp med tanken att "Nu ska jag unna mig nåt gott". Sagt och gjort kom jag hemtraskande med ett litet paket kräftor, en chipspåse, en flaska champis (närmast skumpa man kan komma antar jag), en pepparkaksdeg och två clementiner. Sen hämtade jag ut vinsten från en tianlott också ja: en ny lott... där jag vann en tia.

Visst har jag en förstaklassig nyårsmeny?

Så nu har jag legat däckad i soffan hela dagen, med halvkassa filmer på tv och grannar som började partaja vid 18. Nu ligger jag nedbäddad framför Sällskapsresan II med ett stort glas champis och sista bitarna i julklappsaladdinasken och tänt ljus. Målet är att försöka hålla sig vaken till tolvslaget, för annars lär jag vakna av alla smällarna och tro att det brutit ut ett tredje världskrig. Det hade vart väldigt trevligt att fira med nära och kära, men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Kommade års löfte då? Tja, bättre immunförsvar vore ju inte fel.

Mental mörkrädsla

2010-12-29T21:12:00.002+01:00

Ibland blir jag mentalt mörkrädd. Får väl säga att det är mentalt eftersom jag för det mesta är "vanligt" mörkrädd. Mentalt mörkrädd blir man när någon skär öronen av en hund för att göra plånböcker, eller fenorna av en haj och sen släpper den levande tillbaka i havet så den får dö långsamt eftersom den sjunker direkt till botten. Eller när man ser Paradise Hotel och ser hur "vuxna" människor agerar mot varandra, och dessutom står ut med att göra det i tv.

Nyss satt jag och var mentalt mörkrädd i en timme. På femman hade nämligen en brittisk reallityserie i fyra delar premiär. Den heter Föräldrafritt och handlar om hur ett gäng pojkar mellan 7-12 år placeras i en liten by, och lika många flickor i samma ålder i en annan, utan vuxna närvarande. Dels blir jag mörkrädd av könsrollerna, och dels av idéen från början.

För att börja med pojkbyn då. Där inleddes tiden i byn med att utforska alla leksaker och börja ha vattenkrig, som givetvis spårade ur. Ingen kunde laga mat utan de åt vita bönor med bitar av okokt spagetti i, ja, som mat då, vilket de gav upp ganska snabbt och istället valde godis och läsk. Några lagade "till sig själva" och sket fullständigt i de andra. De slogs, men skapade inga grupper. Dessutom gjorde de en lista med regler som de satte upp, men som en liten vilde rev ner och därmed blev en person som man "inte fick slå, men man får spruta vatten på honom".

Sedan var det tjejbyn då. Jag tror ärligt att tjejer har någon form av luktsinne där de luktar sig till poppisbrudarna och de mobbade (nu säger jag inte att killar inte har det, men personligen har jag sett det mer hos tjejer.). En av tjejerna som varit mobbad hela sitt liv hamnade såklart genast i underläge. Två riktigt vidrigt bossiga 11-åringar fann varandra och tog självklart över allt. Några av de yngsta sa att de äldre betedde sig som treåringar och borde egentligen vara ett föredöme, och de hade så rätt. Tjejerna skapade genast en mobbgrupp, små klickar. De lagade mat till "sin" klick.

Man ser då genast att killarna är betydligt mer självständiga och "ego" än tjejerna som uppenbarligen inte klarar sig utan några andra tjejer i ryggen (även om den mobbade tjejen gjorde stort intryck på mig i sitt försvar.). Dock fick ju föräldrarna gripa in redan under dag två (detta spektakel ska pågå i två veckor), och då blev allt såååå tydligt: tjejerna behövde lite vägledning. Killarna behövde mamma.

Det här var ett skitintressant program, verkligen, men jag blir ändå orolig för barnens skull. Det sägs såklart med en lång fin text inledningsvis att det finns psykologer och grejer och att allt går rätt till, men jag är ändå orolig. De här barnen lär sig säkert en hel drös, men barn utan vuxna i den åldern blir laglösa. De hinner förstöra både sig själv och andra mycket under en period på två veckor. Efter två dagar var det liksom kaos i båda lägren. Ingen verkade må bra. Det var mest tårar och elaka ord. Men men, jag kanske inte ska måla fan på väggen. Trots allt återstår ju tre delar, och det kanske kommer en vändning som heter duga, men som programmet var idag satt jag mest med magont och händerna för ögonen.

Kul (H)jul

2010-12-27T20:14:00.012+01:00

Jag undrar om dygnen blivit kortare. Eller om min hjärna blivit mer senil. Eller vad som egentligen gör bloggen så försummad, för plötsligt, när jag känner att jag uppdaterade igår har det gått två veckor. Så är det nu. Julen kom och gick och enda skillnaden jag märker är att det finns julskinka och sill i min kyl som mamma skickade med mig på hemresan igår. Och mer choklad. För jo, det finns alltid choklad här. Just nu finns det tre kilo. Hade detta varit facebook hade nu varit läge att trycka på "like". Två dagar innan julafton steg jag upp i arla morgonstund för att passa ett litet monster vars nuvarande steg i utvecklingen inte lämpar sig för kyrkobesök där modern och storasystern befann sig för skolavslutning. Monstret är verkligen inget monster utan en söt liten dam med lika mycket envishet som undertecknad. Med andra ord hade vi våra smärre dispyter. Vi var exempelvis inte eniga om att pärlor ska ätas, men i kombination av bådas envishet blev resultatet vältuggade, men utspottade pärlor. En växt skulle inte få stå i sin kruka enligt en av oss (fritt fram för gissningar om vem), men den andra tyckte det. Där slutade det med en sne växt, i krukan, men med hälften av jorden utanför. Julgranen fick stå kvar, men med vissa tillbehör lite tilltufsade. Ja, ni förstår grejen. Dock var förmiddagen även fylld av kramar och massa skratt och bus, så vi trivdes egentligen oförskämt bra ihop.

Direkt efter barnpassandet joggade jag hem för att pälsa på mig hela falukorvsmunderingen i form av långfillingar, underställströja, termobrallor, fleece, dunjacka och så vidare och begav mig tillräckligt snabbt för att bli svettig till vagnen för att möta upp Ida och gå på Lisebergs julmarknad. Det var en ny, och mycket trevlig upplevelse då både jag och Ida vann två gånger var. Kan dock säga att jag nog var mer nöjd med priserna än Ida, då hon bland annat vann Noblesse... med apelsinsmak som hon inte tål. Själv vann jag stjärnvinsten på chokladhjulet och fick 2 kilo schweizernöt, och därefter kammade samma nummer hem en paradisask på ett annat hjul. God (h)Jul så att säga.

Oförskämt nöjd

Dags för nästa joggingtur hem för att slänga ner julklappar och några dagars klädsel för att fara ut till Kållered och därefter fara med familjen Frostensson till Småland. Det hela var mycket trevligt då jag och Elise satt och kollade på Bondgården på dvd. Dock la jag fram förslaget om att de skulle installera en dvd-skärm till mig med eftersom jag nu hela resan fick sitta vänd och kolla på Elises. Jag vet dock inte om detta mottogs på det sätt jag ville.

Bondgården är en film man inte släpper blicken från

Vi hamnade i Småland relativt lätt och smärtfritt och efter sömn i världens kallaste hus, men dock med en sängvärmare i form av en hund, blev det dags för nästa besök. Så det är ungefär vad dagarna gått ut på: åka runt, bli utknuffad ur sängen av hunden (hon tar 3/4 och jag ligger i fosterställning vid huvudkudden) och mat. Det blev härliga besök med lilla gudsonen som är skvatt galen men sötast i stan. Mysiga besök av och till Annapanna och Elise. Stimmigt besök på julafton med mer folk än jag nånsin firat med (förutom i Australien då), samt otroligt nostalgiskt besök på juldagen. Då begav jag mig nämligen till Lotta, som jag känt sen lågstadiet, för fika med henne och fyra högstadiepolare. Det hela blev helt fantastiskt roligt. Vi satt och snackade nostalgiska minnen av utekvällar som småttingar, killar som kommit och gått, citat som kläckts och hur man egentligen dricker öl ur sugrör under ett gökur.

Den väldigt söta tomten Ture

Ja, min gudson är ett dreggelmonster

Nostalgi big time när alla ses igen =)

Man tänker sig att man åker hem för att vila upp sig, men jag hävdar bestämt motsatsen. Somnade väldigt gott igår efter hemkomst till tysta lägenheten. Och nu har jag tre kilo choklad, en liter cola zero (som jag egentligen inte dricker under veckorna längre, men jag tänkte att när det är jul är det i alla fall okej med julmust. Dock var julmusten slut på vårt Hemköp och då köpte jag det som var mest likt. Helt logiskt) och senaste Shrek att kolla på. Synd bara att hjärnan är senil och bloggandet får julpest.

Lista i väntan på EM-final

2010-12-19T14:10:00.003+01:00

I brist på motivation och sysselsättning kör jag nu på en liten lista. Detta till Ensam hemma 3, för att jag inte ska missa handbollsfinalen.

1. Hur gammal är du om fem år? 33,5. När hände det?
2. Vem var den sista du träffade? Ida
3. Hur lång är du? 168 centimeter
4. Vilken var den senaste film du sett? Tja, nu ser jag ju på Ensam Hemma. Igår gluttade jag på Jägarna, men sista hela filmen jag såg var nog Narnia igår... Den med Prins Caspian.
5. Vem ringde du senast? Eh... Bror tror jag.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Typ "Naaaw, sötnos. Film tack" och det var till bror. Han var dock inte mottagaren av varken "naaaw" eller "sötnos" utan det var bilden på gudsonen Ture som klär granen.
7. Vad är dagens planer? Handbollsfinal och dra sig ner till affären... Får inte överanstränga sig på söndagen.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Beror på till vem, och vilket ärende. Men jag är nog sms:ig främst
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? De var gifta.
10. När såg du senast din mamma? Eh... Tja, när var det? I november tror jag faktiskt. När jag fick åka med Annapanna en snabbvisit i Småland.

11. Vilken ögonfärg har du? Ljusblå
12. När vaknade du idag? Beror på vilken av gångerna, 4.38, 8.46 eller 10.30
13. Har du någon gång hittat en katt? Japp, under ett tåg. Hade vit munktröja på mig och blev utskälld av en stationsvärd för jag låg och kröp på spåret, men kattlivet räddades och han bor nu hos en kompis kompis och heter Smartie, fast jag som upphittare döpte honom till Franz.
14. Vilken är din favoritplats? Beror helt på. Kan vara i en kompis soffa, i Australien, i min egen säng, på hästryggen, på en fotbollsplan, stranden....
15. Vilken plats föredrar du minst? Sjukhus! Stillastående tåg.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Inte här i alla fall...
17. Vad skrämde dig som barn? Skorpan som bodde i vår källare och glassbilen.
18. Vem fick dig att skratta senast? Ida, eller kanske Caros. Det var dem jag pratade med sist iaf, och det brukar innebära skratt.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej gud nej. Min första skiva med Trance dance fick jag som femåring på vinyl. Ägde även Orups Stockholm, Michael Jacksons Bad, och Army of lovers.. Obsession tror jag den hette... bland annat.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar, och överhettad.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Med. Jag med mitt härjande om nätterna skulle inte våga annat... Dessutom skulle jag frysa.
22. Hur många kuddar har du i sängen? Sex stycken... Men sover bara på 1,5.
23. Hur många landskap har du bott i? I Sverige blir det fyra: Småland, Skåne, Sörmland och Västra Götaland
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Kan väl möjligtvis ha hänt
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Strumpor! Är strumpfetich, och äger xx antal strumpor, dock inga enfärgade.
26. Är du social? Ja, eller desperat efter sällskap, men även galen om jag inte får vara själv rätt ofta.
27. Vilken är din favoritglass? polka, melon och blåbär.
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Köpa en lägenhet. Resa. Shoppa. Spara. En miljon räcker långt i mina ögon.
29. Tycker du om kinamat? Ja, den som finns i Kina. Den här är mest flottig och friterad.
30. Tycker du om kaffe? Hell no!

31. Vad dricker du till frukost? Tja, jag äter ju gröt med mjölk till så det får väl bli mjölk.
32. Sover du på någon särskild sida? Ja, vänster. Axeln har sabbat möjligheten till sovande på höger.
33. Kan du spela poker? Jepp, men inte särskilt bra.
34. Tycker du om att mysa? Beror på mysobjektet.
35. Är du en beroendemänniska? Hm, bra fråga. På ett sätt ja, på ett annat nej.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej, det kan jag inte påstå.
37. Vill du ha barn? Njaaaeee. Det vet i fan. Omgivningen har fina sådana. Det räcker.
38. Kan du några andra språk än svenska? Är ju en fena på engelska och på tysk grammatik (finn ett fel)
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej, helt jäkla otroligt med tanke på alla mina eskapader har jag aldrig gjort det.
40. Föredrar du havet eller en pool? Beror på syfte och temperatur. I Sverige är havet snuskigt kallt.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Böcker och choklad antagligen. Har märkt att jag är en presenthandlare med.
42. Äger du dyra smycken? Nej. Men jävligt värdefulla.
43. Har du någon gång somnat på bio? Nej, men jag minns hur Annapanna snarkade till Mannen som kunde tala med hästar.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Pepparkaksdeg! Yaay!
45. Vem är den roligaste människan du känner? Ah! Jag känner ju bara roliga människor. Mike, Johanna, Anna... allt beror på eget flamsstate =)
46. Välj ett ärr på din kropp? Ett? Hm... Ett fint J i tummen som jag ådrog mig när jag skar gurka åt marsvinet Norpan med en sprillans ny brödkniv. Brors kommentar: Du blodar ju ner skärbrädan!!
47. Vad har du för ringsignal? Pink- Raise your glass... Såklart =)
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? De som har varit i källaren hemma i barndomshemmet vet att där ligger nog det mesta från svunna tider.
49. Flirtar du mycket? Näe, jag är aflörtuell.
50. Vart togs din profilbild för din blogg? Har ingen sådan, för jag tror jag är så himla hemlig.

51. Kan du byta olja på bilen? Antagligen. Om den sen hamnar på rätt ställe? Svårt att svara på.
52. Har du fått fortkörningsböter? Hehe, nope, jag flyr ju bara från polisen.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Hm, har hållt på med samma så länge nu ju. Mörkrädd kanske?
54. Läser du dagstidningen? Ja, men på nätet
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nope, snobbfasoner ;)
56. Dansar du i bilen? Kan man låta bli?
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Eh... Har nåt inställt jag lyssnar på när jag kokar gröt... Spöa Spolander är med.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Hehe, hemligt.
59. När var du i kyrkan senast? Tja, inte så längesen. När Fjant sjöng nån gång innan jag flyttade. Nej... vänta... Alexanders dop i somras!

SJ, axel, vinter. Bloggämnen är oändliga.

2010-12-16T20:53:00.005+01:00

Göteborg har ett uppenbart dåligt inflytande på min blogg. Här börjar det ju snart damma i hörnen. Ska det bli årets nyårslöfte: lyfta upp min stackars blogg igen. På det här sättet kommer jag ju bli dyslektiker inom kort (Eller som min trevliga vän Anna sa förrförra helgen: Ja, han har ju sån där dyselexi.) Jag skriver fortfarande, men det blir inte så mycket offentliga texter. Dock har jag nu haft min första krönika i Readers Digest, och det får man väl räkna som offentligt? Annars skrivs det mest pluggreflektioner.

Men vad sägs om ett härligt axelinlägg med lite SJ och vinter? Det är de tre ämnena som aldrig tar slut verkar det som.

Igår varnade de för snökaos i södra Sverige, och även om jag tycker allt norr om Växjö är Norrland får jag vara realist och inse att Götet nog hör till just den södra delen. Därför kändes det ju spännande att gå och lägga sig för att vakna och satsa pengar på hur sent tåget skulle vara. Det hela började ju inte på bästa sätt eftersom det främst av allt var JAG som var sen och därmed gjorde som vanligt: rusade till spårvagnen. Det brukar gå alldeles lysande, men i Göteborg hade det inte snöat så vansinnigt. Däremot vräkte det ner regn vilket gjorde att hela världen var en isbana. Jag har nog i ärlighetens namn aldrig känt mig mer Bambilik som när jag sladdade runt hörnet och vevade med armarna för att inte dratta på ändan. Spårvagnschaffisen var snäll och väntade (eller kunde hon helt enkelt inte köra eftersom jag var fräck och sprang på spåret mot vagnen), men skakade bara på huvudet när jag väl var ombord.

Att tåget sen bara var tio minuter försenat när jag kom ner till stationen förvånade mig väldigt, men jag fick snart släppa förvåningen eftersom vi plötsligt blev hänvisade till en ersättningsbuss... två väldigt isiga kvarter bort. Väl framme fick vi höra att de sagt fel: det var inte vårt tåg som skulle ersättas. Nu hade vi dock bråttom tillbaka med tanke på att de där tio minuterna snart gått. Tågresan gick sedan ypperligt, antar jag i alla fall, eftersom jag somnade som en sten och höll på att missa att hoppa av i Halmstad.

I Halmstad snöade det, och blåste, och plötsligt var jag halvvägs ner i ån när det kom en vindpust, men som den mänskliga gps jag är hittade jag snabbt, enkelt och väldigt snöpulsande till rätt place på en gång. Efter fem ensamma och stillsamma minuter i väntrummet fick jag besök av en mycket pratglad man som undrade om det bara fanns tjejtidningar där, om han hade fått en loppa i arslet och om jag var hockeyspelare. Då min röntgen blev 20 minuter försenad hann jag ha ett relativt långt samtal med denna suspekta man.

Väl inne på röntgen fick man välja om man ville lyssna på en skiva eller på radio medan man låg i det trånga högljudda röret och bara koncentrerade sig på att vara stilla. Jag valde en skiva som var den enda som inte hette nåt med dansband eller lugna favoriter, och blev inmonterad i röret med orden att det var väldigt viktigt att jag låg helt stilla hela tiden. Och ligga still är ju verkligen min grej... inte. Men jag tyckte att jag lyckades ganska bra. Då kommer Alexander Rybacks Fairytale på skivan och då denna låt framförts med rörelser av mig och Fjant flertalet gånger blev det plötsligt väldigt svårt att ligga still, särskilt när den följdes av Katie Perrys Hot 'n cold. När fem av sju bildserier tagits fick jag höra i hörlurarna att jag var väldigt duktigt som låg så still, att det blev väldigt fina bilder och att jag kunde vara nöjd. Kändes en smula komiskt, men visst ska jag vara nöjd med bilderna av insidan av min axel. Tror att röntgensköterskan någon gång haft en dröm att bli modellfotograf.

Sedan var det vidare till vanliga röntgen och sen fick jag åka hem med vetskapen att jag orsakat utmärkta bilder. Givetvis var tåget hem försenat. Jag myglade mig på ett annat tåg, blev avslängd i Falkenberg, satt där och frös som en gris, hoppade på nästa tåg, hamnade bredvid en kändispolitiker och kom slutligen fram. Mellan Centralen och Nordstan small det plötsligt öronbedövande och folk började springa åt alla håll. Själv var jag sömnig och vände mig om för att se vad det var. Har fortfarande inte en susning om vad som small, men jag har uppenbarligen fel reaktioner gällande det.

Röntgenresultaten skulle jag få om en vecka, dagen innan julafton. Kan ju bli en trevlig julklapp.

Twiggys återkomst

2010-11-26T10:07:00.008+01:00

Jag vet! Jag skulle blogga omedelbums efter visning och partaj, men jag kan erkänna att jag kände mig som en forntida mammut (och blev fälld som en sådan också) dagen efter, och sedan skyller jag helt fräckt på min snåla hyresvärd som vill ha den långsammaste uppkopplingen som finns att få, och jag därför inte hunnit skriva när väl bilderna laddat upp sig. För bilderna har snällt legat i bloggen och väntat en vecka nu.

Nåväl, lördagen då hela spektaklet skulle hållas var det snöstorm, och nu är ju det vardagsmat för alla, men för två veckor sen var det typ första snön och tanken att "nu kommer INTE vagnarna gå som de ska" dök ju upp både en och flera gånger, men jag prackade på mig en massa kläder, käkade frulle och packade ner outfit och smycken och kom fram i tid. Givetvis hade då vår make up-artist försovit sig, så en annan kunde också snarkat gott i en timme till (vilket hade behövts). Klockan var nu åtta på morgonen och allt var jobbigt.

Tillslut var det bara att knalla iväg till make-killens place och sätta igång. Jag blev för tredje gången på en vecka klippt och stylad innan jag fick studsa upp i sminkstolen. Där blev det Twiggysmink för hela slanten med dubbel eyeliner. När Nick (som vår sminksnubbe hette) skulle skåda sitt resultat backade han med rynkade ögonbryn och sen brast han ut i gapskratt. Jag vet inte, jag tycker det är okej att folk skrattar när jag sagt något roligt, men att det inträffar när någon sminkat mig och jag inte har en susning om hur jag ser ut är det mindre underhållande. Jag frågade givetvis smått förolämpad vad han skrattade åt.
- Alltså. *flabb* Du kan kolla vanligt med ögonen nu.
- Det GÖR jag ju!!
Då fick jag åter ett bevis på att mina ögon är lite pingisbollslika eftersom han trodde jag satt och spärrade upp ögonen. Nåja, jag skulle vara glad för mina stora ögon sa han. Jojo. På med lösögonfransar, och det har jag nu fått veta med är svårt om man har långa fransar från början. Sen åkte saxen fram för att inte ALLA fransar skulle vara så jämt jättelånga.
- Jag hoppas verkligen inte att du klipper i mina fransar nu!
- Nejdå sötnos, bara i lösögonfransarna. De är ju så långa.

Med fyra brudar som alla skulle sminkas av samma snubbe blev det viss dötid. Då passade vi på att försöka hitta på lite rörelser till låtarna vi skulle mima till, samt att vi korkade upp dagens första flaska vin. Klockan 11:30.

Vi hade fått nya klänningar som i mitt tycke såg förfärliga ut, men övriga gillade den så det var bara att studsa i och se glad ut ihop med glansiga strumpebrallor och pumps. I samma stund som vi alla stod där, färdigsminkade, färdigklädda och i princip klara i håret insåg vi att vi skulle skapa folkförstoppning om vi tog vagnen, och således beställde vi en taxi bort till Grottan. Hur taxichaffisens min såg ut när vi hoppade in vill jag inte ens försöka beskriva.

Svårt att beskriva är även den lokal samt alla människor som mötte oss på plats. Vi var två av fyra som flämtade: "Det här var det porrigaste!!" direkt när vi klev in. Vi var i en grotta! Med tända ljus, skrymslen, soffor och så vidare. Och människor då klädda i mode från 60-talet (vi då) upp till 2010 (och nåt futuristisk gäng). Vi var med andra ord sju grupper som skulle upp på scenen och nu skulle alla repa. Det var Lilli & Sussie blandat med Michael Jackson, ABBA, Backstreet boys, Black eyed peas och så vidare. De andras kläder och frisyrer var underbara. Särskilt åttiotalet. Vi små försynta och pryda sextiotalare som inte ännu hunnit fram till tiden med kvinnor som brände bh:ar och stod upp för sig själva fick vackert repa i rökrummet med en mobil med spotify (täckningen i en grotta kan ni ju också tänka er). Jag tror vi ankom dit runt 14-15 snåret och då öppnade baren för oss som skulle gå modeller. Och den var ju då gratis.

Vid klockan 18 föstes vi som skulle vara först ut in bakom scenen och samtliga andra i biljardrummet. Vårt rum hade en soffa... vad kunde vi göra annat än sitta och dricka öl för att inte bli helt galna av nervositet. Vi fick ju inte gå ut och bli sedda av gästerna heller. Vid klockan 20 hade frisörerna presenterats och det blev vår tur. Jag tackar min gud för de där ölen innan som gjorde att man nu iaf kunde twista lite samtidigt som vi skulle skråla i refrängen.

Efter vår första låt var det dags för tvåan, och här skulle vi, var och en, ta ett solovarv på scenen och stanna på två ställen och posera i fyra olika positioner på båda ställena. VERKLIGEN min grej. Verkligen. Allt skulle avslutas med en cool slutpose.

Sedan kunde vi andas ut, och vi bestämde direkt att vi skulle bryta de där reglerna som kommit och gått under dagen att vi inte fick visa oss förrän ALLA årtionden var klara. Så vi kutade ut och jag letade upp Johanna och Ida som snälla som de är dykt upp, fina som få.

Ja, resten av kvällen var ett enda virrvarr av komplimanger, dansande, mer öl, buffé (som jag helt och hållet missade! Vi fick se den innan vi blev instängda och den såg ju SÅ god ut!). När alla framträdande var färdiga skulle samtliga grupper bege sig till varsitt litet skrymsle dekorerat med nån affisch och där fotograferas av "allmänheten". Klockan var nu så pass mycket på kvällen att allmänheten nog sket fullständigt i våra frisyrer utan mer trivdes med livebandet och en gratis bar utan kö. Så vi stod knappast där de där 15 minuterna vi var tillsagda.

Det var längesedan jag dansat så mycket en kväll, och detta då i pumps. Ida, som är smart, slängde av sig skorna och dansade i strumpor. Mycket fint då strumporna var vita och vi stod i ultraljus. Idas fossingar lyste värre än ett tjog lysmaskar i kraftigt solsken. Efter att jag tjatat ihjäl dj:n, Idas strumpor i princip var svarta och Johanna insåg att det inte var brukligt med fler öl insåg vi att det var dags att bege oss hemåt. Dock gick ju det inte i 190 då vi fastnade med ett par grabbar direkt utanför porten där jag slutligen frågade 50% av dem om han övervägt terapi. Det tyckte hans kompis var hysteriskt roligt.

Ja, sedan slirade vi till vagnen, fick på Ida på en buss som gick till Kungälv, vilket Ida förkunnade två gånger innan hon hoppade på, samt en gång via sms tio minuter senare trots att vi redan läst det på skylten. Jag och Johanna tog vägen genom Nordstan, och Johanna var så hungrig att hon halvt attackerade en stackars brud med pommes i jakt på information var dessa pommes inhandlats. Hon såg dessutom till att bli bjuden på ett litet smakprov så hon orkade vidare. Så med lite pommes rikare var vi väldigt nöjda med kvällen, satte oss på vagnen och med huvudena ihop fick jag lyssna på Johannas skönsång till Anthony and the Johnsons. Dock hette snobben Andrew för mig just då, men det var fint ändå.

Väl innanför dörren kan jag säga att jag INTE orkade ge mig i fight med sminket som dessutom var vattenfast, när mina make up-removers tagit slut dagen innan, utan det fick vänta till dagen efter. Lösögonfransarna drog jag dock bort.

Dagen efter mötte en zombies blick min i spegeln. Hela mitt ansikte var inkletat i svart. Och när jag väl fått av allting så stod saken säker: Jodå, Nick hade lyckats med bragden att även klippa i mina fransar. På ett öga!

Nu är det klippt!

2010-11-16T20:59:00.006+01:00

Ja, herregud. Vad håller jag på med?

För typ en vecka sedan fick jag nys att Salong Noblesse sökte hårmodeller till sitt 50-årsjubileum. Fattig som en kyrkråtta som jag är, men i stort behov av klippning tänkte jag att "Gratis klippning, kalas!". Jag tänkte mig då en liten uppfräschning av barret och att jag kanske skulle sitta på en stol i nåt köpcenter i en kvart. Så det var med det i tanken jag vågade gå dit.

Som vanligt blir saker inte som jag tänkt mig. Jodå, de sökte modeller, så långt var jag rätt ute. Jag skulle då få gå som 60-talsmodell med Twiggy som förebild. Den enda bild jag hade av Twiggy sådär på en gång var när hon bar en jättelik lösfläta och tänkte att "jahapp, det ska väl gå för sig". Dock visade det sig att jag skulle gå som en korthårig Twiggy. Allt skulle av! Och tonen skulle bli mer vit, och bort med äggulan i skallen. Det fick mig att faktiskt överväga det hela. Vitt har jag gärna. Har alltid velat testa (Ja, sen efter jag började skolan då eftersom innan dess var jag ju faktiskt vit i skallen.). Så nu svalde jag helt enkelt hårt och sa att vi kör på det. Fick svar att det var lysande och vi kör och fixar frillan någon dag nästa vecka inför visningen på lördag.

Ja, det var så här jag såg ut då...

Igår ringde mobben och jag fick order att infinna mig på salongen klockan 17 samma dag. Lika bra kanske med tanke på att på så kort tid är det svårt att utveckla magsår. Så jag åkte dit, träffade de andra modellerna (samtliga redan korthåriga från "start"), och i samma takt som färg åkte i, hår åkte av och frisyrer mixades fram fick jag veta att den här visningen var ett stort partaj, med kavaj som dresscode och som skulle genomföras i "Grottan", eller berg 211 som det egentligen heter. Galejet ska börja klockan 18, och det ska vara buffé, liveband, dans, bar och massa annat... och så vi modeller då. Vi ska upp på scenen, några modeller för varje decennie som passerat. Vi 60-talare ska vara först och vi ska mima till "r-e-s-p-e-c-t" och en låt till. Inför över 200 personer! Iförd klänning, kort hår och högklackade pumps. Ja, ni kan ju se detta scenario framför er.

Efter att nästan ha fått mutat mina trevliga vänner Ida och Johanna har jag nu fått två personer som jag faktiskt känner på gästlistan, och det känns bra med tanke på att det ska bli en helkväll. Om jag ens orkar vara vaken så länge återstår att se. Vi ska samlas för möte med make up-artisten klockan 8:30 på lördag och sen är det hektiskt schema fram tills vi åker hem framåt nattkröken. Det ska genrepas, klippas till, bytas om, koreograferas och så vidare.

Visst ja, sa jag att jag numera är korthårig??

This is me now!

Och så här blir det av lite impulsivrufsande

Ladies and gentlemen, I give you DeeJay Ture

2010-11-08T20:40:00.004+01:00

Jag har utan tvekan världens coolaste gudson, 10 månader gammal:

"Får nog justera pitchen lite om jag ska lyckas beatmixa detta"

Anfall är bästa försvar

2010-11-07T17:02:00.006+01:00

Jag tror jag börjar bli gammal. Min kropp säger i alla fall att det är på tok för jobbigt att resa sig ur soffan fler gånger idag. Möjligtvis för att gå till kylskåpet i så fall. Det är ju dock bara fyra steg bort så det ska väl lösa sig. Måste säga att jag lär mig otroligt mycket här i Götet. Torsdagar och fredagar gör att jag nu ser och känner av tankar och känslor hos nära och kära väldigt lätt. Idag har jag dock lärt mig något helt annat. Numera kommer ingen kunna banka ner mig ute på stan (Om jag då inte har sån träningsvärk som nu. Då skulle jag vara ett ypperligt lätt byte. Ah, där fick jag ju en lysande ursäkt att hålla mig inne resten av dagen. (Att ens komma ur sängen imån vill jag inte tänka på.))

För några veckor sen skådade jag och bästa grannen samma reklam men vid olika tidpunkter och på olika spåvagnar, men med den telepati vi har informerade vi ju snart varandra om det. På grund av alla "tråkigheter" som hänt i Göteborg satte nu Krav Maga Academy ihop en gratis kurs i självförsvar för tjejer. Grannen menade på att vi skulle dra ihop värsta tjejgänget och gå ihop. När alla platser var fullbokade stod vi för tre av dem. Vid sju i morse skickade dessutom grannen ett mess att hon var sjuk och fick hoppa.

Kvar var de två tappra krigarna jag och Ida. Vi möttes upp denna minusgradförsedda, ohyggligt tidiga söndagsmorgon borta vid Vasaplatsen och började knalla. Nu är ju Ica alltid inte helt hundra i skallen och hade då enbart memorerat och skickat vidare adressen till själva föreningen. Det var INTE där kursen skulle vara. För att göra en lång historia kort ramlade vi in med en minut till godo på rätt ställe och gjorde oss redo för försvar.

Det sista min sjukgymnast sa till mig i fredags då hon frågat hur helgen såg ut och jag berättade att jag skulle på självförsvarskurs var "Men har du alla hästar i stallet egentligen?" och fick mig att lova att ta det lugnt med axeln. Kan säga en sak: Blir jag attackerad så gör det för guds skull då från rätt sida!

Vi fick börja med att slå lite snälla slag i luften och personligen förstod jag inte alls varför vi blivit tillsagda att ta av oss samtliga smycken för att undvika skador. Jag blev varse. Från slag gick vi till armbågningar, knäande och sparkar. Vi fick en gigantisk mitz att slå på, vilket gick utmärkt när man väl slog på den. Ida hade lite problem att se skillnad på mig och mitzen och gav mig en välriktad spark över revbenen så jag sjönk ihop i en liten hög på golvet (effektivt försvar med andra ord). Dock hämnades jag med ett knä i hennes lår strax senare. Kan säga att näsorna också stod ut lite för mycket ibland och fick en känga... och munnen... och pannan... och tårna... och underarmarna... men annars gick det bra.

Ida är från Norrland, och ganska stark

Vi kan nu parera björnkramar både fram- och bakifrån, struptag bakifrån, framifrån och från sidan. Dessutom kan vi minsann ta oss loss fast någon sitter på oss och håller struptag. Där lyckades både jag och Ida att sparka lite väl mycket på vår angripares axel och manglade varandras struphuvuden med jämna mellanrum. Men nu kan vi också peta fingrarna i ögonen på folk. Ida lyckades dessutom sopa till mig i skallen två gånger, men helt enligt mina anvisningar gjorde hon det på vänster sida, så det vägde upp den högra sidans värk sen två veckor tillbaka.

Med andra ord. Kom nu inte bakifrån och peta på oss om ni vill fråga vad klockan är. Då blir det en armbåge som fått kraft nerifrån knäna rakt på näsbenet för att följas av pet i ögonen, grepp i axeln med ett rejält knä i skrevet. Don't mess with us!

Som sagt: Kom inte för nära!

Söderut för spa

2010-10-29T10:16:00.002+02:00

Veckan har väl i stort sett regnat bort. Nu är det fredag och jag var till en början väldigt obokad och ledig. Både gårdagens och dagens kurs har höstlov eller nåt. Med andra ord tyckte jag att det var hög tid att göra nåt ordentligt.

Så, min damer och herrar. Om en halvtimme beger jag mig mot Skåne på spa. Eller ja, spa kanske är lite att ta i. I planeringen blev det en felstavning med nydyschad och dyduschad plus att det finns en ångbastu på stället. Dydusch samt ångbastu=spa. Egentligen ska jag åka ner och ha en ledig helg. Helt ledig. Datorn får stanna hemma och antagligen lär jag inte ha någon täckning på mobilen heller, men det märker man ju. Jag ska ner och besöka en nära vän som bor på landet med hästar, hund, kattunge och minigris. Ja, hon har väl en man nånstans i krokarna med. Så jag ska åka ner och galoppera över fält, burra ner näsan i kattungepäls, värma fötterna på varm hund och njuta av att det finns skooooog och natur omkring mig. Självklart ska jag även testa på ångbastun, medan dyduschen antagligen får vänta till nästa gång.

Jag får ett eget krypin med säng, tv och dvd så det lär ju inte gå någon nöd på mig (dit lär jag också försöka kidnappa husets hund så jag slipper sova ensam med mörka skogen som granne). På det stora hela ska det bli riktigt riktigt nice. Nu får man bara hoppas att axeln beter sig som en normal kroppsdel. Värken i munnen får gärna tagga ner lite också, för nu är det sista dagarna i frihet. På måndag kommer min übersexiga bettskena och är det slut på gnisslandet, och förhoppningsvis får jag då behålla mina framtänder i någotsånär vettigt skick.

Men nu. Dags för skåneland och spa... eller slavarbete med snortidiga morgonpromenader och mockning av massa boxar samt lagning av staket. Gud vad synd att axeln nog sätter stopp för de två sistnämnda. Verkligen synd.

Förödande fåfänga

2010-10-25T18:44:00.004+02:00

Jag vet. Det finns några saker som jag drar mig för att göra. Rensa vasken är en av dem. Det är ju så überäckligt att det finns inte. Gå till tandläkaren är en annan. Främst för dess prislapp, men även för att jag gillar vara lyckligt ovetande om hur mina tänder mår. Dock är båda dessa två något man ändå måste göra då och då. Den ena tack och lov inte lika ofta som den andra. Ni får själva räkna ut vilken.

Idag har jag rensat vasken. Från räkskal. Jag har även varit hos tandläkaren. Sist jag gjorde en undersökning var på en hälsomässa 2004. Då hittade de ett litet hål så jag fick vackert gå till tandläkaren i Etuna och laga. Efter det har jag förvisso besökt tandläkaren, men det har enbart varit på grund av operation och utdragning. Tre gånger för att vara exakt för att avlägsna de där tänderna som sägs bringa visdom men som enligt mina erfarenheter och efterforskningar snarare enbart frambringar smärta... men det kanske är det som är visdom? När jag kom inflyttandes till Götet damp det dock ner en massa trevliga välkomserbjudande (idag kom det till exempel ett erbjudande om att åka kollektivt gratis i två veckor. En och en halv timme tidigare hade jag fyllt på mitt månadskort), och en av dem var en gratis tandundersökning. Då kan man ju faktiskt hänga på.

Väldigt lägligt till denna dag har dessutom hela högersidan av skallen börjat värka på tok för mycket för att det ska vara befogat. Mitt uppe på skallen finns dessutom en punkt som ger stjärnor i mångfald vid eventuellt tryck (jo, man kan ju inte låta bli att peta på saker som gör ont, och dessutom måste håret shamponeras då och då). Från början skyllde jag detta på axeln, för där brukar högersidan få smärre defekter då och då. När jag dock inte kunde vila högersidan av skallen mot en kudde utan att bli svimfärdig när jag reste mig insåg jag att jag kanske hade en tand som mådde lite dåligt. Dessutom hade en spricka i framtanden börjat framträda så det kanske helt enkelt var väldigt lägligt att gå till tanddoktorn.

Sagt och gjort knallade jag in till en mycket trevlig skånsk man och berättade mina farhågor. Det röntgades och petades och hummades och blåstes. Tillslut flög jag rakt upp vid ett väldigt träffande pet. Självklart visar det sig då att lagningen jag gjorde för cirkus sex år sedan lossnat! Nu satt den löst och hoppade fram och tillbaka och störde både det gamla hålet och en nerv.
- Jahapp, det är bara att borra upp allt och laga på nytt.
Jag gillar inte ordet borra när det kommer till min kropp. Självklart frågade jag om lagningar skulle hålla på och lossna sådär. Nej, det skulle de ju inte. De skulle sitta, men tandläkaren här hade antagligen gjort ett halvfärdigt jobb. Min fråga är då följande: kan jag skicka fakturan på de där 1600:- som det kostar att laga om skiten till snubben som gjorde det halvfärdigt?! Ibland blir jag lite trött.

Sprickan i framtanden sen då. Jo, det visar sig att Ica är en tandgnisslare av stora mått. Jag har redan gnisslat bort en bit av min framtand, och även lyckats åstakomma två sprickor i båda framtänderna.
- Eh, har du inte ont i huvudet när du vaknar?
- Jo, men det har jag kopplat ihop med andra saker.
Så nu blev det visst bäst för både min skalle och för mina framtänders framtid att jag får en bettskena. Hade det varit enbart för skallbanket hade det nog fått vara, men jag tror inte det är särskilt fördelaktigt för mitt utseende att bli av med mina framtänder på överkäken, eller för mitt matintag. Dessutom skulle ju flugor få väldigt fritt flygrum rakt ner i halsen på en. Thanks, but no thanks.

På bara 40 minuter lyckades jag dra på mig en kommande faktura på 4600:-, av en GRATIS undersökning. På detta har jag fortfarande en pulserande skalle. Undrar om jag har de där vampyrtänderna i plast kvar någonstans hemma i Småland. Det skulle ju lösa allt.

Dagens lärdom: Saker som är gratis frambringar ofta stora omkostnader i efterhand. Fortsätt istället vara lyckligt ovetande.

Flashback från elefantminnet

2010-10-13T15:00:00.002+02:00

Mitt jobb är egentligen rätt roande när man tänker efter. Jag får prata med mängder av störtsköna människor, och många ger cred och är trevliga och snälla och boostar ens ego. Igår när en gubbe sa att han tyckte jag skött mig utomordentligt bra smälte jag som en chokladbit.

Intervjuerna jag gör brukar ta en sisådär 10 minuter. När folk frågar hur lång tid det tar har jag ofta lust att svara att det helt och hållet beror på hur många utsvävningar de ska göra eller om de bara kan ta och svara på frågorna utan massa snack. Men så säger man inte utan man drar till med cirkus sju minuter. En sådan snubbe ringde jag igår. Han suckade lite och undrade hur lång tid det tog, och jag sa att det skulle ta sju till åtta minuter. Yeah right. Jag satt i dryga 40 minuter med denna människa! Och jag vred mig av skratt, jag dunkade huvudet i bordet, jag löste korsord och jag filade naglarna. Allt helt utan någon reaktion från snubben. Han pratade och pratade och pratade. Det är egentligen en sådan intervju vi ska avsluta, men jag hade inte hjärta till det. Särskilt inte när han pratade som dem i Smala Sussie. Exakt som dem!

Igår fick jag även helt klart erfara den suspekta känslan av en väldigt tydlig flashback. Några kvällar har jag funderat på om det skulle dyka upp en från Hultet och om man då skulle erkänna att man kom därifrån och småprata lite. Igår blev jag varse: plötsligt skulle jag intervjua nån om en bilhandlare hemma. Det hela kändes jätteroligt och jag pratade med en mycket trevlig kvinna. Hon bad mig vänta lite så skulle hon hämta sin man. DÅ, just DÅ slog det till. Jag kollade på namnet och såg med stora bokstäver STRID. Jag ser mig och Lotta framför mig. Vi går på mellanstadiet och står i mitt kök hemma med en telefonkatalog i händerna. Vi knapprar in en massa siffror, håller luren så båda kan höra och håller på att kissa på oss av återhållet fniss.
- Hallå?
- Är det hos Strid?
- Ja?
- KRIGA DÅ!
Där slängde vi på luren och dog av skratt. Med mitt elefanminne minns jag vad denna man som svarade hette. Och ja, det var just samma man som jag nu satt och väntade på i telefonen. Nu höll jag åter på att kissa på mig, men inte av fniss, utan av skräck. Tänk om han kom ihåg min röst (För jag låter ju fortfarande som en fnissig 10-åring) och var nu jättearg och skulle skälla ut mig! Helt ärligt var jag inne på att slänga av mig lurarna och rusa därifrån. I samma sekund kom den vänliga tanten tillbaka, förkunnade att maken var ute och påtade i trädgården och undrade om jag kunde återkomma lite senare. Jag har nog aldrig varit så lycklig över att inte få tag på en intervjuperson.

Egentligen vet jag inte vad jag ska vara mest rädd för: att gubben skulle bli arg, att jag och Lotta hade så otroligt dålig humor eller det faktum att jag minns det nästan 20 år efter det inträffade.

Äggula på vift

2010-10-09T20:34:00.003+02:00

Ibland får jag äta upp sådant jag sagt. Och jag måste medge att det ibland sker lite pinsamt snabbt. Som nu. Jag som i förra inlägget skrev att jag inte åkt fel. Det har jag. Idag. I och för sig gjorde det inte så mycket och hade det varit ett möte som väntade mig hade jag tittat efter vilken vagn jag skulle ta och att den då skulle ta mig till rätt ställe. Nu kom jag nedknallandes samtidigt som det kom en vagn, och i mitt stilla sinne går alla de vagnarna till en och samma knutpunkt två stationer senare och där skulle jag hoppa av för att ta en skogspromenad. Så var icke fallet. Döm om min förvåning när vagnen istället vek av och tuffade vidare åt vänster där jag ville åka rakt fram. Och den tuffade minsann på en rätt bra bit också innan nästa station kom. Där studsade jag av och hade noll susning var jag befann mig. Hållplatsen hette dock Botaniska trädgården, så jag fick väl en hint där.

Förra veckan befann sig jag och Johanna i Botaniska trädgården. Vi klättrade upp på ett berg och satt och pratade väldigt bloggolämpliga saker, men det var med det stället i bakhuvudet som jag kände mig lite lugn när jag hoppade av. Det var ju inte alls långt hemifrån. Dock var inte någon del jag kände igen inom synhåll. Botaniska trädgården är visst ganska stor. Men det var bara att börja gå. Jag knallade runt runt, kom ut ur trädgården, hamnade på en gata, gick lite till, svängde upp och ner och fram och tillbaka eftersom jag gett mig fasen på att jag skulle ha en promenad i solen. Med höga byggnader innebär det att man får sicksacka en hel del. Plötsligt kom jag ut vid Haga (På Haga, i Haga??), cirkus 25 minuters promenad hemifrån. Rätt komiskt när jag vandrat runt i dryga timmen och dessutom åkt hälften av de där 25 minuterna med vagnen. Nu kan jag erkänna att jag tog vagnen hem också. Innan jag steg på kontrollerade jag att vagnen gick dit jag skulle och stötte på kontrollant nummer två inom loppet av två veckor och kände mig både kallsvettig och laglydig eftersom sådana där regelmänniskor helt enkelt ger mig kallsvettningar.

Så såg botaniska ut då ju.

Innan jag tog vagnen hem kände jag mig väldigt modig och djärv då jag ju knallat på känsla så länge (allt är ju relativt) och stegade in på hemköp, hittade lördagssnacks och köpte hårfärg! Min hårfärg har länge påmint om en polsk prostituerads (hoppas nu inte alla mina polska prostituerade läsare tar illa upp över min hårddragning), och behövde i alla fall fräschas upp närmast skallen. Dock kan jag erkänna att jag aldrig gjort det här själv förr. Så jag läste noga, kladdade ihop allt, och började smeta in allt i underhåret och hårfästet och lämnade rummet. Glömde tiden, kom på mig själv, rusade in, kom på att jag skulle smeta in resten, började smeta in resten av skallen, färgen tog slut, skallen var inte klar, väntade lite till, fick panik, sköljde ur hela rasket. Resultatet? Ica ser ut som en äggula!

Förvånande förändring föder fasa

2010-10-06T18:26:00.002+02:00

Mycket händer i den här stan, och mycket förvånar mig. Och jag förvånar mig själv mycket. Som ni kanske förstår är det en hel del ögonbryn i taket från min sida. Möjligtvis några hakor i backen också. När man tänker på det borde det innebära att jag har ett fejs som sträcker sig från grässpetsarna till taknocken. Vilket det kanske gör... Nåja, se till följande förvånande saker som hänt:

- Jag har haft två jobb redan, varav det ena har jag kvar. Både innebär enbart en massa telefonsnack. På första jobbet fick jag två frierier och ett par dejterbjudanden och uttalanden som att "ja, du låter ju väldigt trevlig" och "man blir i alla fall glad av att prata med dig". På nya jobbet har jag mött liknande reaktioner. Inget frieri ännu men dock en snubbe som ville ta mitt namn (som jag dessutom upprepar två gånger under samtalet), och det kostnadsfria nummer vi erbjuder vid frågor. När han sedan fick höra att jag inte satt och svarade på det numret ville han inte ha det längre: "Då är det ju inte lönt". För en människa med basröst, varierande dialekter och som ständigt fått höra att hon pratar på tok för snabbt, som en kulspruta ungefär, är detta väldigt förvånande.

- Jag har redan blivit stammis inom vården (Nej. Det var INTE det som var förvånande, för jag vet att det inte förvånar minsta lilla kvalster som känner mig.), och folk lyssnar (Japp, där kom det!). Jag har fått antiinflammatoriskt mot mina andningsproblem som nu är så gott som borta. Min axel har fått snorstarka smärtpiller som i och för sig inte hjälper förutom att de däckar mig, och då får man väl säga att de ändå har viss effekt. Läkarna har skickat efter papper från massa instanser jag befunnit mig på och idag fick jag på två sekunder en remiss till nåt axelställe i Halmstad. Hon menade dessutom bestämt att det inte var läge att ge upp hoppet om axeln riktigt ännu.

- Göteborg är Sveriges näst största stad, alla med på det? Ica lärde sig inte hitta i Eskilstuna på de sex åren hon bodde där. Det förvånade förvisso mig eftersom jag egentligen har ganska bra lokalsinne. Nu har jag åkt både bussar och spårvagnar på prov med en känsla var jag kommer att hamna och jag har inte hamnat fel en enda gång. Inte en gång! Jag har till och med promenerat till stan via en väg jag från början räknat med att gå. Bussarna och vagnarna har åkt åt rätt håll när jag hoppat på.

- Mitt tv-liv har under lång tid bestått av tre måsten: Simpsons, Family guy och Efterlyst. Nu jobbar jag till klockan 21 och därmed är samtliga dessa program raderade från listan. Även repriserna dagen efter, och då jobbar jag ändå bara halvtid. Det förvånande faktum i detta: jag överlever. Dock kan jag väl villigt erkänna att de här dagarna jag legat hemma sjuk nu har jag inte missat ett enda avsnitt och nåde den som försöker nå mig på något sätt mellan kl 21-22 ikväll då det är Efterlyst (Detta gäller nog egentligen främst mamma, eftersom väldigt många av övriga vänner då tittar på Greys).

- Varje fredag går jag i skolan, eller, ja, jag går på föreläsningar. Och gissa vad? Jag sitter längst fram (förvisso kanske inte är så konstigt då vi är typ 15 pers i gruppen och det är fem lååååånga rader med stolar. Tror att iaf 20-25 får plats på första parkett), och jag är den som frågar, kommer med inlägg, svarar på frågor, inflikar alternativa lösningar, är aktiv och så vidare. Jag sitter INTE längst bak med snarkdregel hängande från mungipan. Kan det innebära att jag möjligtvis hittat rätt? Förvånande är det i vilket fall.

- Mina baggyjeans är inte ett stående inslag varje dag (Tro nu inte att jag lagt undan dem, för det har jag inte, och kommer icke göra heller), utan jag har till och med tagit det extremt långa steget och köpt ett par jeansleggings och en over size-skjorta. Skulle nog till och med sträcka mig till att jag kör i princip fiftyfifty på tight och baggy.

- Min cykel har motionerats EN gång sedan jag flyttade hit. Nu kan detta ha förklaringar som att jag ännu inte lärt mig riktigt var och när spårvagnarna har företräde(överallt och alltid), att Göteborg är en enda stor backe och det faktum att mina växlar pajat och jag därmed bara kan cykla i ettan, men ändå. Jag som cyklade från A till B, från C till D och från E till övriga alfabetet. Man skulle nog på det stora hela säga att jag blivit riktigt lat.

- Numera dricker jag till och med frivilligt té. Dock ska det vara chaité med mycket socker och mjölk (där jag inte lärt mig rätt blandning ännu, så det gäller enbart när Grann-Johanna bjuder på det hemma hos sig, eller kokar när hon är här.). Men som sagt, jag, som alltid hatat allt vad varma drycker heter dricker det plötsligt gärna.

I det här tempot kommer jag snart börja bära basker, lyssna på indiepop och jazz, läsa fantasy, bli vegan, rösta på Sverigedemokraterna, hata bollsport, titta på romantiska komedier med Hugh Grant och Jennifer Aniston, tapetsera lägenheten i rosa blommor, snigelköra på motorvägar, älska vintern och skaffa mig en luden spindel med namnet Herbert som husdjur. Åh fruktade, skrämmande framtid.

Årets julafton

2010-09-25T12:01:00.003+02:00

Jag vet att jag sagt det innan, men jag säger det igen: Bokmässan är julafton. Bokmässan är som världens största Mc Donalds för junkfoodälskaren, som Sahara för sandälskaren. Ja, ni förstår grejen. Själv blir jag alldeles hoppig, studsig och mycket mycket rastlös inför bokmässan. Jag vill in dit NU, eller helst för 10 minuter sen. I alla dessa kärva ekonomiska tider får man spara en hel del inför bokmässan, men det får det vara värt- onekligen.

Dock märker jag en förändring i mina bokpåsar. Där ligger som vanligt en hel del biografier och sanna historier. En årsförbrukning gamla Nemi-tidningar tar också upp en hel del plats. Det brukar vara minst en Liza Marklund-bok, men hon har nog haft ett stillsamt år, för varken böcker eller hennes nuna lyckades jag få en skymt av under gårdagen. Slutligen blir det en hel hög med pocket som jag trånat efter långa perioder, men envist väntat på då pocket är både billigare och inte lika tunga att läsa i horisontalläge som inbundna. MEN, sen kommer vi till förändringen då: plötsligt är det påsar fulla med barn/bebis-böcker. Jag har inte fått barn, jag har inga planer på barn, men ändå har jag dröser med barnböcker. Betyder det att jag blivit vuxen? Eller, snarare är det nog så att vännerna blivit vuxna. Nu har jag ju en massa minimänniskor som måste introduceras till böckernas underbara värld, och eftersom jag har smärre kontrollbehov tar jag på mig detta uppdrag. Därav mängden barnböcker (och de ÄR ju så fina!)

Dock kom jag även hem i år med ett VAL-spel! Spelet om Valköping. Det är inte något jag köpt ens, utan som jag VANN. Hör och häpna. Min bokmässepartner Emily läser ju stadsvetenskap och drog sig därför mot alla dessa montrar med politiska budskap som jag brukar sky som pesten. Val och politik gör mig ofta upprörd och det är inte något jag vill förknippa med bokmässan. Nu i alla fall hamnade vi hos några som informerade om Kommunfullmäktige och grejer, och frågade om vi ville vara med i en frågetävling, vilket vi givetvis var, och svarade nog ungefär lika mycket, även om Emily fick sista ordet på de flesta. Vi hade bara ETT fel. Och det var mitt fel. Hade min stora trut kunnat hålla sig stängd hade vi fått alla rätt. Det var dock väldigt bra resultat fick vi höra och vann ett spel. När de fick höra att spelet skulle innebära delad vårdnad mellan Boden och Göteborg fick vi istället varsitt. Så jag kom hem med ett politikspel. Mycket suspekt.

Tillbaka till själva mässan då så kan man inte annat än bli glad. Själv promotade jag Bergmans Bokstäver som vanligt då det brukar innebära att jag kommer in gratis och får garderobsplats under montern de har. Detta innebar med att jag snackade in mig hos montergrannen vilket var en hög med skribenter, så de fick min blogg och mailadress och uppmaning att höra av sig om de behövde nåt skrivet. Mycket trevliga författaren och På Spåret-snubben Björn Hellberg önskade mig all lycka till med min bok, upprepade att jag inte skulle ge upp, berättade om folk som blivit refuserade och lovade att komma och köpa min bok när den kommer ut, mot ett löfte att jag skulle signera den blivande bestsellern åt honom.

Kort sagt kan man väl säga att både jag och Emily kom hem med pulserande fötter av allt gående och gorillaarmar av allt bärande, men det var det helt klart värt.

För tillfället löjligt nöjd

2010-09-22T22:18:00.002+02:00

Jag har snackat politik. Det kom plötsligt upp en tävling i min blogg. Två saker som aldrig riktigt hört hemma här. Därför funderar jag nu på om jag ska ta steget ÄNNU längre och skriva något som kan innehålla både lite djuphet och känsla. Äh, vi får väl se varthän det barkar helt enkelt.

Efter lite roddande har jag äntligen landat lite här i Götet, eller landa kanske är fel ord, och kommit in i någon vardagslunk har jag inte heller gjort, men det har lagt sig ett smärre lugn i lägenheten tror jag. Eller ja, tillfälligt i alla fall.

Jag älskar min lägenhet, och av någon anledning älskar jag sovalkoven över allt annat. Jag påminner nästan om Lilla C, som man helt enkelt säger till att "nu ska vi ta Nallis och nappen och gå och sova", och hon gör som man säger, småtultar fram till sängen, lyfts i och riktigt gosar in sig med en vällingflaska i händerna. Ungefär sån är jag med, förutom att jag greppar choklad istället för välling. Jag gosar ner mig och andas ut. Helt inramad i en hörna.

Det som oroat mest med flytten var allt jag skulle sakna: mina vänner främst då, men även allt annat, och visst gör jag det, men flytten har tillfört saker som gör saknaden mindre. För visst, jag saknar mina vänner i Etuna och andra delar av landet, men jag har så många underbara här. Jag har blivit otroligt bortskämd vänskapsmässigt här på västkusten. De två små gudsönerna saknas också, men bror har (hör och häpna) faktiskt blivit rätt bra på att skicka bilder och små videosnuttar på Lill-Turbo, och jag har istället två småbrudar här som jag kan leka med, och en lite större småbrud som jag kan hitta på hyss med. Min lilla vovve saknar jag också väldigt mycket, men det finns en liten vit, vild snöboll här som också är väldigt generös med blöta pussar och suspekta sovställningar.

Jag har fått ett jobb och sagt upp mig. Något som absolut inte är min stil, men va fasen, mitt i allt analyserande kom jag fram till att jag inte kan känna skakiga knän och upprörd mage varje gång jag ska till jobbet, vilket ju blir varje dag. Tack och lov har jag fått ett nytt jobb, vilket visserligen kommer göra att jag har noll socialt liv what so ever under veckorna, men så får det väl vara en period.

I helgen blev det utgång för första gången sen flytten hit, och det var Ica och småbarnsmorsorna, men det var verkligen hur nice som helst. Innan dess var det ett besök i stan för att se "Dyngkåt och hur helig som helst" med Mia Skäringer, vilket var helt fantastiskt. Man kunde inte bestämma sig för om man skulle skratta eller gråta för det var så in i helsikes roligt samtidigt som det var ett slag i magen som gjorde en dubbelvikt. Och att människan sen hade helt underbar sångröst hade inte jag en aning om, men så var det.

Imorgon är det torsdag, och då kommer Emily hit. Sen är det fredag och BOKMÄSSA! Årets höjdpunkt ihop med kräftpremiären. Denna fredag ska då innehålla både och vilket ju förbättrar det hela avsevärt.

Tävla!

2010-09-15T19:43:00.003+02:00

Jag tävlar hos Johanna om ett presentkort värt 300 kronor på Stella Mihi ! Var med du med! Tävlingen avslutas torsdagen den 23 september klockan 19.00.

(Observera att en av världens två sötaste gudsöner befinner sig längst ner till vänster på bilden.)

Lite temprament

2010-09-15T09:55:00.002+02:00

Min blogg har främst en funktion: att roa. Oavsett läsare. Ibland får dock detta tema stryka lite på foten. Det inträffar när axeln är dum, det är landskamp i fotboll eller när jag är fly förbannad. Idag får det roande temat backa till förmån för det sista alternativet jag nämnde: förbannad Ica.

Jag vill inte ha politisk blaj i min blogg. Dels för att jag inte anser mig tillräckligt insatt och dels för att jag tycker att stället var och en står på är deras ensak. Men nu kan jag inte låta bli. Igår råkade jag hamna mitt i en motdemonstration mot Sverigedemokraterna. Ja, jag "råkade". Jag skulle vänta på vagnen, hörde nåt på andra sidan gatan, gick dit för att lyssna, ställde mig i utkanten. DÅ började hela folkmassan röra på sig och mitt i den hamnade jag. Bakom oss kom det mängder med pikétbussar och framför stod det ett gäng med ridande poliser på sina pållar. Dock kände jag att jag kunde stå för ropen att jag inte ville ha rasister på våra gator, men jag avlägsnade mig ändå relativt snabbt då jag fick höra att det skulle påbörjas en SD-jakt. Jag jagar gärna puckon, men jag förespråkar inte våld (sålänge det inte är på döda ting så som tv-apparater, målstolpar och liknande).

Jag kan villigt säga att jag inte förstår dem som röstar på SD. MEN, jag kan även sträcka mig ett steg längre och säga att jag inte förstår dem som röstar borgeligt efter gårdagens politikerdebatt. Självklart tycker jag inte om myglare. Jag tycker inte man ska kunna gå på a-kassa när man har möjlighet till ett jobb. Jag tycker inte heller man ska vara helt sjukskriven om det finns andra uppgifter man klarar av. Jag är inte för bidragssverige. Dock är jag för medmänsklighet och mot egoism. Min åsikt är nämligen att man är relativt egoistisk om man röstar åt höger.

Jag har en vän som är kroniskt lungsjuk. Hon har fått massvis av följdsjukdomar på detta och är nu bland annat även helt döv på ena örat. Hon har extremt nedsatt immunförsvar och fick i våras sin dödsdom. Den var dock något hon stirrade i vitögat och sen lämnade, men hon har sviter. Hon KAN inte jobba heltid som "normala" människor. Hon KAN inte jobba i en för bullrig miljö eller exempelvis med barn där det flyger infektioner åt höger och vänster. Vinner alliansen riskerar hon att hamna på gatan. Men, det är bättre att ni själva läser: Här är Johannas blogginlägg .

För åtta år sedan röstade jag för första gången. Jag fick då samtalet av min moster: Erica, du får rösta på VAD du vill... (här tappade jag hakan tills meningen fortsatte)... Sålänge du röstar borgeligt. (Här plockade jag upp hakan igen.)
Jag gjort det inte för åtta år sen. Jag gjorde det inte för fyra år sedan. Och jag kommer inte göra det nu.

Idoluttagning och självinsikt

2010-09-09T22:07:00.004+02:00

Jag tar inte tillbaka någonting. Jag skäms fortfarande när jag ser Idol under första uttagningarna. Visst finns det människor som går dit för en "kul grej" (hur man nu kan tycka att köa i snorkallt väder hur länge som helst, och sen sitta inne och vänta hur länge som helst, och sen bli förnedrande hårt sågad som en "kul grej" övergår dock mitt förstånd, men det finns det ju en hel del som gör), MEN ännu värre är ju att det finns så extremt många människor som går dit utan någon som helst självinsikt. De sjunger värre än Homer Simpson i en tänkt scen innehållandes målbrott, en ekande tunna och en rejäl pungspark, och tro mig- det är mer en plåga för öronen än underhållning. Jag får rysningar när de sågas och ser förvånade ut. Varför varför kan ingen berätta för dem hur illa det låter?

Är det här jag ska tacka min storebror som snällt(tja, eller retsamt) förkunnade samma dag som skolan slutade och jag gick ut tvåan att jag sjungit falskt inför hela skolan. Då fattade jag inte ett dugg av vad han menade eftersom jag inte visste vad "falskt" var. Jag sjöng ju på riktigt, och inte alls falskt. Sedan fick jag lära mig vad falskt var och min bror hade rätt: jag hade sjungit falskt inför hela skolan. Det fick mig att inte sjunga inför folk på massa år, men sen kom Singstar och väldigt sångglada vänner, så där kom jag igång igen, men ALDRIG solo igen någonsin. Ni ser: självinsikt och en omtanke om omgivningens öron (tre om-ord på raken!).

Nu var det ju dock inte den här pinsamma skaran människor jag skulle prata om utan de som faktiskt är bra. Synd att Idol visar ungefär 70% katastrofer och 30% succéer. Därmed missar man ju en hel del succéer. Strunt samma. En succé satt vi idag och väntade på i alla fall.

Det hälldes upp alkoholfri skumpa (ja, Herr Idoldeltagare skulle ju envisas med att gå på pencillin just nu, och en av gästerna är ju dessutom gravid, så det passade ju utmärkt utan alkohol en vanlig torsdag), lades fram madrasser och kuddar, dukades upp snacks och kroatiska kolor och volymen drogs upp på tv:n.

Hela gänget samlade. Idolsnubben i fåtöljen längst bak tll höger.

Vi satt som på nålar hela avsnittet. Väntade och väntade. Plötsligt dök stora C upp i bakgrunden och vandrade omkring lite och fick jubel från soffan (och madrassen), men ingen Adrian som ju var den som faktiskt var där för audition. 50 sekunder kvar av programmet började vi väl LITE tappa modet kan man väl säga. Men DÅ visar de snabbklipp av alla som fått juryns gillande och där fick vi se en halv sekund Adrian springandes med en gitarr i ena näven och en guldbiljett i andra.

Och, ska sanningen fram (vilket den ju ska), så var det inte alls den där killen Sebastian som fick första biljetten i Göteborg och silverkonfettin, utan det var självaste Adrian som knep den. Men, va fasen, vi fick dricka god fuskskumpa, ha lite härligt torsdagsmys, och jag fick min näsa demolerad av stora C som visst blev lite uppe i varv av att synas i rutan.

Så... nu gäller det att kolla vidare eftersom resan ju fortsatte till Stockholm. Sången, som inte kom med, men som var så bra att den gav en GULDBILJETT, kan man i alla fall se här:

Sista ronden- ett krav på K.O

2010-09-07T14:31:00.003+02:00

Jag och min axel har gått in i en ny rond. En sista-chansen-rond enligt mig. Så nu har vi begett oss till ett ställe med en mycket trevlig, glad och positiv sjukgymnast som varje gång jag dyker upp förkunnar att vi "bråkade mycket med mig sist". Det vet jag inte om jag håller med om så vansinnigt mycket. Vi bråkade med min axel, visst, men han och jag är två skilda individer numera. Inte särskilt nära kompisar. Nu har jag och axeln helt enkelt inlett en period med tät akupunktur. Då är vi plötsligt väldigt tajta igen, eftersom jag känner hur förbenat ont det gör ända upp i hörntänderna. Framför ögonen dansar sådana där äckliga, långa, svarta dammtrådar... som naturligtvis inte egentligen existerar, men som jag ser väldigt tydligt när nålarna sitter i kroppen.

Än så länge är jag barmhärtigt besparad en stor mängd nålar och har således enbart sju stycken stickande upp ur axeln, skulderbladet och överarmen. Den som sitter i överarmen ser jag i periferin och trodde på fullaste allvar att det var väggklockans sekundvisare jag skådade första gången jag fick syn på den. Nålen hoppar nämligen i pulsens takt fram och tillbaka. Mycket mysig iakttagelse. Nu har antagligen musklerna runt skulderbladet fått lite avslappning eftersom att de helt plötsligt tagit siesta under arbetstid. Skulderbladet tappar nämligen sitt fäste i både tid och otid och far rakt ut med risk att peta ut ögat på någon. Med "långvarig träning, rehabilitering och mekanikuppbyggnad" ska det dock sitta fast på sitt ställe igen inom sinom tid.

Jag har även fått bekräftat att hålet i axeln beror på den underbara kortisonsprutan som enligt mina journaler togs "utan anmärkan", som tack och lov inte gjorde att muskeln gick av utan bara "reducerade den kraftigt". Mellan skulderbladen sitter numera en liten tegelsten enligt sjukgymnasten och bråkandet med denna tegelsten kan jag ge mig fasen på är källan bakom den muskelinflammation jag fått på framsidan vilket gjort att jag blivit hemtam både på Sahlgrenska och en ny vårdcentral där jag gjort EKG två gånger på en vecka.

Nu kan det med andra ord bara bli bättre, och det ser jag fram mot. På detta ser det dessutom som min en månad långa period sovandes på luftmadrass nu är slut: en säng får troligtvis följa med hem från Kållered under kvällen och det kanske också är något axeln tackar och bugar för.

Idag börjar dessutom "Idol". Jag har på känn att samtliga program denna veckan kommer innehålla nåt extra. Särskilt torsdagens. Jag som inte ens följer Idol i vanliga fall, särskilt inte första veckan då jag ändå mest sitter med händerna för ansiktet och skäms över den utspriddhet som faktiskt finns i bristande självinsikt.

Packad, flyttad och klar

2010-08-25T22:49:00.002+02:00

Ja, herregud. Jag minns nu varför jag stannade sex år i mitt ghetto trots allas tjat om att jag verkligen borde förflytta mig: det är ju apjobbigt att flytta. Vid både in- och utpackning i Hultet vräkte regnet ner. Och då menar jag vräkte som i "snart drunknar vi eller får i alla fall den oskyddade tv:n kortslutning". Ingen drunkningsolycka skedde utan den enda nära-döden-känslan upplevde nog mina krukväxter som stod så lyckligt placerade att cykeln lätt kunde göra dem till mos vid en eventuell ramling, vilket också skedde. Ja, utom för min kaktus Karl då som fick åka fram och stack både mig och Adrian samt fick hotelser från bror om mord och utkastning, men trots allt överlevde bilresan både till Småland och sedan till Göteborg.

Vägen från Norrland till Småland gick relativt smärtfritt med en smärre omväg via Kungsör och helt fel väg till Stora Sundby. Då hade vi större svårigheter med att hitta till Pingstkyrkans second hand som lovat ta emot min soffa utan att ha sett den. När vi efter några telefonsamtal äntligen hittade dit (ja, vi pratar fortfarande om Eskilstuna där jag då bott i sex år och ändå inte hittar) ramlade höger framfot av soffan och alla hundra trådar från den uppochnervända soffkudden tittade fram bar vi raskt in stackaren, ställde ner honom och avlägsnade oss hastigt.

Vägen till Göteborg gick väl också relativt smärtfritt, även om jag nog aldrig åkt dit via Torpa, vilket är en liten liten håla som man enbart besökte upp till man var 12 år och deras flicklag i fotboll försvann (eller ja, de fick väl inte ihop ett elvamannalag efter sjumannakarriären). Under en sträcka på cirka två mil körde jag därmed med två väldigt nervösa passagerare där jag ständigt fick uppmaningen att inte köra så nära kanten (problemet var dock att vägen var så smal att man var lika nära båda kanterna hela tiden). Men fram kom vi, med groteska lampor och allt.

Nu är jag på plats i götet. Eftersom min sovalkov är för mysig för att inte utnyttja sover jag fortfarande på luftmadrass, jag har ännu inte listat ut vilken låskolv som är min för att boka tvättstugan och toalettlyset tar en minut på sig att tändas, men å andra sidan: I måndags gick jag på anställningsintervju, i tisdags fick jag jobbet, idag har jag varit på säljutbildning, imorgon ska jag på produktutbildning och på fredag jobbar jag mitt första pass.

Och javisst ja, flyttkartongen med de livsnödvändiga prylarna så som Homerdockorna, fotoalbumen, en fjärrkontroll, hårsprayen, alvedonasken och liknande råkade visst hamna i Smålandshögen och står nu därför i mammas källare och fyller ingen funktion.

Kom å köp!

2010-07-31T18:17:00.019+02:00

För dem som har missat det har jag fått världens finaste lägenhet på Guldheden i Götet. Denna lya är dock redan möblerad, vilket gör att den lya jag befinner mig i nu typ måste utrymmas helt på grejer. Mycket har gått på blocket så mina böcker ligger nu i påsar, och själv sover jag kommande tre veckor på luftmadrass då sängen lämnade hemmet under gårdagen. Dock kommer det mer och mer grejer fram ur gömmorna som jag helt enkelt inte får plats med. Jag har strulat fram och tillbaka med både tradera och blocket och nu får det vara nog med det. Istället slänger jag ut grejer här. Sakerna säljs till det pris som föreslås... om det inte är skamligt ;)

Oh well, here they are:

Cd-ställ... för den som fortfarande har sådana =)

PS-skåp från IKEA

Sideboard med glasplatta högst upp.

Hurts

Hurts igen

Hylla från IKEA med inbyggda lampor

Mycket skön soffa. Dock i stort behov av omklädsel pga slitage.

Stereobänk. Mot en liten slant extra kan man även få stereon i hyllan.

Tror det är nån form av lykta. Helt ny, med orginalförpackning.

Hushållsvåg. Också sprillans ny o aldrig använd.

Råkade visst ha några dubletter av mina älskade tvillingböcker =)

Sedan finns det en hög köpfilmer på vhs som måste bort och en lite suspekt svart ljusstake i metall.

Yr i Orsa

2010-07-17T15:33:00.014+02:00

I år lyckades jag för första gången tjata till mig semester. Det satt långt inne, men tillslut beviljade min trevliga chef mig två dagar i juli att bara vara ledig. Med ledig inkluderas INTE lunginflammation. I tisdags efter jobbet skrek jag således "SEMESTER" och cyklade hem till min invarderade lägenhet. Där befann sig nämligen Familjen B i form av Johanna, Adrian och de två kottarna Stora C, tonåring som egentligen är sju, och Lilla C, ett och ett halvt-åring som är just ett och ett halvt. Efter att jag suttit i en stekhet postbil utan ac skulle vi nu trycka in oss i en fin liten volvo utan ac och fara ytterligare några timmar upp till Orsa. Resans värmebölja mildrade vi genom att köra med öppna fönster så ingen hörde halv sju, samt sönderklippta, blöta handdukar som fick ligga ihop med en kylklamp i en plastpåse och tas upp för baddning av huvuden och armar vid behov. Lilla C som hade lite feber satt med en sådan på huvudet i princip hela tiden. Även morsan blev visst lite överhettad och fick också hon en tvättlapp på skallen när hon började sjunga maniskt.

Maniskt sjungande morsa

Väl uppe i Orsa skulle vi inkvarteras. Där fanns redan två av Adrians systrar samt mor. I en stuga med två rum och badrum. Adrian och lilla C fick hoppa in hos hyresvärdarna i "bostadshuset". Stora C fick kampera med Adrians mor i en bäddsoffa. Systrarna (varav den ena gravid) slaggade i våningssängen i sovrummet och jag och Johanna blev inhyst i en "oinredd och ganska fuktig skrubb". Dock var detta en mycket missvisande beskrivning då vi fick en stuga med sovloft (dock belamrat med kartonger), matbord med bänkar, minibar och kylskåp med både öl och vin i. Borsta tänderna fick göras i stugan om man orkade gå dit på kvällen (nej, vi orkade inte. Tuggummi första kvällen och chips andra fick agera tandkräm) och kissa fick man göra bakom knuten. Vi hade dock hela gårdens bästa utsikt och satt ute och njöt i alla fall i fem minuter innan knotten åt upp oss. Väl inne hade vi bäddat på golvet med två mattor på varandra, liggunderlag och filtar och där påbörjade vi kvällens jakt på spindlar och jätteflugor. Någonstans mitt i natten ramlade ena hörnet av myggnätet ner och fukten blev väldigt påtaglig. Med andra ord blev sömnen sådär. Efter att ha fått ett element och tejpat upp myggnätet med silvertejp gick det strålande att spendera även en natt till där.

Sötaste rummen där man fick sova sked för att inte frysa ihjäl

Dagen efter väntade då de två sakerna vi åkt dit för (eller, jag iaf, de andra stannade ju lite längre och upplevde lite mer, men jag är övertygad om att jag fick ta del av veckans två höjdpunkter), nämligen ett besök på Pilkalampinoppi (i know, tungvrickare)med underbar utsikt och helvetes mycket knott. Lilla C som är för liten för köpt myggmedel såg ut som en pubertetsfjortis i pannan på vägen hem.

Pilkalampinoppi där man inte ser skogen för alla träd

Pubertetsfjortisen

Sedan kom då kvällen och den beryktade Orsayran där musiker sluter upp och spelar här och där, tivoli skinnar barnfamiljer på pengar och tillslut samlas alla på byns stadshotell och de som är nyktra nog intar scenen och står för underhållningen resten av kvällen. Adrian, som varit en av Orsas största lokalkändisar skulle givetvis spela för full rulle och vi övriga begav oss ner för att betrakta. Alla människor med ett instrument fick gå med i det tåg av artister som påbörjade vandringen från byns hotell till en scen på torget (i alla fall tror jag att det var ett torg. Det var en liten plätt mitt i byn som inte var bebyggd). Övriga stod vid sidan och tittade på och tjoade. Sedan blev det lite scensnack om folk som åtminstone jag aldrig hört talas om, men kändistätt var det: basisten i Svenne Rubins var där, även om ingen kunde hitta honom just när detta förkunnades.

Hela Orsatåget med en glad Adrian

Efter lite barnvänliga aktiviteter satte vi oss i ett öltält och Adrian slöt upp med ett gäng musiker som stod och trallade. Lilla C showade loss själv genom att lägga sig ner på marken och fnittra. Stora C tyckte mest det var pinsamt men satt och drack sin cola och försökte inte märkas.

När klockan började närma sig läggdags för de små drog samtliga utom jag, Johanna och Adrian hem. Nu skulle det göras stan! (eh, förlåt, byn). Redan i första öltältet fick vi bekanta oss med den underbara lokalbefolkningen. En ganska bastant snubbe i blå t-shirt med reklamtryck från ett företag i Mora slog sig ner bredvid oss (läs mig), och började snacka. Snubben berättar hur han flyttat från Borlänge till Mora för att jobba i ishallen, mest blir det städande. Mitt i allt börjar bandet som står och jammar lite bredvid spela Vandraren av Nordman och jag utbrister lite sådär halvlyckligt: Åh, Nordman!
Följande dialog utspelades därefter. Märk väl att snubbens repliker MÅSTE läsas med riktig dalmål. S står för snubben och I för Ica.

I: Åh, Nordman!
S: Men va de inte han som satt inne?
I: Eh... jo, han har väl gjort det men såvitt jag vet är han ren nu.

S: Jo, man får ju säga det om man ska vara sån där kändis.

I: Ja, men jag läste att han tog sig i kragen för sina barns skull.
S: Jo, men man kan ju knarka och ha barn... (lång paus) Det är ju som den dära engelska rappar'n.
I: Hm... vilken syftar du på?... finns ju ett par...
S: Näe, jag kommer int ihåg vad han heter.
I: Nån låt han gjort då?
S: Hehe, näe, jag är ju inte direkt en sån där skivspelare som kan spela nån annan låt fast nån sjunger i bakgrunden.
I: Hm... tja, Eminem?
S: (Stora ögon) Du tog han på första försöke!
I: Eminem är amerikan.
S: Jaha. Jo, men du vet, de sjunger på samma språk, går ju inte att hålla isär.

Efter detta intelektuella utbyte börjar jag massakera Johannas smalben med min fot då hon och Adrian sitter och har väldigt trevligt tillsammans och efter lite vånda behöver Johanna visst uppsöka damrummet och behöver sällskap, medan Adrian föreslår att vi ska ta med alla våra saker så slipper han passa dem. Fem minuter senare möts vi upp vid bajamajorna 200 meter från öltältet. Underbar inledning på kvällen.

Ben som massakeras av Converse

Dock blir det bättre. Adrian springer på nån mer lokalkändis i ett öltält som han vill spela med och jag och Johanna blir ständigt serverade öl, så vi sitter och ser glada ut, medan vi lyssnar på skoj musik, spanar på människan framför som hade två rumpor, skrattar åt underbara diskussioner vid bordet bredvid, beundrar de 45-åriga tanterna iförda leksandtröjor (och med ett fördomsfullt öga samtliga jobbar i samma lag inom hemtjänsten och gillar att gå på hotellet om helgerna) som dansar och helt enkelt har det soft i solen.

Slutligen väntade då Stadshotellet. Vi knallade dit, betalade hutlösa 140:- i inträde och kom in på ett nästintill folktomt hotell. Jag och Johanna som sett tillräckligt av bajamajor beslutade då att uppsöka toaletten. Det fanns TVÅ bås... varav det ena var avstängt. Dock stod det två toaletter i det andra båset, bredvid varandra. Okej att tjejer ofta går på toa ihop, men det där kändes ändå lite suspekt. Dock ska jag inte klaga då det var väldigt praktiskt och man behövde inte avbryta någon diskussion när den ena skulle in på dass.

Adrian flöt rundor bland musiker och andra samt upp på scenen med lite olika mellanrum. Vi hänfördes av folk. Människor som inte presenterade sig, som såg ut som vampyrer, som smög runt på dansgolvet, som tagit sju groggar för mycket, som borde titta sig i spegeln innan de gick ut och så vidare. På scenen stod med olika mellanrum människor som såg ut som Arnold Schwarzenegger, hade hawaiiskjorta och randiga byxor, och mer skägg än hår. Under ett tillfälle uppträdde någon blueslegend som jag redan glömt namnet på.

Ni ser ju själva!

Kort sagt kan man lugnt säga att jag och Johanna behövde mer öl. Adrian som var den som stått för det tidigare befann sig nånstans i periferin så vi stegade själva mot baren. Bredvid mig stod en snubbe med ölbiljetter (något man erhöll om man var musiker och min starka misstanke är att det var just de biljetterna som gjorde att det fanns så många marackasspelare i tåget tidigare), som beställde två Bacardi breezers. Självklart funkade inte ölbiljetterna på dessa (hörs inte det på namnet?). Han vände sig därför till mig med orden "Ska du ha öl?". Jag svarade att det var tanken och vips stod jag där med en ölbiljett i handen. Även om jag tänkt beställa breezers även till oss blev det nu självklart en öl och en breezer. Tyvärr hörde tjejen i baren fel, drog fram två öl och öppnade dem innan jag hann protsestera att det inte var det jag beställt. Hon trodde jag menat att jag ville ha en extra öl (don't ask), men då den redan var öppnad ställde hon upp båda på bardisken och vips hade vi fått varsin öl utan att betala ett öre.

Då musiken på scenen i ärlighetens namn var dödstråkig (och rent av kass) när Adrian inte stod på scenen berättade mina kära vänner att det även fanns en nedre våning med "Discomusik". Hur man kunnat undanhålla detta med gott samvete inför Ica är för mig en gåta, men så var det. Vi sprang ner, hann dansa till Just dance och Billie Jean och sen var allt slut. Mobben drogs upp och vi förväntade oss lång väntan i taxiväxelkö och sen möjligtvis att vi skulle tvingas att gå hem eftersom vi nu ville ha taxi när precis ALLA skulle hem. Det tog 30 sekunder i luren och sedan ytterligare två minuter innan taxin dök upp. Vi berättade för taxichaffisen hur imponerade vi var över att få en taxi så snabbt.
- Jo, men idag när det är yran har vi ju två bilar igång.

Så här ser man ut EFTER en Orsayra

Vad alla redan vet om fotbolls-vm

2010-07-04T20:03:00.003+02:00

Vad gör isoleringsceller för nytta? Är tanken att det ska lugna ner människor genom att placera dem där? Eller är det bara så att det är ett straff. Min isoleringscell är inte fy skam: den har dator, tv, mobil, böcker och choklad, men när det är 30 grader utomhus blir det dock några grader till inomhus vilket inte alltid är helt underbart. Jag VET, jag älskar verkligen värme, men jag ogillar att friteras när jag är vaken. Plus att jag då självklart är bitter eftersom mitt hälsotillstånd fått mig att häcka inomhus.

Dock är fotbolls-VM en härlig del i ett sjukdomstillstånd som detta. Och VM måste vara det mest suspekta på länge. Folk spelar med händerna, spelare visas ut, mål döms bort och så vidare. Och folk lider när de åker ut. Jag lider med dem. Särskilt led jag med Ghana som mötte Uruguay. De hade haft ett solklart mål i slutminuterna om inte en Uruguayspelare fått för sig att leka målvakt och stoppa bolluschlingen på mållinjen. Jag förstår honom till fullo och tycker inte han skulle få någon syndabocksstämpel. Men självklart visades han ut och Ghana fick straff. De blev ju så gott som blåsta på ett mål. Straffläggaren stegar fram... och missar! Sådant som inte får hända. Minuterna senare ljuder pipan och matchen ska nu avgöras på just straffar. Genast var det solklart: Ghana skulle förlora. I straffläggning behövs främst mentalt överläge. Det lag som kvitterat är oftast det som vinner en straffläggning. Här hade Ghana gått från en solklar vinst till ett straffavgörande, sämre förutsättningar kan man inte ha.

Självklart loosade sen Ghana. Snubben som missade straffen satte tack och lov den sedan, men två andra la fullständigt värdelösa straffar och förlusten var ett faktum. Mest av allt led jag med stackarn som missade straffen i förlängningen. Fy för att vara han.

Däremot kan jag inte påstå att jag led särskilt med Maradonas Argentina som också fick respass. Dels för att jag inte är förtjust i Maradona och dels för att Argentina blev så utspelade. Tyskland spelade helt fantastisk fotboll och var solklara vinnare.

Led jag med Brasilien? Ja, lite, men mest förvånades jag. Personligen trodde jag inte Holland skulle slå dem, men spelmässigt så... jo. Det var helt klart välförtjänt.

Spaniens match slockande jag till, men har förstått av tidningsartiklar att den var dramatisk.

Så himla roligt har jag med andra ord här i min lilla lya. Livet är fotboll och suspekta program utan mening eller mål under tidiga mornar. Tack och lov har jag fått sånger och bilder skickade till min mobil vilka har gjort tillvaron betydligt mer ljus och framför allt skrattfylld. Jag har en leende prickig hund som håller mig sällskap och snorandet har gett med sig såpass att jag i alla fall känner smaker nu.

Tanken är att nästa vecka innehåller två dagars jobb. Veckan efter innebär också två dagar innan jag tar årets semester på två dagar. Känns en smula löjligt. Jag har inte jobbat sedan förra tisdagen ju. Stackars mina pensionärer på landet, och mina överarbetade kollegor.

Nu blir det sportuppehåll till förmån för den underbara filmen Terminator 2 som alltid fått mig att grina på slutet. Bättre soundtrack är med svårt att finna.

Gnällrapport från soffläge

2010-07-01T21:16:00.002+02:00

Det är sommar. Solen skiner från klarblå himmel. Termometern visar 25+. Människor passerar i lätta klänningar, shortsbeklädda ben och med smältande glassar i händerna. Flugorna dunsar i värmeslag in i rutan om och om igen. Gräset är grönt. Träden böljar lätt i sommarbrisen. Fåglarna kvittrar och motorcyklarna far förbi i 190. Kvällarna passar utmärkt för öl i Vilsta eller en After Work i stan. Allt är EXAKT så som jag personligen tycker att en sommar ska vara. Det är den tidpunkten då min tv och soffa blir ignorerade och till och med jag kan anta en beige ton. Då man sitter och håller på och smälta i postbilen men högerarmen i alla fall kan bli brun. Vilken utopi.

Jomenvisst. Om det nu inte vore så att jag låg med min vanliga genomskinliga albinoton nerbäddad i soffan och förbannar både onsdagen och torsdagen då VM ligger i dvala i väntan på kvartsfinaler. Tv:n har ett genomsnittligt körande på 12 timmar i stöten och den enda som böljar är mina ballonger från födelsedagsfesten för en månad sedan som ibland känner av vinden från det öppna fönstret. Bitter? Jag? Neeeej, hur skulle det kunna vara möjligt? Jag har det ju supermysigt i min soffa och längtar inte alls efter sol, vännerna och ölmys. Och ja, jag är mycket väl medveten om att det finns solallergiker, kroniskt sjuka människor som ständigt är sängliggande och de som inte tycker om öl, men ändock är jag aningens ynklig till sinnes.

Hela förra veckan låg jag i min soffa och snorade grönt och hostade matchande. Under gårdagsnatten sa kroppen ovänligt och bestämt åt mig att vakna klockan tre för att ta del av de härliga frossor och den trånga luftvägen som den hade att bjuda på. Jag skakade under mitt duntäcke, trodde samtliga leder skulle emigrera och på detta kändes det som att luften var totaltslut. Efter lite trevligt samtal med sjukvårdsupplysningen fick jag uppmaningen att genast åka till akuten. Jag kan faktiskt erkänna att det var ganska vackert att sitta ute och vänta på taxin strax innan fyra och betrakta soluppgången.

Min taxichaufför hade ett mycket fint efternamn, nämligen samma som jag, och frågade vänligt när vi körde iväg om det var jag som skulle till akuten. Eftersom det var jag som satt i taxin tyckte jag det hela var en självklarhet, men försökte ändå att inte vara ironisk när jag svarade att det var det. Följdfrågan blev således om det var bråttom. Jag var tvungen att fundera lite men svarade att det inte var det, men att han kanske inte behövde stanna och käka frukost någonstans på vägen, vilket min chaufför lovade i utbyte mot ett löfte att jag inte skulle dö i hans bil eftersom det blev så jobbigt att lämna över taxibilarna med ett lik i framsätet. Jag lovade.

Väl framme vid akuten hade både ansikte och armar domnat bort, vilket även jag förstod berodde på att jag hyperventilerade en smula, men sjuksyrran bakom disken som tog emot mig förklarade ändå detta långsamt och övertydligt för mig ihop med orden att jag kunde försöka lugna min andning nu eftersom jag var där och skulle få hjälp.

Följande sex timmar bestod av en undersökning med provtagning där sköterskan stack nålen i handleden då armvecket inte ville vara med, en fem minuters undersökning av en doktor, en lungröntgen med tillhörande åktur i säng fram och tillbaka, samt ett doktorsbesök med diagnos och uppgift att peta en pinne i hjärnan på mig genom näsan samt uppmana mig att spotta i en kopp.

Visst ja, sen fick jag ett besök av en manlig syrra som gav mig sjukintyg samt förklarade att jag fick ta taxi hem och inte en sjukresa.

Diagnosen blev således lunginflammation med "nåt mer" som de inte riktigt kunde diagnostisera utan provsvar från hjärnan (okej då, näsan) och spottningen. Så nu ligger jag inne och filosoferar i en vecka till medan sommaren knallar på utanför fönstret. Chefen är måttligt glad och flyttplaneringen ligger helt på is. Jag knaprar fyra antibiotikapiller om dagen och hostmedicinen gör att hjärtat fått för sig att imitera Usain Bolt genom att slå världsrekord i 100 meter.

Men, på detta hade jag en fantastisk midsommar, som dock var väldigt olik de jag brukar fira samt dagar med mycket kottegos, skratt, diskussioner, mys och chaité. Och nånstans när jobbet är slut i mitten av augusti går flyttlasset till en helt underbar liten etta på sjunde våningen med balkong på Guldheden i Göteborg. Så okej, riktigt SÅ synd om mig är det väl inte... men ganska.

Nattliga funderingar

2010-05-18T21:11:00.003+02:00

Ibland ligger jag vaken om nätterna och funderar över livets stora frågor. Och tro mig, de är många.

För ett par nätter sedan låg jag och filosoferade över det här med färger, dess symboler och färgblindhet. Redan sedan man var liten har man ju fått lära sig att grönt är rätt och rött är fel, eller att de i alla fall är varandras motsatser i många fall. Ta exempelvis trafikljus: grönt betyder gå och rött betyder stanna. På proven fick man röda kryss eller gröna bockar, eller olikafärgade bockar helt enkelt. Hur många olika maskiner har inte en grön powerknapp och en röd avstängningsknapp?

Behövs det fler exempel för att förtydliga färgernas motsatser? Jag tror inte det. Om inte annat så hojta. Men nu till den stora frågan då i detta: 4% av Sveriges manliga och 1% av Sveriges kvinnliga invånare är färgblinda. Räknar man ihop detta blir de ett par stycken. Väljer man sedan att gå world wide blir det ännu fler. Den vanligaste formen av färgblindhet är att inte se skillnad mellan rött och grönt. Varför varför väljer man de färger som är svårast att se skillnad på för färgblinda när man ska symbolisera motsatser? "Tryck på grön om du vill fortsätta, röd om du vill avsluta". Vad tänker man då om man är färgblind? "Äsch, vi testar så får vi se hur det slutar." För att ta det ännu ett steg längre: Flygmaskin där röd knapp betyder "Skjut ut pilot" och grön "Skjut inte ut pilot" (Ja, sådana knappar är ofta väldigt välbehövliga, särskilt om man lider av smärre tvångstankar.)

Efter att jag funderat på de där färgblinda stackarna bytte jag härom natten till nästa: jag läste i en bok att det var 10 tysta läppar i en bil. Detta kan ju missförstås big time. Är det fem personer i bilen eller är det tio? Läppar lever ju i par: underläpp och överläpp. Tio stycken läppar kan då innebära fem överläppar och fem underläppar, vilket gör det till fem personer. MEN det kan ju även ha skrivits som par, alltså, tio stycken läpp-par. Och då betyder det ju tio par läppar vilket måste innebära tio personer. Nu vet jag ju dock att det satt fem personer i bilen, kanske främst för att annars krävs det ju minst en minibuss, och att en av personerna då ligger i bagaget, men ändå. Sådant måste man ju klargöra mycket tydligare när man skriver böcker. Folk blir ju liggandes sömnlösa.

Igår var det klippt igen. Ny bok som innebar ett stycke hur det skickades fredsbevarande strykor till ett krigshärjat Libanon. Varför skickar man ett gäng som ska bevara fred dit där det är krig? Då finns det ju ingen fred att bevara. Är det ett förnekelsebeteende eller bara ett suspekt namn på denna form av militärinsats? Kan man inte döpa dem till "krigsavslutande" styrkor istället? Men att bevara något som inte existerar känns i mina öron och ögon som en väldigt konstig grej att lägga resurser på. Borde inte det vara omöjligt liksom?

Hur har människor tid att jobba egentligen? Med tanke på alla saker som håller en vaken om natten. Den frågan kommer hålla mig vaken inatt.

Med åldern kommer skönheten

2010-05-11T19:17:00.004+02:00

När planet från Kina landade i Danmark hade jag inte sovit en blund på hela vägen. Mycket bra förutsättningar om jag fick säga det själv, vilket jag ju fick. Min kinaklocka var fyra på morgonen när jag snubblade in hemma hos mor i Småland med mina 36 kilo tunga väskor. Därmed sagt att det inte bara var sömnigheten utan även den tyngnden som framkallade snubbelsteg. Mina ögon såg ut som en sengångare som enbart druckit t-röd de senaste kvartalet och magen mullrade efter något som varken kunde räknas som frukost eller kvällsmat utan kort och gott ett nattamål.

Sagt och gjort efter matintag och lyckliga suckar över alla mina shoppingfynd ramlade jag ihop på min fjärdedel av sängen då hunden som vanligt tagit sina, enligt henne, välförtjänta tre fjärdedelar, och sov... i fyra timmar. Klockan tre svensk tid på morgonen låg jag och lyssnade uppmärksamt på kråkorna som bygger bo under taket utanför mitt fönster. Sova var någon som låg väldigt långt borta i fjärran. Så jag inledde min torsdag väldigt tidigt och gick sedan i någon form av eukalyptusdvala där jag pratade i telefon med människor jag inte mindes namnen på, pratade kinesiska minnen med min tre månader gamla brorson, lät hunden välja runda när vi var ute och gick och andra suspekta saker som kändes helt och hållet normala och naturliga vid den tidpunkten. Med andra ord var jag väl inte riktigt närvarande och helt enkelt jäkligt trött.

Vaknade även morgonen efter strax innan fyra och låg och spenderade dygnets första timmar med att peta på hunden för att få lite sällskap. Efter en blick som sa mer än hundra ord, en högaktig fnys och en vändning som gjorde att jag fick ett hundarsel i kuddhöjd förstod jag piken och slutade störa min stackars sömniga hund som ju har ett såpass intensivt liv som hund där i alla fall 75% av tiden går åt till sömn, vila, snarkande och liknande ansträngande aktiviteter.

Med andra ord fördrevs även denna dag i smärre dvala och jag började väl känna en smärre nervositet när jag insåg att det nu var fredag, och dagen efter, lördagen skulle jag arrangera en möhippa och inleda hela dagen med att köra dryga 10 mil. Många mil, ensam i en bil med ögon som ser i kors och en hjärna som reagerar lika snabbt som en snigel som fastnat i sirap och dessutom har träningsvärk i benen är nog inte de bästa förutsättningarna för att komma fram i ett stycke, utan att bli jagad av poliser, köra över snoriga ungar, bränna rakt genom en hästhage och att hamna i München.

Naturligtvis tog jag mitt ansvar som jag ju alltid gör när det gäller allt. Tack och lov har Konsum i byn insett att det kan vara bra att ha öppet tidigt på morgonen eftersom det finns dem som inte sover hela förmiddagarna och således fick det innebära ett stopp där innan min tur ner mot Skåne påbörjades ordentligt. Raskt plockade jag åt mig två red bull och knallade bort mot kassan.
- Har du leg?
- Ehhh?
Alltså, jag kan acceptera att jag får visa leg på bolaget när jag kommer dit osminkad och i ett lila regnställ i storlek XL. Då protesterar jag inte det minsta. Jag har till och med visat leg när jag handlat folköl för inte så längesedan när jag hade håret uppsatt och dödskalleörhängen i öronen. Nu var jag relativt välsminkad. Håret var nersläppt och och nytvättat och jag bar inga kläder med pubertala tryck det vill säga argsinta utrop, stenade pandor eller en moonande Bart Simpson. Jag såg med andra ord så vuxen ut som jag kan. Men icke. Här ber tanten i kassan mig om leg när jag handlar Red bull, med noll procent alkohol!

Självklart visar jag fram mitt körkort i ren förvåning. Tanten synar det en sekund, ler lite, lyfter på ögonbrynen, tackar och lämnar tillbaka det. Hela vägen ner till Skåne intalar jag mig att det i alla fall är 18-årsgräns på energidrycker numera, samtidigt som jag väntar på en effekt av energidrycken som bör kräva denna kontroll. Jag har bara missat det efter den tid då jag gick på högstadiet drack vi inte energidrycker i det syftet som dagens ungdomar gör. Brudarna på möhippan skrattade sig halvt fördärvade men höll med mig om att det antagligen var 18-årsgräns.

Tre dagar senare var jag hemkommen till Eskilstuna. Fjant som är en mycket ödmjuk, snäll och stöttande vän åkte med mig till Willys för att fylla på mitt kylskåp efter en månads frånvaro från lägenhet och därmed mest gröna varor i kylen, som på detta inte var menade att vara gröna från början. Denna ödmjuka och stöttande vän rusar givetvis rakt mot hyllorna med kolsyrade drycker efter att hon fått höra min anekdot med min Red bull.
- 15!! Det är 15-årsgräns på Red bull!
Det var inte bara jag som hörde det, utan även halva Willys innan Fjant nästintill sjönk ihop på golvet i något som jag tror var ett grav men som mest lät som en häst med grava astmatiska problem.
- Du har fått visa *frust* leg på något *asgarv* man måste vara 15 för att köpa *frust*!

Är det nu jag ska börja fundera på om jag verkligen har ett bebisarsel fastklistrat i fejan?

Party med 40-taggare och livet på en skör tråd

2010-04-30T15:39:00.008+02:00

När man är i Kina får man vara med om väldigt mycket underliga saker som sällan händer hemma. Ut och partaja med två fyrtiotaggare är en av dem. Under söndagens sedvanliga brunch (nytt ställe, inte lika mycket skaldjur men ack så god äppelpaj), med kollegor till kusinens man slog jag slag i saken och tvingade bruden bredvid mig att gå ut och dricka öl. Tack och lov hade jag dessutom hoppat på vinstlotten: Vivian visade sig vara en Taiwan-brud med hög chefsbefattning som oftast utmanas av sina anställda att öla till någon stupar. Hon förlorar sällan, eller rättare sagt aldrig.

Kvällen påbörjade som vanligt för sent då kusinen åter inte kunde bestämma sig vad hon skulle ha på sig, eller veta var skorna befann sig och huruvida pappan till lillgrabben verkligen hade koll på allt som måste has koll på, men vi anlände i alla fall till en japansk restaurang med en meny tjock som en bibel. Det hela var ett mycket lyxigt "all you can eat and all you can drink"-ställe vars meny hade bilder. Självklart började vi med att beställa in öl, eller ja, jag och kusinen i alla fall. Vivian beställde in nåt konjakliknande med körsbärssmak som hon använde som dryck till maten.

Kusinen och den galna konjaksdrickande Vivian

Nåväl, menyn var bara att öppna och sen var det bara att börja peka på bilderna på det som såg mumsigt ut. Det blev en massa olika konstigheter eller vad sägs om små havssniglar (vansinnigt goda) och gåslever (mindre gott). Vi serverades nån form av strutar i sjögräs, småfiskar som mest smakade möcklagädda (för dem som ätit fisk fångad i sjön Möckeln vet att det brukar innebära en måltid som främst smakar dy), räkor på is och hummersallad. Till detta dracks det öl, körsbärskonjak, saké och papayajuice.

Checka in sniglarna!

Mitt i allt detta får vi in en bit fisk. Eftersom jag bara pekat på bilder och Vivian snackat kinesiska med servitriserna hade jag oftast inte en aning om vad jag egentligen åt. Med ett glatt leende ber Vivian mig att smaka, vilket jag gör. Relativ god fisk, men smakar inte så mycket, och jag frågar vad det är jag äter. Josåatte... jag har suttit och ätit Fugu, eller blåsfisk som det även heter. En firre som ska fångas rätt, dödas rätt, skäras rätt och tillagas rätt annars kan den vara dödligt giftig. Jag ser framför mig kocken som ger Homer Simpson en blåsfisk som bara skrumpnat ihop och varit omöjlig att identifiera de olika delarna på och förväntar mig att när som helst börja få kvävningskänslor och avlida på plats.

My piece of blowfish

Här ser man mer tydligt hur giftig den faktiskt är!

I ren dödsdesperation ursäktar jag mig och går på toaletten och får för första gången under min resa uppleva en ståtoalett dvs. ett hål i golvet. Ett väldigt fint och välpolerat porslinshål, men ändå. Väl tillbaka börjar restaurangen slå ihop för kvällen (Självklart. De vill ju inte ha ett fugu-lik på sitt golv innan stängning), och jag föreslår att vi ska dra vidare så jag iaf får spendera mina sista timmar i livet med att dansa lite.

Sagt och gjort drar vi till nåt lyxställe där man får passera en metalldetektor innan man blir insläppt. Priset för att boka bord och med tillhörande helrör kostar på detta place i runda slängar 10 000:-. Och då befinner vi oss ändå i Kina där i princip allt utom påsar med zipstängning är billigt. Inget helrör för vår del kan jag lugna den chockade med. För min del blev det öl, och de övriga två beställde varsin Cosmopolitan som visade sig vara så groteskt misshandlande för smaklökarna att de helt enkelt fick stå kvar på bardisken.

I sann Ica-anda terroriserade jag DJ:n ett par gånger för att få önskemusik. När jag insåg att jag önskade gudson IIs favvolåt kände jag mig plötsligt väldigt nördig och ville gå hem. Dock ville en snubbe från Boston iförd en bajsbrun kofta inte riktigt att det skulle ske av nån anledning utan jag fastnade där med två nya öl och en utmaning om ocoola danser. Jag vann överlägset med "klubba sälen" och "cykelpumpen" och därmed ytterligare en öl.

Då Ica faktiskt inte fyllt 30 än är hon inte betrodd att stanna ute själv sent på kvällen utan fick därför snällt följa med när kusinen o Vivian ville åka hem. Bostonsnubben tjatade promt på att jag skulle stanna men då mina danser var slut och jag dessutom fått öl så jag klarade mig nappade jag icke på detta. Dock envisades han att följa med och ta nummer. Kusin fick då tvinga honom att hälsa på henne och när han enbart gjorde det och sedan inte sa mer till henne blev han roligt utdömd. Han var dryg, ohyfsad, oartig, kaxig och hade en jäkla attityd och dessutom var han bara ute efter lammkött. Underbar människoanalys av två ord.

Morgonen efter vaknade jag. Den jäkla blåsfisken hade gett upphov till viss huvudvärk, men än så länge lever jag, även om det är knappt.

Ett ufo i en förbjuden stad

2010-04-24T08:05:00.006+02:00

Det sägs ju att om man är i Kina ska man vara lite turistig. Jag hade två saker på min lista över vad jag ville se och det var delar av den gigantiska muren som slingrar sig hit och dit, och det var Himelska fridens torg. Då detta torg ligger intill Den förbjudna staden fick det ju även bli ett litet besök dit.

Jag och min trevliga chaffis fräste iväg och längs med gatan insåg jag att alla byggnader med flaggor utanför hade sina tygbitar på halv stång. Då vi bor i ett ambassadområde är det så gott som ALLA byggnader som har flaggor. Detta gjorde mig naturligtvis väldigt nyfiken eftersom det inte kunde vara nån som trillat av pinn i varje byggnad, och därför ville jag veta anledningen och frågade således Herr Chaufför. Det skulle jag aldrig gjort. När jag försökte peka mot flaggorna vi åkte förbi och fråga om "flags half way up" (man måste ta till riktigt simpel engelska med få ord här för att KANSKE bli förstådd) blev min stackars chaufför helt panikslagen och trodde att jag hela tiden ville stanna eller byta väg, vilket i sig gjorde även mig panikslagen eftersom jag inte hade en aning om var vi befann oss. I ren desperation slet jag upp min minibok med nödvändiga fraser och ord på mandarin. Flagga var visst inget nödvändigt ord, men att kunna be om en ögonbrynstrimmer låg visst högt i prioriteringen. Till slut kom jag på den genialiska idéen att sätta armen rakt upp, vända på min palör och sätta den på tvären uppe vid handen samt svaja den fram och tillbaka med lite blåsljud och samtidigt säga "regular", och sedan sätta palören halvvägs ner på underarmen och blåsa lite och säga "today". Då förstod min lilla chaufför och visade genom att sätta händerna bredvid varandra (jag vill inte veta vem som då styrde på den åttafiliga vägen vi befann oss på) och höja och sänka dem oregelbundet med orden "holluholluhollu". Med detta kom vi fram till att det var en minnesdag för jordskalvsoffren 2008. Vem behöver samma verbala språk?

Väl framme blev jag avsläppt och började knalla runt. Jag vet att man ibland kan slänga med frasen att man känner sig som ett UFO. Här var allt på riktigt. Jag VAR ett UFO. Det var sisådär 700 000 kineser... och jag. Jag hann promenera i cirka minuten innan en kines kom fram och pekade och gestikulerade med en kamera. Genast undrade jag givetvis vad det var för fel på honom som bad mig av alla där att foto honom med sina kompisar. Han kunde väl bett någon som i alla fall ser ut att förstå vad han säger. Men icke. Det var inte jag som skulle fota. Det var jag som skulle fotas, med dem. Så det var bara att ställa upp sig där med ett gäng kineser och låta sig bli fotograferad. Detta hände inte mindre än nio gånger under mina två timmar, och hur många som låtsades smygfota genom att slänga iväg en kompis som låtsades posera framför nåt att ställa sig bredvid mig, smälla av en bild och springa iväg slutade jag räkna redan efter tio minuter. För att hämnas tog jag en smygbild på en kinesisk polis, för jag har hört att det inte uppskattas när man fotar dem.

Inne i förbjudna staden kommer genast en tjej fram till mig och jag suckar lätt eftersom jag inte vill fotograferas mer, men istället ställer hon en fråga som jag uppfattar som följande i följande dialog:
- Have you been in the great war?
- Ehhhh. No.
- Would you like to?
- Hell no.
Tjejen log lite osäkert och gick därifrån och jag undrade stilla om jag såg ut som någon krigsveteran som varit med i nåt stort krig. Så rynkig är jag väl ändå inte. När sedan nästa tjej kom fram och slänger samma fråga som jag förstår vad det handlar om. Hon hade ju sagt:
- Have you been TO the great WALL?
Nu sa jag istället att jag hade vart där och ville åka dit. Även denna tjej fick ett osäkert leende på läpparna och jag undrade vad i hela friden jag höll på med. Nästa tjej som kom fram ignorerade jag bara, satte på skygglapparna och gick rakt fram utan att svara på något.

I biljettkassan kan man hyra hörlurar och en liten digital karta över förbjudna staden där det finns en liten prick som blinkar där man befinner sig på kartan. Självklart hyrde jag en sådan. Det fanns dessutom med svenskt tal. Ska jag vara ärlig var det nog hela eftermiddagens roligaste tillfälle då jag startade igång min svenska guide. Det var en kvinnlig kines som försökte prata något som liknade svenska, men med väldigt knapert resultat. Så jag vandrade helt enkelt runt i förbjudna staden med en svensk brytning i ena örat och lyssnades på passerande kinesiska guidegrupper där guiden skrek i megafon för att alla skulle höra i andra. Mycket givande.

När jag slutligen nådde souvenirshopen tänkte jag att jag i alla fall kunde titta även om man ju vet att grejer på sådana ställen är snordyra och inte något för min plånbok. Mot min förmodan fanns riktigt snygga grejer och inte alls en massa komersiell krafs. Jag vände på grejerna för att titta på prislappen. Det var nästan snuskigt billigt. Med andra ord fattade jag misstankar och gick därifrån, utan att köpa något.

Nästa story kommer handla om besöket till det stora kriget... eller om det nu var en mur.

En av de små kineserna som promt skulle fota.

En kinapolis och lite patrullerande vakter

Himlen i bilder

2010-04-18T17:09:00.008+02:00

Skumpa och skaldjur. Underbar kombination!

Vaddå nöjd? Observera den underbara milkshaken och The Shrimp Cosmopolitan.

Det där chokladsnurrorna räknade jag INTE som dekoration!

Chokladfontänen! Jag säger bara: chokladfontänen.

Som sagt: Mycket små skojiga kreationer med konstiga namn.

Se bildtext ovan.

Frukten ser visst mumsig ut, men nyttigheter fanns det inte plats för tyvärr.

Det FINNS en himmel...

2010-04-18T13:29:00.002+02:00

... och idag har jag varit där. När någon säger brunch till mig tänker jag en ciabatta på ett fik nånstans, möjligtvis en toast eller omelett. Därför var det väl inte riktigt så att jag hoppade och studsade av entusiasm när jag fick höra att kusinen bokat in oss på brunch på söndagen klockan 12. När jag fick höra att det fanns skaldjur började jag dock spetsa öronen aningens. Sedan blev jag rekommenderad att vara rejält hungrig och äta lätt frukost. Ingen gröt idag med andra ord. Hoodie var kanske inte heller det lämpligaste klädesplagget, så jag tackade Heléne i mitt stilla sinne för lånet av skjorta (eller blus eller vad man nu kallar plagget) med tillhörande skärp som var helt okej att bära.

Nu har jag suttit i 25 minuter och funderat på hur jag ska lyckas förklara det här. För det går nog inte. Det jag skriver får ni överdriva gånger hundra så KANSKE det blir en rättvis bild. Lillgrabben, jag, kusinen med tillhörande man knallade in och tog hissen en våning upp i en jättelik hotellbyggnad. Hela stället började med några bord med varmkorv och hamburgare. Sådär imponerande. Sen fick jag höra att det typ var "barnhörnan". Sen följde det ett glasstånd med massa olika sorter där en snubbe stod bakom redo att skopa upp. Bredvid honom fanns en låååååång disk med alkoholfria drycker, kaffe och milkshakes. Därefter kommer man in i en jättelik sal fullproppad med bord och där hela väggen är beklädd av en lång disk med mat. Då snackar vi inte skolmatsalslängd utan vi snackar en längd med "vanlig brunch": olika sorters yoggi, olika sorters müsli o flingor, mängder av bröd och pålägg, äggröror och allt det där. Nästa disk är fylld med kinesiska rätter med nudlar med olika tillbehör. Därefter en amerikansk disk med pizza och en italiensk del där man kunde peka på alla färska råvaror och få detta som en pastarätt. Samma sak gällde med sushin efter. Peka och få det monterat. Tja, sen var det ju givetvis en radda indiskt, en radda franskt med ratatoulie och liknande en radda med olika kötträtter. För att göra det enkelt: nämn en rätt och det fanns. Saken är väl den att jag inte riktigt brydde mig om alla de där grejerna när det framför mig tornade upp en superlång disk med småkrabbor, stora krabbor, ljus hummer, illröd hummer, jättelika räkor, ostron, olika klor från gigantiska skaldjur, ett annat skaldjur jag inte har en aning om vad det heter, rysk kaviar och löjrom, bara som exempel. Jag var i himlen milt uttryckt.

Vi fick ett supernice bord med tillhörande soffa där vi slog oss ner. Inom loppet av två sekunder hade vi tre fyllda champagneglas framför oss. Vi skålade och tog en klunk. Två sekunder efter att vi ställt ner glaset var det en liten kines där som fyllde på. Så fortsatte det hela brunchen ut (och man har väl druckit ett glas när det är slut? På så sätt hann man ju faktiskt bara dricka ett glas skumpa sammanlagt). (Sa jag förresten att i slutet av skaldjursdisken stod ett jättelikt isblock med olika shots passande för skaldjur, bara att plocka åt sig. Shrimp Cosmopolitan var riktigt god.)

Där satt vi, drack champagne, käkade, fyllde på, käkade. Till min andra påfyllning stannade jag till vid milkshakestället. Beställde en med färska jordgubbar, skogsbär och chokladkulor. Detta mixades ihop med grädde och mjölk, toppades med lite mer grädde samt några bär och choklad. Alternativen att välja på var exempelvis mint, kakor, marshmallows, brownies, annanas, persika, hallon och säkert lite smått och gott till.

När man trodde att magen inte klarade mer var det dags att hoppa på efterrätten. Där tappade jag hakan: ett helt rum, med hyllor, fyllda med efterrätter. Tänk er ett bord med en chokladfontän och frukt på tandpetare bredvid (gissa sen efter det var Ica fastnade med glansiga ögon i tio minuter), massa munkar och wienerbröd, tiramisu av olika former, frukt, praliner, kladdkakor och sen en massa sådanadär lyxiga små kreationer med suspekta namn i olika färger och former. Detta rum avslutades med en disk med lösgodis. Utanför rummet fanns det sockervadd för den som inte fått nog.

Detta spektakel avslutades sedan med att det lilla livebandet sjöng Happy Birthday för lillkillen som fyller ett imorgon och ställde ner en tårta med ett litet ljus på vårt bord. Kan säga att det tyvärr inte var någon som orkade äta av den. Men den var fin att titta på. Behöver jag tillägga att det var en Ica som var rund på betydligt fler ställen än under fötterna när vi reste oss? Klockan 15! En söndag! Jag älskar leka lyxlirare.

Och tyvärr, tyvärr JÄTTETYVÄRR kan jag inte lägga upp bilder nu i Kinaland, men tro mig: det kommer!

Det här med att skaffa barn

2010-04-16T12:22:00.002+02:00

Många i bekanskapskretsen har ynglat av sig. Flera går med en bulle i ugnen och vissa har tilloch med kläckt ut både två och tre stycken. Somliga till och med fem. Dock inte jag. Jag har dessutom sagt att jag gärna lånar andras barn, men inte skaffar egna. Ärligt talat finner jag mig själv som en mycket klok människa som myntat detta uttryck. Ovanligt klok till och med.

Min senaste vecka har gått i bebistecken. Mitt senaste dygn har bestått av ENSAMT bebisansvar. Min gudson (bara det, inom loppet av tre månader har jag skaffat mig TVÅ gudsöner. Slå den om du kan) och tillika kusinbarn och jag har tillbringat det senaste dygnet med varandra som sällskap. Han är en liten pärla. En liten pärla som gillar prata med stora bokstäver, har en förkärlek att plocka ut samtliga barnmatsburkar ur skåpen, anser sig för fin och ha för känsliga knän för att krypa och dessutom finner det otroligt roande att rycka i saker som ej är till för att ryckas i som exempelvis ögonfransar, örhängen, navelpiercingar och strumpor.

Vi började hela vår ensamma dag med ett mellis med fruktpuré och lite mosad avocado. Eftersom lillsnubben fyller ett på måndag har han nu ingått i "Ica bootcamp", vilket innebär att försöka äta själv. Således lägger jag upp lite krubb på skeden och lämnar över den med skaftet mot. Det hela går alldeles strålande. I alla fall om han låter bli att vända på skeden innan den hamnar i munnen. Då är avocado mer att rekommendera än fruktpuré. Den kan faktiskt stanna kvar på skeden även i ett uppochnervänt tillstånd. Dock är det sedan hela grejen med att faktiskt tömma skeden i munnen. Det visade sig gå lite sisådär. Och sen när skeden kommer ut är vi båda så exalterade över den lyckosamma skedtömningen att vi börjar hurra och applådera. Eller ja, lillkillen börjar veva med armarna i 190. Det innebär att även skeden är med i vevet. Det i sin tur innebär att det som är kvar på skeden lämnar boet och placerar sig lite överallt så som taket, golvet och Icas ansikte. När vi väl lämnade bordet kunde man egentligen ifrågasätta på vårt utseende vem som egentligen skulle lära sig äta. Vi båda såg ut som wannabe Shrek.

Efter maten vet väl de flesta att en powernap kan sitta fint. Grejen var bara att kotten på två sekunder somnar i min famn innan vi hunnit ens i närheten av det där som kallas sovrum. Försiktigt blir det istället att slajda ner lite snajsigt i soffan och inte ryggläge med en sovande svamp på magen. Tack och lov satt Harry Potter och halvblodsprinsen i dvd:n, och den höll igång hela tiden tills svampen på magen behagade vakna igen.

Eftersom jag kommit in i bohaget här och propsat på massa inköp så som lära-gå-vagn och badbrallor var det ju hög tid att inviga något av detta. På med badbrallor och ner raskt in i hissen. Bor man på 29:e våningen och ska ner till 3:e källarvåningen behöver man något att roa sig med under resan. Därför brukar jag och lillkillen leka tittut med alla speglar som pryder en hiss. Detta var vi i full gång att göra även denna gång och var då för inne i leken för att märka att hissen saktade ner och stannade på våning fjorton. Scenario: Ica hoppar fram och tillbaka i hissen med kotte på armen och tjoar "TITTUT!" varje gång hon landar mitt framför dörren. Hissdörren öppnas sakta samtidigt som Ica är i luften. "TITT...ut.." Utanför dörren står en mastodontlång man i kostym som tittar undrande på studsbollen i hissen och undrar försiktigt om jag är nyinflyttad och erbjuder sig sedan att ta en annan hiss. Numera håller jag koll på att siffrorna på våningsplanen rör sig samtidigt som jag hoppar.

Poolen var till en början en smula farlig, blöt och allt annat som hör en pool till, men efter fem minuter och ett fast grepp i min näsa slappnade lillkillen av helt och stänkte ner oss helt och hållet från topp till tå trots stränga förmaningar från kusinen att inte stoppa lillkillens huvud under vatten. Det gjorde jag förvisso inte, det blev blött ändå. Inte mitt fel. Alls. Något jag lärde mig av denna badfadäs var även att när man duschar efter badet och ska hålla i liten löddrig kille ska man hålla hårt som fasen. Han är halare än tre tvålar i ett såpabad. Nåja. Det hela slutade lyckligt ändå, tack och lov.

Efter att ha sprängt en portion barnmat i micron på grund av slöhet och otålighet på vattenbadet blev det tillslut käk, välling och sänggående. Åter somnade kotten på min mage och det krävdes tre försök innan spjälsängen accepterades som ett sovplatsalternativ. Vid midnatt dög den dock inte längre utan var tvungen att avanceras upp till Icas säng. Där kunde han sedan lugnt sova vidare med jämna gnällmellanrum som inte ens var i vaket tillstånd men krävde lite klapp på huvudet. Ica sov denna natt 0,0 minuter sammanlagt. Lillkillen sov glatt elva timmar och vaknade pigg som en ekorre på LSD. Med detta vägrade han givetvis att sova middag och krävde mitt i allt att även lära-gå-vagnen skulle monteras, men blev fly förbannad när han insåg att det skulle inkludera gående, på egna ben!

Av någon anledning innebär ju också det här med barnvaktande ett par blöjbyten. Denna kotte har av någon underlig anledning fått en fix idé att när man hamnar på skötbordet ska man skrika öronbedövande och låtsas att det är mest synd om en i hela världen. Vet ni hur man löser detta? Jo, man sjunger Yankiee Doodle med hög stämma och tillhörande rörelser. Det resulterar enbart i glada miner på skötbordet. Fråga dock inte hur jag kom fram till detta är ni snälla.

Med det hela har jag lärt mig ett par saker: Det bästa med barnvaktande är att föräldrarna tillslut kommer hem. Ett skohorn från IKEA kan fungera utmärkt som barrikad till skåpsdörrar. Yankiee Doodle sätter sig lätt på hjärnan, det gör även ledmotivet till Teletubbies på kinesiska och ska man nånsin behöva gå på toaletten med en osjälvständig ettåring får man antingen finna sig i att bli uttittad eller utskriken.

Kinaexperten spekulerar

2010-04-15T08:11:00.002+02:00

Precis som jag tidigare befarat sa den kinesiska censuren stopp och belägg för min blogg. Förstår inte vad kinesiska regeringen har emot mina oskyldiga inlägg om nitlotter och flum, men det är väl svenska polisen som tipsat efter jakten efter mig på cykeln. Förrädare!

Nåväl, nu har jag via små illegala verktyg tagit mig runt det hela och kan nu även till och med få ta del av min egen facebook. Mindre saknad än jag trodde faktiskt, mer än att jag antagligen missat en drös av födelsedagar och har absolut noll koll på vad som händer i Sverige. I Kina också uppenbarligen eftersom det under gårdagen skedde ett jordskalv i landet och det informerades av en svensk källa till mig.

Nu befinner jag mig i alla fall mitt i Beijing, eller Peking eller vad fasen man ska säga. Än så länge går det verkligen kalasbra för mig att klara mig ensam i storstaden (här får man gärna läsa med en viss ironisk ton). Jag ankom på tisdagen och på torsdagen hade lilla familjen här planerat en liten tripp till Hongkong. Där finns det värme och shopping och hela baletten. Vi packar och far ut till flygplatsen. Vid incheckningen frågar kusinens man mig vilket sorts visum jag har.
- One entry.
Där föll poletten ner hos samtliga utom du mitt lilla kusinbarn/gudson som satt i en sele på min mage och hade en djup diskussion med min cola zero-flaska. Jag har redan gjort mitt "one entry" när jag klev in i Kina på tisdagen. Skulle jag nu åka till Hongkong skulle jag ju inte få komma tillbaka till Peking efter helgen. Massa samtal ringdes och kineser sprang fram och tillbaka. En sak kan jag säga: det finns en del att önska i de kinesiska folkets engelskkunskaper. Det hela slutade i alla fall med att jag en timme senare satt i en taxi på väg tillbaka hem i Peking, själv, medan resten av familjen satt på planet till Hongkong.

Där stod jag, ensam i storstan, och med en nyckel som inte passade i dörren när jag väl kom fram. Då blir man lätt panikslagen och lite nedstämd. Tack och lov bor vi i ett ambassadhus med reception dygnet runt dit jag kutade ner och fick en extranyckel (vilken jag ännu inte lämnat tillbaka vilket resulterar i att den stackars städerskan inte kommer in längre).

Fredagen skulle därmed bli min stora sightseeingdag. Jojomensan. Det gick ju alldeles kalas. Av principskäl vägrade jag ta på mig jacka när jag gick ut och bar istället enbart en tjocktröja, vilket gjorde att jag frös som en liten gnu innan ens grindvakten släppt ut mig från området. Snabbt och enkelt inhandlade jag en karta och började därmed dagen med att förolämpa tanten i kiosken genom att bara räcka över pengarna med en hand (är man artig använder man två. Är man praktisk inhandlar man sig då en tredje arm som kan hålla i plånbok och väska medan man gör detta). Slog mig ner på en snorkall trappa och slog upp min karta. Jag fattade hela konceptet med innerstans fyra ringleder och allt det där. Problemet var att jag inte hittade var jag befann mig någonstans hur jag än letade och därmed var kartan relativt värdelös.

De personer som känner mig vet att jag skryter om två talanger jag har i livet: mitt lokalsinne (gäller dock INTE i Eskilstuna där jag nu bott i sex år och fortfarande inte hittar), och min hastighet på räkskalning. Nu får jag helt enkelt luta mig enbart på räkskalandet. Det tog mig fem minuter innan jag var helt och hållet lost. Jag hade inte en aning om var jag befann mig, det blåste snorkallt. Hungern började göra sig väldigt påmind och det enda ställe dit jag kunde våga mig på att stiga in var hela entrén belamrad av uteliggare vilket gjorde att jag fegade ur och vände i dörren. Efter tre timmars planlös vandring i snålblåst gav jag upp och drog upp mobilen för att ringa Lu, vår chaufför. Jo, men det var ju också smart. Var skulle han hämta upp mig då? Jag hade ju ingen aning om var jag var. Det blev att sno en taxi (det kostar MAX 15 spänn att åka i stan), och slänga upp min adress. Jag var nog rätt lost för min taxichaffis försökte tre gånger övertyga mig om att jag bodde på ryska ambassaden och propsade på att jag skulle hoppa av, fast jag var övertygad om att det INTE var stället där jag bodde. Det blev stopp på tre ambassader till innan jag väl såg byggnaden och började hojta och peka. Taxametern stod då på 17, men min chaffis skämdes så mycket över alla felkörningar att jag inte fick betala mer än 15 ändå.

Väl framme gav jag mig fan på att jag i alla fall skulle lyckas få i mig lite inhemsk och god mat. Josåatte. Ica hamnade på en irlänsk pub med en stor stark, en pizza och aussiefootball att titta på. Förutom sevitrisen var jag enda människan av brudkön i byggnaden.

Dagen efter beställde jag hämtmat för nätta 28 kronor som levererades vid dörren. Drack en cola till som jag köpt i husets snabbköp för 3 kronor och intog allt i soffan framför tv:n. Ridå.

Kinesisk bloggtorka att vänta?

2010-04-05T14:12:00.003+02:00

Jomen, det här går ju alldeles lysande. Att uppdatera bloggen regelbundet alltså. Jag kunde ju bloggat hur jag låg med dropp i armen på sjukhuset förra torsdagen och försökte spela spel på mina nya iphone. Det gjorde jag inte. Jag kunde även bloggat om mitt lilla inhopp på posten som resulterade i att jag fastnade i en hal och moddig backe, fick sitta och titta ut genom fönstret en timme och sedan efter skottning och försök med granris fått bogseras upp. Det gjorde jag inte. Sista seriematchen som inte blev av, Tures kroniska kräkande varje gång han ser sin faster samt Bjästahistorien har också varit heta bloggämnen som faktiskt påbörjats men av olika skäl aldrig avslutats.

Om en och en halv timme hoppar jag på tåget. Med stor förhoppning innebär det slutstation Kastrup. Väl där inkluderas ett par timmar väntan då jag har en släkt med nervösa anlag som är orolig över om jag verkligen är tillräckligt vuxen för att hinna checka in bagage, hitta gaten och kanske till och med springa på toa på tre timmar. Personligen tror jag detta är möjligt, men det återstår ju att se. OM nu detta är möjligt kommer jag att klockan 21 befinna mig på ett flygplan med slutdestination Beijing, Kina. (Och alla dessa spridda meningar om huruvuda man ska säga Peking eller Beijing. För att göra alla nöjda varierar jag detta.)

Så, jag ska alltså befinna mig i Kina de kommande 3,5 veckorna. Där ska jag bo i ett stort hus där jag har eget rum, eget badrum och en chaufför till låns. På detta har och kommer jag inte betala ett nickel för någon del av resan. (Och sitter man på Facebook är det här man trycker på "gilla"-knappen.) I Kina börjar nu körsbärsträden blomma. Igår var det 24 grader och sol. Shoppingen är billig och maten sägs vara god. Det känns som jag inte har nåt att klaga på.Någon som vill byta? Glöm det!

Har tidigare hört av min kusin(som är personen jag ska bo hos, i kombination med hennes man och deras son) att min blogg ibland kan vara cencurerad i Kina. Ännu har jag inte riktigt förstått vad kinseserna har emot mig, men det är väl precis som med svenska polisen: de jagar mig för det är kul. MEN, med detta vill jag ha sagt att om jag nu inte uppfyller det löftet jag faktiskt gett ett par av mina läsare om att uppdatera bloggen regelbundet är det för att den kinesiska regeringen säger så, och ni vet; dem ska man inte bråka med i onödan. Då kanske jag får som straff att vandra på kinesiska muren i två år utan uppehåll.

中国，这里我来

Har jag blivit blödig?

2010-02-25T11:10:00.004+01:00

Kan det bero på åldern, eller på att jag är allmänt ynklig eller att jag helt enkelt börjar komma i kontakt med mitt inre jag ;)? Igår när radiokollegan kom på oväntat besök med två semlor som jag skulle ha "bara till dig själv, och ingen annan.", blev näsan lite osamarbetsvillig och snörvlade en kort sekund. Idag när en äldre herre från Växtriket ringde på dörren och lämnade ett gigantiskt paket(blommogram) som innehöll följande började både ögon och näsa bråka.

Kan man bli annat än rörd vid mottagande av världens mest gigantiska blombukett, en nalle OCH choklad? Tror inte det.

Wannabe blue

2010-02-24T13:10:00.004+01:00

Redan på uppvaket började jag planera mig fortsättningsblogg. Inte ens en minut senare hade jag glömt vad den skulle handla om. En sanning har åtminstone slagit mig, och inte släppt taget: folk som gör det här för skojs skull är fasen inte helt och hållet riktiga i huvudet för att uttrycka det milt.

Hela dagen började bra med att jag och Fjant lyckades med bragden att fastna under en bro och bara stå där och spinna när vi ville uppför backen. Tillslut kom två invandrarsnubbar (ja, det får man skriva med tanke på deras kommande uttalande) och slängde ut Fjant ur bilen och körde upp den för krönet med orden: Så typiskt jävla svenskar. Ingen stannar och hjälper!

Mycket fint gjort och vi kunde ta oss vidare.

Jag knallade in till Centraloperationen och blev i byggröran hänvisad till ett litet datarum att byta om i.

- Lägg dina kläder i skåpet och ta på dig de kläder som ligger där.

De kläder som låg där var en sjukt stor skjorta, ett par milslånga strumpor och tossor. Nyfiken som jag är var jag tvungen att kolla skjortans storlek. Hade inte sagt så mycket om det gällde en flytväst, men en skjorta?

Kan väl säga så här: Uppfyller man inte de där 80 kilona är det lätt hänt att skjortan blottar både det ena och andra.

Det där är EN av strumporna. Gick långt upp på låret, men kasade hela tiden ner.

Ståendes inne i datarummet kände jag mig som en spion där mina kamerablixtar for av och fick kalla fötter, stoppade ner dem i "strumporna" och gick ut. Fick vackert fylla i en lista över närstående människor och hur jag skulle ta mig hem innan jag blev visad till en säng med draperi runt.

- Vi börjar dagen med lite piller.

Mycket käck och trevlig sjuksyrra kom med en liten kopp med sju(!) piller i som skulle ätas i förebyggande syfte. Kändes ju tryggt och smärtfritt. Snackade vidare lite och sjuksyrran menade på att jag var ju hur cool som helst (i jämförelse med bruden på andra sidan draperiet som hyperventilerade och sen ändå skulle köra hem själv efter narkosen så var jag kanske det). Dock motsa jag mig allt vad coolhet hette och fick då genast löfte om lugnande. Underbart ställe. Nästa kopp innehöll en hutt med lugnande medel och jag fick rådet att lägga mig och filosofera lite. Klockan var då halv nio.

Antagligen filosoferade jag ett tag för nästa gång jag öppnade ögonen var klockan halv tio och jag låg kvar på samma ställe. Då kommer farbror doktor och ytterligare en snubbe med svåruttalat namn som ritar på mig med spritpenna och går sedan (Ja, det var hur jag uppfattade det hela. Visade sig kanske inte vara riktigt hela sanningen.). Jag blir tillsagd att gå på toa och sen rullas min säng iväg in i ett rum. Där blir det att hoppa upp på sängen igen och ja, det var säkert trevligt för därnånstans blev det väldigt svart.

- Nu är du klar. Det är färdigt.

Alla som vet hur jag sover ser nu antagligen framför sig hur jag far upp. Det gjorde jag också. Harmoniskt uppvaknande har aldrig varit något för mig. Nålar här och där. Dropp, äcklig smak i munnen, illamående och ont! Vilken underbar måndag.

Det mesta var i en dimma. Någonstans anklagade jag en sjuksyrra för att ha snott mina strumpor (Ja, vad skulle jag tro?! Hon gick runt i rödvitrandiga sockor som såg precis ut som dem jag kom i, medan på mina fötter satt några vita genomskinliga klumpar. Inte okej!). Avdelningens tuggummin var visst slut, men en sköterska hade lakritstuggummi som jag vänligt avböjde, medan en annan hade flourtuggummi vilket jag glatt tog emot. En smula rörd när de sprang där med sina handväskor.

Någonstans somnade jag igen med tuggummi i käften. Någonstans ringde mamma. Någonstans fick jag en macka som jag också somnade med halvvägs in i munnen. Någonstans fick jag en massa mer piller och medel mot illamående. Någonstans funderade jag på bloggämnen. Någonstans undrade jag var min kamera var. Någonstans hade jag rätt många småsamtal med två sjuksyrror som var helt underbart söta och inte hade något emot att jag gnällde. Någonstans släppte nålen och det flög blod lite här och där och jag erbjöd dem att skicka tvätträkningen. De sa att det redan var fixat och jag trodde stenhårt på detta.

Jag vaknade för första gången efter operationen strax innan elva. Vid fyrasnåret fick jag åka hem. Då hade jag slagit fel nummer till Fjant otaliga gånger, och sedan blivit uppmanad att ringa igen för att säga åt Fjant att medtaga en rullstol. Jag hade nämligen visat vissa tämligen vingliga tendenser när jag promt skulle på toa eftersom sjuksyrran ansåg att "du måste vara kissnödig nu. Allt annat vore konstigt. Du borde verkligen."

Så, det blev att lämna sjukhuset i rullstol. Mycket kreativt.

Precis innan jag travade iväg på mina stadiga ardennerben frågade jag sjuksyrran hur länge jag skulle ha förbandet.

- Eh, kommer du ihåg nåt läkaren sa till dig?

- Läkaren?

- Ja, han pratade med dig innan operationen och sa allt du skulle göra. Men ta det lugnt. Han skickar ett brev till dig också.

Aha! Han gjorde mer än ritade på mig med spritpenna alltså!

Kvällen avslutades med att jag hade glömt att jag pratat med mamma i telefon och anklagat Family guy för att vara "Någon jäkla schlagerfestival".

Nu är jag mest öm, och till viss del blå.

Svårt att fota en hand som numera är mest brundaskig och inte blå, men jag lyckades flytta på nålen som satt där på ett lite olämpligt sätt i alla fall.

Wannabe sandpapper

2010-02-22T07:05:00.004+01:00

Tänk er att bada i alsolsprit. Tänk er att sedan inte få smörja in er. Underbar känsla va? Det är min känsla just nu. Det är ju i princip också vad jag har gjort. Tvålat in hela mig, två gånger och sedan på med rena kläder utan att smörjas in emellan. Jag känner mig som ett levande sandpapper. Denna procedur genomfördes redan igår också, men då skulle det inte bara dubbelduschas i alsolsprit, utan även löddra in skallen i spritdoft två gånger. Med andra ord kände jag mig som ett sandpapper redan igårkväll när jag hoppade i min rena pyjamas, rena tofflor och till en renbäddad säng. Kände mig på det stora hela mycket ren. Eller som ett rent sandpapper vill säga.

På detta alkoholbad är jag dessutom snorhungrig. Alkohol på tom mage, ajaj. Fastan satte in igårkväll och nu går jag runt lite i min egen dimma och längtar efter frukost. Jag är inte byggd att hoppa över dagens viktigaste mål.

Nej, jag gör inte detta för att det är så himla skoj, utan för att jag idag ska sövas ner och opereras. För första gången i mitt liv. Kan också bli en väldigt spännande upplevelse, men nu är jag mest lite småskakig. Kameran är nedpackad, men jag kan inte garantera att det först i nervösdimma och sen i narkosdimma kommer att bli några roliga foton på skumma sjukhusprylar, även om det hade vart skoj.

Som om det inte vore nog med att jag stinker alkohol och ser ut som nåt torrt fnas över hela mig får jag inte heller bära smink. Ögon, , fingrar, navel och hals känns väldigt nakna då smycken som bor där dygnet runt plötsligt fått avlägsna sig. Nagellacket åkte bort i faslig fart (vilket iofs var lika bra). Håret bär spår från gårdagens inlöddring vilken inte fick inkludera balsam, så det ser ut som jag fått en elektrisk stöt med alla småhår som står rakt upp från skallen. Deo och parfym är förbjudet. Nämnde jag att jag inte får ha smink? Med andra ord: min spegelbild visar nu en väldigt blek, hungrig, fnasig, osminkad, osmyckad, ofriserad, spritdoftande men ack så ren Ica.

Som om detta inte vore nog hade jag inte planerat att vakna till 25 minusgrader. Detta innebar att jag inte tvättat mina långfillingar och då jag måste bära nytvättade kläder är det bara att glömma. Jag ska med andra ord nu ge mig ut i 25 minus UTAN långfillingar. Så högst olämpligt. Tur att Fjant har en bil och ett sportlov och kan skjutsa sin ynkliga vän.

Att frosta av en frys

2010-01-25T21:19:00.011+01:00

Något jag aldrig gjort i hela mitt liv, och dessutom hoppats att jag skulle hinna flytta innan det skulle vara dags. Dock har jag nu kommit fram till att om jag ska fortsätta så hela livet kommer jag aldrig att få något långvarigt hem. Nu har jag väntat fem och ett halvt år, och jag ska vara ärlig: det var verkligen dags.

Min frys var ungefär 1/3 matlådor utan datummärkning, 1/3 matvaror med utgånget datum samt 1/3 is. Så roligt var innehållet där ja. Nu hade jag ju dock gett mig fan på att 1/3 skulle ut (och då menar jag isen, inte matvarorna med utgånget datum, men det försvann en hel del sådana med). När väl alla matvaror i frysen var ute började jag leta efter en avstängningsknapp i frysen. Okej att majoritet av väggar och golv var isbelagt, men isen kunde väl inte dölja en hel knapp? Det var bara att googla fram en bruksanvisning och försöka hitta en liten knapp där som skulle berätta hur frysen stängdes av. Ingenting hjälpte. Tillslut svalde jag all stolthet och ringde Bosch kundtjänst.
"Det är samtal före dig. Du är placerad i kö. Vi tar emot ditt samtal så snart vi kan. Du har nu plats nummer... tre."
De som ringer mig på hemtelefonen (mamma och Johanna) vet att min telefon max klarar 20 minuter om den är på bra humör innan batteriet dör. Plats tre räknade jag skulle gå på ungefär fem minuter och satte mig att vänta. Efter 17 minuter började telefonen pipa och jag började svettas lite. Då kom erbjudandet att man kunde knappra in sitt nummer och samtidigt ha kvar sin köplats, men ändå bli uppringd. Snabbt börjar jag knappra.
- Hallå! Hallå! Oj vad du knappar!
Så dags att svara. Snabbt mellan pipandet i luren förklarade jag mitt problem.
- Jaha, du har bara en processor. Du måste stänga av både kyl och frys samtidigt. Det går inte att stänga av bara en.
Det var ju precis vad jag ville höra. Okej att förvara alla fryssaker en viss tid, men även kylsaker blev helt enkelt för mycket. Särskilt när man som jag inte har någon balkong. Det är ju tur att man är innovativ.

En träningsväska i spännband fastsurrad runt fönsterkarmen, en plastpåse (som inte syns) i skärp fastknuten i elementet och en kall fönsterbräda senare.

Väl tillbaka vid frysen kunde jag inte minnas vilket håll knappen skulle vara på för att kylen skulle vara av (Ja, det saknas nummer eller "on"/"off" och min kylskåpslampa pajade i november 2006 och jag har inte orkat byta den ännu.), eftersom jag stått och fipplat knappen upp och ner under telefonsamtalet. Motorn brummade ju i vilket fall märkte jag. Det var bara att placera sig vid frysen med bra verktyg och sätta igång.

En plåt för vattenuppsamling, en hårfön för smältarbete och en mobil för nöje.

Det var nu bara att skrida till verket, slå sig ner på golvet och börja blåsa. Ett arbete som inte gick i 190 vill jag lova. Efter en kvart kom jag på att kastruller med varmt vatten i kunde vara till nytta. Efter två timmar såg resultatet ut så här:

Man börjar kunna ana hyllor i frysen.

Nu var dock Ica måttligt road efter att ha suttit på golvet med hårfönen och käkat lunch samt i tristessen råkat lyckas radera sin egen ringsignal på telefonen. Det var dags att ta i med hårdhandskarna. Då det i bruksanvisningen stod att man försiktigt kunde "skrapa" bort lite islager om man lätt på handen valde jag att plocka fram något av de försiktiga verktygen. Hammaren gick med andra ord bort och ishacka har jag ingen. Med andra ord var mitt bästa redskap ett salladsbestick modell ganska stor. Nu var det bara att gå lös med salladsbesticket i ena handen och fönen i andra. Ett tips till er som tänkt försöka detta: bär skidglasögon, cyklop eller vad katten som helst. De små isbitarna far som galna projektiler om man slår riktigt hårt, och kan nog minst skapa blindhet, och om inte annat väldig kyla när man för sent inser att man slagit is innanför tröjan. Sedan bör man också koncentrera sig på ett av verktygen då det lätt även far in isfragment i fönen, något den inte uppskattar.

Ah, här har det hackats bort en del i alla fall.

Förmiddagen var borta. Så också eftermiddagen, och nu var tålamodet slut. Översta hyllan var någotsånär isfri, undre såg man i alla fall att det var en hylla, så nu fick det vara nog. Armarna var trötta, händerna var kalla och blöta av all is, och benen hade fastnat i sitt läge. Alla som någon gång drabbats av stela ben vet då också att man gärna tar hjälp av något för att ta sig upp, vilket även jag gjorde. Jag la handen på ena hyllan i frysen, reste mig... och satt fast! Min blöta hand frös snabbt och enkelt fast på ena hyllan, vilket för den kvicktänkta då dessutom innebär att jag inte alls hade stängt av frysen utan suttit och fönat och hackat på is som fick näring för fulla gubbar. Handen lossnade ju snabbt och lätt med lite ny föning och frysen fick nu ses som färdig.

Med pigga, spänstiga steg (nåja, hur spänstiga de nu kan vara med ben som för två minuter sen satt fast i sitt läge) öppnade jag dörren till sovrummet för att hämta in mina kalla varor. Där kom nästa chock:

Åtta grader är INTE att rekommendera som inomhustemperatur.

Natten fick spenderas med flanellpyjamas, fleecetofflor, vetekudde, duntäcke och filt. Men ack vad fin frysen är nu.

Stolt faster på ingång

2010-01-21T23:14:00.005+01:00

Väntans tider är äntligen förbi på ett plan, och tro mig, brorsans flickvän skriver säkert under trettio gånger på att betona ordet "äntligen". Igår vid halv elva på förmiddagen föddes en liten grabb som jag stolt kan titulera mig faster till. Själv blir man ju svimfärdig när man hör ord som "blodtransfusioner", "sugklocka" och "moderkaka", så jag besparar er (men främst mig) med sådana termer. Så jäkla nöjd med planeringen för nu kan jag dessutom åka ner utan att missa några volleymatcher eftersom vi har ledigt nästa helg, bra jobbat.

Än så länge kan jag pusta ut som släktens tungviktare. Lillkillen var nästan nära, men vägde "bara" 4050 gram, så han hade minsann får biffa på sig lite för att komma upp i en annans storlek, men stackars lilla Linda (brors flickvän) som är så liten själv. Jag började min fasteruppgift med att skämma bort kotten redan i september, men givetvis var man ju tvungen att gå ut på en liten shoppingtur idag också. Jag efterlyste champagnepimplare på fejsan igår för att fira underverket, men få nappade (det var ju ändå lill-lördag).

Nu blev det plötsligt lite stressigt: Helgen måste artiklar i massor produceras, sedan får Småland ett besök då lillherren ska få träffa bruden som ska lära honom alla hyss i världen i framtiden för första gången. Jag ska dessutom ge brorsan en beundrande blick, för vem trodde det här? Sedan blir det en snabbis hem för att spela lite volley innan turnén drar vidare till Götet. Mycket bra planerat av samtliga parter. I nästa inlägg lär vi oss hur man frostar av en frys.

Cooling

Lillkillen (till höger alltså)

Tre gratisråd

2010-01-18T22:23:00.002+01:00

På Lottens blogg blir man uppmanad att skriva "tre gratisråd om vad som helst" om man lider av akut bloggtorka. Det gör jag just nu så det här var ett ypperligt tillfälle. Just ordet "råd" är jag dock lite småskeptisk till. För att citera Rikard Wolff "Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom. Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och återanvända det för mer än det är värt." Det är ungefär min åsikt med. Hur kan folk ge goda råd? Jo, för de själva provat något annat och insett att det inte funkat. Råd brukar vara baserat på misslyckanden. Men det kanske är jag som är lite... jag vet inte... överskeptisk?

Nu tänker jag i alla fall hänga på Lottens utmaning, för även om jag har mina åsikter om just råd är jag inte mer motsägelsefull än att erkänna att jag villigt delar ut dem till höger och vänster varje dag. Ibland benämner jag dem till och med som råd. Vem kan dessutom nöja sig med tre? Jag vill fylla sida upp och sida ner med olika råd. Kan jag inte få ta mina tre mest djupa råd/mina tre mest oseriösa råd/ mina tre idrottsråd och så vidare? Jag avskyr att sålla bort braigheter, eller "kill my darlings". Vem i hela friden vill göra det liksom? Okej för "kill my enemies", men inte "my darlings". Nåja, lika bra att så göra, och därmed också träna på att mordiskt avliva mina små älsklingar.

1. Var vetgirig.
Det är ett jätteluddigt råd som kan inkludera hur mycket som helst, men det struntar jag i. Läs mycket böcker, se mycket film, var delaktig i nyheter, lyssna på människor och alla andra alternativ som inbjuder till ökad kunskap. Man kan aldrig få för mycket (men dock för detaljerat), och om man finner sin kunskap onödig i yrkeslivet kan man alltid slänga med snygga kontringar och argument när någon blådåre håller på att banka in totalt ovett i sin omgivning. Hysteriskt underhållande och beundransvärt i mitt tycke.

2. Häng din tvätt i plagg- och färgordning.
Vem har inte hört någon i omgivningen som skyller på dessa strumptjuvar, dvärgar med sockfrossa och monster som har allmänt begär på fotplagg i tyg? Häng alltid därför kläderna först i storleksordning. Detta gör att strumpor oftast av naturliga förklaringar är det som ligger kvar sist i maskinen (om man inte heter Krusy the Clown eller Långben). Då slänger man upp alla strumpor, och börjar med de mörkaste. På så sätt hänger man alla sina strumpor i par och då vet man också direkt om någon liten stackare saknas och kan då skaka ur övriga kläder lite extra eller flytta lite på tvättmaskinen så kommer den lilla rackaren oftast fram. Bäst är ju om man struntar i det här med enfärgade strumpor, utan istället köper strumpor med disneyfigurer/The Simpsons eller ränder. Då ser man direkt var den ena sockan har sin kompis. Sparar massa tid och ser för övrigt mycket prydligt ut. (Och med detta råd lovar jag i princip att två av mina läsare kommer att kommentera att det visst finns små strumpätande monster... hemma hos dem i alla fall. Detta förkastar jag enkelt med ordet: förnekelse och brist på ansvar.)

3. Ät banangröt till frukost.
Havregrynsgröten sägs ju vara den optimala frukosten, främst för att den är så mättande och nyttig. Absolut, det säger jag inte emot, tills folk börjar slänga på två kilo sylt eller liknande på sörjan. Det är ungefär som när moster känner sig nyttig när hon äter smulpaj eftersom det är så mycket bra blåbär eller äpplen i den. Så, istället för en massa sylt och socker och onyttigheter tar man och gör gröten på spisen. Man häller i de sedvanliga ingredienserna så som vatten, havregryn och salt. Till detta skivar man ner en banan i gröten och låter det koka upp. Vill man och tycker om smaken tillsätter man då en drös kanel som också är nyttigt och bra. Man vrider ner plattan och låter det stå och puttra ett tag med regelbundna omrörningar (man hinner exempelvis sminka sig under denna tid). Efter puttring har det söta i bananen spritt sig till hela gröten och det är bara att lassa upp i en tallrik och slafsa i sig med mjölk till.

Gosh, vad vuxen och pk moraltant jag lät som nu i samtliga råd. Jepp, det är ju jag i ett nötskal. Måste vara de senaste dagarnas läggdags vid tre på natten, öldrickandet på en söndag och lek med volleykollegans lillebror som spökar.

Väntans tider

2010-01-14T15:25:00.003+01:00

Inga tider är som väntans tider sägs det. Nej, det är ju sant. Inga tider är så förbannat tråkiga som väntans tider. Hela jag är en väntans tid just nu känns det som. Men vad är det vi alla väntar på?

- Först och främst väntar jag på att bli faster. Lillknodden var beräknad att titta fram den 7:e januari, men ännu har ingenting alls hänt, trots att blivande modern igår till och med ställde sig och putsade fönster.
- Jobben, eller snarare bristen på dem är en evig väntan, väntan på att de ska dyka upp, att folk ska ringa tillbaka, att saker ska dra igång. Var är min sportutbildning?
- Sjukhusvistelse. Sånt blir man ju nervös av att bara tänka på, så kan inte bara det där jäkla datumet komma så man sedan kan lägga det bakom sig med stor framgång.
- Soooooooommaren! Eller i alla fall våren. Ja, det är tjusigt och hela det där, men det är ändå betydligt mer trivsamt att kunna gå ut utan att se ut som en uppstoppad falukorv och se solen i alla fall ett par timmar mer än nu.
- Telefonmarodörsvännen som befinner sig i Asien får ta och komma hem snart. Nu när jag kan snacka bort hela nätter i telefonen har jag ingen som vill sällskapa mig med det.
- Lönen från jobbet som jag inte fått för varken november eller december. Leva på oktoberlönen i januari är också intressant.

Främst är väl väntan en väntan på att något ska hända. Något som är nytt och spännande och givande, och ja, just nu är jag så tragisk att jag bara sitter och väntar på det som om det skulle hoppa upp och moona framför näsan på mig. Just nu är min hobby att sova, vilket förvisso är en mycket trevlig hobby, men inte särskilt utvecklande. Kanske skulle jag ta och skaffa mig en liten hobby, samla frimärken eller sortera strumpor.

Eller gör jag helt enkelt så att när lönen väl dyker upp letar jag upp en flygresa till något trevligt och varmt ställe i världen och sen drar jag. Ja, när jag väntat klart på allt det andra vill säga.

Vilken väldig vinter

2010-01-06T13:31:00.007+01:00

Har jag någon bra ursäkt för det grova försummandet av bloggen som även inlett detta år? Japp, det har jag: det är väldigt svårt att skriva med ett par händer som skakar av köld och fingrar som stelnat i sitt läge som hos en 90-åring med svår reumatism. Med andra ord fryser jag, och har därför spenderat den tid jag har varit hemma med att vara inlindad i filtar, påpälsad en massa kläder och krampaktigt hållande i min vetekudde som med jämna mellanrum åker in i mikron för att återuppvärmas.

Mitt stackars fastighetsbolag har det inte lätt. Två gånger den senaste månaden har de blivit uthängda i tidningen för att deras hyresgäster inte tolererar dess temperaturregleringar. Så långt har inte jag gått. Sist min trevliga bovärd var uppe hos mig och luftade elementen fick jag förmaningar om att jag hade för varmt och att de nu skulle sätta in någon form av termostat så ingen av hyresgästerna kunde ha varmare än 21 grad i varje rum. Jag tänkte att jag troligtvis skulle överleva en temperatur på 21 grader och brydde mig inte så mycket mer om det. Det tog cirkus två dagar så la mina element av igen. I hela lägenheten, utom i köket, där jag i princip aldrig spenderar någon tid. I min enfaldiga dumhet funderade jag bara att det kanske var den där termostaten som sänkt temperaturen så trots att jag frös hade jag 21 grader i lägenheten.

Sedan slog vintern till. Lite för mycket för att jag ska vara samarbetsvillig och vid gott mod. När det är mer än 10 minus ute håller jag mig helst inomhus, vilket de senaste två veckorna har varit typ samtliga dagar. Dock märkte jag en viss skillnad från tidigare perioder med denna vinterkyla: jag frös lika mycket inomhus som utomhus. Väldigt ologiskt och dumt. Då jag har en termometer i lägenheten är den strategiskt placerad i köket, och där håller jag koll på utomhus- och inomhustemp. Nu visade den på tok för många minusgrader ute, men på tok för få plusgrader inne. I köket hade jag runt 19 grader. Egentligen kanske det bara är något att acceptera, men när min hjärna sedan började tänka i flera led att om det var 19 grader i köket, vilket var det enda stället där elementet fungerade, borde de andra rummen vara något kallare. När det sedan sjönk till 17 grader i köket började jag ana smärre oråd.

I förrgår kväll flyttade jag in termometern i sovrummet och vaknade av denna syn på morgonen:

Ja! Det står att det är 12,9 grader inomhus och minus 18,2 utomhus.

Nej, det var INTE roligt alls. Fast ändå lite. Jag tackar min lyckliga stjärna, eller rättare sagt: jag tackar min trevliga extrafamilj ute på landet som i somras gav mig ett duntäcke, som klarar hålla värmen så långt ner som till 7 minusgrader, i födelsedagspresent. Tack vare det har jag i alla fall inte frusit ihjäl om nätterna. Det var bara att raskt som attans hoppa ner under täcket igen med telefonen i högsta hugg och med skakande fingrar ringa Herr Bovärd vars nummer ligger i telefonboken. Ingen svarade. Efter en halvtimme ringde jag igen. Fortfarande inget svar. Då hämtade jag telefonkatalogen och skulle ringa kontoret för fastighetsbolaget. Då mina fingrar frös som bara den lyckades jag med bragden att slå fel nummer två gånger och fick prata med helt fel personer och be om ursäkt för min telefonterror innan jag slutligen kom fram där jag givetvis hänvisades vidare.

Efter sisådär fem samtal till olika ställen ringde min trevliga bovärd upp mig och fick ta del av mitt problem. Jag behövde inte säga mer än vad jag hette, inte var jag bodde eller vad min lägenhet hade för nummer. Två minuter senare ringde det på dörren och in klev Herr Bovärd med verktyg i högsta hugg. Det första han slänger ur sig är att jag har det förbannat kallt i lägenheten. Då kanske kan nämnas att han var iklädd både jacka och mössa. Fras nummer två bestod av att jag väl inte skulle vara hemma, jag skulle väl vara på jobbet och prata i radio. Han brukade ju alltid lyssna. Det var ju trevligt och sött på alla vis, men nu kändes värmen, eller bristen på den, som prio ett i mitt tycke. Det började luftas element och plockas bort termostater. Sen fick gardinerna dra sig undan helt och hållet för att inte täcka något. Detta förklarades genom att "Sätt upp en hand framför ansiktet och andas. Det blir inte lika lätt då. Samma sak känner elementet när det har en gardin eller en soffa framför sig. Det behöver luft".
Därefter fick jag tipset att lägga en handduk i fönstret då våra ventiler under rutan inte klarar att hålla kylan ute. Dessutom behövde mina fönster både i sovrum och vardagsrum tätas, men det går icke att göra nu då det är för kallt och inget då fäster. Bra nyheter.

Under denna halvtimme som Herr Bovärd var i min lägenhet och pratade och skruvade ringde hans mobil ungefär 30 gånger. Till samtliga sa han att han troligtvis inte hade tid att dyka upp idag, att han hade folk som väntat på honom i två dagar och att de jobbar halvdag idag. Det är inte annat än att man då känner sig lite prioriterad som fick besök så himla snabbt. Innan han gick hälsade han att jag skulle ringa när det blev för varmt eftersom han plockat bort samtliga rattar på elementet för att inget skulle få möjlighet att hindra värmen.

Idag vaknade jag till trevliga 23.5 grader i sovrummet. Resten av lägenheten är fortfarande kall, men vad katten: jag har en flyktväg att ta till. Dock luktar hela sovrummet bränt och har så gjort i 22 timmar nu, men det får man väl ta för att få värme. Slutet gott, allting gott.

Årets ord och lista

2009-12-29T17:05:00.004+01:00

Min extremtstora bloggbrist skyller jag nu härmed helt ogenerat på att jag bloggar varje dag på jobbet. Jag blir utbloggad med andra ord. Apropå ord var det ett ämne vi idag samtalade om på radion. Årets ord är åter utsedda och bland dem fanns "nödlandning", "coach", "salamat", "bonus" och en massa buisnessrelaterade ord. Personligen tycker jag att de är återkommande wildcards. Kan man inte tycka att årets ord ska vara splirrans nya? Min kollega tyckte att "svin" borde vara årets ord. Detta baserade han på den stora snackisen om svininfluensan, som visst aldrig verkar gå över, samt att det för en dryg månad sen upptäcktes att våra svenska grisar knaprar på varandra i sina små spiltor och uppenbarligen mår dåligt (och hur moraliskt dåligt mådde vi av detta? Inför jul såldes sju miljoner kilo julskinka. Räkna bort spädbarn utan tänder, pensionärer utan tänder, muslimer utan grisar på menyn, vegetarianer med tofu som sällskap och övriga icke-köttätare så lär det ju bli i snitt ett kilo per person! Shit. Vi som aldrig mer skulle äta julskinka). Jag kände mig som världens roligaste människa där jag dessutom förväntade mig en trumvirvel när jag la in Tiger Woods i kategorin och vips blev verkligen "svin" årets ord. Vilka sensationer: en influensa, hungriga grisar och ett gift golfproffs som är otrogen.

Jag tycker att årets ord är "unlike" (och "like"), eller "ogilla" (och "unlike") då, i sann facebookstil. Tycker man något är bra klickar man bara i "like" och ändrar man sig får man spasmer på "unlike". Kan vi få det enklare i livet? Man behöver inte ens skriva eller säga en åsikt. Man bara väljer att gilla eller inte gilla. Ungefär som en status beskriver " X X:sson: står i drivor med snö med miljoner minusgrader i näsan och glädjeskriker" kan man om och om igen trycka på "unlike" tills man känner en inre frid.

Halva grejen med att blogga brukar ju också vara att man när som helst kan gå tillbaka och se vad man egentligen sysslade med i juni 2005 (jag satt och skrev mitt allra första blogginlägg på midsommardagen efter att ha spenderat en vecka i Egypten med Fjant.). Vissa ambitiösa vänner skriver årskrönikor. Själv brukar jag inte riktigt ha det tålamodet att analysera kalendrar och det förflutna, men en liten lista över det gångna året kan man ju i alla fall bjuda på:

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Klart att jag gjorde.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Hm, bra fråga. De försvann någonstans i en snödriva första januari i år. Lyckligt förträngda.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Oja, massvis =)

4. Dog någon som stod dig nära?
Jepp

5. Vilka länder besökte du?
Hehe, var ju på Mallis med mamsen. Spenderade en brudweekend i Oslo och lirade volleyboll på Åland.

6. Är det något du saknar från år 2009 som du vill ha år 2010?
Massa saker. Ett fast heltidsjobb vore trevligt, och mer pengar, men får man sen även välja skulle en prenumeration på Nemi, mikrovågugnstofflor, en bil och en intakt soffa förgylla min vardag en aning.

7. Vilket datum från 2009 kommer du alltid att minnas?
Grejen är väl den att man sällan minns just datum typ "Idag den 25:e september snöt jag ut världens största snorkråka" utan man minns väl snarare dagar. Får väl säga att jag minns den 8:e juni i så fall. Sin födelsedag brukar ju kommas ihåg på ett eller annat sätt.

8. Vad var din största framgång 2009?
Haha, min extrema nyupptäckta talang för radioprat? Äsch, mina framgångar står ju ständigt på rad och det går inte ens att minnas alla. Min nya ödmjuka sida kanske. Och min förmåga att aldrig mer säga något ironiskt.

9. Största misstaget?
Skulle jag? Någonsin? Cykla på isgata, utmana brevbärare i armbrytning, köra 130 på 70-väg, fly från polisen på cykel, spela volleyboll i två heldagar med 39 graders feber och på detta dessutom springa rundor på Liseberg, trampa på en medspelare när jag landar efter ett hopp, tro att läkarvården kan fixa allt, heja helhjärtat på Sverige i fotboll, somna i solen, börja läsa "Den lille vännen", dela tomater med en slaktarkniv och skrubba badkaret med för hög intensitat. Ja, det måste väl vara allt? Annars finns det säkert en och annan vänlig själ som kan påminna mig om fler.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej nej, jag är ju aldrig sjuk (Va? Skrev jag högre upp att jag lagt av med ironi?). Jag har både varit sjuk och skadat mig, precis som alla andra år. Det år det INTE sker kommer jag förmodligen att ta nobelpriset i kemi. Så stor är sannolikheten.

11. Bästa köpet?
Bokmässan inkluderar alltid bra köp. Får man räkna andras köp? Då var inhandlingen av duntäcket som jag fick i födelsedagspresent ett MYCKET bra köp. Och om man får kalla en tatuering ett köp.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Cola zero antagligen, eller möjligtvis böcker. Det går nog på jämt ut. Tragiskt nog.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
En massa saker. Människor mest. Och en och annan hund. Kanske en sol också.

14. Vilka sånger kommer alltid påminna dig om 2009?
Hahaha! Självklart Halo av Beyoncé. Allt som spelas dagligen på Morronskiftet. Pinks Funhouse, Black eyed peas med A good night. Tyvärr kommer väl Winnerbäcks Jag får liksom ingen ordning säkert att peta sig in och stanna i något hjärnveck någonstans.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jämfört med alla tidigare 26 år? Ja, världens sorgligaste år har det ju inte varit, så gladare.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tjänat pengar.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Haft feber och drömt.

18. Hur tillbringade du julen?
Inledde med att sända radio under förmiddagen. Spenderade Kalle Anka-tiden på ett tåg till Småland. Anlände till Småland där det åts mat och delades ut julklappar med mor, bror, moster, morbror och hund.

19. Blev du kär i år?
Äsch, vad är det?

20. Hur många one night stands?
Men hallå! Detta är en barntillåten blogg. Eller, det skulle aldrig ha hindrat mig förvisso, så jag formulerar om: detta är en blogg som mamma, släkt, bror, bästa vännens föräldar och kollegor läser.

21. Favoritprogram på TV?
Simpsons och Efterlyst

22. Bästa boken du läste i år?
Suck! Sällan kan man plocka bästa boken. Det är som att plocka bästa chokladbiten: Svårt! Men okej. "En flicka som kallas Alice" stod väl en våning högre än övriga.

23. Största musikaliska upptäckten?
Oj! Hjälp! Lady Gaga kanske kom 2009? Inte för jag upptäckt henne, men hon har släppt dansvänliga låtar. Nej, inga nya upptäckter. Jag är väldigt tråkig vad gäller att förnya mig inom musik. Men det är ju fortfarande två dagar kvar. Shoot!

24. Något du önskade dig och fick?
Här skulle man ju kunna vara djup och säga "Inre frid", men jag kör på en toppluva som det står Bad hair day på. Och ett duntäcke.

25. Något du önskade dig och inte fick?
En bil. Ett überbra betalt fast jobb.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Spelade minigolf med Emily och vann vilket gav mig en Magnumglass som pris. Var på nån stormarknad och intervjuade en snubbe inför en artikel om trädgårdsgrillar. Käkade kräftor och drack skumpa med Mike och Emily (eller ja, Mike intog icke några skaldjur utan typ någon form av asiatisk mat.). Tittade på film. Hade en dålig hårdag.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Det gör det alltid. Ett roligare och mer kreativt svar på den här frågan kanske.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Personlighetsklyven!

29. Vad fick dig att må bra?
Öl! Nej, det var väl ett skämt. Mina vänner får mig oftast att må bra på ett eller annat sätt. Jobbet, solen och hundarna.

30. Vilken kändis var du mest sugen på?
Heath Ledger, som alltid, men det känns ju en smula osexigt nu med tanke på att stackaren ramlat av pinn och nu antagligen inte är så... oemotståndlig.

31. Vem saknade du?
Alla de människor som jag inte fick träffa. Shorty saknades.

32. De bästa nya människorna du träffade?
Jeez. Jag träffade en massa nytt folk i år ju. Det gör man ju jämt. Med största sannolikhet skulle jag ju missa någon som blir ledsen och tror att personen inte är betydelsefull vilket inte är något jag vill frammana. Känner du dig bäst och bortglömd så skäll bland kommentarerna. Annars: Marianne, Carin, Elise, Emilian, Alexander och radiokollegorna. (Usch, nu fick jag lite magsår över att jag kanske utvecklat minne guldfisk.)

Snacka uppmärksamhetsbehov

2009-12-23T07:21:00.003+01:00

Mitt jobb måste vara bland det roligaste som finns. I och för sig börjar Zoni med att i sändning säga att han drar över när vi har en snäll och mild SMHI-tjej på tråden. Dock kommer TT med dagens roligaste telegram. I Gävle brändes ju inatt den berömda Gävlebocken ner, men samtidigt i Jönköping var även där eldglada människor i farten och brände ner julkärvan. Detta måste ju TT rapportera om och de skriver följande. Jag citerar: Ett vittne ska ha sett hur två män tuttade på kärven och larmade polisen.

Vi har skrattat hysteriskt åt detta syftningsfel och sett framför oss hur pyromanerna varit så nöjda med sitt verk att de måste berätta det för någon. Polisen.

"Hihi, om du tänder på så ringer jag."

Något man inte skådar varje dag

2009-12-22T18:56:00.005+01:00

Imorgon är det dan före dopparedan (jag känner mig knäpp som får snuskiga associationer av det ordet), och jag funderar på var min julefrid tagit vägen. Av min omgivning i den här stan skulle jag aldrig kallas julnörd. Folk kommer hem till mig i juletider och fnissar tyst åt att det enda som skvallrar om årstiden är två ljusstakar (en har dessutom två trasiga lampor) och en halväten chokladkalender. Någonstans har det funnits lite pepperkaksdeg, men den är slut och det står en tom glöggflaska under diskbänken. De förstår inte varför jag inte pysslar och tycker nästan jag är en smula traditionshatare. Familjen skulle säga precis tvärtom. Jag är den som under hela uppväxten tjatat om att det ska bakas pepparkakor och kläs granar och pyntas och allt det där. Jag var den som blev fly förbannad när först tomten togs bort i julfirandet(sedan dess min roll), och ännu mer förbannad när släkten firade jul ihop. Jag har varit den som tvingat alla att sitta ner under Kalle Anka och som lämnat matbordet då Karl-Bertil visas klockan 19.

Sedan kommer man till julklapparna. Egentligen vill jag ge hela världen julklappar (ja, förutom de människor jag inte tycker om, men de är inte så fasligt många). Ska jag vara riktigt ärlig är den tankegången ruskigt förödande för ekonomin, men va fan, så får det vara. Nu är mitt köksgolv fullt med julklappar och det ser mycket trevligt ut.

Men tillbaka till det som jag inledde med: julefrid, eller julkänsla över huvud taget. Min dator spelar O helga natt, Carol of bells och Sång till Karl-Bertil 14 år. På radion spelar vi julsånger åtminstone varje kvart och samtliga medarbetare har spelat in en liten julhälsning (Min gick på rim och innehöll smakfulla meningar innehållande att trots man nubben får fortfarande på benen står och inte bärs ut på bår. Humor ja.). Jag och Fjant har suttit och kollat på Tomten är far till alla barnen, och Sunes jul. Ute ligger snön i mastodontdrivor på marken. Det hjälps ändå inte riktigt. Skulle allt ha varit som vanligt hade jag troligtvis befunnit mig i Småland just nu. Jag hade dammsugit hundhår och knappt fått plats i sängen. Under morgondagen hade mams serverat smakprov på julbordet och släkten hade dykt upp (det hör dock inte till vanligheterna numera). Nu är inte situationen sådan, utan jag sitter i min, förvisso väldigt mysiga, lägenhet med de två ljusstakarna och trasiga elementen som innebär 16-gradiga rum och ska precis som vanligt stiga upp vid fem för att gå till jobbet imorgon... och på julafton. Jag ska jobba på julafton! Det har jag inte gjort sen jag var i Australien 2001. Eftersom jag verkligen älskar mitt jobb gör inte det särskilt mycket, mer än att jag redan saknar hela traditionsbiten som jag missar. Med tanke på all snö och SJs uppenbara problem med denna vita massa får jag väl vara glad om jag når Småland innan midnatt, och inte behöver sitta och frysa någonstans utanför Flen i en busskur(vad jag nu ska till busskuren att göra).

Så, som sagt, nu sitter jag här och försöker hitta lite julstämning. Då kom jag på det bästa: Mormor gråter. Denna underbara pjäs av Jonas Gardell. DEN ger julstämning. Så nu har jag suttit och fnissat åt den i en kvart. Dessutom har jag faktiskt fotograferat snön, och att jag kan le trots att jag befinner mig i det (eller ja, just den bilden tog Fjant). Låt mig säga så här: snön får gärna vara där, om den inte lägger krokben för mig, vilket den alltid gör, och redan har gjort. Första vurpan på cykeln är redan avklarad. Nu får jag vackert promenera till jobbet istället, och det stör mig. Eftersom jobbet är på radio behöver jag dock inte se representativ ut, utan jag kan knalla med termobrallor, kängor, dunjacka, halsduk upp över näsan och mössa ner över ögonbrynen, och då är det okej, även om jag under de 17 minusgrader som invaderade stan i fredagsnatt förfrös min tumme. Så: om man har tid och promenera, tågen går som de ska och men har möjlighet att se ut som en michelingubbe kan jag tolerera snön. Kanske.

My beautiful bike. I miss you!

Ja, jag vet, något man inte skådar varje dag.

... och lite Gardell på slutet.

Snor och brand och serievinst

2009-12-17T18:51:00.004+01:00

Att ha en blogg borde vara som att ha en krukväxt eller ett husdjur. Dock är det kanske tur att det inte är så, för då hade min blogg både varit vissen och död vid det här laget. Apropå död är det något som jag känt mig de senaste dagarna, åtminstone halvt. Fossingen stukades rejält för snart två veckor sedan och jag haltade mig runt som en ynklig liten myrslok till nästkommande söndag kom och därmed serieavslut gällande volleybollen. Nu i efterhand tänker jag givetvis skylla mitt otroligt überkassa spel på det faktum att jag vaknade upp med en hel drös feber dagen efter, men då hade jag ingen ursäkt. Undra om resten av laget hade det. Vi spelade för jäkla illa, och det var rent pinsamt att man dragit dit vänner, kollegor och extrafamiljen. Både jag och Fjant hade varsitt litet servestim som i alla fall vägde upp lite, annars var det totalt hopplöst. Dock vann vi i alla fall med 3-0 och division III var helt enkelt vår. Nu återstår att se om det blir spel i tvåan nästa år.

Helgen innehöll även två fester, mycket lite sömn, bollning av bebis med tillhörande citat från Fjant: "Och den där säger att hon inte ska ha barn, men hon kan fan inte låta bli dem.", vilket givetvis kontrades med att leka med andras inte var i närheten av att skaffa egna, samt en bilbrand.

Bilbranden i sig var en smula intressant. Vi tre volleyspelare som höll ut längst under fredagens partajande hamnade tillslut på efterfest i stan vilket innebar att vi dessutom fick skjuts hem. Som vanligt var jag den som bodde längst bort och således lämpades av sist. När vi skulle svänga in på min gata var det något som hindrade: en bil som stod i lågor. Några killar var snälla och klev ut för att rekommendera oss att vända (Ja, för det kunde vi inte tänka på själva), så vi vände och körde hem till mig från andra hållet. Än så länge fanns ingen form av utryckningsfordon i närheten och bilen smällde gång på gång. Vi hoppades stilla att ingen satt i bilen och knallade lite närmare. Efter 15 minuter hade jag vallat bort oräkneligt antal fyllon som helt enkelt tyckte att de kunde ta vägen förbi bilen utan att det var någon fara, vilket jag försökte peta in genom örat på dem att det visst var då explosionerna kom rätt tätt och det då flög saker åt oberäkneliga håll. Dock fortfarande inte någon liten räddningsaktion i sikte. Ica blev lite trött och slet upp mobilen och ringde 112... där ingen svarade! Tack och lov svängde dock en ensam liten brandbil precis runt hörnet och Ica la på luren. Jobbet med att mota fyllon fick dock fortsätta eftersom ingen polis eller liknande kom, så när bilen väl var släckt kändes läget lugnt att gå in och brottas med kudden. Kan man fakturera någon för detta?

Så måndagen innebar feber, men envis som man är for jag till jobbet för att fnysa lite baciller på kollegorna och nysa lite i direktsändning. Natten mellan måndag och tisdag föll dock väldigt mycket av det där vita iskalla från skyn och gjorde cykelturen till jobbet måttligt roande. Då hemvägen innebar mycket snö och is och en liten kort sekund där Ica svängde men cykeln svängde åt andra hållet vilket resulterade i tjoff, booom, bang och fall rakt ner i backen blev livet lite för jobbigt för Ica. Onsdag och torsdag har hon legat däck i feber och pratat med sig själv.

Idag dök det upp ett fint mms på mobben medan jag lyssnade på kollegan i radion. På bilden såg man ett a4 med ett stort foto på en trött Ica som stod uppställt i min stol i studion. Över pappret satt ett par hörlurar. Vad lugnt och skönt de måste haft på redaktionen.

Imorgon väntas det personalfest och då får man helt enkelt vara frisk och kry igen. Basta! Därefter kanske jag kan börja ta ansvar för bloggen igen och möjligtvis prestera någon form av sammanhängande text. Men bara möjligtvis.

Snubblande komplement aka Klantarsel

2009-12-06T20:07:00.004+01:00

Volleybollsäsongen drar mot sitt slut. Förra året spelade vi i fyran och det var lite väl löjligt lätt att vinna den divisionen. I år tog vi i och med vinsten steget upp i trean och förberedde oss på betydligt tuffare motstånd, och det har vi fått också. Innan gårdagens match hade vi dock enbart en förlust i bagaget men visste också att vi åkte för att lira mot ett av de tre topplagen (där vi ju är det ena i och för dig).

Matchen började ju måttligt bra och jag tror att vi låg under med 6-1 innan vi ryckte oss lite i kragen. Dock ryckte vi uppenbarligen inte tillräckligt hårt, eftersom första setet slutade med förlust. Ica sparkade stortån i stolpen och var måttligt munter. Vi ville mycket men klarade desto mindre. Andra set ryckte vi upp oss betydligt, men våra motståndare var helt klart taggade och hade bänken full med avbytare som studsade ut och in i takt med att andhämtningen blev lite ansträngd. Åter kunde jag lätt snackat till mig ett gult kort när domaren i denna match helt klart var under all kritik och hallucinerade mer än vad som kan vara sunt (dock ingen ursäkt. Det är inte domaren som vinner matcher). När vi klev av planen efter ytterligare ett förlorat set med de extremt retsamma siffrorna 27-25 var det bara att konstatera att det här fick bli en lång och jobbig femsetare, eftersom vi då rakt inte gick med på att åka hem med en andra förlust.

Vad ska man säga? Tredje set blev ett krig som VI gick segrande ur med de helt säkra siffrorna 25-18 (inte alls svettigt). Med andra ord avgjordes inte matchen efter tre set utan vi knallade vidare mot ett set nummer fyra. Då vi ju faktiskt vunnit set nummer tre relativt lätt blev vi säkrare och tog en rätt bra ledning.

Volleyboll är en snäll och fin sport. Man tacklas inte, slåss inte och skriker inte fula ord. Det sistnämnda händer dock mig ganska ofta ändå, men det är ingen kroppskontakt mellan motspelarna och således sker sällan skador. Som fotbollsmålis fick man fingrar avsparkade och bäckenben åtsidohoppande och allt gick att skylla på motståndare som lekte manglar. I volleyboll händer inte sånt. Lyckas man undvika skador ändå? Jo, heter man allt annat än Ica så brukar det gå okej. Mellan set två och tre fick jag höra av en passaren i det tredje topplaget i serien(som var där och hejade på oss så de fick en större möjlighet att gå vidare) att jag måste blocka mer. Vänligt förklarade jag att blocka inte är min specialitet eftersom jag är en kort fis och inte når upp tillräckligt. Därför backar jag istället och jobbar i försvar vid golvet. Hon var dock envis och menade på att jag skulle upp och störa i alla fall.

Fjärde set var inlett bra och vi gav oss fan på att det setet skulle vi med ha. Därför tog Ica helt enkelt sitt ansvar och försökte ge sig på att blocka efter order från tredje lagets passare. Det var ungefär lika lyckat som man kan tänka sig. Då vi var två som blockade på min kant blev hoppet lite instabilt och så även landningen, vilket gjorde att Ica var tvungen att ta ett steg åt sidan för att behålla balansen. Det kunde kanske varit smart att titta efter först om det stod någon där, men icke. Ica tar och trampar uppe på foten på sin MEDSPELARE, och därmed viker sig hennes egna högerfot och det säger "Riiiiitch" "pang" och "dunk" i fossingen medan Ica rasar i golvet. Med ilskna grimaser kryper jag runt på alla fyra och svär, och på en halv sekund är hela motståndarlaget på väg under nätet och till min undsättning.
- Var gör det ont?
- Vad hände?
Behärskat stönar jag fram att jag antagligen stukade foten och får genast trettio order om att lägga mig på rygg, slänga upp foten, vara still och andas, medan det kacklas om tryck, av med skor, högläge och annat över mig. Plötsligt ser jag rakt upp i ett arsel som står lutad över min fot. Det var en smula traumatiskt. En av motspelarna skriker argt och frågade om någon egentligen är på väg, och vår fromme och snälla tränare som precis hunnit fram svarar vänligt att han är där. Det dras av skor och knycklas ihop en t-shirt på fossingen samtidigt som stödbandaget snörs åt hårt som fasen. Själv ligger jag och fnissar av smärta samtidigt som jag fräser att de kan ju inte slänga in en t-shirt i bandageringen för då får jag ju inte in foten i skon. Jag ska ju spela vidare. Det går ju inte att kliva av nu. Motståndarlaget som samtliga bestod av den lite mer mogna generationen volleybollspelare säger åt mig att "lille vän, du ska inte spela mer alls.". En motspelare tar mitt ena ben och ena arm, en annan tar armen och sen vet jag inte vem som tog sista benet, men det kändes som jag skulle gå mitt itu när de kånkade av mig till sidan. Där blev jag fint lagd med benet högt innan matchen kunde gå vidare... utan mig!

Plötsligt kommer passaren från tredje laget och en av deras spelare fram och lägger en stor halsduk under huvudet på mig och en vinterjacka över mig för att jag inte ska frysa. Mitt i all misär ligger jag och fortsätter fnissa då jag ju knappast är döende utan bara har lite ont, men det spelar ingen roll får jag höra. Jag ska inte kylas ner. Resten av set nummer fyra får jag spendera i horisontalläge medan jag ser mitt lag tappa ledningen mer och mer innan de tillslut rycker upp sig och vinner. Coach kollar upp min fot och jag säger att jag kan spela nu. Han petar lite på svullnaden som redan uppstått och säger "skit också", vilket är ett grovt uttryck för vår coach. Jag fick vackert lindas om.

Ett sista och avgörande set avstår och det innebär sidbyte. Då femte set enbart körs till 15 poäng och man byter sida när något av lagen når 8 poäng fann mitt lag det onödigt att kånka bort mig på ena sidan, eftersom de snart skulle komma tillbaka. Detta var inget motståndarna tyckte lät vettigt då de ju riskerade att trampa på mig och att mitt huvud låg farligt till. Jag försökte lugna dem med att det inte fanns så mycket innuti så det inte gjorde så mycket, men det var det ingen som brydde sig om. Jag fick kasa in bakom en bänk och ligga där med en massa motståndarbakar som utsikt medan jag kved till mina lagkompisar att de lämnade mig i fiendelägret. Tredje lagets åskådare sa att de minsann skulle stanna med mig... om de nu inte räknas som fiender ville jag inte börja argumentera om just då.

Jag spenderade då första halvan av setet med att ligga som ensam blåklädd bland en massa grönklädda och vråla som en tok på mitt lag som spelade på andra sidan, och när halva setet gått och de gröna avlägsnade sig till andra sidan kom en av dem förbi och tröstade mig med att jag i alla fall fått träna rösten idag.

Sedan vet jag inte vad som hände, men vi fick en dopad kantspelare som slog in smash på smash och plötsligt hade vi 15 poäng och stod som matchvinnare. Jag blev buren till plan för att tacka motståndarna och de önskade jag skulle krya på mig, vilket ju var trevligt. Under setet hade jag dessutom fått höra att jag var lite hatad då jag försett laget i den sitsen vi befann oss i. Nu blev jag tack och lov förlåten då vi vann.

Lördagskvällen och söndagen har spenderats i soffan med utflykter till badrummet och kylskåpet vilket fått fossingen att pulsera lite extra. I och med gårdagens vinst spelar vi om guldet nästa helg och då ska jag utan tvekan vara med. Dock står det ett par kryckor i hallen och foten ser ut att ha ett ohälsosamt BMI, men det är inget snack om saken: ska det vinnas en serie ska jag vara med! Basta! (Oj vad jag kommer bli mobbad på jobbet imorgon över min klumpighet.)

Ja, det undrar jag med

2009-11-30T09:41:00.002+01:00

Tänk, precis det har jag också funderat på väldigt länge. Och folk omkring mig verkar också förstå att jag tvivlar på detta faktum. (Bilden har jag snott av MSN Nöje)

Vem smyger på oss?

2009-11-26T09:05:00.003+01:00

När jag har feber och ligger i soffan och har tråkigt händer det mycket saker i min hjärna, även om det är svårt att tro. För ett par dagar sedan dök den där påsen från Posten upp. Ni vet: den där påsen där man ska knöla ner alla sina julkort och stoppa i den röda brevlådan som snart kommer finnas lite här och där i gathörnen.

På denna påse är det en massa tecknade figurer och jag kände lite att jag var som huvudrollsinnehavaren i "A beautiful mind" och började då se mönster i denna påse. Först dök Zoni upp, raskt följd av Jonas. Därefter kom Katarinas snälla leende fram och slutligen såg jag mig själv under en av mina bad hair days då det blir två tofsar och huvudbonad på jobbet. Vem i hela friden har egentligen smugit in i vår studio på Radio Sörmland och ritat av samtliga personer i Morronskiftet?

Måste kontakta Postens illustratör

Katastrofmatch och möjligtvis lite tjabb (Uppdaterad)

2009-11-23T18:24:00.011+01:00

(En parentes som får inleda denna gång är att allt jag skrev i förra inlägget tar jag tillbaka. Jag står inte alls på kanten och nosar, utan steg ut i luften.)

Under några tillfällen varje vecka tar jag paus från mitt aktiva navelpillande i soffan och drar iväg för att träna volleyboll. Detta innebär att de flesta helgerna nu på hösten inkluderar en match antingen under lördagen eller söndagen. Så var även fallet denna helg.

Under fredagen satt jag på jobbet och kände hur halsen svullnade igen och huvudet började bli överviktigt. Detta är inget ovanligt vad gäller mig utan händer titt som tätt och följs ofta av feber, ledvärk, snorfylld näsa och lite andningstrubbel i lite mild version. Tack och lov har jag då min lilla extrafamilj ute på landet som tog hem mig på lunch och bäddade ner mig i soffan med de två gigantiska hundarna. Gick strålande. Degan låg på min arm och flåsade i min armhåla med hela kroppen tätt intill min. J-Lo blev väl aningens svartsjuk och la sig helt sonika över halva mig och halva Degan. I en och samma tvåsitssoffa.

Då jag av olika skäl var en smula mentalt uppriven hade jag propsat alla kompisarna på att efter matchen på lördagen skulle det partajas som aldrig förr. Det var något jag raskt fick inse inte skulle kunna ske och istället cyklade jag hem till Fjant redan på fredagskvällen innan febern steg mig åt huvudet och spelade Nintendo, drack öl och kollade volleyfilmer som uppladdning.

Lördag och matchdag påbörjades med en varma koppen då jag inte kunde prata på grund av svullen hals. Då Fjant dessutom fick lite problem med hur man egentligen öppnar tanklocket på sin bil (som hon snart haft i ett år) blev vi sena och dessutom sinkade tåget oss ytterligare och Fjant var övertygad om att allt skulle gå fel. Man kan väl säga att hon hade en smula rätt i det uttalandet.

Vi anlände dock till Dalarö utan några större problem, och började värma upp inför matchen. Uppvärmningen var en tyst tillställning med folk som stod på hälar istället för tår. Undertecknad satte EN smash på uppvärmningen och TVÅ servar. Av samtliga som minst var 10 försök på båda. Själv hävdar jag bestämt att jag kan skylla vår bedrövliga insats på feber, men vad ska alla andra skylla på? Dalarö är utan att låta skrytig ett lag som vi ska slå ganska lätt. Första set inleddes med ledning för deras del. Tack och lov gjorde de fler misstag än vi och vi kunde ta hem setet trots bedrövligt spel. Dock med en tillsägning åt Fjant för att hon uppfattades lite skrikig av domaren.

Syns det inte hur extremt peppade vi är?

Andra set blev en ny del till historieboken: vi inledde åter för jäkla illa och de tog ledningen. I volleyboll finns det linjer på golvet för att man ska se hur stor planen. Längst ute i varje nätkant sticker även en pinne upp för att man inte ska kunna tjuva över bollen utan att den passerar nät (utanför planen med andra ord). Bollen får inte heller slå i denna pinne, då bollen då ses som död och poängen tilldeles de som inte slog någon boll i pinnen. You get it?

Ser ni pinnen ute i vänstra hörnet? Den röd-vita? Bollen måste gå innanför den, och inte röra!

Sagt och gjort hade våra motståndare ett anfall. Ica ställer sig beredd på andra sidan då det inte är särskilt svårt att lista ut var bollen ska hamna om den dimper rätt. Dock åker bollen med en klockren smäll in i nätpinnen, ändrar riktning och ställer mig totalt. Jag gör ett halvhjärtat försök att slänga ut armarna och slå upp den. Anledningen till att det enbart var halvhjärtat var ju att bollen nu var vunnen för vår del eftersom den smällde i pinnen. Andredomaren (som står i princip lika långt från nätet och dess pinne som jag (dvs. cirka 30 centimeter)) dömer bollen till våra motståndare! Ilsket klampar Ica fram och frågar vad i helskotta han sysslar med då bollen ju helt uppenbarligen slog i pinnen.
- Jag såg inte det.
- Skojar du?! (Nej, det lät inte heller som att jag då hade tyckt att det var ett kul skämt)
- Nej, jag såg inte.
- Du är domare, och om du inte ska ha koll på bollen vad ska du då ha koll på??! (här börjar förstedomaren på andra sidan planen tycka att jag låter lite aggressiv och ropar till lite.)
- Alltså, det är jag som dömer.
- Ja, och fel dessutom!
(Så här fortsätter det några onödiga meningar till.)
Vår trevliga lagkapten som faktiskt är den som får kommunicera med domaren under pågående match klev fram och ifrågasatte också beslutet medan Ica visst slängde ut med armarna lite.
- Jahapp! Då blir det varningar nu!
Vår kapten och jag bara kollade på varandra. Vaddå varningar? I volleyboll får INGEN kort. NÅGONSIN! (I princip i alla fall.)

Nu hivar förstedomaren upp ett gult kort och höttar mot oss.
- Nummer sju och nummer nio! Gult kort!
Nummer nio har vår kapten och hon var inte förtjänt att få något kort. Dessutom har ingen av våra spelare en tröja med nummer sju på. Det är en storlek small och ligger därför kvar i väskan.
- Vilken nummer sju?
- Nummer nio och nummer sju!(I denna sekund tackar även vår otroligt mogna andrecoach ja till ett eget gult kort)
- Vilken jäkla nummer sju?
-GULT KORT PÅ NUMMER SJU!
- VI HAR INGEN NUMMER SJU I DET HÄR LAGET!
- Ica. Tyst! (Invik från Fjant)
- Nummer sju varnad!!
- Men var ser du nummer sju!
- Vad har du för nummer då?
- ETT!!!
Jahapp. Givetvis tilldelades ju det där gula kortet inte alls nummer sju, utan vår trevliga domare hade bara lite svårt att se skillnad på en etta och en sjua (skulle jag spela i något annat nummer än ett? No way!).

Matchen fortsatte och mina medspelare bad mig och kaptenen att snällt hålla tyst så vi inte skulle bli hänvisade till omklädningsrummet innan matchen var slut. Ica råkade skrika när motståndarna klättrade i nätet en gång, men vände raskt ryggen mot domaren och knep ihop käften. Bättre sent än aldrig. Tack och lov lyckades vi plocka hem matchen med 3-0 i set. Verkligen en match där det känns värt att ha tjatat sig till ett gult kort (eller inte). Okej om det hänt förra helgen då vi krigade för varje boll och tillslut vann med 3-2, men nu!?

När jag kom till jobbet imorse tyckte kollegan att det var vansinnigt roligt att jag blivit varnad och jag fick skåda det gula kortet både en och två gånger innan han slutligen hivade upp det röda kortet vilket i radiovärlden betydde att jag blev hänvisad till studio 2 och den finska redaktionen. Inte uppskattat alls.

Japp, det här var vad man fick stå ut med på jobbet idag.

Glömde jag förresten säga att vi med denna vinsten gick upp i serieledning och vår domare dömt i typ 25 år och så högt som elitserien? Han har aldrig tidigare delat ut ett gult kort. I rule!

Uppdatering
Hahaha! Via vår coach får jag nu höra att beslutet blev ändrat: Endast tillrättavisning till nummer 9 och andrecoach. Gult kort endast till nummer 1. Ett gult kort på massa år och det fick jag. Nästan så man blir lite rörd.

Vi är alltid seriösa på mitt jobb, för jag har ett (uppdaterad)

2009-11-17T09:34:00.008+01:00

Jag jobbar på ett mycket seriöst jobb. Mina kollegor är mycket seriösa kollegor. Min attityd och mitt sätt att vara är också väldigt seriöst. Med andra ord är allting väldigt allvarligt på mitt jobb. Eller inte alls. Jag har nog aldrig funnit mig själv särskilt seriös på mina arbetsplatser: när jag körde truck på IKEA körde jag chickenrace i källaren, på skolan hittar jag på hyss med eleverna och är uppe på taket och klättrar, på Posten skjuter jag gummisnoddar och gömmer post, på bibblo kör jag rally med bokvagnarna och på dagis målar jag konstverk på väggarna. På samtliga jobb har jag oftast hittat åtminstone EN partner in crime att ha roligt med. Här har jag tre programledarkollegor. Samtliga lika seriösa som jag.

Här dansar vi i studion, härmar duvor, äter chokladkex, mobbar varandra å det grövsta och gör oss lustiga över allt. Nu har jag dessutom lyckats göra någon inställning på min dator som gjorde att verktygsfältet försvann och Jonas tvingar mig ständigt att göra volleybollblockar då han vet att mina triceps lider av otrolig träningsvärk. Jag älskar det verkligen. Nu skulle vi försöka oss på att vara seriösa och ta kort till bloggen och till vår facebookgrupp. Man kan ju räkna ut med både lillfingrar och lilltår att det krävdes både ett och tio försök.

Gissa vem av kollegorna som säger att h*n har kossaögon.

Behöver ens en sådan här bild någon kommentar?

Japp!

Uppdatering

Som den radiopratare jag numera är lusläser jag även alla nättidningar flera gånger varje dag. (Jag vill med detta bara påpeka att jag redan i onsdags tog upp att Laholms kommun köpt in olika "tänkarhattar" i olika färger för nätta 18 000 dineros, och senare under veckan dök det upp på fler och fler ställen. Senast i Parlamentet i söndags. Ica=väldigt nöjd över sin nyhetsnäsa).

Nu snubblade jag för ungefär tredje gången idag in på Aftonbladet och hittade den här artikeln där reportrarna gjort ett dyk ner i vår kära lilla stadsdel Nyfors här i stan. Där är arbetslösheten i Eskilstuna, Sveriges arbetslöshetstätaste stad, högst. Var femte invånare där går arbetslös. Jag kan inte påstå att jag tror att siffran är mycket lägre i min lilla förort. I artikeln får man läsa om tre ungdomar (jepp, man är fortfarande ungdom när man är 26 bast. När man är 28 sägs man däremot vara tant. 27 är väl med andra ord normal vuxenålder.) som samtliga går hemma i väntan på jobb. De får nej på nej på nej och börjar misströsta. En av tjejerna delar lägenhet med sin kusin för att få råd med hyran av den lilla ettan de bor i. Dock hade de lätt fått en tvåa för samma pris där jag bor, 15 minuters promenad bort, men det är inte det saken handlar om.

Deras situation är rent ut sagt överjävlig och jag tackar min lyckliga stjärna om och om igen att jag faktiskt hankat mig fram med olika ströjobb sedan plugget tog slut, och tillber nu den ännu lyckligare stjärnan som vakade över mig då jag fick mitt underbara radiojobb. För jag vill aldrig någonsin hamna i deras situation. Jag har vart och nosat på den, men tack och lov kunnat backa undan. Det är inte bara grejen att gå arbetslös och då inte få någon lön och på så sätt dessutom vara fattig, utan det är snarare allt det värde du verkligen tappar i hela samhället. Personligen tror jag att få saker är så knäckande för ens självkänsla som att gå arbetslös en längre tid. Att få nej på nej på nej och på nej om och om igen och ändå fortsätta att söka och söka jobb är nedbrytande för den starkaste av individer. Efter tusentals nej vill man inte försöka längre, för man har fått skrivet på näsan, i pannan, på hakan och alla andra delar att man inte duger, man får aldrig vara bra på något, och det är inte värt att försöka. Det mest ironiska är också att får man aldrig något jobb har man inte heller någon rätt att stämpla, eftersom det baseras på hur mycket du tidigare jobbat, och du måste dessutom betala en avgift för att få vara med, något som kan vara mycket svårt om man inte har någon inkomst. Istället får du aktivitetsstöd och förväntas klara dig på runt 5000 kronor varje månad. Det klarar man sig inte särskilt långt på.

Varför är det just Eskilstuna som drabbats så hårt? Kan man i samma andetag fråga sig om varför Eskilstuna är en av Sveriges mest kriminella städer? Hm, är det bara jag som ser ett samband? Personligen skulle jag gärna rånat en bank när jag hade 33:- kvar på kontot en gång i tiden (och då var jag ändå både snål och dum), så egentligen ska jag väl inte klandra dem som klubbar ner varandra på stan för att vinna sig en mobil. Det gör jag dock ändå eftersom jag inte förespråkar fysiskt våld, men ändå. Den här diskussionen kan fortgå för evigt känns det som, men hur ska den egentligen lösas? Tja, jag kan känna att när det är sådana här dåliga tider och folk får sparken på löpande band och det samtidigt går äldre människor på sina jobb som är bittra, glädjelösa och trötta att erbjud dem för guds skull att pensionera sig lite tidigare. Låt de som vill arbeta få arbeta. Det är fruktansvärt knäckande att se Berit 63 gå och muttra och slöa på ett jobb som man själv skulle ge sin högra hand för. Hur skulle det vara att börja gå lärling igen? Då skulle så många fler få chansen att se om de fungerar på ett jobb och arbetsgivarna skulle våga så mycket mer. Bara göra någonting för att få ut unga människor i arbetslivet. Bara göra ett avbrott i mönstret av att gå hemma. Då får man känna att man kan något. Man kan skriva något på sitt cv. Man fyller dagarna med något meningsfullt och får en anledning att stiga upp på morgonen. Man gör nytta och hjälper till med något. Man får ett värde och känner att man passar in i samhället. Skulle det kanske skulle kunna finnas något meningsfullt i det, eller känns det logiskt att en 22-åring går hemma och inte har något att göra men förtvivlat gärna vill det, medan 91-åriga Agda ligger i sin egen skit på hemmet för att personalen där går på knäna och inte hinner låta henne gå på toaletten?

Nej, det är mycket bättre att bränna tiotusentals kronor på tänkarhattar som uppenbarligen inte fungerar, och låta de feta gubbarna ha fallskärmar som skulle räcka åt en smärre by utan att någon skulle slå sig i fallet. Om jag är bitter? Nej, inte ett dugg, bara en smula förbannad. Som vanligt.

Helgen i bilder och ord

2009-11-08T17:08:00.014+01:00

En bild säger mer än tusen ord. Är det verkligen så? Möjligen. I alla fall blir det nog något som får komplettera dagens inlägg, som ska beskriva veckoslutets strapatser.

För ett par veckor sedan befann jag mig på en fest med lite löst folk jag aldrig träffat förr. En av dessa nya berättade att hon var tatuerarlärling, och givetvis blev jag eld och lågor och ville att hon skulle tatuera mig på studs. Det var kanske inte det smartaste förslaget från min sida, men det förstod även hon och gav mig istället sitt nummer så jag skulle kunna ringa och beställa tid när jag lugnat ner mig ett par spass. Sagt och gjort ringde jag upp henne när jag satt på bussen till Göteborg förra helgen, och fick en tid redan om en vecka, vilket alltså blev i förrgår för den snabbe läsaren.

Under den här festen hade jag som vanligt bossat runt gällande både musik och lekar precis som vanligt, och dessutom hävdat att tatueringar inte gör så himla ont. Det var något jag helt klart fick äta upp när jag i fredags högg en kompis i handen och åkte till förorten för att livstidsmärkas. Både kompisen och fröken tatuerare skrattade ondskefulla skratt redan från början och diskuterade om tatueringsfröken inte skulle ta och ringa sin läromästare för att kolla om nålen inte var för djup, men beslöt sig att strunta i det. Något så banalt som nåldjup känns ju inte alls viktigt när man sitter på en brits och svettas. När sedan meningar som "Det är jättesvårt att göra det här rakt", "Undra om jag stavar rätt nu", "Nu ska jag testa nåt för första gången" och "Hoppsan!!" dyker upp när man sitter där och känner nålen sticka i huden känns det inte så stabilt och tryggt. Dock var det bara att bita ihop, låtsas som att det regnade och slänga lite ilskna blickar på dem båda vid de värsta häxskratten.

Efter dryga två timmar var hela kalaset klart och resultatet mycket tjusigt i mitt tycke. Senare på kvällen dök följande meddelande upp på Facebook: " Du var stenhård idag Ica!! Lyckades inte knäcka dig... =) Jobbet var x-tra kul med två supertjejer i studion. Kram!" och strax senare "Du var tuff idag Ica!". Det första var från Fröken tatuerare och det andra från den sadistiskt skrattande kompisen. Himla tur att jag inte la mig i fosterställning, grät och sög på tummen när det gjorde lite ont då och jag trodde felstavningar skedde (Tänk en språkpolis med en felstavad tatuering!). Min värdighet är fortfarande intakt!

Det är inte alltid man får sitta bekvämt

Läser man allt blir det "What goes around comes around"

Lördag innebar denna helg volleybollmatch mot serieledarna. Hela spektaklet kändes mycket osäkert då vår bästa blockare var borta och halva laget valt att föda barn samtidigt. Vi kände oss med andra ord lite nederlagstippade. Dock fanns det ingen som helst vits med det. Fjant satte de snyggaste smasharna efter de fulaste hoppen, Ica fick en boll klockrent i fejsan men missade bara en serv, alla krockade en eller tre gånger och någon andredomare fanns inte på plats. Vi vann hela skiten med 3-0 i set och hade plötsligt tid att både duscha och göra en spellista i Spotify innan festligheterna i min lägenhet skulle dra igång.

Snyggt på tå allihop

Fyrmannaparty ska inte underskattas och med singstar och youtube blir allt möjligt. Vi sjöng grannarna vansinniga och beslutade oss alldeles för sent för att gå ut vilket för egen del resulterade i "Hej stan!", "Hej då stan!".

Lina kan konsten att leva sig in i singstar

Då AIK tog hem det allsvenska guldet förra veckan förlorade Ica i samma veva ett vad mot den ondskefulla kollegan och fick i straff att baka en kaka åt honom. När jag bad lyssnarna om hjälp hur man kan baka en svart-gul kaka ringde en herre in som antagligen var lika bitter som jag:
- En AIK-tårta kan ju inte vara så svårt. Det är bara att göra en vidbränd sockerkaka och lägga banan på.

Förslaget var frestande, men jag ska numera försöka att inte vara så förbenat dålig förlorare utan istället göra det med värdighet och glädjas med andra (Yeah right). Därför har jag idag spenderat x antal minuter på att göra en förbaskad AIK-kaka. Det var lättare sagt än gjort vill jag lova. Plus att jag aldrig mer kommer köpa gula godisfiskar i tron om att de är gula. De är mer vita än gula och höll inte alls nyansen för vad som kunde räknas AIK. Det var dock det bästa jag hade att tillgå, och jag måste ändå säga att AIK har en förbannat jobbig logga. Varför ha en sol med solstrålar i vänster hörn? Och vem orkar egentligen skriva 1891 i höger hörn? Där brast mitt tålamod och resultatet fick bli som det blev. Vinner inte änglarna nästa år ska jag skicka sur vispgrädde med posten!

Nåja, jag försökte i alla fall

Inte riktigt min dag

2009-11-02T15:02:00.004+01:00

Det är bara att inse. 2009 är inte mitt fotbollsår helt enkelt. Först kickar det svenska landslaget sig själva i arslet och ut ur striden om en VM-plats. Sedan blir undertecknad uppringd av styrelseordföranden till en lokal fotbollsklubb som "hört talas om" mig, och vill att jag ska komma och lira i målet för dem. Det var bara att inse med en aileninvarderad axel och en krokig rygg att det nog inte var så mycket att göra åt. Och nu det här.

- Du kommer ju att ångra dig i alla år om du inte går.
Det säger min kollega åt mig när han får reda på att jag ska spendera helgen i Göteborg, är fanatiskt göteborgsfan och då dessutom matchernas match ska spelas vilken skulle avgöra vilket lag som skulle ta hem det allsvenska guldet. Det var någon som Ica inte alls tänkte på när hon bokade hemresa med buss från Göteborg klockan 13:55 när matchen började klockan 15:00.
- Tänk om änglarna tar guld och du sitter på bussen när det inträffar, och med vissheten att du ju var där bara nån timme tidigare.
Jo, självklart innebar detta många kval, men då biljettpriserna stigit till över 1000-lappen, jag inte kunde få pengarna tillbaka på bussbiljetten och inga senare resor fanns att tillgå bestämde jag mig ändå för att det så skulle få ske: jag skulle sitta på bussen hem från Göteborg medan Giganternas kamp skedde. Trodde jag.

Jag har en vän. Denna vän är tidsoptimist. I hennes huvud tar en promenad från Hisingen in till stationen tio minuter. För att vara på den säkra sidan bestämde vi att gå 20 minuter innan då jag inte har lika långa steg som hon och dessutom rullade en väska efter mig. Att vi sedan satt och åt frukost i godan ro när min buss skulle gå om en kvart förtäljer inte historien, då jag helt enkelt läst fel på biljetten och inser när vi kommer ut att vi nästan har en halvtimme på oss. Efter 15 minuter funderar vi på att ta spårvagnen, men den kräver fem minuters väntetid, och dessutom varnar för att då det är lite kaos inne i stan kan förseningar förekomma, och vi anser att på den tiden är oddsen större att vi hinner promenera dit i tid, och jag frågar då lite oroligt när vi kommer till den där blåsiga bron som förenar Hisingen med övriga Göteborg.
- Jo, men det är bara rakt fram här så långt du ser och sen typ borta till höger.
So far NO good. När vi efter ytterligare 5-10 minuter senare når foten av bron kör den där sabla spårvagnen om oss i godan ro och fin hastighet. Och helt i tid.

Längst uppe på bron får man syn på bussterminalen. Då är min mobilklocka tid för avgång, men den går liiiiite för fort. Hade man fått hoppa av bron i höjd med terminalen hade det här säkert slutat lyckligt (Eller, nej, det hade det nog inte alls då ett hopp där hade inneburit en fallhöjd på några nätta meter). Dock var man tvungen att promenera klart hela brofan innan man fick vända och gå tillbaka mot terminalen. Vid foten av bron backar buss 801 som Ica skulle befinna sig på ut från parkeringen och försvinner runt hörnet. Död och misär (och en nätt promenad på 30 minuter)!

I sekunden efter dyker en annan buss upp som det står "Stockholm" på och Ica tänker hastigt att den tar vi! Vi kutar in bland backande och körande bussar och fram till chaffisen som blir helt överrumplad när jag knackar honom på axeln.
- Vaaaaad gör ni här!?! Här får ni inte vara!? Det blir ett jäkla liv!! Ni får gå runt!
På andra sidan om glasväggarna stod en lång och fin kö med väntade människor som också ville åka buss, men vem hade lust att förflytta sig dit? Jag frågade om bussen gick till Stockholm och då jag fick ett jakande svar slängde jag helt enkelt in väskan i bagaget och gick efter chaffisen in i bussen för att visa biljetten. Då farbror chaufför inte hittar mitt bokningsnummer i datorn berättar jag att det nog inte kunde stå där eftersom om han tittade lite högre upp på biljetten skulle han se att det var fel buss (vilken jag redan sagt att jag missat).
- Men... det är ju fel buss. Då kan du inte åka här.
- Men ni är ju samma bolag? Jag kan betala eventuell mellanskillnad.
- Nejnej, vi är nog fullbokade och ska ha in 150 pers här. Du får hoppa av och vänta och se om det blir nån plats över.

Sagt och gjort fick jag plocka ur min väska igen och ställa mig och vänta. När kön tillslut bara bestod av 4 personer fick fler inte plats. Min första tanke var givetvis "Yes! En extrabuss!", men icke. De förflyttades bara till en annan buss. En tjej kom för att erskotera dem till rätt fordon och fick en Ica i hälarna som desperat undrade om hon kunde få plats där.
- Inte en chans.
Nähepp. Där stod vi. Ingen buss, ingen hemväg och lite lätt desperat blick (i alla fall från min sida).

Det var bara att knalla in på stationen och knalla mellan bussbolagen:
- Nej, alla bussar mellan Göteborg och Stockholm är fullbokade.
- Nej, vi kör inte till Eskilstuna.
Och så vidare. Tack och lov var en av oss handlingskraftiga (ledtråd: det var inte jag) och vännen tog sonika min mobil och började ringa samtal medan jag lealös sjönk ner på en bänk. Plötsligt var hon bara försvunnen och jag tänkte att det var väl precis vad som behövdes nu: inget hem, ingen vän och ingen telefon. Kunde inte någon bara komma och råna mig på plånboken också så skulle allt bli komplett? Det var inte mycket mer att göra än att sitta kvar.

En sekund senare stod vännen där igen och sträckte fram ett papper mot mig.
"Göteborg-Stockholm, 15:55- 22:00" och en summa. Hon hade med andra ord sprungit bort till bussbolaget som hon ringt och köpt en biljett åt mig. Nu gällde det bara att ta sig från Stockholm, och det skulle ju vara mycket lättare än från Göteborg. Trodde jag i min vishet ännu en gång. Vid klockan 22 hade samtliga tåg mot Eskilstuna slutat gå. Tidigaste tåget morgonen efter ankom till stan vid tjugo i åtta vilket inte är så uppskattat om man ska sitta i sändning vid sju.

Det var bara att köpa en surfbiljett och söka eventuella sista minuten-platser på tåget eller liknande. Alla försök gav samma resultat: Glöm det. Du är strandsatt i Göteborg.
Tillslut började jag lusläsa en linjekarta och insåg att det skulle gå en buss klockan 17:40 som skulle vara i Örebro vid klockan 22:00. Då jag har väldigt söta och vänliga vänner där ansåg jag att detta vore bästa alternativet och ringer snabbt Örebrovännen för överläggning. Snäll som hon är lovade hon att vi skulle lösa det hela, och jag tog min Stockholmsbiljett, rusade in och bytte till en Örebrobiljett och sen sätta mig och vänta. I Örebro skulle jag helt enkelt få sova hos vännen och sedan ta en promenad till stationen strax efter fem för att hoppa på ett tåg strax innan sex och sedan befinna mig i Eskilstuna strax innan sju. Någonstans där slår det mig: Den jäkla matchen! Jag skulle med andra ord hunnit se matchuschlingen på plats! Nu stod jag istället fattig och ensam (kompisen hade jag skickat hem då jag fann det onödigt att två stackare skulle få träsmak i arslet) på centralen i Göteborg med tre och en halv timmes väntan på träbänk innan lite dryga fyra timmars åktur.

Mobilradion fick nu helt enkelt stå till tjänst och jag fick plugga in mitt glappande headset och hålla benhårt i uttaget med ena handen och den andra i rätt läge med sladden. Där satt jag i skräddarställning i ett bänkhörn och stirrade intensivt på mobilen och lyssnade hur Göteborg i första halvlek gjorde 1-0 och jag positivt tänkte att allt kanske inte behöver gå åt helvete på en och samma dag. Tredje gången jag trodde något dumt. I halvlek nummer två hann AIK göra både ett och två mål och guldet hamnade i Solna istället för i Göteborg. Och efter detta blir jag faktiskt uppriktigt förvånad när en kvinna kommer fram till mig och lägger handen på min axel och frågar:
- Mår du dåligt lilla vän?

Vem avgör vad som är rättighet?

2009-10-22T12:40:00.003+02:00

Jag sover fortfarande som en sten under dagtid. Idag har jag skaffat kändisstatus då jag pratat med Ernst Kirchsteiger. Han gratulerade dessutom mig till att lyckas ha en avskalad jul i hemmet då jag berättade att i min lägenhet sträcker sig julpysslet till tre ljusstakar. Dock berättade jag inte hur närmast psykotiskt galen jag är med att klä granen rätt och jaga hunden med en plychälg från Ullared iförd tomtekostym som sjunger Jingle bells med nasal röst hemma hos mamma där jag vanligtvis spenderar julafton. Jag har fortfarande inte lärt mig att hålla tyst gällande saker alla inte ska få reda på när den gröna lampan framför mig lyser utan idag gnällde jag på min kollega rakt ut i etern att för att jag inte hörde Circle of life utanför lurarna. Resterande tid av dagen har han i tid och otid slängt igång min mikrofon i hopp om att jag ska tabba mig om och om igen. Precis i detta nu ringde dessutom snubbar från mitt internetbolag på och ska börja borra i min vägg. Imorgon bär det iväg till Stockholm för musikalbesök med mor, bror och brors flickvän. Äntligen ska jag få träffa min lilla vovve och bli nerdreglad innan jag under söndagen ska bege mig till Solna för volleybollmatch. Vad jag försöker säga är med andra ord att det fortfarande händer massor hela tiden och att mitt plugg ständigt försummas å det grövsta.

Dock var detta inte något alls jag skulle skriva om, utan något annat jag finner viktigt och skrivvärt: Idag röstade kyrkan i frågan om homosexuella skulle få gifta sig i kyrkan eller inte. Personligen tycker jag bara grejen att rösta inom en sådan sak är jätteläskig. Det är som att rösta om huruvida flickor får gå på dagis eller spanska män får köra bil i landet i mitt tycke, med andra ord en självklarhet. Finns det dessutom en lag om att människor av samma kön får ingå äktenskap känns det ju lite klurigt om de inte ska få göra det i kyrkan. Det är ju ändå där majoriteten av människor väljer att säga ja till varandra.

Dock har jag insett att det inte är lika självklart för alla (no shit Sherlock, det är ju verkligen inte därför det behöver röstas om det.), och det ÄR läskigt. Om man tänker efter. Kan någon människa komma med ett bra argument till att det inte skulle vara så? Vem är det egentligen som kan besluta vilka människor som får och inte får? Vem kan ställa sig över en annan människa trots alla rättigheter vi ständigt bankas i att vi har?

För att inte skapa förvirring kanske det ska förtydligas också att det nu är tillåtet att ingå äktenskap för homosexuella, och att det inte längre heter att de ingår partnerskap. Varför ens haft olika ord på det från början? Vad är skillnaden? Är det ena mer värt än det andra? I mitt huvud blir det mer frågor än svar om jag ska vara ärlig, och då är det främst frågor över att det har varit två så skilda delar som det varit från början. Det är som att två av mina bästa vänner får knalla längs med altargången, medan två av de andra bästisarna inte får det, vilket känns väldigt suspekt. Mina vänner är ju mina vänner oavsett val av partner, och vem fan bryr sig om partnerkönet när det dessutom ges chans att gå på ett riktigt bröllopspartaj? Det är tur att vi är så extremt öppensinnade, och att det började så tidigt som 2009. Riktig tur! (Nej, ironi finns verkligen inte i Icas vokabulär. Oj, där var den lilla rackaren visst igen ja.)

Nämen. Blev jag seriös helt plötsligt? Det var verkligen inte meningen, men när det gäller viktiga saker som mänskliga rättigheter, yrkesetik, djurvård och fotboll med Olof Mellberg krävs det ibland lite mer seriösa tongångar för att riktigt poängtera att vissa saker är allvarliga. Sen kan man givetvis skämta om allt. Jag kan säga till en utlänsk kompis som kallar sig själv blatte att hon ska hämta sina blattekompisar. Jag kan reta min gaykompis för att vara en smula bögig men väldigt parant. Min korta kollega kan jag låtsas inte se bakom mixerbordet. Jag kan försöka härma mina thailänska lagkompisars språk då jag vet att de ändå bara fnissar åt mig. Vad jag försöker säga är att man inte behöver vara så förbannat politiskt korrekt alla gånger, men att det är viktigt att ta sina strider. Homosexuellas rättigheter ÄR viktiga, och man skämtar inte om att Henke Larsson ska sluta i landslaget.

Roligt!

2009-10-17T17:16:00.013+02:00

När jag började jobba på radion gick min tanke genast åt bloggen: "Yes, nu kommer jag ha en massa att blogga om." Tro mig, jag HAR en massa att blogga om. Varje dag skulle jag kunna gå hem och skriva om alla hysteriskt suspekta och roliga saker som händer. Dock är Ica en väldigt ovan radiopratare, och därmed en väldigt trött radiopratare när dagen är slut. När jag kommer hem från jobbet slocknar jag som en sten i soffan. Det plugg som skulle utföras denna termin har gått alldeles strålande, eller vad sägs om 3 missade inlämningar? Av tre möjliga då förstås. Jag som aldrig i hela mitt liv missat en inlämning förr. Hehe, mitt liv som rebell blir bara bättre och bättre.

Nåväl, tillbaka till det där jobbet då. Plötsligt känner jag mig som jag är 60+ och närmare pension, men detta skyller jag helt på att mina två kollegor har någon form av överskottsenergisdamp vilket gör att de går som speedade ekorrar hela dagen. De kan inte förstå när jag ska åka hem och sova. Då kan jag tillägga att jag både druckit red bull och cola zero i sändning. En av dagarna försökte jag mig till och med på kaffe. Där gick dock gränsen. Kaffe är nog bland det äckligaste man kan inta. Bläsch!!

Än så länge har jag blivit såld för 550:- till förmån för Världens Barn (Tack underbara Mike) och ska då vara smakråd för gardiner. Vi har sänt direkt från en rallybana inför SM-rallyt och då slängdes Ica in i en rallybil med en proffschaffis och fick åka runt i 150 km/h och vara med om att kapa en kon i samma hastighet. Hela sändningen utgick från rallystugan där det var lika kallt som utomhus vilket gjorde att jag vägrade plocka av mig varken jacka eller mössa. Särskilt pigg ser jag inte heller ut.

En dag kom underbarnet Brandur på besök och sjöng för oss. Han kommer från Färöarna och var hemskt trevlig.

Under Världens barn-kampanjen fick man även bjuda på att få en sändning från sitt företag eller sitt hem. Detta gjorde att vi i tisdags rullade mot Nyköping och ett konditori. Där fick vi alla uppdrag att utföra. Självklart fick jag det roligaste uppdraget av alla genom att göra en prinsesstårta från grunden. Det var verkligen hysteriskt roligt och även om jag fick höra att min halva fotboll med grädde mer såg ut som en rygbyboll blev jag väldigt stolt över resultatet och ännu mer stolt när tårtan blev såld för 200 riksdaler av en snäll herre. Jag fick även gå runt sammankopplad med Jonas i form av våra hörlurar. Detta fenomen gjorde att jag drogs runt i min sladd som en hund i koppel, vilket antagligen var lika bra då synen av alla mumsiga chokladbakverk kunde göra vilken chokladoman som helst galen, och då synnerligen den beroende Ica som helst ville äta upp allt på en gång.

På det stora hela har jag roligt som aldrig förr. Precis som vanligt har jag blivit ställets mobboffer. Exempelvis har mina öron redan vart på snack. Jag är känd som korkad enligt kollegorna. Jag påstås inte kunna göra elefanthopp över mixerbordet och jag får bilder ritade av mig i högst osmickrande former, men jag älskar det! Och så hemsk kan de inte tycka att jag är heller eftersom jag redan för en vecka sedan blev tillfrågad om jag ville börja sända sport. Kan någon gissa vad sportnörden Ica svarade då? Rätt svar: Ica svarade inte för hon hoppade upp och ner och nickade på samma gång i en hastighet som hotade med att medföra en rejäl hjärnskakning. Nu ska jag lära mig allt om det också. Shit pommes och hjälp och allt.

Det på huvudet är INTE mina stora öron utan hörlurar.

Visst ja. Vi gjorde en video till förmån för Världens barn:

... och en mindre seriös om rally.

Och härmed till allmänt åtlöje

2009-10-05T15:37:00.003+02:00

Tre dagar har jag nu suttit i en radiostudio och försökt ta in alla nya intryck som bara studsar från håll och kanter till min skalle. En sak är säker i alla fall: som blond smålänning är man lika garanterad att bli mobboffer som en långbent stork bland skator. Idag fick jag till och med lära mig att "det här är en skrivaresymbol", eftersom jag efter bakgrundskoll anses vara som en ko: snäll, men korkad. Man tackar så hemskt mycket, men självklart dementerade jag med en gång att det där med snäll måste de fått från någon hemskt opålitlig källa.

Jag och Herr programledare (de är två som turas om) sitter mitt emot varandra i studion med två skärmar var emellan. Vi har båda varsin grön lysdiod som tänds när vi är i sändning. Min lilla lampa är dock brutalt nermejad och ligger lite halvt synlig bakom min ena skärm. Med andra ord syns den inte helt klart (vilket numera är en lögn eftersom att jag direkt efter följande händelse raskt grep dioden och riggade fast den mitt framför ögonen på mig med hjälp av mickstativ och tung skärm.) och kan då missas om man inte har ögonen riktigt rätt riktade. I fredags intervjuade vi en tjej som anordnade en singelfest i grannstaden. Schemat för dagen var späckat och med alternativ som att bli tatuerad, prova choklad och dricka öl tyckte jag givetvis att det vore en grej att åka på. Jag och Herr Programledare satt och diskuterade detta under kommande låt och mina ögon åkte över schemat till festen samtidigt som jag pratade. När jag kom till slutet av listan fann jag dock det första som i mitt tycke inte var kalas och jag förkunnade därför till mig kollega att:
- Men Scotts vete fan.
I samma sekund hörde jag ett litet fniss mitt emot mig och kollade upp på Herr Programledare som stod där med hörlurar på och en grön lampa vid sin sida. Min sista mening hade åkt rakt ut i etern. Med andra ord går jag numera bara och väntar på att Scotts manager ska ringa och kräva mig på en årslön i skadestånd då jag förtalat dem inför x antal tusen lyssnare.

Efter den händelsen har det bara gått utför. Denna vecka sänder vi i Världens barns tecken. Folk får ringa in och skänka pengar eller bjuda över varandra på vem av våra programledare som tros köra fortast ett varv runt en rallybana. De kan även satsa pengar på att få hem alla oss på Morgonskiftet för att få en sändning i sitt frukostkök, plus lite bagateller som biljetter till Tv-galan som tillbehör. Tack vare min mycket trevliga och givmilda kollega som verkligen gör allt för världens barn är även jag nu till salu. Vem som helst kan ringa in och erbjuda en summa pengar och ha ett uppdrag till mig. Uppdraget kan innebära exakt vad som helst. Totalt jävla livsfarligt! Kan man dra sig ur då när en kollega förkunnar något sådant rakt ut i etern för ett sådant ädelt syfte då? Eh... Nej, det kan man inte. Med andra ord har detta jobb nu även gjort mig till salu (trodde inte sådant var lagligt i Sverige).

Skulle förnedringen vara slut där tror ni? Icke! Idag kom ju min skadeglada kollega på att lyssnarna inte vet hur jag ser ut. Han hade även råkat se en video från helgens bravader som innehöll en mimshow med mig och Fjant och kläckte då en briljant idé:
-Ica, gör en show här framför kameran så lägger vi upp den på vårt youtubekonto!
Det dröjer ungefär en minut innan jag har en kamera upptryckt i fejan och förväntas showa. Då musiken jag blev erbjuden att utföra detta till visade sig vara Eros Ramazotti vägrade jag givetvis med orden att jag inte kan italienska och inte kan showa till något jag inte förstår.
Hur slutade det istället? Jo, Ica står och dansar och sjunger till Linda Bengtzings "Hur svårt kan dé vá?" i en radiostudio för att sedan bli uthängd på nätet som den sidekick som antagligen kommer ha den kortaste karriären av alla. Något som enligt kollegorna "alla sidekicks får stå ut med."

På något underligt vis ser jag ändå fram emot chansen att jobba där några år och se hur det här utvecklas. De måste ha rätt. Likheten med en ko är slående.

Bara bra böcker blott besynnerliga besökare

2009-09-27T20:26:00.030+02:00

Det går inte att komma från. Helgen då bokmässan går av stapeln är helt enkelt oslagbar. Jag har sagt det förr, och jag lär nog säga det igen. Knalla runt bland litterära figurer och böcker i massor får mig varm i hela kroppen. För att inte tala om alla härliga människor man stöter på och kan utbyta en och annan tanke med. Tyvärr blev det ingen bloggträff för min del i år, men å andra sidan får man inte kräftor så ofta heller.

Under fredagen fick jag nöjet att i princip bli utkastad från mässan då jag, en vän och två gamla klassisar satt och spelade ett spel om fördomar till kvart över sju då mässan stängde sju. Den dagen innehöll dessutom öl med Lotten, chokladprovning, teprovning, trängsel och jobb. Alla människor jag stötte på och som såg trevliga ut belönades med ett visitkort från Bergmans bokstäver. Var man riktigt trevlig kunde man dessutom få en bok. På något sätt var jag inte ensam om den idéen då jag själv fick en bok gratis av Martina Haag och en av "tomten" (som visar sig vara en smula berusad även i september).

Lördagen blev besök på en kompis jobb och lunch, innan bokmässan besöktes ännu en gång men nu med Annapanna med tillhörande föräldrar, syster och lillkotte. Elise fick sköta min marknadsföring så med henne på armen gjorde jag mig av med de sista visitkorten för helgen. Mycket enkelt tills lillbruden somnade och då blev väldigt tung.

Kvällen spenderades med familjen Frost och det dracks öl, vin och drinkar innan pannan och jag tog bussen till stan för att dansa golvet skakigt. En grabb lyckades vi lura i att vi var tvillingar innan åldern satte in och vi drog oss hemåt. Pendeln avgick 02:17 och vi var duktigt i tid och satte oss tio minuter innan avgång. Stockar drogs tills Anna plötsligt smäller till mig på armen.
- Fan Fikon, vi är i Anneberg! Vi har åkt för långt!
Mycket trötta studsade vi raskt av och insåg att Anneberg bestod av en kiosk och sedan ödemark. Och två blondiner. Det var bara att ringa taxi och inse att det vi med andra ord kunde tagit en taxi redan från stan istället och då kommit hem både tidigare och billigare. Ibland lever vi upp till vår hårfärg.

Själv levde jag även upp till den idag. Ica drog iväg till pendeln i bilen, hoppade ur och börjar leta efter mobilen för att skaffa en smsbiljett. Där någonstans kommer jag på att mobilen ligger visst kvar hemma hos Annapanna. Det var bara att kuta in på kiosken och köpa ett 100-kort. I letandet efter mobilen glömmer Ica naturligtvis att låsa bilen istället. Det kom hon på halvvägs till stan. Väl i stan har ju jag och vännen inte bestämt var vi ska träffas exakt. Vad gjorde man innan mobilens tid? Till min stora förvåning hittade jag en telefonautomat! Ärligt trodde jag inte sådana existerade längre. Det var bara att ringa hem till Annapanna som fick ringa upp kompisen och förklara var jag var.

Slutligen hamnade fyra mediemänniskor på fika med extremt roliga diskussioner om personligheter, blivande best sellers, debatter ledda av Jan Gulliou och Anna Anka och hur lätt det verkligen är att "bara sätta sig och skriva en bok".
Kroppen är slut, rösten försvann helt under fredagskvällen, imån väntar Ullared and I love it!!

Det är jag och Jack Bauer

2009-09-23T10:49:00.004+02:00

Med tanke på de senaste veckorna är det inte så underligt att det här kom som ett brev med posten, och eftersom jag numera inte jobbar där kom posten även till rätt person och i tid. Jobbet blev mitt. Det partajades loss ordentligt under kvällen iförd för lite kläder för min egen smak. Trots alla vänliga själar blev det mycket joddlande med tävlingar och priser och Ica var plötsligt ute och sprang en snabbis barfota, om så bara en knapp minut. Med lördagen kom utflyttningen till landet och mer party och dessutom bastubadande med brudarna. Ut i kylan och in i värmen igen.

Sen kom då det där brevet. Det började med en svullen hals men utökades snabbt med skallebank, täpt näsa och ömma leder. Hundstackaren som är tänkt att vakta mig här ute på landet fick vackert ligga sked och snarka i soffan istället för att vara ute och springa med vinden fladdrande i öronen. Ica kände sig elak och gav tillbaka honom till sin vanliga matte som åtminstone orkar promenera med honom. Så istället för en vecka som skulle innehålla mycket naturpromenader, hundgos och plugg har nu istället blivit en vecka med soffliggande, kattsällskap och nässnytande.

Dock har jag varit betydligt duktigare än jag brukar. Jag har inte varit ute och kutat alls utan istället legat nerbäddad med en halsduk runt halsen, bäljat apelsinjuice och klämt vitlök. Nu har jag nämligen ett tight sjukschema. Idag är sista dagen att ligga och snora i min ensamhet. I morgon ska jag nämligen sno kollegans dotters bil och bege mig mot Göteborg, bästisanna och bokmässa. Det är årets höjdpunkt och kan inte för all choklad i Sverige bytas bort. Då bästisanna är helt immun mot mina baciller är jag inte särskilt orolig för hennes skull, men jag vill inte smitta lillfisen (vilket iofs inte ska ske längre enligt pålitliga källor), och jag vill framför allt orka mingla runt bland massa blivande kollegor (ja, inte radiokollegorna då utan författarna), men mest få med mig bästisanna ut och partaja under lördagen.

Med andra ord har jag nu 24 timmar på mig att bli pigg som en ekorre på red bull. Ett riktigt Jack Bauer-dilemma. Alla former av förslag på suspekta huskurer och uppiggande medel mottages tacksamt i kommentatorbåset.

I'm on the flow

2009-09-19T11:59:00.004+02:00

De senaste veckorna har varit lite magsårsframkallande för min del. Och omtumlande. Aldrig förr har jag anat att jag skulle bli erbjuden ett heltidsjobb, och sedan tacka nej! Men nu är fallet sådant. Igår ringde jag upp företaget i fråga och stammade fram att jag inte kunde ta jobbet. De i sin tur undrade vad de kunde göra för att få mig att ändra mig. Ingenting, svarade jag (Tja, hade de erbjudit mig en månadslön på 100 000:- hade jag kanske ändå tackat ja).

Istället har jag gått och hoppats och visualiserat och drömt om att få ett annat jobb, som jag helt och hållet kan tacka underbaraste Lotten för att jag ens fick nys om. En gång för längesen lovade Lotten mig i ett mail att om hon slutade på det jobbet skulle jag få ta över. Hon satt då som side kick i Morgonskiftet i P4, och fick snacka med folk hela dagarna. Redan då tyckte jag att hon hade drömjobbet. Nåja, jag hörde av mig till P4 och de senaste två veckorna har vi vart tre stycken som suttit i radion som gäster och försökt visa vår egen förträfflighet. Igår var min sista testomgång och mitt möte med det andra jobbet skulle ske nu på tisdag morgon. Med andra ord försökte jag stressa på folket lite med deras beslut, dock utan mindre framgång. De skulle kanske bli klara under måndagen då de testat klart oss, och då ringa så fort de kunde.

Vid klockan 14 igår ringde chefen och frågade mig om det förenklade min situation om jag redan nu fick veta att jobbet var mitt om jag ville ha det. Hela Icas haka brakade ner till grannen våningen under, samtidigt som ögonbrynen stiftade bekantskap med takpannorna, och då var det en fysisk omöjlighet att göra annat än stamma fram följande:
- M-m-meena-a-ar du a-t-t-t ja-a-a-ag få-å-åhr jo-o-bbet?
Det fick jag!

Hela gänget beslutsfattare hade suttit kvar när jag gått och samtliga var väldigt överens fick jag höra: Jobbet skulle tillhöra mig om jag ville ha det. Med andra ord är jag från och med månadsskiftet ny side kick i Morgonskiftet (här kan ni lyssna på min premiär). Bäst av allt var vår stackars spontana sportsändning när den visst uteblev från högre makter.

Så där satt jag hemma i min soffa igår med nytt jobb och en smärtande haka. I chocken hann jag dessutom bli ruskigt sen till den fest med postengänget där jag skulle vara musikansvarig och lekledare. Så pass sen att jag körde ifrån sladden och utrustningen dog två timmar in på festen. Jag och kollegan satte oss i en nedcabbad jänkare iförd våra 60-tals kläder och drog hem till ghettot för att hämta sladd. Musiken löste sig, tävlingarna blev kalasbra, outfiten satt kvar hela kvällen, ölen var god och blev för min del väldigt gratis då jag har snälla jobbkompisar, Ica fick sitt drömjobb och idag väntar bastufest med skumpa och goda vänner ute på landet där jag och hunden nu ska bo i en vecka. På det stora hela känns allt riktigt himla bra just nu.

Snygg outfit och nytt arbetsredskap: hörlurar!

Från brevbärare till spion?

2009-09-11T14:17:00.003+02:00

Jag är en person som inte prenumererar på kommentarer i min egen blogg. Mycket otrevligt kan tyckas då jag skulle kunna missa kommentarer som folk lämnar efter sig och på så sätt framstå som både ignorant och uppblåst. Dock är fallet inte sådant, det är bara det att jag gillar att knalla in på bloggen och förundras lite över hans (ja, min blogg är en han) existens samtidigt som jag förväntansfullt kollar om någon liten individ möjligen kan ha skrivit något om vad jag senast tog upp. Då blir livet mer fyllt av överraskningar och ja, jag riskerar att missa kommentarer på gamla inlägg.

I går när jag i vanlig ordning ville kolla om siffran på kommentarerna ökat såg jag en länk i rutan till höger som berättar om någon skrivit om min blogg. Där kan ibland kompisars bloggar stå och internt utgöra något roligt. Nu stod där en blogg jag aldrig sett förr, men självklart klickade jag dit. Där stod min blogg nämnd, och det faktum att jag inte svarade på kommentarer. Anledningen till att min blogg stod där var den här skylten som jag bloggade om här. Om man googlar på skyltnamnet kommer man nämligen till Skriv med skruv. That's me! Själv tycker jag att det är extremt trevligt att det är fler än jag som uppmärksammat denna suspekta skylt, som jag faktiskt har för mig att jag fick en förklaring till för ett par år sedan. Dock var förklaringen antagligen inte ens hälften så rolig som min egen fantasi och föll väl därför i glömska antar jag.

Givetvis skyndade jag att be blogginnehavaren om ursäkt för mitt otrevliga sätt då jag inte svarat på en kommentar på ett inlägg som är två år gammalt, och började sedan att läsa bloggen. Redan i presentationen började ett liljeholmens lysa. Jag läste Stentorp och mannen Håkan och vips kom jag fram till att jag vet var bloggarens postlåda bor eftersom jag vid väldigt många tillfällen bromsat in i kurvan och lagt post i just den lådan. Då fann jag även ett tillfälle att be om ursäkt för de gånger under min debutsommar la post till bilskroten med samma adress i deras låda.

På det stora hela vill jag mest skriva att jag tycker hela sammanhanget är otroligt komiskt. Särskilt med tanke på hur pass ofta jag dessutom bloggat om min postrunda (okej, inte denna sommaren kanske, men i forna tider). Man kan ju säga en hel del om en person genom att bara studera deras post (eller ickepost. Jag har mängder av shoppingberoende på rundan, men detta sällskap är inte av det släktet. Inte nätshopping som lämnas med post i alla fall). Så nu känner jag mig som värsta spionen/detektiven som både hittat skylten först, och sedan även vet vem skyltfinnare nummer två är. Mycket trivsamt måste jag säga. Sen återstår det att se vad vi ska gå från det. Börja skugga Dr. Mental kanske? Om jag fattat rätt är även min postkund och således bloggkollega även läkare så de kanske kunde utföra någon form av läkarduell, med skalpeller och sådana där halsglasspinnar. Det skulle vara roligt.

För övrigt tror jag att jag blev förlåten för mina felplaceringar av skrotens post. Numera är de flesta vana vid våra konkurrenters posthantering och vips tvingats bli så mycket mer toleranta.

Snyggt eller fult?. Båda räknas.

2009-09-05T22:01:00.004+02:00

Under hela veckan har jag ringt, ringt och ringt till Tele 2 eftersom min Tv 4 fakta inte har fungerat. I torsdags kom den tack och lov igång. Efter att ha spenderat både lördagen och söndagen ute på landet har inte tv:n använts särskilt mycket sedan torsdagen och jag hade inte lagt märke till några eventuella förändringar i mitt kanalutbud. Idag märkte jag dock katastrofen: när tv4 Fakta kom tillbaka dog viss tv 8 istället. Det är INTE något man som fotbollsnörd uppskattar då det ska spelas en viktig VM-kvalmatch under lördagen (Ja, jag vet, jag har inte alls levt upp till min image då jag totalignorerat Dam EM här på bloggen, men jag har kollat på, och analyserat samtliga matcher. Igår åkte vi ut efter en värdelös insats.) för Sveriges herrar. Efter att matchen pågått i 40 minuter och Ica under denna tiden letat livesädningar på nätet kläcker grannen äntligen ur sig en inbjudan att jag kan kolla på matchen hemma hos henne. Tre minuter innan första halvlek var slut kom jag ner. Då hade redan allas vår underbara Mellberg nickat en boll i mål och Sverige hade ledningen.

Matchen var faktiskt helt underbar stundtals. Elmander sprang som en skållad bäver hög på red bull. Eftersom jag inte sett laguppställningen frågade jag grannen min om de satt in Mellberg på mitten (Ja, vem vet, hjärnsläpp drabbar de flesta någon gång) eftersom han ständigt var delaktig i närkamperna vid motståndarmålet. Naturligtvis kunde inte grannen svara på detta. Dock var så icke fallet utan han var väl helt enkelt ovanligt pigg i fötterna. Den lilla Safari hade en jäkla koll på sina fossingar ute på kanten och Kimpan sprang, sköt som en tok och log för det mesta. Mycket vackert att se.

Efter 70 minuter förkunnar de trevliga kommentatorerna att nu börjar Zlatan piggna till i fötterna. Efter 70 minuter! Enligt mig ska man varit utbytt i 50 minuter då om fötterna inte piggnat till. Men jag ska inte klaga så mycket på honom, för jag såg honom inte särskilt mycket under matchen.

Allting såg relativt lugnt ut tills jag sa till grannen att jag ska nog gå hem för gör de mål när jag inte ser så kommer det gå att pipan när jag ser. Mycket riktigt. När 80 minuter precis passerat blir det ett litet roataionsfel i vårt straffområde och vips ligger en rödklädd karl på marken. Straff pekas ut och sätts väldigt säkert vid den vänstra stolpen. Oavgjort är ett resultat som inte är optimalt i dagsläget för att ha någon som helst chans att ta sig till VM.

Sedan kommer det som jag tycker är mest komiskt på hela matchen. Ja, givetvis är jag nu glad att Zlatan var med och gjorde ett mål när matchen precis skulle ta slut (blev inte ens avspark efter), men det absolut roligaste var att gå in på facebook och läsa "Faaan vad snyggt mål av Zlatan", och "Zatan Zlatan vad snyggt!". Det var ett skitviktigt mål och jag erkänner att jag stod på knä och brölade JAAAAA! så högt att om vi inte bodde i Ghettot där alla överröstar alla hade grannen riskerat vräkning. Men snyggt var det absolut roligaste på länge. Zlatan försöker göra en chipp över målvakten, målis ben är ivägen och smäller bollen rakt i bröstet på Zlatan. Där studsar bollen till och in i mål. Ödmjuk som jag är tror jag i och för sig att Zlatan hade hunnit upp bollen om den inte studsat mot mål, men nu studsade den rakt in i mål. Fruktansvärd tur och antagligen hade ingen annan fått fram den där tån som behövdes vid chippförsöket eftersom jag anar att Zlatan har längst både fötter och ben på planen (möjligtvis efter Isaksson i så fall).

Det var inte snyggt för fem öre, men det var jäkligt viktigt och hysteriskt roligt. Något som man däremot kan kalla snyggt var Mellbergs volt över en ungrare. Det såg nästan ut som att de övat och att ungraren bara missade att ta emot Mellberg på vägen ner. Annars var det klockren klättring på ryggen, överslag och graciöst fall med huvud och händer före på andra sidan. Hade det vart gymnastik hade det varit en klockren 10-poängare.

Matchen var som i vilket fall mycket underhållande under de 48 minuter plus tillägg som jag såg och även om jag är skeptisk till att Sverige tar sig vidare till VM så är våra odds i alla fall större nu.

En annan del av Mellbergs gymnastikprogram.

Sommaren med Albert

2009-09-01T18:54:00.002+02:00

Min sommar i den lilla gula bilen är slut för den här gången. Och jag saknar Albert redan, även om han fick motorstopp av för snäva vänstersvängar och hoppade mig till hjärtattack första gången man kom över 70 varje morgon.

Sommaren har varit mycket innehållsrik. En intensiv kojakt gav röda blämmor och svettig panna. Under de åtta veckorna har jag träffat x antal hundar dessutom. Allt från släktingar till min lilla hundfjant till stora vita bestar som befann sig på en kennel, med tillhörande sex stycken små lurviga vita valpar. Där rök ett skosnöre och luggen blev dreglig. På detta har det varit lite blandraser, en terrier som somnade på min fot och en golden som ville åka postbil.

Mycket kriminell har sommaren också varit. Mina kunders lådor har blivit kapade och inbrottade och saker har blivit stulna och Ica har fått uppmaningar om att se sig över axeln när hon lämnar post för att se om hon blir förföljd. Lätt att veta liksom, vem förföljer inte en postbil?

Mor min var nära att få flytta ihop med en trevlig herre på min runda efter att vi diskuterat flera dagar i rad vikten av föräldrar och humor. Han erbjöd både genomskinlig vätska i dunk, en simtur i poolen och rätt och slätt en kopp kaffe eller bärs. På slutet la jag nog honom ändå i reservfacket då hans jargong var lite väl snuskig även om min mor frågat vad hon behöver i sexväg, och därmed inte är Guds vitaste lamm i lådan.

Samma herre hade min näst sista dag förkunnat att posten inte skulle klara sig utan mig och att han skulle sakna mig nåt förfärligt. Jag kontrade givetvis med att jag förväntade mig ballonger och elefantridning på min sista dag. Kommande dag svänger jag runt hörnet och uppe på gubbens balkong hänger en stor röd badboll med texten "STANNA" och svajar i vinden. Själv kommer han utstressande (utan sin krycka så han fick gå in och hämta den innan han kunde hämta posten) för att förklara att elefantuthyrningen var så jäkla dyr. Med sig ut har han dock en prydnadselefant och jag berättade att den dög alldeles utmärkt. Det är ju tanken som räknas.

Vi är dock fortfarande rörande överens om att posten inte klarar sig utan mig. Synd att de bara inte upptäckt det ännu.

Leve å-festen

2009-08-14T23:06:00.005+02:00

Langos var nog inte det absolut bästa för en mage man ska vara snäll mot.
Medeltemperaturen hade sjunkit till skamliga bottennivåer under kvällen och fick mig att huttra om och om igen.
Min vänliga vän, och följeslagare för kvällen, ville inte åka några karuseller som snurrade runt eftersom han menade att man då mådde illa.
Det började vräka ner regn efter tre minuter på stan.
Efter sex minuter på stan började det vräka ner hagel.
Ica hade tygskor. Tygskor med hål i. Tygskor som sökte sig till vattenpölar.
Väl hemkommen och ihoppad pyjamas och varma tofflor ringer grannen och vill ha fyllechaffis.
Ändå kan Ica, som nu talar om sig själv i tredje person, skriva under på att det hela var en mycket bra kväll, och att Ica är lycklig av vad den resulterade i. På första och enda försöket.

Äkta lycka, eller som Mike sa: Du ser ut som en mupp.

ko-nstiga ko-mpromisser

2009-07-29T16:13:00.004+02:00

I lördags befann jag mig på en mycket fin middag ute i Danderyd, och berättade där för middagsgästerna om min australienresa och därmed även den tid jag spenderade på en jackaroo- jillarooskola (Australiens cowboy och cowgirl). Jag berättade att vi fått ett cetrifikat på att vi numera var utbildade Jillaroos men att jag inte hade en aning om vad jag skulle med den kunskapen jag skaffade mig där till. Den dagen kom idag.

Jag hade under min runda idag tänkt fotografera optimala lådor och de brevlådor som man helst vill sparka buckliga. Det gjorde jag också, men när jag väl kom ut på landet fick jag annat att tänka på. Där satt jag helt inne i min ljudbok om zombies och annat äckligt när jag plötsligt får syn på en ko precis utanför mitt fönster på höger sida. När jag tittar över på passagerarsidan travar där en annan ko jämsides med bilen. Hade jag varit en ko hade jag säkert känt mig trygg i min flock, men nu när jag satt i min fina Albert blev jag lite orolig. Jag kunde dessutom råka köra över en klöv av misstag. Bakom en lada stod alla andra kossor fint i hagen och muade. Den ena kossan tvärvände plötsligt medan den andra travade vidare. Givetvis stampade jag på bromsen och satt ett par sekunder och funderade på vad i helskotta jag nu skulle hitta på. Sen hoppade jag ut ur bilen och började prata med kossan. Mycket social ko då hon svarade väldigt högljutt på allt jag sa. Plötsligt såg jag plötsligt bristen på spenar som jag vet att kossor brukar ha. Jahapp. Jag stod mitt emot en tjur. Han verkade dock inte särskilt otrevlig så jag bad honom följa med mig för att hitta en öppning i staketet någonstans.

Kojäklen följde med mig som en hund medan jag pratade med honom/henne. Snart tyckte han dock att jag gått för långt och stannade. Jag letade vidare medan kossan promenerade upp på en träbrygga mot ladan. Jag hittade insläppet till hagen och såg i samma ögonblick rymmarnas väg: någon trevlig kossa hade stått och lutat sig på hela den någon vingliga stängningsanordningen och den var nu max en halvmeter hög. Det var dessutom inte bara mina två sällskapskor som hoppat ut utan fem till som lugnt stod utanför hagen och mumsade gräs.
- Eh, kossorna. Det här håller inte.

Kossan på bryggan var den enda som lyssnade och försökte gena ner för bryggan... över ett taggtrådsstaket. I mitt inre såg jag panikslagna kossor som sönderrivna av taggtråd löpte amok längs grusvägen och sprang ner Albert. Jag slet upp mobilen ur fickan och ringde Eniro (tack för att ni finns) och frågade om det enda namn jag kom på som satt fast på en närliggande postlåda och blev raskt kopplad dit. Den man som svarade blev lite förvirrad när jag förklarade att jag var brevbärare och undrade om det var hans kossor i hagen. Lugnt berättade han dock att det var grannens så jag tackade, la på och ringde Eniro igen för att bli kopplad till rätt snubbe.
- Hej, jag är din lantbrevbärare och dina kossor är ute på vift och jag tror jag skulle behöva lite assistans.

Medan vi inväntade ägaren fortsatte jag och taggtrådskossan att konversera och jag fick tillslut bort honom från taggtråden genom avancerad backning och han trippade sen och ställde sig vid sina kompisar som var kvar i hagen. Självklart försökte jag då valla in honom. Lättare sagt än gjort. Varje gång jag kom för nära ville han slicka på min hand och kom jag inte tillräckligt nära vände han bara för att sedan gå tillbaka till utgångspunkten när jag vände efter. Detta pågick i ungefär 10 minuter i midjehögt ris med gräs och brännässlor. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag alltid fryser på mornarna och därför aldrig cyklar iväg i shorts. Dock kan jag erkänna att postens långbrallor inte skyddar mot nässlor. Jag pratade med kossan, ojade mig över alla bränningar, studsade upp och ner och undvek att bli uppäten på samma gång.

Tillslut kom ändå den lugna bonden fram.
- Jahpp, Posten fixar allt ser jag.
Givetvis, svarade jag och vi började metodiskt valla in kossan mot hagen. Han menade på att om de kunde hoppa ut kunde de minsann hoppa in igen. Kossa nummer ett gick bra, antagligen efter att han nu var uttråkad av allt mitt pladder. De andra däremot var inte lika pigga på att komma in. Synen måste varit oslagbar. Bonden stod vid grinden så de inte skulle springa ut mot vägen medan hans brevbärare studsade runt bland nässlor och gräs och hoppade tjoande in bakom en kossa i taget för att sedan valla den mot bonde och grind.
- Ja, det är inte första gången du gör det där ser jag, sa bonden och jag funderade på att muttra för mig själv att det banne mig var sista, men ropade istället klämkäckt att nej, det var det inte.

Mitt i allt kom jag på kossan som vikt av från löprundan och skrek till bonden att det kanske saknades en brun ko om han inte mötte den på vägen.
- Det ska vara 22 stycken, ropade han tillbaka och jag började snabbt räkna runt alla mular och koarsel.
- Det är bara 21!
- Jag får det till 22!
- Då är det 22!
Självklart börjar man inte argumentera om en sådan sak just där och då.

45 minuter efter ankomst var slutligen alla kossor inom lås och bom (fullkomlig lögn, men de var på rätt sida om den rangliga bommen i alla fall), och där stod jag med nässlor upp till naveln, ilsket röda ben och händer som inte var sköna att kännas vid och flåsade med flugor surrandes runt skallen. Albert stod fortfarande på tomgång på vägen och bondens fru kom och studerade mig med ett gapskratt. De tackade dock så mycket för hjälpen och jag sa att det var bara ett trevligt avbrott men att de gärna fick ansa lite nässlor till nästa gång.
- Tja, tanken är ju inte att man ska vara här ute och springa utanför hagen.
Bonden spottade ut sitt snus, och sköt kepsen bak till nacken och stack ett grässtrå munnen. Det blev bara för mycket för mig och jag tackade så mycket för mig innan jag fick för mig att göra rågblonda flätor och klä mig i blå- och vitrutiga klänningar med tillhörande förkläde.

Det där med att sluta tidigt var bara att glömma. Nästan sist av alla kom jag in till Posten, med kodregel på handen och något som såg skrämmande mycket ut som en komocka, och luktade likadant under dojan.

Ja, efter en sådan jakt måste man få krascha i en vagn.

Blått en dag...

2009-07-21T19:39:00.005+02:00

Min blogg har blivit försummad å det grövsta. Kvällstid har jag legat i sängen och formulerat inlägg efter inlägg. Det ena skulle handla om alkoholism, efter allt man ständigt bevittnar här i ghettot. Sedan kom jag fram till ett annat som skulle handla om B.I.B-modellerna (Big is beautiful) i H&Ms katalog som damp ner genom brevinkastet. Det är ett stort skämt som får mig att bli sprutröd i fejan, men nu blev det inte så. Nu är dagens inlägg därmed valt att få handla om blåbär.

Jag har aldrig varit någon skugsmulle. Jag har aldrig varit scout och ogillar att få spindelnät i fejan och barr i dojorna. Promenera på stigar i en solig skog gillar jag, och det finns många fler psykiska aspekter vad gäller skogar. Tillgång till minst en skog att gå vilse i måste ständigt finnas inom räckhåll. Dock brukar jag bara gå i dem, möjligtvis springa om jag får ryck någon gång. Nu har jag två dagar i rad befunnit mig ute i vildmarken plockandes bär... ensam!

Igår var antagligen tanken att jag skulle ta en promenad, men efter att ha varit nära att trampa ner både en och 25 maniska bärplockare dagen innan tog jag med mig en sån där fin svart bajspåse i fickan. Någon promenad blev det inte, eller jo, mellan blåbärsrisen. Inom någon liten timme var min bajspåse full. Dock kan jag säga att folk jag mötte kollade väldigt undrande på mig när jag gick tillbaka genom förorten hem. Antingen trodde de väl att jag hade en osynlig extrembjässe till hund som bajsade värre än en häst, eller kanske de trodde att jag själv blivit nödig. Helst undviker jag att spekulera i detta.

Sedan måste min hamstringsnerv slagit till eller något, för trots att jag fick med mig en rejäl hög med bär igår, fick jag ändå för mig att jag nog behövde lite till, så idag tog jag med mig två(!!) byttor och gav mig åter ut. Skogen var i princip öde, och ganska snart förstod jag varför. Det hade precis vräkt ner regn, luften var kvav och fuktig och en sisådär 100 000 nya myggägg hade kläckts. Dock har jag utvecklat en mycket bra taktik mot myggen:

- bär någon form av musikmanick med hörlurar på och poppa rejält under plockningen. På så sätt hör man inte det eviga surrandet och behöver inte flaxa med händerna runt kreaturen.
- Bär långärmat med tillhörande luva och dra upp luvan och åt gummibanden.
- Sätt huvudet mellan axlarna. Myggorna vet då inte riktigt vad du är för objekt och hittar ingenstans att sticka.
- Enda stickbara stället är nu händerna. De har du givetvis ständigt begravda i risen och därav no myggbett.

Ungefär så här ser man ut om man följer mina tips. Som Tjet.

Dock måste jag erkänna att någonstans brister min teori. Trots lång jacka och tjocka brallor har jag nio myggbett på arslet. Antar att det är the tasty part of me.

Något jag dock inte kan acceptera är att spindlarna envisas med att spinna nät över de absolut största blåbärsrisen med mest bär på. Hur tänkte de då? De äter ju för bövelen inte ens av bären. Det enda de får ut av det är små ulkande ljud från en person som sitter på huk mitt i skogen och tycker att det här med spindlar är rysligt äckligt (=jag). Med andra ord förstår jag precis vad de får ut av det. Jag hade också tyckt att det vore hysteriskt roligt att iaktta någon som mådde så dåligt av min existens.

Bärfisar är en del i hela plockandet som jag inte ens tänker ge ett eget stycke (redan för sent) eftersom de redan stulit tillräckligt med tid av mig då jag invarderades av tio stycken i min burk på samma gång och var sådeles tvungen att hälla ut x antal bär på backen.

Nåväl. Nu har jag hela kylen full med bär som antagligen sedan ska avancera till frysen. Frågan är ju vad jag ska göra med alla bär. Egentligen tycker jag ju det är lite äckligt att stoppa saker från skogen i munnen. Bläch.

Damn I'm good.

Har du problem med skalbaggar i silon?

2009-07-08T16:19:00.004+02:00

Givetvis när jag fick syn på vad jag skulle dela ut för extremroligt utskick om nåt insektsmedel till hela rundans bönder kom jag att tänka på ett klassiskt citat från Yrrol som innehåller fru och gräsfläckar. Men det var inte bara jag som fick underliga tankar om denna rubrik. En kollega associerade helt ogenerat till en finare omskrivning av om man drabbats av flatlöss. Kallas det att jag har snuskig fantasi om jag säger att jag inte kunde säga emot honom (för första gången på tre år.)?

Med andra ord är jag tillbaka på mitt trevliga sommarjobb i min lilla gula bil, Albert. Han har blivit lite ringrostig och har nu inte enbart bucklor som jag åstadkommit utan nu får han väldigt lätt motorstopp om man svänger lite för intensivt åt vänster. Det kan vara lite jobbigt när man ofta ska vända relativt hastigt mitt i vägar. Igår tog jag en smärre omväg och hamnade väldigt fel under en u-sväng i en fyrvägskorsning. Motorstopp där var inte uppskattat av varken mig eller mina medtrafikanter.

Min trevliga tant som alltid bjöd på mörk choklad och klistermärken med djur och som diskuterade journalistik och tårgas i samma mening har visst gått och ramlat av pinn under våren, vilket är väldigt sorgligt.

Annars är allt precis som vanligt. Jag blir numera kallad Muppen av oförklarliga skäl, blir attackerad av hundar i alla storlekar, räknar fel vid frimärksförsäljning och råkar köra i alldeles för stora vattenpölar med öppet fönster. Idag höll jag dessutom på att klippa en grävling. Det har aldrig inträffat förr.

Nu har jag inte sovit middag på tre dagar och befann mig på after work med volleybrudarna igår vilket gav upphov till något skadad sömn. Med andra ord vandrar jag omkring som en zombie just nu, och det resulterade att jag fick åka nercabbad amerikanare genom stan under eftermiddagen. Fråga mig inte hur det gick till, men hem kom jag till slut, och det kan ju alltid vara trevligt. Fortfarande utan skalbaggar.

Utmanad

2009-06-28T23:23:00.014+02:00

Både Gloria och Fjant har lagt ut en ny utmaning, som jag, dumt nog med tanke på tidpunkten, inte kan motstå att genomföra. Eller, jag har inte börjat googla ännu så möjligheten finns ju att jag inte alls kommer att fullfölja. Återstår att se. Nåja. Here it goes:

REGLER: Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar".

1. Vilket år är du född?

2. Hur definierar du din sexuella läggning?

3. Vad är din bästa egenskap som kärlekspartner?

4. Och sämsta?

5. Vad söker du hos en partner?

6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamn)?
Ja, den här snubben kändes ju väldigt stabil.

7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?

Känns som jag hittade en väldigt sexig bild.

8. Vilken kändis är hetast enligt dig?

9. Vad gör dig avtänd?

10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamn)?

11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?

12. Ett kärlekspar på film eller TV som du gillar?