Vem behöver Zlatan bland pyramider?

Zlatan nobbar landslaget mot Egypten nu. Nobbar eller nobbas? För min del kan han lika gärna få sparken för all framtid. Han gör sig bra i italiensk ligafotboll. Där är mentaliteten mer på hans nivå. Jo, jag har ganska starka åsikter både gällande Zlatan och italiensk fotboll, och de passar ihop som hand i handske. Varför Zlatan nobbar landslaget? Jo, av tre skäl:
1. Straffet (Japp, då han blev hemskickad då han vart ute och partajat för sent. Mellberg och Chippen skickades med hem. No hard feelings. De visste att de gjort fel, och fann sig i straffet)
2. Sveket (Ja, övriga truppen tog ju Lagerbäcks parti. Å nej, stackars Zlatan!)
3. Media (De tycker ju de har "rätt" att prata med Zlatan i landslagssammanhang. Sådant ska ju den stackars pojken inte behöva finna sig i.)
När jag själv läser igenom detta tycker jag det känns som de små kottarna jag hade på dagis under den karriären agerar mognare än Zlatan. Jag känner allvarliga sympatier för hans flickvän som nyligen blivit mamma. Till tvillingar uppenbarligen, för Zlatan kan väl inte räknas som pappa i den bilden? Här kan man läsa om fler som bloggar om Zlatan

Nu i Zlatans frånvaro snackas det om vår nying Rade Prica. Fostrad i Ljungby strax bredvid min lilla by. Nu vill jag egentligen inte uttala mig för mycket om denna snubbe eftersom jag dels är god vän med hans syster och då får en lite väl personlig touch i det hela. Men en kille som döper sina kottar till ett namn på L och sen Lejon, och ett namn på T och sen Tiger förtjänar heder. Det saknas bara en lite Patric Puma eller Göran Geopard. Likväl som Zlatan ska komma dit, grimasera lite över ljumsksmärtor och vara allmänt dryg, så sätt in Prica. Egentligen tycker jag inte att hans talang står sig i en a-landskamp, men i valet mellan honom och Zlatan så... ja.
Inte nog med detta så är ju Ljungberg skadad och därmed inte ens uttagen. Larsson är som vanligt tillfrågad, men håller fast vid sitt nej. Ja, det brukar ju gå så bra.
På det stora hela känner jag mig inte särskilt orolig utan vare sig Henke, Ljungberg eller Zlatan. De två förstnämnda kommer jag att sakna eftersom de är trevliga att titta på, men i övrigt har Sverige ändå ett bra lag. Efter att ha följt dem under turneringen i Sydamerika tänker jag dock inte slänga ut för stora förhoppningar.
Man kan i dagen även ta del av "expert"-bloggen Ekwall. Dock tycker vi inte riktigt lika varken här eller där, och snubben är en mästare på att hitta på lysande bortförklaringar.

En sak som många glömmer i debatten Lagerbäck vs. Zlatan är att Lagerbäck är förbundskapten. Han bestämmer. Det är han som har ansvaret för laget, spelarna och som sedan får stå med skägget i brevlådan och knäna sådeles vinklade inåt vid förlustmatcher fast han själv inte befunnit sig på planen. I mitt tycke är inte Lagerbäck det bästa vi haft, men han är fortfarande den som anses mest kunnig, och som har fått förtroende att ta ut det svenska laget. Spelarna ska med andra ord göra som de blir tillsagda om de blivit uttagna och tackat ja. Det är ungefär som att du dyker upp till jobbet i tid och sedan gör det du ska. Hur svårt kan det bli?

Studentens hårda vardag- en dokumentation

Biblioteket är en ljuvlig arbetsplats. Studenten är mycket utsatt på denna position där hon räknas både vara en i gänget av de vimlande andra studenterna, samtidigt som hon måste anta en roll som respektingivande personal som ska kunna hålla huvudet kallt i alla situationer. Det är lätt hänt att efter en dag i studenternas help desk att huvudets innandöme är en smula uppmjukat. Luften känns en smula tät för studenten då hon etthundrafjorton gånger förklarat att om papperna inte kommer ut i skrivaren som står fem centimeter därifrån kanske man ska göra sig besväret att gå till den andra som visserligen ligger åtta meter bort, men ändå. I pedagogisk ton ska förklaras att utskriftskontot kan faktiskt, trots alla motsägelser vara tomt. "OJ! Var det tomt? Vilken jobbig överraskning!"
Man tvingas ibland vara marodör och under arbetstid ringa människor med telefonskräck för att ens personliga stalker ska förstå och avlägsna sig. Gömma sig under disken är inte ett alternativ då studenten fortfarande är beroende av sin lön.

Då kassan ekar tom finns ingen möjlighet till bussalternativ hem till den kalla studentlägenheten i ghettot utanför staden. Att gå tar väldigt lång tid och man bör inte befinna sig gående i studentens område efter mörkrets inbrott. Därför kämpar studenten i ur och skur med sin cykel. Den tredje sedan flytten till norr. En för varje år har gått åt i det samhälle som idag byggs till stor del på kriminalitet och då främst cykelstölder. Studenten beger sig in på snirklilga stigar med djupa snögropar med fara för sitt eget liv, men främst för att undvika de gator där polisens bötervittrande bilar glider fram i gatlyktornas sken. Eftersom studenten ofrivilligt låst sig ute en gång hade hon därmed inte råd att inhandla något baklyste till cykeln. Hon har med andra ord inte heller råd med böter baserade på lysfrånvaro.

Väl hemma i lägenheten ska träningskläderna letas upp. Eftersom studenten med sin dåliga ekonomi inte har råd med lampor måste hon ha toalettdörren öppen och lampan tänd för att hitta kläder som lämpar sig för ett volleybollpass.

När hon slutligen famlat sig fram i mörkret inser hon att för att träningen ska ge studenten något behövs lite mat. Mat som är till allmän beskådan för samtliga köksbesökare då handtaget till skafferidörren gett upp hoppet om fortsatt liv och lämnar därmed dörren vidöppen med risk för att göra studentens matvaror uppvärmda och sådeles dåliga. Där inne finns en sparsam samling Varma Koppen och mjöl.

Då familjen befinner sig 46 mil från studenten kan hon inte få hjälp med handtag eller lampupphängning. Ensam sitter hon i lägenhetens kyla, insvept i en filt med en varma koppen i handen. I badrummet läcker vattnet ut på golvet eftersom badkarets frontupphängning ruttnat bort och ramlat av. Utanför ytterdörren sitter skrämmande jamiacaner och ropar in genom grannens brevinkast och sparkar på dennes dörr vilket hindrar studenten från trygg och välbehövlig nattsömn.

Då studenten även är belönad med en dator som är bättre begagnad lever denna lite sitt eget liv. Därför kan studenten i nuläget inte ladda upp bilder som lägger sig som bra komplement till tillhörande text.

Förändra klimatet

Mycket kan dokumenteras om. Andra blogginlägget för dagen kom till under min cykeltur till jobbet. Här ligger det en massa snö, som smälter lite då och då, för att sen frysa till igen och på så sätt bilda isiga rännor som min cykel gärna faller omkull i. Med mig på. Sedan snöar det ju lite till och då syns inte ens rännorna (Här höll jag på att skriva rännskiten). Detta händer i en värld med dessa massiva klimatförändringar. Jag pratade med australiensiskan Shorty(eller, hon heter egentligen Annalea, men Shorty är mer passande) häromdagen och borta i Oz håller de på att torka bort. Detta sker samtidigt som hela Småland och övriga delar av södra Sverige håller på att regna bort. Enkel lösning:
Knyt ett stort jäkla snöre eller något runt hela jorden. Eller gör något annat smart för att få planetuschlingen att rotera på i lite tempo. Sätt Australien där vi är nu, och sätt oss vid Australien. De får massa vatten och vi får äntligen lite värme.
Blir man inte härligt naiv av cykelturer, pengaförluster och suckar på studenter som inte vet vad de heter.

Inte lätt fånget, men ack så lätt förgånget

Denna veckan är visst vigd åt att dra in fler människor i bloggläsarträsket. Vi menar alltså inte att tvinga på någon att börja skriva, men läsa vore ju trevligt för allmänbildningen och massa annat. Jag vet inte om det är Lotten som är upphovsmannen(kvinnan) men jag antar det. Veckans bloggande ska då prälgas av olika ämnen varje dag. Gårdagens tema var matbloggande, och som vanligt är jag sent ute och kunde skrivit en bra blogg om det idag, men här gäller det att hänga med i svängarna och istället skriva en dokumentärblogg. Eftersom jag börjar jobba om en timme passar det väl utmärkt att dokumentera där ifrån. Dock kan jag dokumentera en ohållbar ekonomisk situation som uppvärmning.

Flertalet studenter lever på CSN och är sådeles väldigt beroende av detta underbara statliga verk som aldrig vill svara i telefon, och betalar ut fel minst en gång varje år, för att sedan kräva fem månader på sig att rätta till det. Detta kan göra en student utan back up väldigt fattig.
Dock finns det studenter som lyckas med detta alldeles själva utan att ens förstå hur det gick till. Jag själv förstår inte ett smack. Av olika skäl har jag tidigare i livet inte haft så vansinnigt stort matkonto. Därför har jag heller aldrig levt i extrem ekonomisk kris, ja, utom då jag låser mig ute och blir av med cyklar titt som tätt. Precis som många andra studenter har jag extrajobb för att göra vardagen lite enklare, lite stressigare, och lite mer arbetslivserfarenhetsrikare. Eller, rättare sagt: jag har tre extrajobb. Ändå har jag nu lyckats med bragden att sätta mig själv i halv personlig konkurs på endast en förmiddag. Det är nästan värt ett pris. Helst då med hög summa prispengar.

Ekonomin brukar reda upp sig i januari då julklapparna är köpta och CSN slänger in lite extra pengar (som man iofs ska spara på och leva av i juni sedan när man inte får ett skvatt men ändå har samma hyra och aptit). Så var även fallet för mig. Jag kunde till och med föra tillbaka de pengar som nallats på av nödvändiga inköp. Så kom förmiddagen ja. Eftersom jag och lilla Majsan länge pratat om London, och jag aldrig har vart där, mer än på Heathrow i stinkande t-shirt, munsår och 9 månader på resande fot i bagaget, tyckte vi att det var dags så här innan examen. Vi bokade alltså in oss i slutet av april. 2000:- och det var ju ändå okej. Sedan gick allt i blixtens hastighet. Pratade mycket med Malin som bokade in mig för intervju i Zürich för att se om jag är en passande lillasyster åt en annan Malin. Så i februari far jag till Zürich och tappade visst 2000:- till på vägen. Kollade lite på kontot för skoj skull, och där kom nästa härliga överraskning: jag har betalat 248 kronor för en öl på Bishop arms i fredags. En väldigt dyr öl om ni frågar mig. Jag sparar aldrig kvitto, men som av ett under fann jag just detta kvitto i min jeansficka. Jag har förutom min öl fått betala för två sexor á 96 kronor vardera. Varsågod till er som fick dem. Hoppas verkligen det var två snygga grabbar. Tyvärr känns det ju inte riktigt så. Jag som är för snål för att ens tillåta mig själv att grogga. Nu hoppas jag att ni, som jag, tycker att det borde vara nog med 4200 back bara så där. Men nej, givetvis inte. Vips dök tv-licensen upp. Ja, det är ju sådant som händer. 500 spänn bort.
Paniken för dagen står då denna underbara försäkringskassa som jag aldrig bråkat med förr, i alla fall inte senaste veckan. I samma postavlämning som tv-licensen berättar de i ett brev att jag tjänat för mycket under 2005. De anser att de gett mig på tok för mycket bostadsbidrag under denna tiden och ger mig en återbetalningsorder på härliga 4000 kronor.

Känner jag mig som en miljonär eller vad som lyckas spendera 8700 på en förmiddag. När jag har en månadsinkomst på ca 6000 kronor vilket då ska inkludera käk, el och hyra.

Dagens dokumentation: En vanlig students uppgång och fall.
Hur vanligt är det med kriser av detta slag? Jo, antagligen vanligare än man tror då till och med Basketföreningen i Ockelbo har det knapert. Var är Daniels insats där?

Djävulens påfund slår till igen

"Munsår! Åh näe!"
Finns det någon sämre reklam än den där den stackars bruden sitter med nåt yttipytti märke på läppen och ojar sig för att inte vara sig själv på en suspekt dialekt? Det skulle möjligtvis vara den där man får se en hel drös människor klämma ut halva tanskrämstuben, se ut som en téaffär, grimasera illa av snusutsmyckning i ansiktet och så vidare på deras obefintliga läppkvisslor. Ungefär som att tycka att munsår sätter sig på ena hjärnhalvan och tar innehavaren tillbaka till treårsåldern i intellekt och sådeles behöver en lätt och tydlig reklam för att snabbt som attans bli av med detta djävulens påfund.

Jag är en av de miljontals lyckligt lottade människor som bär på detta evinnerliga virus. I runda slängar har det vart med mig i en sisådär dryga 10 år. Nu på senare har det dock istället uppkommit i en form som snarare skulle kallas nässår varje gång jag drabbas av någon infektion. Det är måttligt vackert och föga smickrande för ens utseende vill jag lova. Men det är vid stunder då jag är prydd av detta som jag lägger huvudet lite käckt på sned och ler förstående åt tv-reklamens stackars stjärnor. Eller inte. Va fasen. De har ett myggbett eller en prick på sin läpp som mest ser ut som läppstift. Helt röd är skiten med. Snackar vi munsår i dess riktiga atmosfär snackar vi stort äckligt sår från näsans slut ned över överläppen för att sedan fortsätta till underläppen och sluta lite fint strax innan hakan. Alternativt sprida ut sig i Australiens form i mungipan och hindra en från att uttala svåra ord en vecka framåt. Den röda färgen sen. Jeeez. Här snackar vi en färgkombination i rött, vitt och framför allt gult av var och sårskorpor. Rött? You wish.

En sak har reklamen rätt i: flertalet huskurer fungerar inte. Jo, i syftet att jag aldrig kommer bli alkoholist på whiskey. Faren min sa alltid till mig att ta whiskey på skiten. Att sitta med en indränkt bomullstuss och andas in, och råka svälja, whiskey innan frukost på morgonen kan få den värsta stålmagen att vilja flytta hemifrån. Efter alla år kan jag fortfarande inte dricka whiskey och får kväljningar av dess doft. Lik fasen fick jag ändå knalla runt med min fina utsmyckning lika länge som vanligt.

Som tur väl är funkar ju reklamens underkurer så suspekta-dialekt-tjejen kan få andas ut och säga att det är skönt att bli sig själv igen. Vaddå sig själv? Man är väl sig själv bara att man har en bonus som Gorbatjovs fågelbajs i pannan som snor blickarna vid möten?

Och behanlingen sedan? Reklamsnubbarna sitter där och stryker glatt på salvan med fingrarna. Är de inte kloka? På det sättet lär de ju smitta hela kamerateamet, regissören och samtliga nya kontakter de träffar den närmsta veckan. Vilka amatörer. Nej, här gäller det att applicera salva med bomullstops. Krävs det mer slänger man genast topsen och tar en ny. Man vidrör aldrg skapelsen med händerna. När man ska torka sig om munnen efter tandborstning är det skrovligt papper som gäller. Handduk är endast för händer. Munnen får anta en död fisks form där man inte låter underläpp och överläpp idka umgänge kommande veckan. Ska man ändå gå runt med det där som ögonfångare kan man lika gärna se en smula dum ut med halvöppen mun och frågande min. På det hela gäller också intensiv disk av glas och gafflar kommande tid. Gärna två tre och fyra gånger under kokhett vatten. Följer man detta kanske man har tur och slipper fästa några fler baciller någon annanstans och på så sätt utöka det smickrande i sitt utseende.

Vilken himla tur att jag är belönad med grannar som väcker mig vid strax efter fyra på morgonen så jag kan känna det analkande munsåret på överläppen. Och svära högt för mig själv att det väntar en smärtsam tid då jag inte får vara mig själv.

Är det vad som kallas undersökande journalistik?

Nu så. Jag har mailat Kusinveterinären och hoppas på svar. Jag har pratat med Djurens rätt i Stockholm. Efter hänvisning har jag pratat med en snubbe på Djurens rätt i Malmö. Har mailat frågor till samme snubbe. Har lånat fyra böcker om hunden. Började läsa i den tjocka boken om djurförsök. La ifrån mig samma bok och höll på att kräkas samt bli sentimental. Står uppsatt på fjärrlån på fyra böcker om hundens anatomi och sjukdomar. Har engelska artiklar om lungödem liggandes bort på högskolebibblo. Fulltext om blödarsjuka är skickad till mig. Nu har jag med andra ord hyfsat underlag till samtliga artiklar som ska skrivas. Ändå har inte en rad ännu skrivits. Helt plötsligt har jag drabbats av prestationsångest, alternativt någon form av analfabetism. Jag är inte riktigt säker. Jag vet att hunden har inre organ. Jag vet att hunden kan bli sjuk. Jag vet att hundar används inom djurförsök som är allt annat än behagliga. Tyvärr räcker inte detta till tre artiklar. Särskilt inte när jag som journalist (åh, jag måste bara flasha med att jag faktiskt har den titeln i fem veckor. Även om praktiserande kommer framför) inte ska synas.
Ibland blir man så trött

Ey. Chilla. Det är lungan

"Hejsan! Nu har jag gått till en massa ställen och ni är min sista utväg. Har ni någon litteratur, information eller nån som kan berätta för mig hur hundars lungor funkar eller vad blödarsjuka hos hundar innebär?"
Det kändes inte direkt som en replik jag brukar slänga med. Vet ni, kära läsare, hur enormt svårt det är att få tag på information inom detta ämne? Internet är packat med information, men jag känner att en sida full med särskrivningar och dessutom har comic sans som teckensnitt inte riktigt känns som en trovärdig källa.
Människan bakom disken stirrade på mig och började vrida på huvudet i tveksamma spasmer.
" Njaaaa...njääää, det skulle vara den här då"
Fram slänger hon en bok om hundens sjukdomar. Den sägs dessutom finnas i väntrummet. Väntrummet var inte alls något rum, utan en hörna med stolar och broschyrer. Där fanns inte denna boken. Jag ville verkligen ha den och frågade väldigt snällt med huvudet på sned om jag istället kanske kunde få låna boken som hon krampaktigt höll i famnen och kopiera vissa delar.
Här kom delen då jag erbjöd att lämna Maja som pant. Detta verkade dock vara föga uppskattat då både Maja och tjejen bakom disken kollade på mig som om jag besatt en allvarlig psykisk sjukdom. Med andra ord gick inte den gubben hem. Jag ville samtidigt inte köpa boken som ska användas till en artikel i ett jobb som jag inte ens får betalt för. Då blir ju känslan att man går minus.

Därför har jag vänt lite på det hela. Varje student som varit här och frågat om jag vet det ena om varför kopiatorerna begått kollektivt självmord, eller det andra om hur man byter skrivare om de vet hur hundens lungor fungerar. Ingen har gett något ordentligt svar. Ett tjejgäng började skratta. Tre studenter har smugit härifrån med rädda ögon. Två killar la huvudet på sned. Sju har varit ärliga nog och svarat att de inte vet. En unge ropade på mamma och snart får jag väl sparken.

Ändå har jag fortfarande inte en aning om hur lungorna fungerar. Men ungefär som på en människa och att de kan drabbas av lunginflammation och få vätska i sig. Tyvärr blir det inte mycket till artikel av det.

Åh, någon är på väg hit med bestämda steg. Jag kanske ska byta strategi.
"Heeeeej! Hur går det till när en hund drabbas av blödarsjuka?"

Sås? Ja... sås

Vad gör man med en avocado? Man äter den givetvis, men med vad? Och hur? Jag kan en rätt med avocado i. Och det brukar inte vara något problem med det eftersom jag väldigt sällan har avocado i lägenheten då de inte riktigt tilltalar min ekonomiska situation. Just idag fanns det dock en avocado i kylen som inhandlades till kampanjpris på Willys förra veckan. Då kunde jag unna mig det. Nåväl, den enda rätt jag kan laga med avocado är räk- och avocadopasta. Sagt och gjort tänkte jag idag att tillagar jag den så jag gör något med min avocado. Fram med räkorna, tina och skala dem. Hacka lite vitlök, ta fram buljong, mjöl och allt annat. Försök göra intrång i avocadon. Detta var en omöjlighet. Hade jag kastat fruktjäkeln i någons skalle hade den personen lätt kunnat avlida av hårt våld mot huvudet. Alltså hade jag förberett en rätt enbart på grund av avocadon för att sedan upptäcka att avocadon inte riktigt är ätmogen.

Eftersom jag är en så extremt positivt lagd människa ryckte jag glatt på axlarna, slängde in räkorna i kylen och började leta småpengar för att ha råd att köpa en avocado nere på Ica. Inga småpengar fanns att tillgå. Snabbt samlade jag ihop samtliga objekt som var pantbara och knallade iväg. Tänka sig: pengarna räckte till både avocado och en burk cayennepeppar så jag slapp ersätta den med mexikansk kryddblandning som är det enda som matchar någotsånär i färgväg. Jag hade nu allt till den ljuvligt goda avocado- och räksåsen och lyckades faktiskt få den att smaka helt okej.

Synd bara att pastan var slut.

Snacka strunt eller tala allvar

Alltså, jag gillar utmaningar. Det är sant. Utmaningar där jag bara kan skriva precis vad jag tycker. Men denna utmaningen? Ujuj, den var inte lätt. Fick lite påmaning av Lotten, som precis som vanligt inte ville följa reglerna. Från början var utmaningen att man fick träffa fyra (eller var det fem) personer som inte lever längre, och fråga dem något. Lotten ändrade detta till att man fick göra en tidresa och säga vad man vill till personen i fråga. Jag är inte ett dugg histiroeintresserad, så det blir ju plättelätt. Som vanligt gillar jag då att göra lite av en mix av allt. Nåväl. Bara att sätta i gång.

1. Jag skulle vilja träffa min pappa igen. Fast vad jag skulle fråga eller säga vet jag inte. Jo! Jag skulle fråga vad han tyckte om straffavgörandet i Ljungby cupen i januari 2004 då jag blev matchhjälte i finalen. Sen skulle jag säga att jag snart tar examen, att jag blev överfallen av en Österbitch i en träningsmatch och får därefter inte stå i mål längre, att kräftkvalitén i Sverige blivit sämre, att bror köpt hus och att Lena Ph vunnit ännu en melodifestival. Och givetvis att han är skyldig mig en hel hop med tior då jag höll nollan en hel massa matcher på slutet.

2. Mormor skulle jag vilja ha ett snack med. Jag skulle be om ursäkt för att det var jag som förde hennes underbara neongröna Ford fiesta från 1977 i graven. Nu skulle jag våga säga att hennes gamla badrumsvåg visar flera kilo för lite och att hennes gamla soffa passar alldeles ypperligt in i min lägenhet. Sen skulle jag fråga om det var vanligt att skrivtalanger hoppar över generationer ;)

3. Jag skulle faktiskt vilja fråga Hitler om han hade någon aning om vad han gjorde eller om han helt enkelt blivit kramad för lite som liten. Jag skulle med fråga var i hela friden han fick allt i från, och om helvetet är så hemskt som alla säger, för jag antar att det är där man hamnar när man har fritidssysselsättningar som Hitlers. Denna fråga gäller världens övriga diktatorer.

4. Jag skulle vilja fråga snubbarna som flög in i WTC om de visste vad de gjorde, om de visste hur många som skulle drabbas och om de tyckte det var en självklarhet att göra det de gjorde? Var de inte skräckslagna? Jag blir rädd och illamående av att bara titta på filmen United 93. Visste de ens varför de flög in där?

5. Oj, bara en kvar. Nu blev det knivigt. Jag vill ju snacka med massa fler människor. Men nåväl. Nu väljer jag en som lever då för att riktigt föra variationen framåt. Jag skulle vilja besöka Monty Roberts för ett tiotal år sedan. Jag skulle vilja att han lärde mig allt han kunde och lärde mig att förstå. Praktik hos honom skulle inte sitta fel. En mycket beundransvärd man. Jag vill veta vad han hör och hur han säger det han gör.

Men, nu finns det ju massa fler jag vill prata med. Jag vill ju åka och snacka med Liza Marklund. Jag vill fråga Olsen-tvillingarna innan allt gick utför hur de egentligen mår. Högst på listan står givetvis att åka över Atlanten och prata texter med Alicia Moore. Ja, hon får banne mig komma in på delad plats med Monty Roberts.

Vem står för logiken i basket?

Jag ska vara ärlig. De flesta bollsporter jag känner till har ett någorlunda logiskt spelsystem. Ja, då räknar jag inte tennis där poängen är totalt obegripliga. Nåväl, alla bollsporter med lag kan jag säga istället. Dock hör fortfarande inte basket dit.

Matchen började bra, tror jag. Det första jag fick reda på var att amerikanskan i vår lag (en av dem) var visst osams med en amerikanska i andra laget, och att de hade börjat slåss på planen en gång. Det tyckte jag bådade väldigt gott för matchen. Då bör tilläggas att amerikanskan i andra laget såg död ut på ögonen och verkar överdoserat anabola sedan spädbarnsben. De bicepsen vill man inte bli osams med. Till saken hör med att hon hade sin dubbelgångare(nåja, tvilling då) på planen och hon var lika biffig hon. Hur mamman ser ut vill jag inte tänka på. Slutligen på allt detta hette dessutom biffsystrarna Bacon i efternamn. Ohyggligt roligt för den lättroade.

Idag fick jag frågan om jag förstod mer denna gången. Nej, sa jag, men det gör ingenting. Vid förra matchen hade jag inte samma distraherande objekt i min närhet. Nu satt ett litet killgäng bakom mig som inte gick att ungdå att tjuvlyssna på.
" Ah, har du tjackat nya sneakers? Snygga och fräscha."
" Tack, ja, de känns jäkla bra. Jag är himla nöjd"
" Känguruskinn?"
" Jag vet inte, men kvalitéen känns som det."

" Hm, nej hon har färgat håret för många gånger."
" Ja, det kan ju bli för mycket ibland. Eller har hon låtit färgen sitta för länge."
" Äh, det är inte färgat. Det är blekt. Men helt klart med fel märke för hennes hårtyp."

" Fan, du gillar henne. "
" Ja, va fan, hon har ju minst stegfel i alla fall."

Hur kan man låta bli att lyssna då? Dock höll jag med sista grabben om att tjejen han pratade om hade minst stegfel. Jag har fortfarande inte förstått var stegfel innebär, men domaren snurrar med armarna som värsta macarena-dansen och då har de stegat fel. Mycket logiskt och helt obegripligt.
" Men kolla stegen då!!"
Hur i hela friden ska domaren hålla reda på vilken av dessa 20 ben på planen (exklusive hans egna och andra domarens) som håller i bollen och samtidigt stegar fel, hur man nu gör det är för mig en gåta. Han ska ju dessutom hålla koll på att de inte slåss, att de står stilla när folk springer in i dem för annars blir det foul, undersöka vad det nu är för fel man gör när domaren korsar armarna och på detta hålla upp rätt antal fingrar i luften för rätt spelarnummer, rätt straffkastantal och något annat som också måste bli rätt, poängen kanske.
Mestadels av spelet går åt att stå och vifta sin motståndare i ansiktet som en väderkvarn och hoppas att det stör. Råkar man då veva till personen i fråga får man nog foul. Samlar man ihop tillräckligt många foul under en period får man lagfoul. Då blir vips alla kommande foul straffkast, fast spelarna ligger och kravlar på varandra på mitten av planen. Annars får de ju bara straffkast ibland. Typ när de är nära att göra mål men får en arm i skallen och missar. Sedan helt plötsligt försvinner dessa lagfoul bara för man tagit paus ett par minuter. Då är allt glömt och förlåtet verkar det som.
För att göra en suverän match i basket gäller det att man ligger på marken och slåss om bollen och förhoppningsvis klöser någon annan på knät eller örat. Hade det varit så i fotboll hade jag vart bra väldigt ofta. Där ligger man ju och kravlar 90 minuter och kan ändå vara helt kass. Ännu en logisk del i basketen.

En anledning som skulle kunna få mig att börja spela basket är kläderna. Här gäller shorts till nedanför knäna och ett väldigt baggy linne. Ser både coolt, snyggt och bekvämt ut. Synd bara att jag är kass på basket, och uppenbarligen har lite svårt för regelsystemet. Det är annat än när man står och förgäves drar i sina minimala hotpants för att få dem längre och sedan spänna ut magen för att inte behöva känna sig som en stoppad falukorv i matchtröjan som antagligen skulle passa en tioåring. Kanske att jag borde lägga ett förslag till de höga hönsen inom volleybollen om detta.

Nåväl. När det var en minut och tjugofyra sekunder kvar sa jag lite halvt osäkert att vi kommer förlora denna matchen med va? Då låg de bara femton poäng efter motståndarna. Jo, men sista minuten var riktigt spännande. Inte för att jag kommer ihåg slutresultatet som kanske ska vara det viktiga. Men jag kommer ihåg annat, som att ena tvillingen hade vitt hårband och den andra hade ett tejpat ringfinger på vänster hand. Det känns tryggt att jag alltid lägger märke till relevanta saker. Nåväl, det förlorades inte med så mycket som 50 poäng i alla fall, som förra gången. Jag vågar nästan drämma till med att det max skiljde 10 poäng. I det här temot kommer alltså nästa match att vinnas med 30 poäng. Helt enligt min egna uträkning. Det enda logiska för dagen.

För nya läsare finns referatet från mitt livs första basketmatch att läsa här.

Normal sinnesstämning inför redovisning och snökaos

Vädrets makter kan ingen rå på. Sägs det. Jag känner dock när jag vaknar och snön vräker ner som ettriga, irriterande, blöta och slabbiga flingor att jag visst kan påverka det genom att svära högt, stampa i marken och krigsdansa så jag väcker grannarna. Tyvärr är det ju bara min egen energi jag slösar på och snön vräker lik fasen ner i samma tempo trots alla rituella övningar.

Att börja dagen R som i redovisning med att slå huvudet i sänglampan och stiga upp i en ovanligt ljus lägenhet eftersom världen utanför är vit är ingen bra början. Inte enligt mig. Länge stod jag och betraktade snön i beslutsångest om jag skulle ge mig på och cykla eller om jag skulle vika mig för vädret och gå ner till skolan. Raskt kommer man sedan fram till att grejen med att gå är att man måste lämna lägenheten 20 minuter tidigare än när man ska cykla, och har då verkligen inte tid att stå och betrakta eländet utanför fönstret.

Jag kände mig som snömannen i Monsters inc. när jag knallade ner till stan. Jag var relativt begravd i snö, såg bortkommen ut, såg inte ut alls eftersom luvan är i storlek XL och snart skulle jag väl stoppa en pensionär på morgonpromenad och erbjuda snow cones. På det hela höll jag på att bli överkörd då luddet på luvan diskret täckte den blåa saaben som höll på att vara lagöverträdande och ränna in i mig mitt på övergångsstället.

En smula ilsk, varm, snöig och blöt knallade jag in på skolan med fem minuter till godo att hinna slänga in lunchlådan i kylen och knalla upp för trapporna. Vad inträffar? Jo, givetvis sitter våra redovisningessnubbar fast nere i Småland och kommer inte befinna sig här i Norrland förrän tolv. Vår föreläsare satt fast på tåget i Flen då en lastbil hade fastnad mitt över rälsen. Våra redovisningar kommer med andra ord inte börja förrän 12:30.
Det här passar inte in i mitt tidsplanerade och numera erkända stressade liv. Jag vill bara ha det gjort, vara klar, ta helg och göra mig redo för kommande aerobic, fest och praktik.
Min mentala topp var inställd på klockan 13:15. Nu är den lite mer snurrig och inte riktigt inplanerad.

Dock, mest av allt stör det mig att det just är snön som hindrar allt. Jag kan inte förstå någon positiv aspekt med snö, förutom att hunden gillar leka i den, och man kan åka snowboard på den, men då krävs även en backe. Hade det vart värmebölja som fått tågrälsen att krokna hade det inte påverkat mig på samma sätt.
Nåväl. Det är inget att göra åt.
Jag får väl lägga mig på rygg och titta på en ihopfantiserad himmel och känna inre frid och harmoni.

Kräksjukan slår bokstavligt till... hårt

Jag har tidigare skrivit om träningsformen kamp (som egentligen ska stavas k.a.m.p, men eftersom jag inte fått någon bra förklaring till varför kommer jag fortsätta skriva kamp), och hur det går till. Skuggboxning och skuggsparkar till rå och hård och hög musik. Det var i tron om att jag skulle göra detta som jag knallade ner till kampen igår. Icke. Eftersom kräksjukan härjade i bygget fattades några instruktörer. Istället stod värsta boxningsbiffen längst fram och sa att nu skulle vi minsann få stenhård intervallträning tills vi var svimfärdiga och hade blodsmak i munnen. Slå på skuggor kunde vi glömma. Här skulle slås på varandra, eller ja, på mitzar åtminstone. Och detta skulle ske i par. Vips stod alla två och två innan jag hann säga "slagskämpe" och när biffen röt som någon var ensam hade jag inte mycket annat val än sträcka upp handen i luften och pipa att jag var det. Jag brukar sällan pipa. Då fick jag förkunnat att jag skulle komma fram och slå på honom. Lyckan var ju total.

Som alla säkert vet så kan man i dessa former av gruppträningar köra lite på halvfart när man blir trött. Man kan knyta skon lite omständigt när man inte orkar och dricka vatten precis när man vill. När man tränar med instruktören går detta inte för sig. Då ska det köras på full kareta hela tiden, för att inte tala om hur bar man måste göra det för att inte bli dränkt i farligt skrik från biffen. När man skulle byta plats med sin partner fick jag istället stå och hoppa hopprep nonstop i två minuter. Till råga på detta skulle vi ju inte bara slåss. Vi skulle även sparkas och knäa. Det går alldeles lysande för mig att knäa med vänster ben. Där finns inga konstiga reflexer som drar åt olika håll. När jag ska knäa med höger ben däremot kryper den där lilla väl inövade målvaktsreflexen fram. Benet vill vill vill ut och kicka till en boll hårt när knät far framåt med kraft. Efter att jag känt detta på uppvärmningen och sen stod där redo framför instruktören var jag någonstans inombords tvingad att upplysa honom om detta fenomen.
- Ja, eftersom du envisas med att jag ska knäa på dig tänker jag inte ta något som helst ansvar för dina mer värdefulla delar utifall min fot skulle vilja leva eget liv.
Av någon anledning fann han detta mest roande. Dock inte särskilt länge när han förstod vad jag menade.

När det återstod fem minuter av passet kunde jag inte bestämma mig om jag också drabbats av kräksjukan, eller om jag helt enkelt tagit i så mycket att jag höll på att kräkas. Svetten rann, Ica skakade och försökte snabbt ta sig till omklädningsrummet för att sedan kunna cykla hem innan det skedde en olycka. När jag kom nerför trappan kom Herr instruktör fram till mig.
- Hörru, du är liten, men du slåss fan som en jätte. Ge mig en chans att be om ursäkt först om du någon gång skulle bli lack på mig och vilja slåss.

Givetvis är detta något de får lära sig att säga på en av alla otaliga Se-till-att-folk-kommer-åter-till-ditt-pass-kurs för att smickra deltagarna. Strunt samma, Ica flög på små lyckliga moln ut till sin cykel och trampade hemåt i kolmörkret med sin farligaste min. Vem behöver överfallslarm? Jag är ju farlig och krallig (ja, krallig som man är här i Norrland. Inte alls samma innebörd som hemma i Småland. Totalt motsatta egentligen) och inga skurkar eller jamaicaner kan ge sig på mig ostraffat. Grrrrr!

Våld ska med våld motarbetas...eller?

Är det bara jag som har lite svårt att förstå det här med hockeyvåldet? Eller, just våldet kan jag ju förstå, men hur kan det komma sig att i samma nyhetsprogram säger de först att det ska delas ut en belöning på 50 000:- för den snyggaste tacklingen i elitserien för att få ett mer fysiskt spel, och därefter med allvarlig min berätta hur Kalla Fakta och Drevet ska ta upp problemet med det mer utbredda hockeyvåldet. Är det bara jag som inte får ihop ekvationen? Vilken genialisk idé:
" Ja, spelarna håller i riktigt manlig anda på att slå ihjäl varandra ute på isen. Jag vet, vi ger 50 000 spänn till den som kan se till att puckla på de andra lite extra."
Jag skulle också vilja kläcka så underbara idéer.
Våldtemat fortsätter i bloggen via gårdagen händelser som kommer att rapporteras senare och morgondagens utbildning.

Första... Andra... Tredje... Tagen!

I dagens materiella samhälle är det lätt hänt att man har garderoben full med grejer som aldrig används eller bärs. Eller finns det någon som kan skriva under på att de regelbundet använder samtliga av sina garderobsattiraljer? Då räknas inte människor som hade garderobsrensning senaste veckan. Det finns dock ett talesätt som går på ett sisådär "Det den ena ratar är den andres skatt", ja, eller något sådant. Då kanske alla de där konstiga sakerna garderoben verkligen skulle värdesättas av någon annan. Och hur får man bättre reda på det än att dra med sina små skatter och dela dem med sina vänner. Någon mycket kreativ person i min bekanskapskrets (ja, den delen som ännu inte blivit helt senil) kom med idéen att vi drar med oss alla våra grejer som vi inte vill ha, slänger på en hög och sedan utför attack mot högen med kläder, skor och smycken för att roffa åt sig det man vill ha. När det är runt tiotalet jämstora tjejer är detta en mycket bra idé, som dessutom kan spinnas vidare på och bli ännu större, men lite mer välsorterad. Dock kände jag bland alla rosa attiraljer, urringningar och spetsar att jag kanske då ska bege mig till herravdelningen för att finna min eventuella del av baggyjeans och hoodtröjor. Ändå blev det en hysterisk orgie där vi drog, slet, höll upp och provade kläder. Vilka fynd. Jag knallade nöjt hem med ett par nya, randiga gummistövlar, en hoodie som passade ypperligt och en massa topar av olika färg och form, samt ett gäng armband. Dock gick det inte lika bra för högen jag hade med mig. Tröjorna var för korta och jeansen för tajta. För att slippa släpa hem allt igen smög jag ner överflödet i kassen Luggen sedan skulle kånka iväg till Myrorna. Mina älskade dieseljeans hoppas nu på en ny och mer uppskattande ägare som inte växer ur dem på en kvart.

En varning bör ju dock utfärdas för människor som kanske tyckte detta var en lysande idé och vill genomföra den själva: Ta inte av er de kläder ni har på er i närheten av klädhögen, och bered dig på strid för vissa saker. Jag upplyste Luggen om att hon var här för att bli av med saker inför flytten och inte samla på sig när hon gjorde anspråk på samma stövlar som jag. Jag fick dem med lite mutter från hennes sida. När alla skulle gå hem undrade stackars Pytti var hennes kofta tagit vägen. Ja, den hade ju landat i Åsas påse, som var mäkta nöjd med sitt fynd. Samma Pytti var dock inte helt oskyldig när hon sedan knallade hem med en tröja som stackars Luggen inte alls ville bli av med.
Kanske finns det fler än man själv som värderar vissa saker som skatter med andra ord.

Bara en påminnelse och lite upprörda känslor

Helt plötsligt har jag upptäckt att halva bekantskapskretsen eller delar av deras deras bekantskapskrets är halvsenila, eller åtminstone väldigt glömska. Med andra ord är det inte bara jag, även om jag skyller ifrån mig på att det är mycket grejer i skallen just nu. Med detta vill jag bara påminna eventuellt glömska människor att Sveriges sydamerikanska turné fortsätter ikväll. Lagerbäcks delvis rookieuppbyggda trupp ska ta sig an Venezuela. En klar vinst kan tyckas, men vi svenskar har så mycket tyckande om vårt landslag som sällan slår in. Alla minns fortfarande att vi var enda laget som inte nätade mot T & T i VM i somras eller hur? Eller, nej, det har väl alla glömska glömt.
Nåväl, matchen är klockan 21:00 och helt klart mer värd att se än filmen där Mel Gibson hör vad kvinnor tänker, och som också sätter oss av kvinnligt kön i en ännu mera korkad roll än vi redan befinner oss. Kolla på matchen istället är mitt tips. De två snyggingarna kommer förvisso troligtvis inte vara med, men man tittar ju enbart på fotboll för sportens skull... eller?

... och ja, det är jag iförd den snorgröna tröjan.

Uppdatering
Men vad är det för tjat om Zlatan? Har jag missat något med honom som alla andra vet om? Är det en hemlis? Men att pressa Lagrell innan en landskamp långt bort och vara nosig och otrevlig måste vara höjden. Hur kan hela mediesverige försvara en spelare, och mena på att vi borde byta förbundskapten så Zlatan kan komma tillbaka och spela. Förlåt, men va? Skulle denna fisförnäma skånepåg behöva inbjudan från en tränare som sedan ska sparkas för att behaga? Just i det momentet har vi missat något som känns relativt väsentligt inom fotbollen: det är en lagsport. Det är 11 spelare på på planen och lika många på bänken. Det finns en förbundskapten, en lagledare, en massör och massa annat löst folk. Detta får man inte glömma bort. Lagsporten bygger på alla dessa, och att de kan samarbeta. Sätt in Zlatans, hans ego och hans uppbackning från media på planen ensam. Det verkar ju vara det enda som krävs. Nog för att hans ego är stort och säkert då svårt att springa runt, men jag tror ändå det blir lite knegigt för Zlatan att vinna. Vem gjorde mål i VM för Sverige? Inte Zlatan.
Men nu är det ju inte hans fel att jag är upprörd utan reporterjäkeln som trackade Lagrell som om han vore skyldig till Sveriges alla fotbollsmisstag och Zlatans sårade självkänsla (Yeah right). På detta är ju Lagrellsnubben gammal landshövding för Småland om jag inte kan min lokalhistoria helt fel. Sådana gubbar muckar man inte med utan att få hatiska ord på min blogg. Vilket utnyttjande av webbplats.

Uppdatering II
Vanezuela leder efter 20 minuter. Bollen vänder i luften i blåst a la Gudrun. Shaaban och backarna verkar ha smärre kommunikationsproblem. Hörnflaggorna liknas vid ostbågar. Lagerbäck står precis som vanligt i hippa träningsbyxor och matchande t-shirt. Rookiesarna är uppenbarligen färgblinda då de hela tiden passar till rödklädda spelare. Vi skyller på att gräset är högt och tungt. Underläget kom i motvind av sällan skådad likhet. Fem svenska spelare värmer upp redan efter 27 minuters spel. Allt är precis som vanligt och Ica fick plötsligt lust att tro att hon hallucinerat att fotboll är en existerande term.

Film är bäst på bio

...är ju en slogan som hållt sig i flera år. De flesta nickar säkert instämmande, för visst är det nåt särskilt med att gå på bio. Inga reklampauser, bra popcornanledning, full koncentration på filmen då man inte kan kuta och göra annat under tiden samt oftast en bra verklighetsflykt för den som behöver det. Så långt håller även jag med.

Idag skulle Maja och jag gå på bio. Mycket trevligt även om vår kväll hade viss par-varning med middag och hela kitet. Sagt och gjort stegade vi in, köpte popcorn och gjorde oss redo. Efter visst meck med läskautomaten fick vi även vår cola light. Ica tappar hakan när hon kommer in i salongen. Hemma i hultet har vi en biosalong. Där visas en film kvällstid varje onsdag, fredag och söndag. Samma film i ett par veckor. Ibland kan det vara undantag och även visas en matiné på söndagseftermiddagar. Platsnumrering gäller inte utan där gäller det köande och först till kvarn för de bästa platserna(Ja, ni kan ju tänka er hur länge man fick köa till Titanic). Det är väl sisådär tio femton rader med nerfällbara stolar. Framför dem står ytterligare tio rader, fast nu med helt vanliga, ytterst obekväma stolar som framkallar nackspärr om man vill se vad som utspelar sig på duken. Ja, ni förstår i alla fall vad jag är van vid. Här knallar vi in en en salong med fyra(!!) rader och plats för max 40 personer i hela salongen. Mycket förvirrat tog vi plats och jag hamnade ytterst på raden näst längst bak, eller nästnäst längst fram, där man även då fick ett litet bagageutrymme vid sidan eftersom de antagligen inte lyckades klämma in en stol till där bakom väggen. Precis ovanför huvudet satt en högtalare som sett, eller kanske hört, sina bästa dagar. Den roade oss hela reklamen med att prassla godispåseliknande utan uppehåll. Högtalarna längst fram som skulle stå för majoriteten av ljudet var på pricken likadana som min bror byggt och jag haft i mitt flickrum för bra ljudeffekter.

När förvåningen över salongens storlek och ljud lagt sig kom en fin liten moralfilm om reglerna på bio: stäng av din mobil och kasta skräpet i papperskorgen när du går ut. Plättelätt och en regel inpräntad sedan länge. 20 minuter in i filmen hade jag och Maja även utvecklat två nya regler, och efter filmens slut ytterligare en. Precis innan filmens början kom ett par in (Detta var inte något underligt. Hela salongen var full av par i uppenbara förhållande, utom jag och Maja, och två fjortisbrudar snett framför.) och satte sig mitt framför oss. Det sista man vill ha i en liten salong är en lång kille som slänger ner arslet framför sig. Så var dock inte fallet här. Nej, ny regel nummer ett: tupera inte håret innan du går på bio. Det är taskigt mot dem bakom dig. Jag och Maja satt lutade åt varsitt håll under filmen för att inte få hela Denzil Washingtons mun full av blont tuperat rufs från den kvinnliga delen av paret.

Regel nummer två skapade de två fjortisarna åt oss. Kort in på filmen (de där 20 minuterna närmare bestämt) lutade sig en av fjortisbrudarna över till paret bredvid och viskfrågade om de kunde ha koll på deras grejer. Därefter reste de sig och gick ut. 10 minuter i lugn och ro förflöt. Sedan öppnas dörren och två fjortisbrudar kommer tillbaka in, kräver att folk ska resa sig, som då i den lilla salongen täcker projektorn så duken får fina mänskliga skuggor, för att de ska komma in. Stinkandes av rök. Regel nummer två: ta inte rökpaus 20 minuter in på en film som enbart är lite drygt en och en halv timme lång. Särskilt inte på bio. Särskilt inte om du är 14 och inte ens får köpa cigaretter lagligt.

Dessa härliga tjejer skapade även regel nummer tre. Vi filmens slut hade de visst väldigt brått ut till sina moppar, eller vad de nu färdas med i den åldern (Låter jag som en gammal surkärring nu eller vad?) och studsade därför över sätet (på rad tre) nästan på en äldre herre och trängde sig före resterande människor på sin egen rad för att fortare komma ut. Regel nummer tre: träng dig inte före i kön om du redan varit pinsam och gått ut under filmen och definitivt inte om hela salongen bara innehåller 40 personer som troligtvis inte kommer ta mer än en minut på sig att ta sig ut om man räknar med normal gåhastighet.

Hur filmen var? Bra såklart. Den sågs ju på bio.

Lättstressad? Lightstressad? Überstressad! Eller bara lite känslig

Igår låg blogger nere en stund. Hela Icas inre var i smärre uppror. Hjärtat pickade iväg i oro, och magen ville helst käka bomull för att slippa den förfärliga känsla att min blogg kanske hade avlidit.

Med andra ord har jag kommit till en insikt. Jag har alltid sagt att jag är stresstålig. Detta är rent skitsnack. Stresstålig är nog det sista jag är. Jag får illamåendekänslor att vara ute i senaste laget. Mina händer börjar svettas trots att jag ALDRIG lidit av handsvett när bussen är en halv minut sen, eller när jag bara har tio minuter på mig att gå sträckan som endast egentligen tar två minuter att krypa. En timme innan jag måste trampa iväg till jobbet tittar jag på klockan sisådär var tredje minut så inte timvisaren får för sig att löpa amok utan förvarning.

Många fysiska symptom sipprar fram genom ens gömmor och tanken på att man är lugn som en ko far sin kos (haha). Istället är jag nog som en stirrig hyena och mår illa, svettas, får yrsel, tappar minnet, darrar, rycker, blinkar, flåsar, och hoppar upp och ner när disken står och torkar i diskhon. Måste man erkänna att man istället är lättstressad? Jag som ser mig själv som en cooling. Attans. Det spelar uppenbarligen ingen roll om bussen inte kommer, min cykel har flyttat hemifrån, att jag har 30 minuter på mig att byta tåg, inte hinner skala potatisen innan vattnet börjar koka eller sitter bänkad på träningen en kvart innan de ens låser upp salen. Eller grundar sig allt i min hysteriska noja att komma för sent? Jag kanske inte alls är lättstressad. Fast, då skulle jag å andra sidan inte leka samba med benen i sängen när jag inte kan sova, eller diska med maxpuls innan Homer dyker upp i rutan efter reklamen. För att inte tala om när minnet blir svart av... av...var det nu jag har inbokat? Göra ny hemsida för dem, basketprogram där, power point där, en sjukgymnast där, projektarbete där, hjärnskrynklaren, jobba då, uteöl den kvällen, möte mot våld (eller var det med våld?), Londonresa i vår, bröllop, möhippa, agilitykursen vid väder, låsa överlåset varje kväll, barnvakta vid behov och vänta nu, råkade inte jag skicka iväg ett mail till chefredaktören på KP i ett svagt ögonblick på jobbet igår?

Vad är egentligen sant och falskt?

Direkt hemkommen från heldag i Örebro med volleyboll (där vi för övrigt vann hela klabbet), måste man ju in och kolla till om folk verkligen vet vad de tror sig veta om en.
Jag slapp ju äta upp det jag sa om att AnnaPanna skulle bli miljonär i ämnet Ica. Hon var nämligen den första som gissade helt rätt, och med en klart poängvärd motivering.

1. Det är inte ett dugg sant att jag har vart med när de sprängde en byggnad under inspelningen av Matrix Revolution. Åsa och jag var visserligen på god väg, men förvirrade oss när vi var ute och sprang på broar i Sydney på mörka kvällen. Det var dessutom i Sydneys utkant där vi inte var vana att vandra runt. Så vi sprang och sprang samtidigt som vi tittade på klockan. Väl värt att nämna är väl att varken jag eller Åsa vid den tidpunkten besatt särskilt rik kondition vilket gjorde att vi mest lunkade fram hysteriskt flåsande. När vi mötte en hel hop människor som alla pratade om hur häftigt det hade varit med sprängningen gav vi upp och vände hemåt.

2. Jo, det är jättesant att jag har varit magsjuk i fyra olika världsdelar. Tragiskt nog samtliga jag besökt. I Australien kan jag inte ens räkna gångerna. I Asien, Thailand, hade både jag och Åsa en trevlig magbakterie vår sista tid på resande fot. Mycket intressant upplevelse då vattnet i toaletterna i Thailand står mycket högre än övriga delar av världen där jag varit. Man fick nämligen inte spy för mycket i taget. Då svämmade det över. Ja, förlåt, äckelläsning. I Afrika, närmare bestämt Egypten, hängde jag och Johanna på dörren till toaletten på vårt hotellrum och fick tillslut nästan schemalägga perioderna där inne så det inte skulle bli orättvist.
I Europa kan jag heller inte räkna varken gångerna eller länderna, men Spanien, Kanarieöarna, Holland, Sverige finns åtminstone med på listan.

3. Ja, här kan man ju undra vilka höga tankar människor har om mig när de gissade på detta alternativet. Jo, jag har räddat MER än 70% av samtliga slagna straffar på mig. Det är faktiskt inte så vansinnigt många som jag har släppt in. Fråga mig inte varför, men jag har en förmåga att psyka mina motståndare vid straffläggning, och då brukar det gå bra för min del. Sämre för deras. (Hrmf, vem låter sig påverkas av ofarliga lilla jag?)

4. Jojomensan. Jag har vart i tv. Mer än en gång. Denna gång då jag svor med en bulle i munnen var inte i sällskap med Thomas Ravelli utan när ett tv-program hade hemma-hos-reportage hos oss. Jag minns inte namnet på det. Familjen skulle sitta runt matbordet, fika tillsammans och agera normalt. Jo, så när Ica blir tillfrågad av mor vad som hänt i skolan under dagen berättar Ica detta, med ett stort "Jävla!" inkluderat.

5. Sist men inte minst, läs inte mamma och moster, så har jag blivit övertygad om att jag skulle tjäna stora pengar som erotisk massör. Detta innebar dock inte att jag någonsin tog jobbet. Jag var bara oskyldig och naiv och gick på en anställningsintervju i Australien som massör. Kommer ner med en stor kraftig kvinna i en låååååång korridor med röd belysning och Madonnas "Like a virgin" i högtalarna. Hon visar mig var de andra som jobbar där sitter. Jotack, 15 stycken pinnsmala små asiatbrudar sitter i bikini i ett rum.
- Jo, här masserar vi alltså nakna, med våra egna kroppar.
Ica blev naturligtvis mer likblek än hon brukar och försökte under lång stund slingra sig ur detta. Enda anledningen till att det tog tid var att tanten springer runt hela tiden och ber mig bara vänta, tänka efter, fundera på de stora pengar jag kan tjäna med mitt utseende och kropp (Yeah right, de män jag såg där skulle väl nå mig till hakan ungefär). Slutet gott, allting gott och jag tog aldrig jobbet. Jag började sälja Nalle Puh-pennor i välgörenhetssyfte istället. Mycket mer oskyldigt.

Finn fem fel! Eller ett

På Lottens blogg dök ännu en av dessa härliga utmaningar upp. Just den här väckte den fabulerande delen av Ica till liv och fick henne väldigt snart att inse att det kommer inte bli något pluggande gjort förrän hon publicerat en blogg i ämnet och inte längre behöver fundera på konstiga saker och lögner.

Jag ska nu skriva fem saker om mig själv. Dock är bara fyra av dem sanna. Det är nu upp till er, läsare, att gissa vilken som är lögn. Bara släng med gissningar. Priset som står på spel är äran. Anna bör ju ha en god chans då hon har sagt att hon känner mig lika väl som att "Jag skulle bli miljonär om jag ställde upp i Vem vill bli miljonär och ämnet var Ica."
Så, gissa på, även mamma, moster, Annapannas mamma och övriga.

1. Jag har vart med när de sprängde en byggnad under inspelningen av Matrix Revolution i Sydney.

2. Jag har varit magsjuk i fyra olika världsdelar.

3. Jag har räddat mer än 70% av samtliga straffar som slagits mot mig under hela min karriär.

4. Jag har sagt "Jävla!" på tok för högt i tv med en bulle i munnen.

5. Jag har blivit övertygad om att jag skulle tjäna stora pengar på att jobba som erotisk massör.

Rätt svar kommer någon gång under söndagen. Om jag är i skrivtillstånd efter en hel dag med volleybollsspelande i Örebro av alla ställen.

Mentala sammanbrott vid midnatt

"Snälla kom hit! Skivan funkar inte och jag vill ha den idag."
Idag? Det är två timmar kvar av dygnet. Tror du jag är nån form av hacker eller?

Så kan man också inleda sina konversationer med musikpanik och två lika svettiga och äckliga brudar som sliter hår, jagar hund med vante, ringer och väcker familjemedlemmar och suckar högt.

"Okej, du cyklar hem med skivan och fixar detta, ringer mig så hämtar jag den. Under tiden mixar jag ihop det övriga."

Jomen visst. Svettig, och för lite pluggad med ett basketprogram liggandes i en av datorerna var det bara att börja bråka med båda datorerna och skivan. Mitt i konversationer.

Blipp blipp (Msn)
- Hej, roligt med laptop? Vad gör du?
Inte tid inte tid.
-Hjälp mig med datorn!
Ica hyperventilerar
- Hej dotra! Nu är jag här igen!
Nej mamma, det är inte jag. Skitskiva. Vad i hela friden är en Mvn-fil?

Slutligen får Ica lite hjälp. Via Msn. Men på vilken av datorerna vet hon inte.
"Klicka där, sen säger du till datorn det här. Kan du inte byta namn? Kör du i Nero?"
Inte vet jag! Jag vet ju inte ens vilken dator som skivan nu sitter i.
Vänta nu, den låter väldigt suspekt. Där måste den vara.
"Nej, sabba inte hela skivan nu!"
Nejhej, jag vet ju inte vart jag är.
"Drrrr! Drrrr!"
Ica far upp i taket och hittar attiraljen, trycker på en knapp och säger Hallå rakt in i tv-fjärrkontrollen som nu startar tv:n på högsta volym. Får tag på mobilen med andra handen.
"OCH I VÄSTRA SVERIGE ORKANVINDAR....hålla, det är Ica...MYCKET HÅRD BLÅST... vem sa du att du är?...HÅLL ER INNE...förlåt jag hör inte...NU TILLBAKA TILL BENGT...ska jag sänka? Jaha, vänta."
"Blaaa blaa blabla blaaa"
Hm, undra om jag kan lura datorn att kopiera över. Nämen vänta, nu snurrar och hackar allt.
"Blaaa blaa blaaa. Eller hur?"
Va? Vem? Jaha, mobilen. Javisst. Men här ska det ju inte surra. Skivan är väl i andra datorn. Var la jag min msn igen? Vart gick Mattias? Hade jag honom i luren? Nej, han ska vara på msn.
"Blaaa bla blaaa. Disträ..."
Vem? Pratar hon om mig? Bäst att svara.
"Ja, förlåt, vi hörs imån"
Ica stänger nu av tv:n istället för mobilen.
"Blipp! Har du tappat datorn i golvet eller?"
Visst ja, Msn. Jaha, den var på andra datorn. Inte konstigt att han försvann.
"Piiiip!"
Vad var det? Dörren? Sms, aha, okej, ska se. Nej, msn först. Eller skivan? Var är den? Nähä, felmeddelande "Vill döda din dator men inte kopiera skiva" Hm, låter farligt.
"RIIIING"
Ah, vad är det nu då? Telefonen. Var ligger den? Slutligen hittas telefonen under en soffkudde.

"Hej Ica. Vi skiter i det här. Det funkar ändå inte. Gå och lägg dig. Klockan är över midnatt och vi måste sova lite med. Släpp detta nu. Sussa sött och tack för hjälpen."

Glömma? Sova? Är hon inte klok? Jag sitter med två människor på msn, en i mobilen, en tv som lever sitt eget liv, en skiva som mordhotar en av mina datorer, vilken det är vet jag inte eftersom jag fortfarande har sjå att hålla isär dem, en riven brandvägg och i stort behov av åtminstone EN dusch efter träningen som slutade för snart tre timmar sedan.

Inte konstigt att människor blir utbrända i dagens teknikbaserade värld med kopieringsskydd.

Kärt barn har många namn

Att sätta namn på saker har alltid varit en last jag haft. Men, saker blir ju så mycket mer personliga när de har ett namn. De känns mer levande och man får en relation till dem. Dessutom blir det ju så mycket lättare att hålla isär saker om samtliga attiraljer har ett namn. Kan det möjligen gå till överdrift?

Min badrumsvåg lystrar till namnet Allan. Uppe bland molnen någonstans har jag en skyddsängel/alien som heter Fritz. Alla som läst bloggen ett tag är ju varse om vilket öde krukväxten Frans mötte. I min lägenhet bor jag och mina två silverfiskar Egon Junior och Per. Egon Senior förolyckades tyvärr i en klämningsolycka. En av mina nära men mest brutala vänner ansåg att silverfiskar gör sig bäst i platt tillstånd mellan två bitar papper och begravda i toaletten. Egon Senior fick med andra ord aldrig med studsa hoppsansteg hand i hand med Per över det gråa kyliga badrumsgolvet. Min sista docka döpte jag till Anna-Lisa. Ja, vaddå, brorsan döpte sin till Klara-Daniel och det måste väl ändå vara snäppet värre? Min, numera stulna, cykel kom rullande när man ropade Beata och min bil kom sällan rullande fast man gastade Gröna Fasan/Faran efter den. I dagens tekniksamhälle fick vår lilla Sony Ericsson namnet Alf.
Någon gång under 2004 hade jag perioder av otrolig skrivkramp. Jag kunde inte åstakomma något vettigt i skriftväg. Allt detta skyllde jag på en liten, men mycket ondskefull spärr som satt på min vänstra axel. Hans namn var Ove och han hade jag aldrig särskilt stor nytta av. Slutligen döptes pappas snurrbara födelsemärke på ryggen till Norrköping.

På denna namnbesatthet har jag även en förmåga att sätta mer eller mindre smickrande smeknamn på alla mina vänner. Oavsett vad namnet blir så är det ändå fint ur mitt perspektiv.
Anna=Zaki, Åsa=Flåsgås, Lotta=Lotus, Emily=Slempo, Carro= Kryllan, Sanna= Snus, Gittan= Virus. Jaja, själv står jag ju för varunamn och blir ofta kallad Räkan hemma, så allt är väl relativt.

Första blogginlägget som blivit skrivet i min soffa. En mycket trevlig grej som lätt kan bli en vana.