Gick och filosoferade lite nu under sista rundan med vovven för dagen. Funderade på hur pedagogisk jag egentligen är. Jag tror mig vara det ibland, men tvivlar ibland. Idag hade till exempel kottarna på dagis "var är xx-noja". Då frågar man bara en massa vart de är nånstans.
Kotte: Var är du?
Ica: På xxxx Dagis och ska äta mellis med ett gäng knasiga små barn.
Kotte: Var är din mamma?
Ica: Hemma med hunden och har det skönt på sin semester.
Kotte: Var är din storebror?
Ica: Han sitter nog på jobbet och knapprar på en massa datorer och suckar högt.
Kotte: Var är din pappa?

jaaaadu... Vad säger man här? Nedgrävd eller uppbränd låter kanske lite väl magstarkt. I Himlen låter bara fjöntigt. Jag tror ju inte ens på nåt sånt. Ska jag då smälla i barnen att tro på det? Död? Ja, nåt bättre än så kunde jag inte komma på. Hemskt pedagogiskt. Verkligen.

Dessutom kom jag fram till att jag nog har en av Sveriges vackraste löparrundor när solen går ner om kvällen.