Saturday, March 21, 2015

Pass på

Det här med pass är ju rätt roligt när man tänker efter. En period ska man kunna identifieras via öron så de ska synas, en period ska man glo rakt fram, och en period får man vika ner sin krage.

Mitt första pass fick jag när jag var elva. Vi hade tagit hem en fotograf för att fixa allas kort, utom brorsans för han hade nytagna från plugget. Jag hade en marinblå polotröja (vilket även morsan hade), luggen kammad i stående snedlugg och hårdsprayad med Jills Hårspray (morsan tyckte att den från L'oreal som jag ville ha var för dyr) och eftersom detta var året innan jag fick tandställning är det främst två framtänder som syns. Det passet fick stämplar från Teneriffa, and that's all.

Passet efter blev betydligt mer stämplat. Tyvärr minns jag inte bilden så väl alls, men tror att passet och körkortet fick hålla tillgodo med samma (Körkortet tappade jag dessutom ansvarslöst på Hultsfredsfestivalen när jag var 20 och var tvungen att med magsår beställa ett nytt innan jag två år senare hittade det i en ficka till en regnjacka ihop med en nyckelknippa som varit borta ÄNNU längre och innehöll en skåpsnyckel från plugget som jag ju betalt en ny och nu då inte kunde lämna tillbaka eftersom jag ju tagit studenten.), och då var det med ett öra synligt och i mitt tycke en ganska simmig blick. Det passet innehöll ett work- and holliday-visum till Australien och stämplar från Spanien, Australien, Thailand, Singepore, Egypten och England. Jag åkte även till Schweiz med det passet och några träningsläger till Holland.

För fem år sedan stod jag och surade på polisstationen i Eskilstuna. Jag ville INTE ha ett nytt pass och börja om, eftersom jag då skulle se så extremt oberest ut. Det regnade dessutom den dagen och jag hade cyklat ner vilket gjorde att det hår jag tuperat och lagt till rätta hemma nu såg mer ut som någon form av fågelbo hos en fågel som icke var pedant. Jag stirrar en smula härjat in i kameran och ser verkligen yrkeskriminell ut eftersom även sminket flyttat en våning ner om man studerar fotot noga. I det passet fick jag ett visum till Kina. Det gäller bara för EN inresa vilket vi kom på två dagar efter min ankomst dit när vi lite hastigt och lustigt skulle ta en tur till Hong Kong. På flygplatsen insåg vi panikslaget att jag ju inte kunde åka för då skulle jag inte komma in i landet igen. Kusinen med make och barn fick åka medan jag fick ta en taxi hem som försökte droppa mig vid det ryska ambassadhuset mitt i Beijing. Tack och lov låg vårt ambassadhus på andra sidan gatan så jag kunde peka, och det innebar en sväng på femton minuter för att komma dit på grund av den trevliga trafiken. Väl "hemma" igen gick jag vilse tre gånger i jakt på ett ställe där jag kunde äta och det slutade med att jag beställde hem mat i tre dagar tills släkten kom hem igen.

Det passet fick även ta några turer till Rumänien och några till Irland. Det kan antagligen ha befunnit sig på fler ställen också, eller ja, alla genomfartsländer till Rumänien och Irland såklart så Ungern, Österrike, Tyskland, Danmark, Holland och England. Jag tänkte ju att det passet skulle hänka på ännu en gång till Irland, men när jag av någon underlig anledning satte mig på golvet vid lådan där passet ligger i en feberdimma nu för några dagar sedan insåg jag att det hade gått ut den 17 februari. Eftersom min avresa till Irland ska ske på onsdag så var det ju bara att hastigt och lustigt boka tid för passbeställning på polishuset i Stockholm, trots alla miljoner flunsabaciller och febersvettningar. Egentligen undrar jag om det kunde ses som någon form av terrorism (och DÄR censurerades raskt min blogg i 114 länder), om man går in i ett knökfullt polishus med extremt smittsam influensa. Måste ju vara samma sak som att skicka sars via posten. Jag satte mig dock så långt från alla andra jag kunde komma och andades inte mot kvinnan bakom disken. Den här gången fick man minsann lämna fingeravtryck också, och en halv sekund hann jag glädja mig att det inte var tummen som skulle tryckas av eftersom den har ett j-format ärr genom sig. Glädjen blev dock kortvarig eftersom jag ju slant lite med en kniv för snart två år sedan och därmed också har ett klädsamt ärr genom pekfingret.

Nåväl. Det här passfotot kommer jag ju för alltid minnas som det som togs med feber och flunsa, och japp, jag ser precis lika yrkeskriminell ut fortfarande. Lite mer platt hår och x antal fler kilon i fejan, annars är bilden snarlik den förra. Särskilt slående är de olika stora ögonen som också får mig att se ut som jag är både kriminell och är hög på heroin. Jag borde antagligen vara tacksam mot alla de länder som släpper in mig.

Wednesday, March 18, 2015

Hur man faktiskt orkar

I samband med att tv-serien SOS Djur har börjat sändas har nu frågorna börjat dyka upp igen. De där frågorna som många ställer: "Hur orkar du? Jag skulle inte klara se allt!". De undrar hur jag står ut och hur jag är funtad som jobbar med sjuka djur, på ett djursjukhus, på arbetstid, och sedan på detta kör djurambulans och åker till Irland och Rumänien för att hjälpa gatuhundar. Sjuka djur och misär. Ibland får jag känslan av att människor tycker jag är en smula känslokall när de säger så, men för det mesta vet jag ju att så inte är fallet.

Svaret är egentligen ganska enkelt: jag klarar inte att INTE göra något. Jag klarar inte av att veta att det finns sjuka djur och djur som mår för jävligt på gatan medan jag inte lyfter ett finger. Självklart känner jag med djuren, och deras ägare också för den delen... för det mesta. Det gör antagligen lika ont i mig som i de flesta andra av att se ett djur lida. Ärligt talat är det nog det enda jag inte klarar av att se. På filmer och tv och affischer måste jag titta bort. Där kan jag ju inte göra något, och då blir det för jobbigt att stå ut med. Jag vet att jag inte kan rädda alla Rumäniens eller Irlands gatuhundar, men dem jag springer på kan jag i alla fall ge en liten liten gnutta kärlek eller positiv upplevelse. Vi kör många redan döda djur i ambulansen, men då vet jag att de i alla fall får ett värdigt avslut. Ibland kör vi djur som dör I ambulansen, under färden, och då vet jag att de i alla fall inte var ensamma sin sista stund. Vissa djur dör när de kommit in till oss på sjukhuset, då finns vetskapen att vi gjorde vad vi kunde, och att det faktiskt inte alltid är djurets bästa att rädda dem och hålla dem vid liv. Ensam kan jag inte rädda ett enda skadat eller sjukt djur. Men jag måste få vara delaktig i att förbättra tillvaron för utsatta djur, annars skulle jag inte orka med mig själv.

För ungefär två veckor sedan satte jag mig inne på vår infektionsavdelning på jobbet hos en hund för att ge antibiotika. Eftersom att smittorisken är hög där har alla djur egna små "rum" och en sluss mellan sin "bur" och dörren ut till korridoren. När jag satte mig ner hörde jag hur hunden i rummet bredvid inte riktigt lät som den skulle. En hund av de raser som redan har ganska svårt med sina andningsvägar, och kan låta både väldigt mycket och skumt, särskilt när de blir stressade, vilket ju lätt händer när man blir lämnad på ett djursjukhus. Just den här hunden lät dock på något sätt "fel", och mycket riktigt så var den helt blå när vi kom in, och tratten var full av skum. Vi rusade in med honom på IVA och där fick han hjälp att komma igång igen. Någon timme senare mötte jag kvällsveterinärerna som frågade om det var jag som hittat honom och när jag bekräftade det fick jag och kollegan beröm för att vi agerat som vi gjorde och att ett par minuter till så hade hunden varit död. Egentligen handlade det enbart om tur- jag befann mig på rätt plats vid rätt tillfälle för att kunna uppmärksamma det här, men samtidigt kände jag en sådan otrolig lycka att det för en gångs skull var så, att det hade gjort att hunden klarade sig. Sådant får mig att orka. Hundar som knallar ut pigga och friska till sina ägare i väntrummet. Katter som börjar äta för egen maskin efter att ha matvägrat i flera dagar. Nervösa nyblivna hundägare som gråter av lycka när man kommer körande från Irland med just deras lilla nykomling och mest av allt: de överlyckliga hundarna som bara slänger sig på rygg framför deras fötter och vill ha magkli. Visst är det mycket misär, död och sorg, men det finns inget som slår att jobba med djur. Den energi jag får av att ha djur omkring mig går inte att jämföra med någon annan energi (möjligtvis när man blivit straffhjälte i en cupfinal och räddat en massa bollar, men den är mer kortvarig :)).

Det här blev typ en form av upprepning av föregående inlägg jag skrev, så har du inte läst det är det bara att sätta igång. Sedan kan du ju läsa vidare alla andra inlägg, för herregud, bloggen fyller faktiskt snart TIO år.

 Gatuhundskärlek


Ambulanskärlek

Sunday, October 05, 2014

Underbara, inspirerande kvinnor.

Igår var jag på en helt fantastisk föreläsning. Två fantastiskt inspirerande och duktiga kvinnor stod längst fram och pratade. En av dem var djurkommunikatören och grundaren av AWL (Animals without limits) Mia Mattsson och den andra var skådespelaren Carina Lidbom (Sunes mamma ni vet :)). Mia pratade om hundarna hon räddat och hur man faktiskt kommunicerar med dessa missförstådda gatuhundar och Carina pratade om hur man tar vara på livet och nuet, något i mitt tycke man faktiskt kan lära av just gatuhundarna.

Mias AWL är ett hospice där man tar in gamla och slitna gatuhundar som inte riktigt pallar livet på gatan längre, och ser till att de får medicin och en fin sista tid, så länge de behöver. De tar även in andra sjuka djur som de får friska och sedan adopterar bort (mitt absoluta drömjobb, dock mer med mentala än fysiska problem på hundarna.). Det mesta av det Mia sa fanns redan i min skalle, men det är så otroligt skönt att höra det från fler personer. Äntligen kom någon som bekräftade det jag sagt så länge: gatuhundar som faktiskt går på gatan har ofta det väldigt okej, så vida de är uppvuxna på gatan. Att kasta ut en hund som varit ditt husdjur är rakt igenom grymt. De klarar sig inte alls lång tid, då alla deras instinkter och tankar har placerats nånstans långt inombords eftersom de fått promenader och mat serverade. Men en hund som gått på gatan länge, kan sitt område, vet var maten finns och har en okej flock med sig mår oftast inte dåligt. Hundarna i hägnen dock, där snackar vi hundar som mår kass. Där har ni hundar som stått i sin egen avföring så länge att deras tassar har stora frätskador. Bilderna som visades på hundar utan ben och utan päls fick hela publiken att gråta. Själv pallade jag inte det. Det är inte fysiska skador som påverkar mig mest. De går oftast att fixa. Däremot är det alla känslor man tar in från djuren man passerar och de ögon som följer en.

Jag vet att jag betraktats som både jobbig och en smula knäpp när jag envisats med att gå in till VARJE hund i ett hägn med över 200 hundar. Jag kan ju inte rädda dem alla, och blir bara så jäkla ledsen när jag går. Ärligt talat skiter jag i det. ALLA hundarna ska ha åtminstone EN minut med en person som ger dem vänliga ord, några klappar och en godisbit direkt ur handen. Vissa av dem är livrädda för människor och trycker sig mot väggarna när man kommer in, och de uppskattar säkert inte mitt besök för fem öre, men då får de i alla fall en upplevelse och ett minne av en människa som inte var elak mot dem. För mig är det här otroligt viktigt, och samtidigt är det då min starkaste känsla av enorm maktlöshet kommer.

Jag har jobbat på Hundstallet tills ett par veckor tillbaka, jag har kört till och från Rumänien med hundar massor av gånger samt jobbat där nere. Jag jobbar med Hundar utan hem på Irland och placerar hundar och kör för dem. Jag kör Svenska Djurambulansen för att rädda så mycket djur som möjligt som hamnat i knipa här, och nu ska jag börja ett jobb som faktiskt ger betalt dessutom på Albano Djursjukhus. Ändå vill jag ibland bara lägga mig ner och storgråta för att känslan av att vara otillräcklig är så himla stor och överväldigande. Jag kommer aldrig kunna rädda alla, eller ens ge alla ett vänligt ord och en klapp. De är för många. Jag hatar verkligen den känslan.

Där klev Carina Lidbom in och berättade om en pojke som kom till en strand där det låg tusentals strandade sjöstjärnor. Han började att slänga tillbaka dem ut i havet, en efter en, och efter ett tag kom en man och frågade honom vad det spelade för roll, han skulle ju aldrig kunna slänga tillbaka alla. Pojken hivade i en sjöstjärna till, pekade efter den och sa "För den sjöstjärnan spelar det roll.". Jag har sagt exakt samma sak till andra människor som känner sig maktlösa, och även till de människor jag själv mött och sagt till mig att det inte spelar någon roll. Dock har jag visst väldigt svårt att verkligen känna det. Så igår försökte jag sätta mig ner och verkligen tänka efter var jag verkligen spelat roll för något djur. Jag vet egentligen att det finns massor, men som ovan att övertyga sig själv tog jag naturligtvis det mest självklara: min egna, älskade Smiley (som just nu är på kurs, vilket gjorde det hela riktigt överjävligt att inte få krama honom där och då. Han kommer tack och lov hem idag igen.). Denna vovve jag sprang över i Rumänien, första gången jag var där. Jag skulle inte ha hund, och skulle jag nu ha det skulle det vara en valp som jag då kunde vara med från början. Istället kommer en livrädd treåring (typ, eftersom ingen har en aning om när han är född.) som jag i början får lyfta ut ur hägnet eftersom han är så rädd, och lägger sig ner på rygg och ger upp när han får på sig ett halsband. (Här kommer en parentes med en gång. Mia berättade om en hund där ägarna inte fick ta av halsbandet på, för då morrade hunden. Det visade sig till slut att hunden så ofta varit med om den här vidriga strypstången där hans kompisar blivit utdragna, och sedan har personalen kommit tillbaka med ett tomt halsband, dvs, hunden fanns inte mer. Han var såklart livrädd för att om halsbandet togs av honom skulle han också försvinna. Min Smiley blev utsläpad längs med betongen med en sån äcklig strypstång. Han var den sista som hämtades ut från hägnet på det sättet. Efter det gick vi helt enkelt själva in och hämtade hunden. Smileys sätt att maktlös bli släpad fick bägaren att rinna över. Därmed väcktes en stor skräck för saker runt halsen på min lilla älskling.). Vi satt precis utanför hägnet (jag orkade inte bära honom längre), och bara myste, dag ut och dag in. En dag när jag kom lämnade han sin nypåfyllda matskål för att komma fram till stängslet och hälsa på mig och då var det ju kört. Han skulle ju bara med hem. Nu är det rätt exakt två år sedan Smiley kom till mig. Han kan numera bära halsband, men jag använder det endast som prydnad om han ska vara fin. När han har koppel och det riskerar att bli ett drag gäller sele. Han kommer aldrig ha halsband igen som koppelförlängning. När han kom var han rädd för allt. Nu är han bara rädd för nästan allt. Det är lättare att räkna upp saker han inte är rädd för än saker han är rädd för. Hans rehabilitering har tagit så extremt mycket tid och energi, och kommer antagligen inte försvinna helt under hela hans liv. Han är fortfarande inte redo för en grundkurs i lydnad, för han är inte mottaglig vid sådana situationer. Det är väldigt få, men det finns ändå några olyckskorpar som säger att jag väl ändå ångrar att jag tagit hem en hund med så många problem. De personerna vill jag bara strypa. För mig har han inte några problem. Han har trauman som uppkommit på grund av någon annan. Jag skulle vilja se de där olyckspersonerna själva få så mycket stryk att tänderna är helt fulla av skador som försökt läka sig själva, få släpas längs med betong, bli så rädda att de kissar på sig av en särskild mans röst, få panik när kopplet läggs över ryggen, vilja dö när de hör smällar och sen tycka att jag borde ångra mig. Smiley är det absolut bästa jag har, och gudsöner, familj, partner och andra får helt enkelt ursäkta, men den viktigaste i mitt liv är Smiley och han kommer alltid gå först så länge han lever. Har jag gjort någon skillnad i hans liv? När han ligger och skakar i badrummet när åskan går tvivlar jag lite, men när han får sina glädjeryck vid samma tidpunkt två gånger om dagen och far runt, skäller och morrar med en blick som bara är helt full i fan av bus och han flyger upp och börjar tugga på mig försvinner alla tvivel. Likaså när han springer ute på ett fält och han rusar ifrån alla hundar som jagar honom hur lätt som helst och man kan verkligen se framför sig hur han räcker ut tungan och säger "haha, ni kan inte ta mig!", eller när han ligger mellan mig och Agge, snarkar högt och rycker i sömnen och drar långa suckar av välmående. Då är han en lycklig och trygg hund som får mitt hjärta att vilja spricka av kärlek. Han är min sjöstjärna där det spelade en stor roll.

Mia fick frågan hur hon orkar se all misär, alla vanvårdade djur, och hon sa att varje litet hjärta eller "like" på facebook eller alla bilder hon får när hundarna sedan fått ett hem gör att hon orkar flera gånger om. Jag har fått samma fråga också flera gånger. Jag känner ju precis som Mia: bilderna på de hundar man tagit hem gör en otroligt glad, men för min del är det mest all den energi man känner från hundarna på plats. Visst, man kan inte ta hem dem alla, men när man sitter och gosar med dem på plats, och är i nuet, får man så otroligt mycket kärlek och energi. Jag kan ärligt säga att jag längtar alltid till nästa resa redan dagen efter jag kommit hem. Det blir som ett knark, det går inte att sluta när man väl börjat. Bland de här djuren mår jag som bäst.

Dock kan jag också säga att det absolut finaste på hela föreläsningen var Mias nioåriga dotter som man fick se bilder på från hon var typ två år där hon följde med sin mamma till olika hägn och hjälpte till med hundarna, ja, ni vet, de där aggressiva och sjuka gatuhundarna som man ska vara så rädd för. Man såg och kände energin så otroligt mycket genom de bilderna. Det fanns en sådan förståelse och kärlek mellan henne och hundarna som inte gick att missa. Hon hade också fått tjata på sin mor att hon ville säga nåt under föreläsningen och det fick hon såklart. Då berättade hon hur de jobbade och hur hon älskar att rädda djur. Om man skulle få en kotte som hon skulle till och med jag kunna överväga att skaffa barn, men bara då. Hon var den absolut största inspirationen under dagen (även om jag såklart också vet att mamma Mia ju har varit den största anledningen till att hon är som hon är, men det måste även finnas en medfödd gåva och kärlek till djuren är jag helt övertygad om). Man kan med andra ord säga att jag fick lyssna på tre otroligt begåvade kvinnor.

Efter föreläsningen var det lotteri och jag köpte tre lotter och spanade in mig på en väldigt fin tavla med en hund med regnbågsfärgad bakgrund som det sedan visade sig att Mia och hennes dotter målat. Då ville jag ha den ännu mer. Dock gick det priset inte till mig, men istället vann jag två vinster av tre möjliga varav den ena var en väldigt fin teckning av Mias dotter med djur som längtar hem på. Absolut dagens näst finaste pris och något som åker in i en ram och upp på väggen när jag och Agge flyttar.

Kort och gott: kan du göra något: donera en peng, stå och sälja kakor på något event, skänka en filt eller två till hägnet, sprida föreningar och dess jobb på nätet eller vad som helst, så gör det. ALLA gärningar behövs och är viktiga. Vi har inte alla samma förutsättningar. Alla kan inte skänka 1000 spänn i månaden, jag är en av dem, så jag donerar min tid istället. Men alla kan göra något, och det finns inget som är bättre eller sämre än något annat. En filt kan vara livsviktig för en hund som fryser. Glöm inte det.


Min älskade älskade Smiley! Överst när han satt på kommunala hägnet, och undre efter cirkus ett halvår i Sverige.

Nu får ni ta del av söta bilder på alla dessa underbara hundar, eftersom inlägget ska vara av positiv anda. Det finns många hemska bilder i min hårddisk också, men dem tar vi en annan gång.




























Och sist men inte minst: den mest underbara hund av dem alla. Min älskade Smiley

Monday, September 22, 2014

Smiley on da run

Asså, shit pommes. Ja, Smiley- too cool for school här. Var tvungen att sno morsans blogg lite för att berätta om gårdagens eskapader (varna er andra coola doggs där ute vad det finns för varningstecken och sånt).

Jag borde anat oråd redan i fredags kväll. Morsan började kränga på mig en stor, gul jäkla människo-tisha. Självklart var den ju som en säck på min extremsmidiga och snygga kropp och jag undrade vad i alla gatuhundars soprester hon höll på med. Sedan krängde hon av den och började rita på den, på igen, nöjda tillrop och sen åkte saxen fram och vi vet ju alla att en morsa med en sax ska man inte lita på så jag gick och la mig inne på toagolvet. Där fick hon. Morsan är ju dock en envis jäkel och tvingade ut mig, och då hade hon minsann smusslat med min sele också! Inte nog med den där gula säcken. Nu hade den dessutom två blåa horn på ryggen som satt fast på min sele. Morsan sa att jag skulle tut-tuta för nu var jag en ambulans och att jag skulle "springa såååå duktigt imån!". Vem fasen springer i en säck med två plastmuggar på ryggen? Inte coolaste doggen i Stockholm i alla fall.

Dagen efter blev vi väckta i ottan trots att det var lördag och med andra ord den dagen man ska få ligga läääääänge i soffan med sin matskål och bara softa och bli kliad på magen. Brorsan blev avlämnad hos Torres för nån "play date" medan jag och morsan åkte vidare i bilen mot nåt som hon kallade Hundlöpet. "Sweet, massa snygga löptikar", tänkte jag (Ja! Jag vet att jag oftast tycker grabbsen är snyggare, men va fasen, jag är väldigt open minded!). Tji fick jag minsann, inte en enda löptik i sikte när jag väl fick hoppa ur bilen. Istället en massa andra dogs, och hög musik och massa människor och underliga dofter och.... hoppsan, var visst tvungen att bajsa där mitt bland allt det. Nöden har ingen lag.

Vi knallar bort till mitt favvoställe: morsans ambulansbil. Alltid när vi är på sådana här galna upptåg och den är med får jag ligga i buren där, väl skyddad från alla läskiga typer... hrm, nej, jag menar såklart att alla andra är väl skyddade från mig och min blodtörst. Fick jag hoppa in då? Nej, inte det heller. Istället kränger morsan på mig den pinsamma outfiten från kvällen innan som hon är så pinsamt nöjd med. Mitt bland alla snygga doggs! Den här dagen hade hittills inte bjudit på mycket positiva inslag. Eftersom jag är typ smartaste av de smarta fattade jag ju direkt att när morsan blev halvhysterisk första gången jag skakade mig eftersom "sirenerna ramlar ju aaaav!" så fortsatte jag naturligtvis att skaka tills de där fjantiga sakerna på ryggen i alla fall plockades bort. Synd bara att mängder av människor envisats med att dra fram sina kameror när jag gick förbi. Även om jag fattar att det är för att jag är så snygg kunde jag ju ändå sluppit bli fångad där och då. Säcken slapp jag inte hur jag än försökte, utan istället satt morsan och försökte vika in och fästa den på alla möjliga ställen med små hårnålar. Jag fick stå med alla fyra tassarna i marken när jag kissade!! Höjden av förnedring liksom.


Allt klär ju en skönhet, men det här är ju löjligt


Är vi lika eller, jag och tut-tut-bilen?

Morsan drar sedan bort mig till stället där det är en massa hundar och där en läskig snubbe går runt med en mikrofon och låter så där otrevligt pigg och glad som man absolut inte ska göra innan klockan lunch en lördag. Dock träffar jag min polare Valle där och det var ju roligt, men han trodde uppenbarligen att jag plötsligt förvandlats till en brud (ger mig fan på att det var klänningen som lurade honom), och skulle plötsligt jucka på mig. Då fick han minsann veta att han levde. Han var lika glad ändå. Konstig grabb det där.

Mitt i allt det där hör jag snubben säga nåt om djurambulansen och morsan säger "det är ju vi" och drar iväg mig från Valle och börjar SPRINGA! Alltså, min morsa, springa, och jag sitter fast i henne, iförd säck. På detta sprang det en massa folk med sina doggsar bakom oss och det luktade skumt här och där, på olika sidor av vägen, så jag sprang såklart fram och tillbaka så morsan fick snurra runt tre varv innan hon sa att jag fick bestämma mig. Hämnden är ljuv! Så vi kutade vidare, självklart tittade jag mer på våra förföljare bakom så jag höll på att stifta närmare bekantskap med en lyktstolpe. Hade jag inte varit så jäkla snabb som jag är hade jag sett ut som en mops i nyllet nu. Mitt i allt hojtar plötsligt morsan "Aaaah! Mina brallor!" och stannar, så alla bakom oss hinner ikapp! Då har visst hennes en miljon tryckknappar på sidan i brallan gått upp och hon springer där och visar sina rosa underbrallor. Ja, människor har inte bara ett, utan två par. Så går det när man envisas att springa i kläder.

Vi sprang vidare och jag tyckte att morsan började låta döende när hon andades och var dessutom sprutröd i ansiktet, så för hennes skull stannade jag och bajsade igen. Det var typ tredje lasset för dagen så nu hade morsan inga påsar kvar. Jag stannade liksom för att morsan skulle bli lite mindre röd i fejan, men istället blev det typ mer. Skitkonstigt. Men efter det gick vi lite. Sedan kom vi visst till några som kände morsan så då skulle hon plötsligt springa igen. Att hon inte kan bestämma sig, för sen skulle hon gå igen, men då hade jag börjat tycka det var ganska kul att springa så då försökte jag dra igång henne. När en tax passerade blev jag sur och drog ännu mer. Någon som har så korta ben att magen släpar i övergångsställen ska fasen inte springa förbi coolaste Smiley. Tack och lov märkte väl morsan det så vi sprang lite till och plötsligt var vi vid den där läskiga snubben med mikrofonen igen. Morsan fick medalj och en påse. Hello liksom, where is my price?! Dock fanns det visst grejer i påsen som var till mig. Morsan tog upp något som hon ylade lyckligt "åh, choklad!" om, men det visade sig vara tuggodis till mig. Nu fick jag äntligen ligga i ambulansen och tugga på allt. Dessutom fick jag sen lite massage vilket ju var extremt välbehövligt för en elitidrottare som jag. Vi måste ju liksom ta hand om kroppen och inte bli stela. Morsan var visst väldigt nöjd med mig för jag fick en tuggis till sen innan vi åkte och hämtade brorsan som inte alls fattade att jag minsann gjort mitt livs lopp och behövde vila.


Jorå... där kom vi minsann rännande.

Så, till alla er doggs out there: hundlöpet betyder inte massa snygga väldoftande brudar och drar din människa fram massa konstiga kläder och säger att du ska tut-tuta så morra högt och lägg dig demonstrativt i ett hörn!
Peace out!/Smiley





Sunday, September 07, 2014

Matematiska behov i ambulansyrket

Ibland kräver livet lite uppfinningsrikedom, och lite tur, och lite... ja, klurighet. Detta yttrar sig särskilt när man kör djurambulansen. Igår exempelvis. Vi fick ett larm om en havstrut. Det är en rödlistad fågel vilket betyder att den är på gränsen till utrotningshotad och därmed vill man kämpa lite ytterligare för att de ska kunna överleva. Dock har denna fågel en väldigt vass och böjd näbbspets och när den känner sig hotad siktar denna spets in sig på motståndarens ögon. Därmed bör man verkligen inte böja sig över dem. Här hade vi väldigt uppfinningsrika uppringare. De hade spärrat av sin strand med kompostgaller för att hålla kanadagässen borta, och nu när de hade en skadad havstrut på besök så lockade frun i huset havstruten med nyköpt strömmingfilé medan maken följde efter med kompostgallret så de tillslut bildade en fyrkantig bur med ett stycke havstrut innanför. Sedan tog de sista biten och la som ett tak över. För oss var det bara att lirka in en hov där under och lägga över fågeln för att sedan ta tag i fågeln runt om den och lyfta upp den, tråckla in den i en bur och stänga locket. Det hela gick snabbt och hur lätt som helst och både jag och Agge pustade ut över att slippa härja runt och jaga en fågel som är simkunnig med gårdagen färskt i minnet. Då jagade jag runt i vattnet med en fleecefilt medan Agge försökte lura anden att inte simma utåt. Det sket sig rejält och vi fick tillslut se oss besegrade och eftersom anden var både snabb och simmade utan på ett lätt sätt så ansåg vi att det inte gick någon större nöd på den. Ovan nämnda havstrut verkade dock inte ha gillat min körning eftersom hela buren innehöll fågelbaks och uppspydd strömming när vi kom fram.

Sedan fick vi ytterligare ett larm om en död katt. Uppringaren hade vänt, stannat vid en busshållplats, kört fram till katten och mätt sträckan. Tyvärr har vi inte den möjligheten med vår gps, och detta var nästan midnatt, kolsvart ute och längs med motorvägen. Med andra ord inte möjlighet att köra och spana direkt. Då fick den där uppfinningsrikedomen komma fram. Motorvägen hade hastighetsbegränsning 110 km/h. Med andra ord hinner man 11 km på sex minuter. Man hinner då 5,5 km på tre minuter och 2,75 på en och en halv minut. Om man då helt enkelt drar iväg upp till hundra tio så fort man kan bör man vara på ganska rätt ställe efter en och en halv minut eftersom vår bil inte accelererar så fort. Agge fick klocka och jag trampade på gasen. Efter 1 minut och 30 sekunder körde jag in till vägrenen, klev ur bilen, plockade upp katten och körde igen. Man vill inte gärna stå still på motorvägen mitt i natten. Ska jag vara helt ärlig är jag ypperligt nöjd med den uträkningen, och att jag dessutom hade kommit på att man kunde göra så eftersom jag samtidigt var så trött att jag ville avlida och hade så varit sedan 15-tiden. Vi hade dessutom då rullat på larm non stop i fem timmar och var ganska slitna båda två.

Tidigare under dagen hade vi stått på Hundstallets Öppet hus och pratat med folk så man fick träningsvärk i käkarna. Det är så otroligt roligt att så många är intresserade av vårt jobb och vi ständigt får fler och fler medlemmar. Det är något som verkligen behövs, särskilt när man nyss är hemkommen från en Rumänienresa där man åter sett misär av sällan skådat slag. Då känner man lite hopp om mänskligheten igen. Rumänienresan är dock värt ett eget inlägg, och vi får väl se när det finns ork för det. Nu tänker jag sno åt mig lite välbehövlig sömn.

Wednesday, August 20, 2014

Nytt land, nya upplevelser, massa hundar

Ni som följt min blogg vet ju om min smärre besatthet över utsatta djur och främst hundar. Ni har kunnat läsa om när jag puttrat runt i ambulansen, när jag kört hundar från Rumänien både en, två och sex gånger och när jag härjar runt på Hundstallet. Nu var det dags igen, ny resa, men denna gång till Irland för att hämta 26 stycken hundar som ville åka hem.

Vi påbörjade resan strax efter midnatt mellan lördag och söndag för en vecka sedan. Jag hade stigit upp klockan fem på morgonen på avresedagen för att åka på utställning i Örebro. Den fadäsen är egentligen värt ett eget inlägg men vi blir snart ökända på de där ställena med våra hundar. Smiley vann förvisso en jätterosett i svansviftningstävlingen där hans propeller tog hem första pris, och han gick också vidare i sin grupp, men åkte ut när de tio bästa skulle placeras. Trots att han fått umgås med domaren var hon plötsligt läskig igen och Smiley ville absolut inte stifta närmare bekantskap med henne. Ändå tog det hela dagen och vi kom hem någon gång runt klockan 20-ish. Dock tror jag att jag hann få två timmars sömn innan det var dags att ta mitt pick och pack och bli upplockad med transporten. Storleksmässigt var det viss skillnad från de jag kört tidigare, vilket innebar att den var betydligt större och tyngre (och snyggare).
I Jönköping fick jag informationen om att bilen hade sex växlar. Efter att ha kört i nån timme.


Stor och cool bil (och riktigt skön att köra).

Eftersom vi körde i princip non stop hade vi rätt gott om tid i Malmö och sedan körde vi genom hela Danmark för att nå färjan som skulle ta oss till England. Då var det söndag eftermiddag och vi var båda ganska trötta. Min trevliga co-driver och jag hade ju bara setts en snabbis en gång tidigare och nu skulle vi vara stuck together i en dryg vecka. Det kunde ju behövas en rejäl isbrytare kan man ju tycka, och en av oss bjöd på det också. Ni vet när man kör på stora lastbilar på färjor kan det behövas kedjor för att spänna fast dem. Finns det ingen lastbil ligger således dessa kedjor på golvet, ibland lite illa placerat. Kollegan skulle nämligen bara gå tillbaka och dubbelkolla en grej i bilen när vi ska gå upp från bildäck, vänder sig om och snubblar som en stenad mammut på dessa kedjor, stapplar flera steg framåt dubbelvikt, förlorar mot gravitationen och faller till marken, rullar minst tre varv i nån form av kullerbytta innan hon far upp på benen igen. Vi var många som stod med hakorna i marken och visste inte om vi skulle börja skratta eller komma till undsättning eftersom hon borde slagit ihjäl sig. Dock visade hon sig vara relativt oskadd och hysteriskt fnittrande tog vi oss upp i hytten. När vi lämnat väskorna där och smäller igen dörren börjar jag dock undra om hon inte fått nån smäll i skallen för då undrar hon om jag har nån nyckel till hytten. Lite sent kan ju tyckas, men eftersom jag är lite av ett kontrollfreak så hade jag självklart det.


Här tillbringades cirkus 13 av resans 17 timmar.


Vi spenderade 17 timmar på båten med 25 sekundmeters blåst. Sömnen blev därför lite därefter. Jag vaknade med ett ryck och trodde vi körde och krockade säkert 20 gånger, innan jag insåg att jag befann mig på en båt.

Väl i land var det dags att slänga plattan i mattan och puttra genom hela England och Wales, köra på vänster sida och hålla koll på hur många miles/hour det egentligen var med km/h. Till en början hade vi gott om tid, men trafikmängden i England gjorde att vi plötsligt hade samma ankomsttid på GPS:en som var sista minut att checka in på färjan mellan Wales och Irland. Vid vårt sista byte med körningen och då det började bli lite brådis kom kollegan på att hon var kissnödig. Jag föreslog att vi skulle stanna och kissa, men det avböjdes pga den knappa tiden. Sista kvarten satt det en blond brud bredvid mig och halvkved av smärta som inträder vid extrem kissnödighet. När vi väl kom fram till kön fick vi ha en kissande brud i flaket och den andra som körde ombord samtidigt. Resten av resan gick relativt smärtfritt och vi kom fram till det mest stinkande hotellet i Dublin på måndagsnatten där vi klädde kuddarna i våra t-shirts för att på något vis kamouflera doften. Ja, vi fick ju dela dubbelsängen också, för ingen av oss vågade ens ta i den där bäddsoffan i rädsla för vilken doft som skulle komma krypande om vi drog ut den. Jag fick med höra att kollegan hade inga problem med det "så länge ingen håller på och trängs med mig", vilket såklart gjorde att jag låg vaken halva natten för att kontrollera att jag INTE ovetandes rullade över på hennes sida. Runt klockan tre på natten vaknade jag istället till av att jag hade ett stycke kollegearm på min kudde och resterande kollega precis bredvid, vilket lämnade cirkus 30 centimeter åt mig att sova på, vilket jag lyckades med i säkert 10 minuter till innan samma kollega frågar högt rakt ut "Är du okej?!" eftersom hon drömt (eller hört) mig sucka så djupt och mycket.

Tisdagen kom och äntligen började hundumgänget. Vi började med ett privat shelter rätt nära Dublins flygplats. Det fanns många hundar, och utrymmet var väl inte gigantiskt, men om man jämför med Rumänien var det ett paradis i mitt tycke. Hundarna var inte supermagra, och framför allt var de inte rädda. Vissa var lite försiktiga men ingen låg och tryckte i ett hörn, vilket var otroligt skönt. Vi plockade ut några små guldkorn och kollade igenom ögon, öron, tänder och leder för att se om doggsen mådde bra och kunde adopteras. Vidare gick färden till ett kommunalt hägn. Det funkar inte helt som i Rumänien, utan här kommer en hund in, och om ingen gjort anspråk på den inom fem dagar avlivas den. Skillnaden är dock att här vill ingen avliva dem, personalen gillar hundar, det fanns mängder av volontärer som gick ut med hundarna. Där satt pärlor, och jag ville ta med alla hem. Vi fastnade för en liten staffemix som vi tog med oss med en gång för att köra vidare till Cork och ett mindre hägn där ingen avlivningsdom hängde över hennes huvud. Väl på plats där insåg vi att lilltjejen inte hade något namn, så nu lyssnar hon till Pink. Ni kan ju bara gissa vem som fick välja det.

En svartvit Gizmo är redo för Sverige


Den här myskillen vill också komma hem

Pink blev överlycklig över att få komma med oss

Åh, varför bor vi bara på 26 kvadrat?

På det hägnet där Pink fick stanna fanns mest vinthundar och greyhounds, några jag aldrig haft erfarenhet av, och det var en så positiv överraskning att få träffa dem. Så extremt keliga och mysiga hundar. Jag flyttade mig från hundgård till hundgård och i varje blev jag sittande med ett huvud på axel eller i knät som bara ville ha gos. Ja, utom där vi satte in Pink då, för där blev man överfallen av hopp och pussar. Det fanns rädda hundar som kommit in dagarna före, men de fick sin tid och de tydde sig hellre till personalen än till oss som var nya, och det är också en så skön känsla, något man inte upplever på kommunala hägn i Rumänien. Där flyr hundarna istället personalen och söker skydd hos oss besökare. 

Det gäller att berätta lite om sig själv...

...och låta sig sniffas på...

... innan man kan bli kompisar.


Vi besökte det stora hägnet  C.S.P.C.A i Cork vilket var en upplevelse. Dit kom olika djur med polis och djurambulans. Alla hundar har rena och snygga och något sterila inhägnader och man märkte att det där fanns djur som inte varit så bra behandlade under livet. Där fanns det rädda och arga och glada djur. Min svaghet är ju de där räddhararna, och jag hade gärna spenderat några timmar där, knallandes mellan inhägnaderna och umgås med hundarna, men här var det stort säkerhetstänk, och vi fick vara under översikt hela tiden. Förvisso kan jag förstå det eftersom det lätt kan ske olyckor om en aggressiv hund skulle komma ut, men hade jag själv fått välja hade jag som sagt gått runt ett tag och spenderat tid med varje enskild individ.


Allt är noga redovisat, rent och snyggt

Känns allt okej?

Många pussar blir det när man ska gå igenom hundarna.


Under den här tiden bodde vi på ett betydligt trevligare hotell än det första. Här saknades det en säng när vi kom in, så det blev åter att dela trodde vi. Dock fick vi in en tältsäng som påminde om en hängmatta, men bara i form, och absolut inte i mjukhet. Båda sängarna var stenhårda, men det var rent och snyggt och förutom alla ungar som härjade utanför i korridoren som vi planerade att likvidera på olika sätt så hade vi en väldigt trevlig vistelse där. På C.S.P.C.A fick vi med oss en liten valp hem som skulle spendera natten med oss innan vi åkte mot Sverige morgonen efter. Eftersom hotellet var så trevligt och sängarna ändå var så hårda kunde vi inte med att smuggla in lilla Bosse som han heter utan istället skulle en av oss sova i bilen med honom. Vi slogs ett tag om uppgiften, men eftersom jag var ny fanns det inte på kartan att jag skulle sova i bilen. I efterhand kan vi nog enas om att det hade varit säkrare om jag gjort det om vi hade försökt hålla båtfallet i minnet. När jag kommer ut vid klockan sex morgonen efter sitter en mörbultad kollega där. På natten skulle hon visst bara ut och kissa och eftersom det fanns övervakningskameror över hela parkeringen ville hon gå in i ett buskage. Problemet var väl bara att efter buskaget försvann även marken, eller ja, försvann och försvann, den förflyttade sig 2,5 meter ner i form av en mur med klängväxter och ner dit skulle ju kollegan självklart trilla, för att sedan inte komma på hur i hela friden hon skulle komma upp. På något sätt måste hon ha lyckats eftersom hon befann sig i bilen morgonen efter.

Bosse kunde i alla fall kissa utan problem.


Vi påbörjade hemresan där och då vid strax efter sex genom att åka till C.S.P.C.A och hämta upp ett gäng hundar, fortsatte till stans ena veterinär och hämta ett gäng till. Därefter gick resan vidare till Dublin där vi hämtade upp ett helt gäng till. På denna tid hade en av vovvarna från första upphämtningsplatsen hunnit bajsa/spy ner hela buren... två gånger. Hon var lika glad ändå. Trots att hon fick stifta närmare bekantskap med en vattenslag i Dublin. Nu hade vi 26 hundar i bilen och tyckte det var lagom för att åka till Sverige. Så sagt och gjort begav vi oss till färjan. Nu när vi hade hundar i lasten räknades vi som frakt, vilket innebar hytt och måltider som ingick, och fick intagas i "The truckers lounge". Där fanns det ungefär 2% kvinnor. Om man skulle räkna att det är 100 chaffisar på plats. De där 2% var med andra ord vi, och medan kollegan beställde en vegetarisk lasagne fick jag väldigt höjda ögonbryn när jag sa att det räckte med en slev pommes istället för fem. Efter maten skaffade vi oss några timmars sömn innan det var dags att fara genom Wales och England igen. Vi kom av färjan vid typ 19 och nästa färja skulle gå vid 8 morgonen efter. Gott om tid. Vi började såklart med att rasta alla hundar direkt när vi kom i land i Wales, och att rasta 26 hundar på 2 brudar plus städning, käk och vattenpåfyllning tar några fina timmar. Vid rastningen som påbörjades vid fyra på morgonen efter fick vi se hela soluppgången, längs med det engelska vattnet. En rastning skedde på en skogsstig i becksvarta natten.

Rastningarna som pågår länge kan lätt göra en lite trött.


Jag fick frågan "Är du okej" än en gång under resan och det var när jag körde genom England på natten. "Jadå, hurså?" svarade jag förvånat. "Det är tredje varvet du kör i rondellen nu!". Äsch, petitesser. Vem kör inte tre varv i en rondell då och då? Det var faktiskt inte så lätt att veta vart man skulle bli av när GPS:en sa att jag skulle ner på motorvägen medan den avfarten var avstängd. Till slut hittade jag lite gula skyltar som visst skulle visa mig rätt väg som jag började följa. Det hela försenade vår ankomst med 30 minuter och i 20 minuter var jag ute och körde på en väg som enligt GPS:en var skog. Tack och lov hade kollegan åter somnat bak i bilen, annars hade hon nog fått smärre andnöd.

På nästa färja fick vi varsin hytt och både frulle och lunch i The truckers lounge. Där var det meningen att vi skulle kunna sova ikapp massa timmar inför etappen Holland-Sverige. Hytten var hur fin som helst och sängarna bekväma, men undertecknad lyckades med bragden att få en hundcheck (gå ner med eskort till hundarna för att se att de mådde bra och hade bra temperatur) att ta en halvtimme och på detta sen inte komma in i sin hytt när hon kom upp. Dock var det inte bara jag utan en engelsk kvinna två hytter bort stod med samma problem. Hon menade på att bara hon fick sin ipad så kunde hon skippa resten (och det inkluderade hennes man), och jag sa att om bara jag fick hundarna så kunde jag avvara resten (vilket då inkluderade kollega), och med det tänkte vi att ju hennes man och min kollega kanske kunde dejta och bosätta sig på båten och att vi därmed kunde få billiga båtresor i framtiden. Vid närmare eftertanke kunde jag ju behöva min kollega (antagligen mer än hon behövde mig), och efter lite snack med personalen nere i informationen kunde vi båda tillslut komma in i våra hytter. Om hon sen tog med mannen hem förtäljer inte historien. Själv skaffade jag mig med detta inte riktigt så mycket sömn som jag kanske borde.

Vi rattade genom Holland och Tyskland i bra tempo och kom fram till Tysklandsfärjan vid fem på morgonen. Då var dock båda så trötta att vi höll på att skratta ihjäl oss åt en stackars tjej i toakön som inte fick upp dörren när hon skulle in. Hon stod där och tryckte och drog, och till slut tyckte jag så synd om henne att jag tog vår bilnyckel och låste upp. Man får inte skratta så åt människor, men vi får skylla på att vi inte sovit ordentligt på ganska länge. Vid en av rastningarna kom jag exempelvis tillbaka till bilen och ser bara kollegans rumpa stickandes ut ur en bur, en och en halv meter över marken, och jag höll på att vika mig dubbel av skratt. Ska man dock få rent längst in i burarna högst upp krävs det dock sådana åtgärder om man inte är över 175 centimeter i strumplästen, vilket ingen av oss är, utan jag är snarare längst med mina 168 centimeter.

Alltså, vem skulle inte börja apflabba av den här synen?


Till slut nådde vi äntligen Sverige och började med Malmö där två av vovvarna fick hoppa av till sina nya familjer och resten fick rastas. Sedan fortsatte vi till Jönköping, Norrköping och slutligen Stockholm där de sista vovvarna äntligen fick hoppa av efter två och ett halvt dygn i bil.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är som får en att göra det här, det är skitigt, man är ofta täckt av bajs, det är sorgligt med alla öden, det är extremt utmattande av allt körande och att inte få sova, det är påfrestande med alla människor som längs vägen undrar om man smugglar hundar och ifrågasätter och glor ilsket. Men jo, jag kan förklara: det här är liv, varje hund är en unik liten själ som inget hellre vill än få ett eget hem och någon som tar hand om den och ger hen kärlek. Du får chansen att ta honom/henne till det livet. Hundarna ger så mycket energi och glädje. De är alla så olika, och man kan inte låta bli att älska dem, oavsett om de är glada och studsiga, rädda och tillbakadragna eller visar aggressiva tendenser som man ändå ser är tecken på något annat. Hundar ger mig en lycka som inget annat kan. På resorna får man chansen att bygga ett nytt förtroende till människan, visa att det finns bra människor, som inte vill skada. Man får chansen att möta alla nya och lyckliga hundägare som väntat på sin nya familjemedlem och kommer emot en med tårar av glädje i ögonen för att ta över sin nya pälskling. Dessutom är det jäkligt roligt om man åker med en person man trivs med, och hittills har jag varit bortskämd med det, även om jag får klagomål på min musiksmak hela tiden, och plötsligt förnekas det att man känner mig när jag säger "poop" rakt ut när jag inser att mina euromynt inte räcker till framför kassören i taxfree-shopen. Men, när folk inte klagar eller vägrar känna mig så har jag väldigt roligt.