Wednesday, August 20, 2014

Nytt land, nya upplevelser, massa hundar

Ni som följt min blogg vet ju om min smärre besatthet över utsatta djur och främst hundar. Ni har kunnat läsa om när jag puttrat runt i ambulansen, när jag kört hundar från Rumänien både en, två och sex gånger och när jag härjar runt på Hundstallet. Nu var det dags igen, ny resa, men denna gång till Irland för att hämta 26 stycken hundar som ville åka hem.

Vi påbörjade resan strax efter midnatt mellan lördag och söndag för en vecka sedan. Jag hade stigit upp klockan fem på morgonen på avresedagen för att åka på utställning i Örebro. Den fadäsen är egentligen värt ett eget inlägg men vi blir snart ökända på de där ställena med våra hundar. Smiley vann förvisso en jätterosett i svansviftningstävlingen där hans propeller tog hem första pris, och han gick också vidare i sin grupp, men åkte ut när de tio bästa skulle placeras. Trots att han fått umgås med domaren var hon plötsligt läskig igen och Smiley ville absolut inte stifta närmare bekantskap med henne. Ändå tog det hela dagen och vi kom hem någon gång runt klockan 20-ish. Dock tror jag att jag hann få två timmars sömn innan det var dags att ta mitt pick och pack och bli upplockad med transporten. Storleksmässigt var det viss skillnad från de jag kört tidigare, vilket innebar att den var betydligt större och tyngre (och snyggare).
I Jönköping fick jag informationen om att bilen hade sex växlar. Efter att ha kört i nån timme.


Stor och cool bil (och riktigt skön att köra).

Eftersom vi körde i princip non stop hade vi rätt gott om tid i Malmö och sedan körde vi genom hela Danmark för att nå färjan som skulle ta oss till England. Då var det söndag eftermiddag och vi var båda ganska trötta. Min trevliga co-driver och jag hade ju bara setts en snabbis en gång tidigare och nu skulle vi vara stuck together i en dryg vecka. Det kunde ju behövas en rejäl isbrytare kan man ju tycka, och en av oss bjöd på det också. Ni vet när man kör på stora lastbilar på färjor kan det behövas kedjor för att spänna fast dem. Finns det ingen lastbil ligger således dessa kedjor på golvet, ibland lite illa placerat. Kollegan skulle nämligen bara gå tillbaka och dubbelkolla en grej i bilen när vi ska gå upp från bildäck, vänder sig om och snubblar som en stenad mammut på dessa kedjor, stapplar flera steg framåt dubbelvikt, förlorar mot gravitationen och faller till marken, rullar minst tre varv i nån form av kullerbytta innan hon far upp på benen igen. Vi var många som stod med hakorna i marken och visste inte om vi skulle börja skratta eller komma till undsättning eftersom hon borde slagit ihjäl sig. Dock visade hon sig vara relativt oskadd och hysteriskt fnittrande tog vi oss upp i hytten. När vi lämnat väskorna där och smäller igen dörren börjar jag dock undra om hon inte fått nån smäll i skallen för då undrar hon om jag har nån nyckel till hytten. Lite sent kan ju tyckas, men eftersom jag är lite av ett kontrollfreak så hade jag självklart det.


Här tillbringades cirkus 13 av resans 17 timmar.


Vi spenderade 17 timmar på båten med 25 sekundmeters blåst. Sömnen blev därför lite därefter. Jag vaknade med ett ryck och trodde vi körde och krockade säkert 20 gånger, innan jag insåg att jag befann mig på en båt.

Väl i land var det dags att slänga plattan i mattan och puttra genom hela England och Wales, köra på vänster sida och hålla koll på hur många miles/hour det egentligen var med km/h. Till en början hade vi gott om tid, men trafikmängden i England gjorde att vi plötsligt hade samma ankomsttid på GPS:en som var sista minut att checka in på färjan mellan Wales och Irland. Vid vårt sista byte med körningen och då det började bli lite brådis kom kollegan på att hon var kissnödig. Jag föreslog att vi skulle stanna och kissa, men det avböjdes pga den knappa tiden. Sista kvarten satt det en blond brud bredvid mig och halvkved av smärta som inträder vid extrem kissnödighet. När vi väl kom fram till kön fick vi ha en kissande brud i flaket och den andra som körde ombord samtidigt. Resten av resan gick relativt smärtfritt och vi kom fram till det mest stinkande hotellet i Dublin på måndagsnatten där vi klädde kuddarna i våra t-shirts för att på något vis kamouflera doften. Ja, vi fick ju dela dubbelsängen också, för ingen av oss vågade ens ta i den där bäddsoffan i rädsla för vilken doft som skulle komma krypande om vi drog ut den. Jag fick med höra att kollegan hade inga problem med det "så länge ingen håller på och trängs med mig", vilket såklart gjorde att jag låg vaken halva natten för att kontrollera att jag INTE ovetandes rullade över på hennes sida. Runt klockan tre på natten vaknade jag istället till av att jag hade ett stycke kollegearm på min kudde och resterande kollega precis bredvid, vilket lämnade cirkus 30 centimeter åt mig att sova på, vilket jag lyckades med i säkert 10 minuter till innan samma kollega frågar högt rakt ut "Är du okej?!" eftersom hon drömt (eller hört) mig sucka så djupt och mycket.

Tisdagen kom och äntligen började hundumgänget. Vi började med ett privat shelter rätt nära Dublins flygplats. Det fanns många hundar, och utrymmet var väl inte gigantiskt, men om man jämför med Rumänien var det ett paradis i mitt tycke. Hundarna var inte supermagra, och framför allt var de inte rädda. Vissa var lite försiktiga men ingen låg och tryckte i ett hörn, vilket var otroligt skönt. Vi plockade ut några små guldkorn och kollade igenom ögon, öron, tänder och leder för att se om doggsen mådde bra och kunde adopteras. Vidare gick färden till ett kommunalt hägn. Det funkar inte helt som i Rumänien, utan här kommer en hund in, och om ingen gjort anspråk på den inom fem dagar avlivas den. Skillnaden är dock att här vill ingen avliva dem, personalen gillar hundar, det fanns mängder av volontärer som gick ut med hundarna. Där satt pärlor, och jag ville ta med alla hem. Vi fastnade för en liten staffemix som vi tog med oss med en gång för att köra vidare till Cork och ett mindre hägn där ingen avlivningsdom hängde över hennes huvud. Väl på plats där insåg vi att lilltjejen inte hade något namn, så nu lyssnar hon till Pink. Ni kan ju bara gissa vem som fick välja det.

En svartvit Gizmo är redo för Sverige


Den här myskillen vill också komma hem

Pink blev överlycklig över att få komma med oss

Åh, varför bor vi bara på 26 kvadrat?

På det hägnet där Pink fick stanna fanns mest vinthundar och greyhounds, några jag aldrig haft erfarenhet av, och det var en så positiv överraskning att få träffa dem. Så extremt keliga och mysiga hundar. Jag flyttade mig från hundgård till hundgård och i varje blev jag sittande med ett huvud på axel eller i knät som bara ville ha gos. Ja, utom där vi satte in Pink då, för där blev man överfallen av hopp och pussar. Det fanns rädda hundar som kommit in dagarna före, men de fick sin tid och de tydde sig hellre till personalen än till oss som var nya, och det är också en så skön känsla, något man inte upplever på kommunala hägn i Rumänien. Där flyr hundarna istället personalen och söker skydd hos oss besökare. 

Det gäller att berätta lite om sig själv...

...och låta sig sniffas på...

... innan man kan bli kompisar.


Vi besökte det stora hägnet  C.S.P.C.A i Cork vilket var en upplevelse. Dit kom olika djur med polis och djurambulans. Alla hundar har rena och snygga och något sterila inhägnader och man märkte att det där fanns djur som inte varit så bra behandlade under livet. Där fanns det rädda och arga och glada djur. Min svaghet är ju de där räddhararna, och jag hade gärna spenderat några timmar där, knallandes mellan inhägnaderna och umgås med hundarna, men här var det stort säkerhetstänk, och vi fick vara under översikt hela tiden. Förvisso kan jag förstå det eftersom det lätt kan ske olyckor om en aggressiv hund skulle komma ut, men hade jag själv fått välja hade jag som sagt gått runt ett tag och spenderat tid med varje enskild individ.


Allt är noga redovisat, rent och snyggt

Känns allt okej?

Många pussar blir det när man ska gå igenom hundarna.


Under den här tiden bodde vi på ett betydligt trevligare hotell än det första. Här saknades det en säng när vi kom in, så det blev åter att dela trodde vi. Dock fick vi in en tältsäng som påminde om en hängmatta, men bara i form, och absolut inte i mjukhet. Båda sängarna var stenhårda, men det var rent och snyggt och förutom alla ungar som härjade utanför i korridoren som vi planerade att likvidera på olika sätt så hade vi en väldigt trevlig vistelse där. På C.S.P.C.A fick vi med oss en liten valp hem som skulle spendera natten med oss innan vi åkte mot Sverige morgonen efter. Eftersom hotellet var så trevligt och sängarna ändå var så hårda kunde vi inte med att smuggla in lilla Bosse som han heter utan istället skulle en av oss sova i bilen med honom. Vi slogs ett tag om uppgiften, men eftersom jag var ny fanns det inte på kartan att jag skulle sova i bilen. I efterhand kan vi nog enas om att det hade varit säkrare om jag gjort det om vi hade försökt hålla båtfallet i minnet. När jag kommer ut vid klockan sex morgonen efter sitter en mörbultad kollega där. På natten skulle hon visst bara ut och kissa och eftersom det fanns övervakningskameror över hela parkeringen ville hon gå in i ett buskage. Problemet var väl bara att efter buskaget försvann även marken, eller ja, försvann och försvann, den förflyttade sig 2,5 meter ner i form av en mur med klängväxter och ner dit skulle ju kollegan självklart trilla, för att sedan inte komma på hur i hela friden hon skulle komma upp. På något sätt måste hon ha lyckats eftersom hon befann sig i bilen morgonen efter.

Bosse kunde i alla fall kissa utan problem.


Vi påbörjade hemresan där och då vid strax efter sex genom att åka till C.S.P.C.A och hämta upp ett gäng hundar, fortsatte till stans ena veterinär och hämta ett gäng till. Därefter gick resan vidare till Dublin där vi hämtade upp ett helt gäng till. På denna tid hade en av vovvarna från första upphämtningsplatsen hunnit bajsa/spy ner hela buren... två gånger. Hon var lika glad ändå. Trots att hon fick stifta närmare bekantskap med en vattenslag i Dublin. Nu hade vi 26 hundar i bilen och tyckte det var lagom för att åka till Sverige. Så sagt och gjort begav vi oss till färjan. Nu när vi hade hundar i lasten räknades vi som frakt, vilket innebar hytt och måltider som ingick, och fick intagas i "The truckers lounge". Där fanns det ungefär 2% kvinnor. Om man skulle räkna att det är 100 chaffisar på plats. De där 2% var med andra ord vi, och medan kollegan beställde en vegetarisk lasagne fick jag väldigt höjda ögonbryn när jag sa att det räckte med en slev pommes istället för fem. Efter maten skaffade vi oss några timmars sömn innan det var dags att fara genom Wales och England igen. Vi kom av färjan vid typ 19 och nästa färja skulle gå vid 8 morgonen efter. Gott om tid. Vi började såklart med att rasta alla hundar direkt när vi kom i land i Wales, och att rasta 26 hundar på 2 brudar plus städning, käk och vattenpåfyllning tar några fina timmar. Vid rastningen som påbörjades vid fyra på morgonen efter fick vi se hela soluppgången, längs med det engelska vattnet. En rastning skedde på en skogsstig i becksvarta natten.

Rastningarna som pågår länge kan lätt göra en lite trött.


Jag fick frågan "Är du okej" än en gång under resan och det var när jag körde genom England på natten. "Jadå, hurså?" svarade jag förvånat. "Det är tredje varvet du kör i rondellen nu!". Äsch, petitesser. Vem kör inte tre varv i en rondell då och då? Det var faktiskt inte så lätt att veta vart man skulle bli av när GPS:en sa att jag skulle ner på motorvägen medan den avfarten var avstängd. Till slut hittade jag lite gula skyltar som visst skulle visa mig rätt väg som jag började följa. Det hela försenade vår ankomst med 30 minuter och i 20 minuter var jag ute och körde på en väg som enligt GPS:en var skog. Tack och lov hade kollegan åter somnat bak i bilen, annars hade hon nog fått smärre andnöd.

På nästa färja fick vi varsin hytt och både frulle och lunch i The truckers lounge. Där var det meningen att vi skulle kunna sova ikapp massa timmar inför etappen Holland-Sverige. Hytten var hur fin som helst och sängarna bekväma, men undertecknad lyckades med bragden att få en hundcheck (gå ner med eskort till hundarna för att se att de mådde bra och hade bra temperatur) att ta en halvtimme och på detta sen inte komma in i sin hytt när hon kom upp. Dock var det inte bara jag utan en engelsk kvinna två hytter bort stod med samma problem. Hon menade på att bara hon fick sin ipad så kunde hon skippa resten (och det inkluderade hennes man), och jag sa att om bara jag fick hundarna så kunde jag avvara resten (vilket då inkluderade kollega), och med det tänkte vi att ju hennes man och min kollega kanske kunde dejta och bosätta sig på båten och att vi därmed kunde få billiga båtresor i framtiden. Vid närmare eftertanke kunde jag ju behöva min kollega (antagligen mer än hon behövde mig), och efter lite snack med personalen nere i informationen kunde vi båda tillslut komma in i våra hytter. Om hon sen tog med mannen hem förtäljer inte historien. Själv skaffade jag mig med detta inte riktigt så mycket sömn som jag kanske borde.

Vi rattade genom Holland och Tyskland i bra tempo och kom fram till Tysklandsfärjan vid fem på morgonen. Då var dock båda så trötta att vi höll på att skratta ihjäl oss åt en stackars tjej i toakön som inte fick upp dörren när hon skulle in. Hon stod där och tryckte och drog, och till slut tyckte jag så synd om henne att jag tog vår bilnyckel och låste upp. Man får inte skratta så åt människor, men vi får skylla på att vi inte sovit ordentligt på ganska länge. Vid en av rastningarna kom jag exempelvis tillbaka till bilen och ser bara kollegans rumpa stickandes ut ur en bur, en och en halv meter över marken, och jag höll på att vika mig dubbel av skratt. Ska man dock få rent längst in i burarna högst upp krävs det dock sådana åtgärder om man inte är över 175 centimeter i strumplästen, vilket ingen av oss är, utan jag är snarare längst med mina 168 centimeter.

Alltså, vem skulle inte börja apflabba av den här synen?


Till slut nådde vi äntligen Sverige och började med Malmö där två av vovvarna fick hoppa av till sina nya familjer och resten fick rastas. Sedan fortsatte vi till Jönköping, Norrköping och slutligen Stockholm där de sista vovvarna äntligen fick hoppa av efter två och ett halvt dygn i bil.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är som får en att göra det här, det är skitigt, man är ofta täckt av bajs, det är sorgligt med alla öden, det är extremt utmattande av allt körande och att inte få sova, det är påfrestande med alla människor som längs vägen undrar om man smugglar hundar och ifrågasätter och glor ilsket. Men jo, jag kan förklara: det här är liv, varje hund är en unik liten själ som inget hellre vill än få ett eget hem och någon som tar hand om den och ger hen kärlek. Du får chansen att ta honom/henne till det livet. Hundarna ger så mycket energi och glädje. De är alla så olika, och man kan inte låta bli att älska dem, oavsett om de är glada och studsiga, rädda och tillbakadragna eller visar aggressiva tendenser som man ändå ser är tecken på något annat. Hundar ger mig en lycka som inget annat kan. På resorna får man chansen att bygga ett nytt förtroende till människan, visa att det finns bra människor, som inte vill skada. Man får chansen att möta alla nya och lyckliga hundägare som väntat på sin nya familjemedlem och kommer emot en med tårar av glädje i ögonen för att ta över sin nya pälskling. Dessutom är det jäkligt roligt om man åker med en person man trivs med, och hittills har jag varit bortskämd med det, även om jag får klagomål på min musiksmak hela tiden, och plötsligt förnekas det att man känner mig när jag säger "poop" rakt ut när jag inser att mina euromynt inte räcker till framför kassören i taxfree-shopen. Men, när folk inte klagar eller vägrar känna mig så har jag väldigt roligt.

Saturday, July 19, 2014

Sopa framför sin egna dörr

Nu är det sommar och varmt och underbart. Våra fyrfota små pälsklingar har det ännu varmare och behöver ganska ofta blötläggas för att få ner deras temperatur, vilket är snorkul att göra vid badstränder om man har en hund som gillar att bada. Tyvärr står det på många stränder att hundar inte får vistas där och förorena. Det gör mig lite konfunderad. En hund kissar och bajsar inte i vatten, det gör barn, och även en del vuxna. Och om det ska kallas förorening är också en annan sak, däremot är människor vansinnigt duktiga på just det: flaskor, fimpar, kapsyler, plastbestick, glas, tamponger ja you name it: det finns så fruktansvärt mycket skräp som naturen inte kan bryta ner utan som bara ligger där och är farligt både för människor och djur. Därmed väldigt underligt att det är våra hundar som förorenar. Jag kan absolut köpa att alla inte vill att det ska finnas hundar på alla stränder om de är rädda eller liknande, men förorenar gör de inte. Hundar skadar inte människors bad.

Däremot skadar människor. Igår när jag höll på att packa bilen på jobbet kommer en äldre kvinna halvspringandes mot mig med sin lilla hund vid sidan. Hon har panik och ber mig om hjälp för hennes hund har varit nere och badat och nu har han blivit spetsad av ett fiskedrag. Mycket riktigt: på sidan av hunden hänger en stor metallfisk med två stycken sådana trehuvade krokar. Den ena har tack och lov bara tagit i selen, men den andra har gått in i huden och spetsen på den ena har gått igenom lite på andra sidan. Hunden är hysteriskt rädd och uppskakad, medan matte har nära till tårarna. En av våra praktikanter är ute med mig och packar och jag ber henne springa in och hämta avbitartång, sprit, bomull och blodstopp, vilket hon fixar på ett litet kick. Först lyckas vi få bort kroken som fastnat i selen och med mycket lirkande även själva stora firren som bara var i vägen och då kunde jag även göra ett halsband av hundens koppel och få bort selen.

Då ser jag att kvinnan börjar svaja lite och jag hinner inte ta tag i henne innan hon dåsar i backen med baken först. Tack och lov var vi ju väldigt långt ner på huk, så fallet var ju inte så långt, men det var ändå lite väl skakigt för henne. Så nu fick praktikanten leda kvinnan till skugga och hämta vatten. Det blev lite lättare då med kvinnan en bit bort även om vovven blev lite ledsen. Nu var det bara en krok kvar, men den satt ju som berget, och ni som fiskat vet ju att de flesta krokar har hullingar, vilket är att de har en liten pil av nåt slag längst ut som gör att kroken inte går att dra bakåt. Tyvärr hade ju inte hela kroken gått igenom huden, men valen var att dra igenom hela kroken och då göra två jämntjocka hål i huden, eller dra den bakåt, och då riva upp huden inifrån. Jag valde det första, även om det inte heller var det lättaste. Med avbitartången fick vi dock tag på spetsen och kunde dra igenom hela kroken. Raskt på med mängder av sprit på såret, men tack och lov behövdes inget blodstopp då det knappt blödde. Förvisso hade det kunnat vara bra att den blödde ut lite för att rena av sig själv, men nu blev i alla fall matte väldigt glad då det inte såg ett dugg hemskt ut. Så vi kunde få på selen igen och matte och vovve kunde efter lite återhämtning i skuggan röra sig hemåt igen, om än en smula chockade.

Med detta färskt i minne: en hund med ett stort fiskedrag fastnålat i kroppen och en lång fiskelina släpandes efter, känns det ganska ironiskt med alla dessa skyltar om att hundar inte är välkomna för att de förorenar.

Tuesday, July 01, 2014

Höjden av otacksamhet!

Mitt i dessa fotbollstider måste ju även hundarna ut. Eftersom Pasha varit skadad försöker vi få honom att bada så ofta som möjligt då det ska vara bra för hans leder att jobba med lite motstånd men ändå i vatten. Så sagt och gjort idag åkte vi till Långholmen. Det är en ö mitt i stan eller vad man ska kalla det, halvö kanske, vad vet jag. Där är i alla fall halva ön/halvön/stället frirastområde och där finns även tillhörande hundstrand som är helt underbar och killarna kan kuta upp och ner i vattnet och hämta pinnar och busa. Den lilla vägen ner till stranden är dessutom en återvändsgränd där vägen tar slut med stranden så det är inte massa människor som passerar precis vid stranden. Perfekt.

Sedan kommer vi ju till de där små pojkarna då. Pasha är en smula bolltokig. Till och med väldigt bolltokig. I alla fall när det kommer till små bollar som tennisbollar eller liknande. Eftersom jag har relativt fri tillgång av sistnämnda på jobbet så har han en gedigen samling av dessa. Dock är det ju de "sällsynta" bollarna som blir favoriter, så nu hade vi med oss en ganska kompakt gummiboll som Pasha rent ut sagt älskar. Han struntar i alla andra bollar och springer ut i vattnet efter den så långt att han nästan måste börja simma (när det kommer till pinnar eller andra bollar så sträcker han sig låååååångt ut i vattnet, och när baktassarna tappar fotfästet mot bottnen ger han upp och vänder. Därför finns det ganska många ensamma pinnar och tennisbollar som flyter runt i Stockholms vatten.). Idag var inget undantag och han roade sig med att springa uppför en klippa, "tappa" bollen så den rullar ner i vattnet, och därefter jaga efter och hämta den.

Sedan kom då stunden då det faktiskt är dags att gå hem. I ett telefonsamtal hade jag fått höra att i stans norra del hade det verkligen pissregnat för en liten stund sedan och molnen som närmade sig skvallrade om att de hade just pissregn som innehåll. DÅ tappar Pasha sin boll så den åker ner under skyddsstängslet som står uppe på klippan eftersom det är brant ner till vattnet där bakom och så rullar bollen ner i vattnet. PANIK! Pasha står och kollar efter sin älskade boll och vankar av och an framför staketet. I samma stund börjar det droppa lite från himlen.

"Min boll?! Var är min boll??"

Jahapp, det var inte så mycket mer att göra än att leta rätt på en lång pinne och sedan klättra längs med staketet på utsidan för att sedan kasa ner lite mot vattenbrynet på blöta klippor och med en gren från ett litet bebisträd som motstånd och nåt att hålla i. Därifrån når jag nästan bollen med min pinne om jag verkligen sträcker mig och börjar peta den mot land.


Plötsligt kommer en sightseeingbåt som antagligen undrar vad i helsike jag sysslar med, och som dessutom bidrar med fina svallvågor som resulterar i att bollen åker längre ut. Jag svär och lutar mig in mot klippan igen. Då får jag en blöt nos i örat och inser att båda hundarna knallat under staketet och nu står som två behjälpliga herrar redo att ingripa.



Med lite tålamod börjar bollen klucka in mot klippan igen och när jag fått in den dit tröttnar jag, tar av skor och strumpor och glider ner på de blöta klipporna för att landa på några tångbeklädda stenar och därifrån kunna peta in bollen tillräckligt nära för att nå den med händerna!




Bollen är räddad och det är en överlycklig Pasha som får tillbaka sin favvogrej.



Tre minuter senare knallar vi dyngsura (eftersom att det nu inte droppar från himlen längre utan formligen vräker ner) uppför stigen som ledde ner till stranden och jag slänger en blick mot Pasha. Hans mun är TOM. Hunduschlingen har släppt bollen på stranden och gått vidare helt oberörd, som om den vore en helt vanlig pinne som man både kunde ha och mista. Snacka om att vinna VM i otacksamhet. 

"Ja, jag känner då inte honom!"

Saturday, June 28, 2014

Livet i en bubbla

Just nu lever jag i en fotbollsbubbla. Och hundbubbla. Den sistnämnda är dock konstant har jag märkt. Någonstans tror jag att folk vill sy ihop truten på mig när det kommer till hundsnack så som jag vill göra när det kommer till barn, hur tidigt de går/kryper/sitter, hur färgen på deras kräks/bajs är och hur otroligt fina/smarta deras barn är. I slutändan är ju min hund ändå finast och smartast och bäst på alla sätt och vis.

Men nu är det som sagt en fotbollsbubbla igen och jag märker hur det rycker lite i de gamla fotbollsnerverna. Förra helgen fick jag lite utlopp för det: en otroligt kaxig liten elvaåring (läs Agges systerson) utmanade mig i början av året (om det inte var i julas) i straffläggning eftersom han var helt övertygad om att han skulle vinna. Om grabben inte vore så kaxig hade jag nog kaaaaanske låtit honom vinna. Nu kunde jag dock inte det. Jag har dessutom många gånger fått höra att jag är kaxig, men jag har ALDRIG varit en sån person som hävdat innan match/tävlingar att jag ska slå motståndaren lätt och så vidare eftersom det hade varit så pinsamt att stå för om jag fått stryk. Nu agerade jag istället vuxen och bara log och sa "vi får väl se" när jag fick höra hur stort jag skulle förlora. Jag var till och med ädel och föreslog ett pris, vilket blev 200 gram mjölkchoklad. Mitt problem i det hela var dock inte att rädda straffarna utan att lägga dem. Jag kan lätt fortfarande hålla fast mitt gamla lags motto: Bättre hårt än bra. Jag kan skjuta hårt, och långt, men sikta kan ju vara lite knepigare. Dock var det ingen större fara. Jag vann med 4-2 av fem möjliga straffar och delade min vinst med den lilla kaxmörten. Kaxigheten satt dock kvar så vi får väl göra det till en tradition att spöa honom en gång per år.

Dock är det mest VM som gör att fotbollsnerverna har hamnat i spasmläge, särskilt när givna slutspelslag åker ut och underdogs tar plats. Nyss satt vi och tittade på åttondelsfinalen mellan Brasilien och Chile. Det var en fruktansvärd upplevelse och man fick ju magsår när det gick till straffavgörande. Just där och då saknade jag fotbollen och straffarna väldigt mycket. Jag älskade verkligen straffläggningar, och det var så roligt att nu åter sitta och leka besserwisser i tv-soffan medan slutkörda spelare som lirat i 120 minuter och nu skulle hålla nerverna i schack antagligen helst ville avlida nere på planen. Jag sa till Agge att Brasiliens målis helt klart är mer stabil i detta än Chiles. Detta är utan att ha någon som helst bakgrund om någon av dem. Man ser bara sådant. Man ser när en målvakt kommer se till att majoriteten av straffarna inte kommer resultera i nätrassel. Så såg Brasiliens målis ut, trots att han grät innan straffläggningen drog igång. Man ser även när en målvakt absolut inte känner sig bekväm i situationen, när hen önskar sig långt bort och helst skulle vilja ligga i fosterställning under en filt med tummen i munnen. Så såg Chiles målis ut. Brassarnas målis spelade säkert. Han tog ett steg framåt precis innan straffen slogs och gjorde sig därmed dubbelt så stor än han egentligen var (och visar dessutom att han behärskar situationen genom att bryta mot reglerna med en hundradels sekund) och får därmed också är på tå och når längre när han är på väg framåt än om han står på linjen och bara rör sig i sidled. Chiles målis la sig åt vänster varje gång. För tidigt dessutom. Hade någon av straffläggarna stannat upp precis innan skottögonblicket hade de haft öppet mål då Chilemålisen redan legat i backen då.

Detta analyserande och närskådande av målisar får mig att sakna att målvakta så hemskt mycket själv. Dock skulle det vara en dum idé just nu eftersom jag antagligen skulle bryta både lårbenshals och näsben samt sträcka vänster vad, nacke och halvt vrida mina axlar ur led, och i det skicket lär man ju inte stoppa särskilt många bollar. Men jag vill! Istället väljer jag nog att fortsätta analysera målisar, spöa folk som är mer än hälften så gamla som jag och drömma mig tillbaka till roliga straffavgöranden och motståndarpsykningar. Försöker jag mig på att psyka någon nu skulle det förmodligen resultera i ett hugg i näsan med tanke på att sannolikheten att det vore en hund jag försökte psyka skulle vara tämligen stor.

Nu gjorde Colombia 1-0 i åttondelsfinalen och mina hypoteser om vinnare i matcherna ser ut att fortsätta hålla sig intakt (med en match spelad och 28 minuter in i match nummer två... av åtta möjliga.). Bubblan förväntas att inte spricka förrän om två veckor. Drygt.

Vilka minnen...

Saturday, June 14, 2014

"Snacka om sann djurvän

"Snacka om en sann djurvän!"
Det fick jag höra idag, och jag blev helt varm av glädje, och hade tackat så mycket om det inte vore så att jag hade truten full av hundgodis. Meat and biscuit. Säkert gott om du är hund, men själv recenserar jag den som ganska råäcklig och inte att rekommendera även om du är jäkligt hungrig, vilket var fallet vid detta tillfället.

Lite drygt en timme tidigare ringde vår larmtelefon och en tjej berättade om hur en hel svanfamilj verkade indränkta i någon form av genomskinlig olja. Eftersom svanungar inte överlever om de blir för blöta och kalla, vilket de blir om de har olja på sig, då deras skyddande lager inte funkar, är det viktigt att de inte blir dyngsura. Med andra ord åkte vi dit. Tyvärr var vi inte ensamma vid den här platsen då det populära pojkbandet One Direction spelade idag och fansen köade med picknickfiltar, solstolar och mellis. Jag fick hoppa ur bilen och skingra dem för att Agge skulle kunna köra bilen och komma fram. Ni kan ju själva tänka er följande: fjortonåriga, hormonstinna småtjejer som sovit utomhus, och som absolut inte vill flytta sig en millimeter eftersom de då riskerar att förlora sin plats i kön. De var inte direkt varken snabba eller samarbetsvilliga, men tillslut får vi dem att flytta sig, även om många tår helt klart var i riskzonen.

Väl framme är det packat med fåglar: gräsänder, skrattmåsar och en svanfamilj med mamma, pappa och sju små kottar, som mycket riktigt ser ut att ha fått nåt klegg på sin fjäderskrud. Jag har alltid varit en smula skraj för svanar då jag inte vet så mycket om dem, mer än att de är stora, kan väsa och vara jäkligt sura. Nu var de ju dock i behov av en undersökning och då får man helt enkelt svälja rädslan. Så jag satte mig på huk och lockade lite på dem, ja, ungarna alltså. Päronen fick gärna stanna där de var. De ruggar så de klarar sig rätt bra om inte vingarna blivit angripna. Ungarna var sturska och kavata och kom knallande mot mig och började nypa i mina fingrar.
"Här kommer vi. Ville du nåt eller?"

 Eftersom det gick så pass bra var det ju lika bra att få i dem lite käk så både de och päronen började lita på oss. Där kom hundgodiset in. Agge gav mig ett gäng och de tumnagelstora bollarna var liksom aningens för stora för små ungar att käka. Det var bara att slänga in en näve i munnen, tugga dem till mindre bitar, spotta ut dem i handen och mata småttingarna. De blev helt i extas och åt och åt och åt. Föräldrarna var lite skeptiska, men ändå rätt vänligt inställda. Ja, om man då inte räknar in de hundar som passerade med sina ägare. De fick både en och två väsningar och vingslag som varning. Själv kände jag mig nu ganska säker och erbjöd föräldrarna mat ur handen också. Mamman avböjde men pappan tog faktiskt lite godis ur min hand när jag satt på huk. Nånstans vid det ögonblicket dök vår fågelexpert upp i bil och kliver ut och berättar att om en svan blir förbannad och vill gå till attack med vingen och slår mig i nacken så kan slaget knäcka den. Jomen tack och tjena för den infon.

Jag tuggar och spottar, och tuggar och spottar.



Morsan har stenkoll...

...men farsan kan tänka sig ett smakprov.



Vi kunde i alla fall undersöka svanarna utan större missöden även om föräldrarna ville bita på vår expert, men han visste ju mycket väl hur han skulle parera, så det var lugnt. Hela familjen fick stanna på platsen och vi åker och kollar imån hur det är med dem och om de behöver åka in på en tvätt. Antagligen var det grillolja de var indränkta i.

De senaste jourpassen vi haft har vi blivit nerringda och varit ute på rull i princip dygnet runt. Anledningen heter fåglar och okunskap. En okunskap som är helt befogad, men som jag önskar skulle kunna förändras till kunskap och på det sättet rädda en hel drös fåglar. Ta svanfamiljen till exempel. Antagligen kan det vara något så enkelt som att någon gått ner till strandkanten för att diska sitt grillgaller. Var hamnar då oljan: jo, i vattnet. Lägg inte onaturliga saker i vatten och natur, det skadar mängder av vilda djur hela tiden. En hundvalp fick åka in på grund av nikotinförgiftning då den satt i sig en hel drös fimpar.

Det största gisslet vi har är dock fågelungar: de hamnar på marken, någon ser en ensam, haltande fågelunge,plockar upp den, tar hem den och ringer till oss med orden att den är skadad. Gör inte det. Plocka inte upp fågelungar för att de är ensamma, små, inte kan flyga eller haltar. De ramlar ur boet ett tag innan de är flygfärdiga, och de måste få vara på marken för att lära sig gå och flyga. Det händer inte på en gång, och oftast är inte direkt deras bo så stort ytmässigt att de kan lära sig gå genom att promenera omkring där uppe. De är inte heller ensamma utan mamman och pappan har koll på den, och kommer och ger den mat när det inte är en massa folk runt omkring. När den studsat omkring på marken några dagar flyger den snart själv. Plockas de däremot upp och bärs iväg är den plötsligt i mycket större fara och man har helt enkelt gjort sig skyldig till kidnappning. De flesta ungar kan dö av ensamhet, och somliga måste släppas tillbaka exakt vid boet annars kommer det ingen förälder och tar den. Att den haltar är helt enkelt att den håller på att lära sig gå. Benen är oanvända. Små skrubbsår är ingen fara, fåglar läker också, men om den däremot kommer inomhus ökar genast infektionsrisken. På allt detta utsätts fågeln för ENORM stress och kan faktiskt dö av det också. Om inte annat kan det bidra till lidande.

Så, innan du plockar upp en fågelunge, titta på den noga: blöder den, har den bölder, sitter något fast på den som en fiskelina eller nåt annat som inte ska vara där? Då är det läge att åka till veterinär eller ringa oss, men om inte- låt den bara vara. Visst, den kan bli tagen av ett vilt djur, men naturens biotop klarade sig utmärkt innan vi kom in och kladdade i den. Det här är dagens moralkaka, som ni jättegärna får sprida till barn, nära och vänner. Själv ska jag passa på att krypa till kojs och se om man kan få några timmar mer sömn inatt eller om bilen ska fortsätta vara på rull. Nåja, jag har ju blivit kallad sann djurvän.


"Å hör sen!"

Tuesday, June 03, 2014

Suck och stånk eller Nu jäklar

Vi har blivit med halt hund. Och har en icke-halt hund. Det är två komponenter som inte riktigt går ihop. Den ena behöver motion. Den andra är ordinerad vila i tre veckor med enbart korta kisspromenader som motion. För många skulle detta innebära "suck, helvete, stön", och jag kan väl erkänna att det till viss del gör det här. Främst eftersom det är killen som har hög energi som är halt, och att han ju dessutom har ont. Det får mig att vilja svära. En annan del av mig tycker det är skitintressant. Nu har vi inga undanflykter till att verkligen träna våra hundar på varsitt håll.

Smiley är den som då inte är halt naturligtvis. Han har bara vart hos veterinären en gång för besiktning och en gång för gratis tandundersökning. Resten av gångerna har han bara varit med som moraliskt stöd. Han är en frisk och pigg liten grabb. Dock är ju han även en väldigt osäker och rädd liten grabb som funnit mycket av sin nya styrka i Pasha. Som det ser ut är det fortfarande extremt mycket saker som skrämmer honom och när man passerar något som är jävligt läskigt vill man helst stanna upp, och låta honom stå där och själv få lägga märke till att det inte är farligt. När man går ihop med Pasha så funkar inte det eftersom Pasha är en hund som tänker "framåt, framåt, framåt!" och helt enkelt blir otroligt rastlös av att stå stilla. Självklart skulle han också då behöva stå still och träna på det, men om man bara har två armar är detta otroligt svårt att fixa själv, och ganska smärtsamt med en överhängande risk att därefter misstas som en rakad gorilla med tanke på den armlängd man erhåller.

Med andra ord: Smiley behöver gå själv på promenader. Han behöver bygga självförtroende och stanna upp när det blir läskigt. Han behöver tränas mer på att gå vettigt i koppel utan att fälla sin mor genom att fara ut framför hennes fötter i tid och otid, och han behöver få träna i lugn och ro utan någon som helst stress. Allt det där ska han få nu, under tre veckor. Sedan får han vara klar med det helt enkelt och då vara en perfekt hund utan några som helst problem med allt som idag är så skrämmande att han hoppar ur pälsen. Hm, sa jag tre veckor eller tre år?

Pasha å sin sida behöver lära sig varva ner. Nu är han halt och får helt enkelt inte rusa av sig all energi. Han behöver använda hjärnan och nosen och utmanas till tankearbete. Han behöver helt klart lära sig att gå kort och långsamt. Nu innebär det att det får bli innelekar för hans del. Aktiveringsbrickor, godisgömmor, identifiering och massa andra krångliga ord som inte alls egentligen är kompatibla med vad de innebär så därför skriver jag dem inte. (Eller jo, en kan jag skriva bara som exempel. Det finns hundträning som heter diskriminering. Hur normalt och bra låter det liksom?) Enkelt att fixa är exempelvis att stänga in honom i badrummet och sedan gömma godisbitar i hela lägenheten. Då får han leta i 25 minuter och efter det vara helt slut. Mycket bra träning.

Alltså ser de kommande tre veckorna ut som följande att en av oss två människor i lyan går ut med Smiley på långpromenad på kvällen och övar allt han behöver öva på, medan den andra håller sig hemma och försöker stimulera Pashas hjärna, samt ger lite massage och annat mys. Jag tycker verkligen det ska bli en intressant utmaning och en jättechans för båda hundarna att utveckla färdigheter som ligger lite i skuggan just nu.

Ett problem har jag dock redan stött på: För att gömma godis i lyan behövs som sagt att vi stänger in Pasha på det enda stället som har en dörr- badrummet. Grejen är bara att han inte får plats där inne om han inte står i badkaret, och det får han ju inte hoppa in i nu med sitt halta ben. Det är kanske hög tid att vi avancerar till ett större boende.

 Snoken som nu ska få börja göra arbete för sin lön...
Och benen, som nu ska få börja aktiveras ordentligt

Friday, May 23, 2014

I valet och kvalet

Nu har jag tre inlägg som måste skrivas: ett om fotboll, ett om hundar (no shit liksom), och så det här. Ett inlägg som inte kommer bli av den komiska sorten.

Min generation, alltså åttiotalisterna, och de som kommer efter har väldigt hög psykisk ohälsa. Och det blir fler och fler ju längre ner i åldrarna vi går. Vet ni att sju av tio ungdomar mellan 10-17 år har sökt hjälp hos BUP? Det är rätt läskigt när man tänker på det. I alla fall så är det många nu som har utmattningssyndrom och är därmed långtidssjukskrivna. Vissa menar att ungdomen är klen och helt enkelt gnäller och har blivit curlade. Andra, ur äldre generationen, berättar att arbetsplatsen och livet inte varit så stressigt förr. Det fanns inte samma press på att man skulle hinna och prestera så mycket, hela tiden.

Om man är långtidssjukskriven är man rätt långt ner på samhällets bottenskikt och kravlar. Ofta har många flera fighter med Försäkringskassan om de ska få pengar eller inte. Det är jäkligt förnedrande när man redan mår skit. Dessutom tar det så otroligt mycket energi. För många tar det flera månader innan de får ut några pengar och det där med att man faktiskt är sjukskriven av en anledning och därmed inte kan fungera som man "ska" glöms helt bort. Du måste orka betydligt mer som sjukskriven än du gjorde när du jobbade och fick lön.

Så här i valtider måste jag därmed skriva och berätta för dem som inte vet hur det är. Jag  vet att många kommer säga att "det var så här långt innan regeringsskiftet", och "det var lika illa då sossarna hade makten", och flertalet andra kommentarer. Dock kan jag skriva att det jag kommer berätta om föreslogs, bestämdes och genomfördes vid regeringsskiftet.

I nuläget kan du vara sjukskriven i två år. Har du ständiga fighter med myndigheter och dessutom svårt att varva ner, du kanske inte får någon sjukdomsinsikt inom första året, eller så blir du helt enkelt inte frisk. Du kan vara drabbad av en kronisk sjukdom, fysisk eller psykisk, som inte blir bra på två år. Efter två år blir du utförsäkrad. Oavsett om du är arbetslös eller har en anställning. Det värsta är också att du kan ha ett arbete när du blir sjukskriven, men du blir uppsagd under tiden du är sjuk, och är därmed arbetslös när de här två åren har gått. En utförsäkring innebär minst tre månader då du inte kan vara sjukskriven längre. När de här tre månaderna gått kan du gå och bli sjuk igen, men de här tre månaderna måste du helt enkelt igenom. Du är så kallat utförsäkrad. Under en utförsäkring får du aktivitetsstöd. Ett aktivitetsstöd baseras på din tidigare inkomst men är nånstans kring 6000:- i månaden som max. Före skatt! Det innebär att du har ungefär 4000 kronor att leva på varje månad. Du får med andra ord leva under existensminimum för att du är sjuk. Bor du i Stockholm kan det inte ens täcka en hyra för en minietta.

När jag ifrågasatte hur man över huvud taget skulle överleva på den summan, då jag hade en representant från Försäkringskassan och en från Arbetsförmedlingen, fick jag svaret att då går man till soc. Sedan fick jag tipset att man skulle börja spara av de pengarna man fick ut i sjukersättning eller rehabersättning för att "täcka upp" för de kommande månaderna som utförsäkrad. Som det sistnämnda får du kanske ut 10 000 kronor. Hur många kan spara pengar på den summan? Just asking.

Det här hände vid regeringsskiftet. Det som stör mig absolut mest är att någon fullständig idiot fått den här idén, och ett gäng lika fullständiga idioter har tyckt att den är bra och klubbat för det. Tror ni någon av dem som kommit med det här förslaget riskerar sina inkomster? Nej, våra politiker tar inte ut karensdagar när de är sjukskrivna ens för en vecka. Det är inte ens säkert att de över huvud taget sjukskriver sig alls. Skulle de nu hamna i den fullständiga knipan att de skulle bli sjukskrivna och uppsagda så är det lugnt. De har fallskärmar på miljonbelopp och behöver inte jobba alls mer i hela sitt liv. Om jag är bitter? Nja, jo, lite bitter är jag nog, men jag gör det jag kan: det vill säga- jag går och röstar. Både nu och i september. Och jag är ledsen moster, men jag trotsar dig ännu en gång: jag tänker INTE rösta borgerligt. Jag kan förstå att människor med fast och bra inkomst och utan några skavanker i sitt liv gör det, men då har man inte heller mycket tanke på sina medmänniskor som kanske inte har det lika förspänt.

Nästa inlägg blir roligare.