Thursday, June 25, 2015

Hipp hipp hurra!



Helt sjukt! Det har gått exakt tio år sedan sen jag satt och skrev på den här sidan för första gången. 25 juni 2005. Då hade jag firat midsommar dagen före med Fjant, Mariah och grabbgänget. Jag och Fjant hade precis kommit hem från Egypten, brorsan skulle fylla 26, en bra låt då var Shoreline och jag föredrog pepsi light som dricka. Just då hade jag sommarlov från pluggandet till Textdesigner på MdH, om ett tag skulle jag i vanlig ordning åka hem till Hultet över sommaren för att jobba på mitt vanliga jobb på dagis. När sedan höstterminen skulle dra igång skulle jag ha fått extrajobb på biblioteket som studentvakt och help desk-tant. På det stora hela var det ett mycket trevligt jobb. Mitt första inlägg där jag publicerade en lista om mig själv finner du här

Mycket har förändrats sedan dess. Då tränade jag som en idiot och hade inte någon dag i veckan då jag inte var på gymmet, om jag inte låg däckad i feber. Numera vet jag inte ens var mina träningsdojor är, men har ständigt i bakhuvudet att jag faktiskt vill träna. Då räckte tiden till. Nu gör den inte det. Då hade jag typ bara hundumgänge hemma med lill-Fjanten. Nu har jag hundar överallt och delar lya med min lilla rumän. Då var siktet inställt på att jobba som skribent. Nu finns det inget annat på kartan än att jobba med djur. Då sov jag i princip aldrig. Nu vill jag sova jämt. Då struntade jag nån gång då och då i att gå på fest. Nu undrar jag om någon någon gång ska ha fest. Då kollade jag på top model med brudarna på onsdagskvällarna. Nu befinner jag mig oftast på jobbet vid den tiden.

Samtidigt är det rätt mycket som fortfarande är sig likt. Jag har fortfarande choklad som största passion. Shoreline är en rätt okej låt. Nu som då sitter jag och bloggar med skitigt hår. Favvodagen är fortfarande fredag, favvomånaden juni och har fortfarande skrivandet och läsandet som intressen. Äh. Jag tar helt enkelt och gör en favorit i repris: fyller i samma lista och ser vad som är förändrat och vad som stannat kvar.

Vad heter du?
Erica heter jag fortfarande, men eftersom det bara används när folk skäller på mig eller på jobbet föredrar jag Ica. Vår andra Erica på jobbet föreslog igår att jag skulle kallas Ica där också så vi slapp bli så förvirrade. 

Vad är det för färg på byxorna du har på dig?
De är grå/svarta med dödskallar på (ja, pyjamasbrallor)

Vad lyssnar du på just nu?
Smileys snarkande, och detta eviga borrande som skett i mitt hus sen jag flyttade in i början av februari. 7-16, varje vardag. 

Vad gjorde du igår kväll?
Promenerade med vovven, pratade i telefon, sov. 

Vad var det sista du åt?
En tallrik yoghurt med müsli. 

Hur är vädret hos dig just nu?
Vet inte. Jag har en byggnadsställning utanför fönstret. 

Vem var den senaste personen du pratade i telefon med?
Hm, det var nog faktiskt mamma. 

Vad är det första du lägger märke till hos det andra könet?
Här tror jag samma svar får stå kvar: Oj, på tok för mycket. Ögon, händer, hår, längd, humor, charm, käke

Hur mår du idag?
Jodå, lite trött fortfarande efter hysteriska dagar på jobbet och brist på sömn då vovve väcker mig första gången vid fyra och sen får jag en borr i skallen. Men jag är ledig i fyra dagar och det är gött. 

Vilken är din favoritdryck? Cola Zero


Favoritdryck, alkoholbaserad?
Här får åter samma stå kvar: Gillar öl, gillar cider. Dessutom är jag svag för mjölkdrinkar som Orgasm och liknande.

Favoritsport?
Har alltid varit, och kommer nog alltid att vara fotboll. 

Vad har du för hårfärg?
Blond

Vad har du för ögonfärg?
Ljust blå.

Soluppgång eller solnedgång?
Både och. Soluppgång är trevligt, solnedgång är mer vackert.

Antal syskon och deras ålder?
En storebror: Patric, fyller 36

Favoritmånad?
Juni, om vädret är fint.

Favoritmat?
Skaldjur i första hand!

Senaste filmen du såg?
Jeeeez, vilken kan det ha varit? Very good girls? Men den har jag inte sett klart... Nä, senaste hela film minns jag inte. 

Favoritdag i veckan?
Fredag

Favorithobby?
Hundar, läsa, skriva, resa, umgås.

Är du för blyg för att bjuda ut någon?
Nej, det är jag nog inte. Jag har mer övergått till mottot att jag inte har så mycket att förlora på det. 

Favoritlåt?
Svaret blir likt det tio år gamla att det inte går att välja en. Dessutom ändras det hela tiden. Jag är fortfarande väldigt svag för Chandelier med Sia. Beror ju helt på humör.

Sommar eller vinter?
Sommar. ALLTID

Kramar eller kyssar?
Båda.

Förhållande eller One-Night-Stand?
Förhållande.

Choklad- eller vaniljglass?
Exakt samma svar här som då: Trots min extrema chokladpassion i livet tycker jag inte om chokladglass, så vanilj. Lätt.

Hur bor du och med vem/vilka?
Idag tänkte jag få över det sista till min nya lya i Vårdby Gård där jag flyttar in i en trea med stor balkong ihop med Smiley. 

Vad läser du för böcker?
Det mesta utom fantasy skulle jag väl säga. Biografier och deckare hamnar väl oftast på listan.

Hur ser din musmatta ut?
Musmatta? Nu kom utvecklingen fram på de här 10 åren :)

Favoritsällskapsspel?
Med andra ord, rappakalja. Finns ju massviss.

Favorit data/tvspel?
Räknas Buzz och singstar?

Kan du nudda din näsa med tungan?
Nej.

Kan du korsa ett öga åt gången?
Nej.

Är du romantisk?
Det beror nog på. Jag är nog inte särskilt romantisk utåt, men är det någon jag verkligen tycker om kan jag nog plocka fram sådana sidor hos mig själv också. 

Skulle du själv säga att du är lycklig?
Svårt att säga. Inte konstant, men ibland. Jag har mer lycka i händelser och situationer. 


Synd att det inte fanns någon fråga om hur jag trodde livet skulle vara om fem eller tio år. Det hade varit kul att se vad jag trodde då men som inte hände :)

Wednesday, April 01, 2015

R.I.P och en spark på smalbenet

Då hände det igen. Jag pratade med en person i min bekantskapskrets och vi kom in hur det skulle vara om ens barn dog, och hen sa att det inte gick att föreställa sig den hemska tanken, att hen inte skulle överleva om nånting skulle hända dess barn. Jag höll med, och sa att jag inte ens kan tänka på den dag som jag kommer sitta här utan min Smiley (eller för den delen utan Lesedi hemma hos mamma). Personen jag pratade med tittade på mig som något katten släpat in (väldigt stark katt), och menade på att det minsann "hörs att du då inte har barn". Mitt svar på det var att det hördes att hen inte har djur. Likadant skedde för ett tag sedan då debattchefen på en ganska stor nyhetssajt hörde av sig och ville ha en artikel om VAD- Vård Av Djur. Människor, eller faktiskt män, blev som vansinniga och menade på att jag var helt dum i huvudet och så vidare och att de minsann ville vara hemma med sin MC eller få ersättning från jobbet då det var jakt och de ville jaga eftersom jag tyckte att man skulle kunna vara hemma med sin "hobby" när den var sjuk. Till slut gick jag inte in och läste nya kommentarer på artikeln. Hur mycket jag än var saklig, koncis, lugn och staplade argument på varandra i hopp om en vettig diskussion var främst motargumenten att jag var dum i huvudet och lite andra väl valda ord. Jag kunde inte få fram att min hund inte är min hobby. Det är en familjemedlem.

Jag hoppas, och tror, att de flesta med djur faktiskt kan sätta sig in i den sorg som uppstår just när ett djur gått bort. Självklart inte alla eftersom det finns så många olika sorters djurägare som det finns djur- för vissa är de "bara" ett djur, och för andra är de en familjemedlem. Dock känns det inte riktigt lika okej att sörja ett djur. Man får skämmas lite till slut och någonstans tycker man sig känna av attityden att "Nu får du rycka upp dig igen. Det var bara ett djur.". Som jag skrev i början så kan jag inte tänka på den dag jag inte har Smiley här, och därför kan jag inte heller skriva om hur jag skulle reagera. Däremot har jag en väldigt färsk story med mig som jag däremot känner att jag vill skriva om, för den har påverkat mig så extremt mycket. Eftersom jag jobbar på ett sjukhus har jag tystnadsplikt, men jag har frågat husse om jag får berätta, och han får givetvis också en länk till det här inlägget, och han har gett sitt godkännande, så här kommer den:

Strax efter jul fick vi in en hund som hette Zaza. En stor hund som vi inte riktigt blev kloka på var felet låg, men en del i det var en väldigt skadad tass. Hon blev inlagd hos oss och väldigt tidigt blev jag den som gjorde såromläggning på henne varje dag. Hon haltade väldigt när hon gick, men vi la envist om tassen varje dag. Första helgen när husse kom och hälsade på blev han tårögd av glädje när han såg att hans hund faktiskt kunde använda sin tass när hon gick. Varje omläggning var en lång, och ganska smärtsam procedur, men hon låg så snällt platt på sidan på undersökningsbordet medan jag tvättade, torkade, la på olika salvor och kompresser och geler och bandagerade om. Vi behövde inte ens hållhjälp. Enda gångerna hon gjorde ansatser att vilja lämna bordet var om någon gick förbi med mat. Självklart var det inte bara jag som hade hand om henne. Jag jobbade ju inte jämt och kunde lägga om tassen, och hon hade några veterinärer som alltid var nere och kollade tassen, undersökte och försökte hitta lösningar på vad vi kunde göra, men det var jag som fick huvudansvaret för omläggningarna och som skötte rastning och omvårdnad om henne när jag var där.

Zaza låg inne några veckor hos oss, med dagligt bandagebyte av tassen och sedan blev hon "dagpatient", husse kom och lämnade henne innan jobbet varje morgon och hämtade henne varje kväll. Vår rutin blev att när jag kom till jobbet på morgonen hämtade jag telefonen som går till hundavdelningen och när den ringde efter att jag hunnit rasta en hund på avdelningen gick jag ut och hämtade Zaza för att ta in henne till sin box. Jobbade jag eftermiddag så var det istället jag som lämnade ut henne när hon skulle gå hem. Vi hade stenkoll på varandra och runt en halvtimme/timme innan husse kom varje dag blev hon uttråkad hos oss och ville hem och satte sig och glodde i väggen och ylade. Några undrade förskräckt om hon mådde sämre, men jag sa bara att hon var klar med oss för den dagen. Varje dag vid hämtning eller lämning satte jag mig på huk ute i väntrummet med Zaza och pratade med husse. Slutade man då klappa henne under en kort stund fick man sig en smocka av hennes tass. Hon var en stor och en smula stapplig dam, men hon hade humor och bus i blicken.

Hela jobbet lärde ju känna henne: de i receptionen när hon kom och gick varje dag, de inne på vård där jag jobbar som träffade henne varje dag. De uppe på op som fick träffa henne när hon var tvungen att sövas någon gång för en riktig omläggning av tassen. Alla visste vem hon var, och mina kollegor kallade mig skrattandes för Zazas extramatte. Jag var väldigt nöjd med det om jag ska vara ärlig. För så mycket som husse menade att Zaza tyckte om mig, så mycket tyckte jag om Zaza. Hon var en underbar personlighet som hela tiden var hungrig och när jag satte ner burkmat hos henne doppade hon ner hela nosen i det så hon hela tiden gick runt med lite torkad mat på nosen som jag hela tiden försökte tvätta bort till hennes stora förtret. Hon hade ju sparat det till mellis. När jag satt inne hos henne och gav henne massage kunde hon ibland bli så avslappnad att hon la ner huvudet och blundade... och fes. Högt, ljudligt och med mördande odör. Då var det bara att fly fältet. Hon lärde sig heller aldrig att bära tratt, utan kapade hela tiden mina knäveck och alla dörrkarmar med tratten. Nu snackar vi en tjej som varit hos oss i minst 8 veckor vid det laget.

Tassen var ett kapitel för sig och  vi kämpade på med olika taktiker i omläggningen när det inte ville läka. Jag tyckte att den processen verkade bli jobbigare för henne och vi funderade över om det fanns något som kunde förbättra. Jag fick tips om nåt flytande silver av en kompis och dagen innan jag åkte till Irland satt jag och googlade detta, och skulle kolla upp det med veterinärerna när jag kom tillbaka hem. Jag åkte i onsdags eftermiddag efter jobbet, och jag lovade Zaza att vi skulle fira hennes tioårsdag nu i måndags när jag kom tillbaka. Hon fyllde nämligen på lördagen. Zaza hade inga problem att lämna husse på morgonen. Hon visste att han skulle komma tillbaka på eftermiddagen och att hon skulle få pysslas om, och dessutom få mat, hos oss. Så när jag hämtade henne var det bara att hänga på hennes tempo in i köket, som man måste passera för att komma till hennes box, och sen var det ju inte lika roligt att gå vidare därifrån, särskilt om någon stod där och gjorde i ordning mat åt någon annan. Efter att Ica snott en liten bit kyckling och gett henne gick det oftast bra att gå vidare.

I torsdags befann jag mig på Irland och jag och Madde hade åkt runt till massa hägn och träffat hundar och kommer hem dödströtta på kvällen och jag kopplar upp mig på fejan. Där har min kollega Malin, som också haft mycket med Zaza att göra, skrivit ett pm. Zaza hade avlidit i sin box under morgonen. Hela sjukhuset var i sorg och vår avdelning hade minnesstund för Zaza och hennes husse uppe i vårt fikarum. Rummet bara snurrade omkring mig. Avlidit? Bara sådär? Nä, det kunde ju inte stämma. Inte mysbruden Zaza. Vi skulle ju fira hennes födelsedag och få hennes tass bra. Malin berättade hur hon och en av veterinärerna bara hade storgråtit hela dagen. Att det var den värsta dagen på jobbet nånsin. Jag ville bara åka dit. Jag ville se Zaza, jag ville vara där, säga nåt till hennes husse. Jag ville få säga hej då. För Zazas husse var hon hans allt. Viktigast i världen. Hon var för honom vad Smiley är för mig. När jag tänkte på det kändes det som att hjärtat skulle gå sönder. Jag själv mådde illa av ledsamhet men jag visste ju att det bara var en bråkdel av det som hennes husse kände.

Första dagen tillbaka på jobbet kunde jag inte vara ute på hundavdelningen, jag kunde inte gå förbi utan att få en klump i halsen. Jag höll till inne på infektion och det var full rulle hela dagen. Igår var det också full fart och jag har försökt låta bli att tänka. Idag däremot fick vi in en hund som hamnade i boxen mitt emot Zazas. Den behövde kylning av ett ben i intervaller om fem minuter, så jag blev sittande där ett tag. Jag satt mitt emot den tomma boxen där det inte skulle vara tomt. Ärligt talat höll jag på att fullständigt bryta ihop.

Så den som säger till mig att hunden är en hobby riskerar att få en spark på smalbenet. Hobby är fotboll, fotografering, motorsport och så vidare. Familjen är ingen hobby, det är livet. Zaza var inte min familjemedlem, men hon var en hund som snodde en del av mitt hjärta och hon kommer alltid behålla det. Hennes väg över regnbågsbron var väldigt snabb och det som värmer är att nu slipper hon ha ont och få tassen omlagd varje dag och hon slipper spara sitt mellis på nosen eftersom hon nu serveras mat i vilken mängd hon än vill ha.

R.I.P Zaza. Du gjorde ett otroligt intryck på så många av oss.

Liten Zaza, med egen flytväst och allt


Saturday, March 21, 2015

Pass på

Det här med pass är ju rätt roligt när man tänker efter. En period ska man kunna identifieras via öron så de ska synas, en period ska man glo rakt fram, och en period får man vika ner sin krage.

Mitt första pass fick jag när jag var elva. Vi hade tagit hem en fotograf för att fixa allas kort, utom brorsans för han hade nytagna från plugget. Jag hade en marinblå polotröja (vilket även morsan hade), luggen kammad i stående snedlugg och hårdsprayad med Jills Hårspray (morsan tyckte att den från L'oreal som jag ville ha var för dyr) och eftersom detta var året innan jag fick tandställning är det främst två framtänder som syns. Det passet fick stämplar från Teneriffa, and that's all.

Passet efter blev betydligt mer stämplat. Tyvärr minns jag inte bilden så väl alls, men tror att passet och körkortet fick hålla tillgodo med samma (Körkortet tappade jag dessutom ansvarslöst på Hultsfredsfestivalen när jag var 20 och var tvungen att med magsår beställa ett nytt innan jag två år senare hittade det i en ficka till en regnjacka ihop med en nyckelknippa som varit borta ÄNNU längre och innehöll en skåpsnyckel från plugget som jag ju betalt en ny och nu då inte kunde lämna tillbaka eftersom jag ju tagit studenten.), och då var det med ett öra synligt och i mitt tycke en ganska simmig blick. Det passet innehöll ett work- and holliday-visum till Australien och stämplar från Spanien, Australien, Thailand, Singepore, Egypten och England. Jag åkte även till Schweiz med det passet och några träningsläger till Holland.

För fem år sedan stod jag och surade på polisstationen i Eskilstuna. Jag ville INTE ha ett nytt pass och börja om, eftersom jag då skulle se så extremt oberest ut. Det regnade dessutom den dagen och jag hade cyklat ner vilket gjorde att det hår jag tuperat och lagt till rätta hemma nu såg mer ut som någon form av fågelbo hos en fågel som icke var pedant. Jag stirrar en smula härjat in i kameran och ser verkligen yrkeskriminell ut eftersom även sminket flyttat en våning ner om man studerar fotot noga. I det passet fick jag ett visum till Kina. Det gäller bara för EN inresa vilket vi kom på två dagar efter min ankomst dit när vi lite hastigt och lustigt skulle ta en tur till Hong Kong. På flygplatsen insåg vi panikslaget att jag ju inte kunde åka för då skulle jag inte komma in i landet igen. Kusinen med make och barn fick åka medan jag fick ta en taxi hem som försökte droppa mig vid det ryska ambassadhuset mitt i Beijing. Tack och lov låg vårt ambassadhus på andra sidan gatan så jag kunde peka, och det innebar en sväng på femton minuter för att komma dit på grund av den trevliga trafiken. Väl "hemma" igen gick jag vilse tre gånger i jakt på ett ställe där jag kunde äta och det slutade med att jag beställde hem mat i tre dagar tills släkten kom hem igen.

Det passet fick även ta några turer till Rumänien och några till Irland. Det kan antagligen ha befunnit sig på fler ställen också, eller ja, alla genomfartsländer till Rumänien och Irland såklart så Ungern, Österrike, Tyskland, Danmark, Holland och England. Jag tänkte ju att det passet skulle hänka på ännu en gång till Irland, men när jag av någon underlig anledning satte mig på golvet vid lådan där passet ligger i en feberdimma nu för några dagar sedan insåg jag att det hade gått ut den 17 februari. Eftersom min avresa till Irland ska ske på onsdag så var det ju bara att hastigt och lustigt boka tid för passbeställning på polishuset i Stockholm, trots alla miljoner flunsabaciller och febersvettningar. Egentligen undrar jag om det kunde ses som någon form av terrorism (och DÄR censurerades raskt min blogg i 114 länder), om man går in i ett knökfullt polishus med extremt smittsam influensa. Måste ju vara samma sak som att skicka sars via posten. Jag satte mig dock så långt från alla andra jag kunde komma och andades inte mot kvinnan bakom disken. Den här gången fick man minsann lämna fingeravtryck också, och en halv sekund hann jag glädja mig att det inte var tummen som skulle tryckas av eftersom den har ett j-format ärr genom sig. Glädjen blev dock kortvarig eftersom jag ju slant lite med en kniv för snart två år sedan och därmed också har ett klädsamt ärr genom pekfingret.

Nåväl. Det här passfotot kommer jag ju för alltid minnas som det som togs med feber och flunsa, och japp, jag ser precis lika yrkeskriminell ut fortfarande. Lite mer platt hår och x antal fler kilon i fejan, annars är bilden snarlik den förra. Särskilt slående är de olika stora ögonen som också får mig att se ut som jag är både kriminell och är hög på heroin. Jag borde antagligen vara tacksam mot alla de länder som släpper in mig.

Wednesday, March 18, 2015

Hur man faktiskt orkar

I samband med att tv-serien SOS Djur har börjat sändas har nu frågorna börjat dyka upp igen. De där frågorna som många ställer: "Hur orkar du? Jag skulle inte klara se allt!". De undrar hur jag står ut och hur jag är funtad som jobbar med sjuka djur, på ett djursjukhus, på arbetstid, och sedan på detta kör djurambulans och åker till Irland och Rumänien för att hjälpa gatuhundar. Sjuka djur och misär. Ibland får jag känslan av att människor tycker jag är en smula känslokall när de säger så, men för det mesta vet jag ju att så inte är fallet.

Svaret är egentligen ganska enkelt: jag klarar inte att INTE göra något. Jag klarar inte av att veta att det finns sjuka djur och djur som mår för jävligt på gatan medan jag inte lyfter ett finger. Självklart känner jag med djuren, och deras ägare också för den delen... för det mesta. Det gör antagligen lika ont i mig som i de flesta andra av att se ett djur lida. Ärligt talat är det nog det enda jag inte klarar av att se. På filmer och tv och affischer måste jag titta bort. Där kan jag ju inte göra något, och då blir det för jobbigt att stå ut med. Jag vet att jag inte kan rädda alla Rumäniens eller Irlands gatuhundar, men dem jag springer på kan jag i alla fall ge en liten liten gnutta kärlek eller positiv upplevelse. Vi kör många redan döda djur i ambulansen, men då vet jag att de i alla fall får ett värdigt avslut. Ibland kör vi djur som dör I ambulansen, under färden, och då vet jag att de i alla fall inte var ensamma sin sista stund. Vissa djur dör när de kommit in till oss på sjukhuset, då finns vetskapen att vi gjorde vad vi kunde, och att det faktiskt inte alltid är djurets bästa att rädda dem och hålla dem vid liv. Ensam kan jag inte rädda ett enda skadat eller sjukt djur. Men jag måste få vara delaktig i att förbättra tillvaron för utsatta djur, annars skulle jag inte orka med mig själv.

För ungefär två veckor sedan satte jag mig inne på vår infektionsavdelning på jobbet hos en hund för att ge antibiotika. Eftersom att smittorisken är hög där har alla djur egna små "rum" och en sluss mellan sin "bur" och dörren ut till korridoren. När jag satte mig ner hörde jag hur hunden i rummet bredvid inte riktigt lät som den skulle. En hund av de raser som redan har ganska svårt med sina andningsvägar, och kan låta både väldigt mycket och skumt, särskilt när de blir stressade, vilket ju lätt händer när man blir lämnad på ett djursjukhus. Just den här hunden lät dock på något sätt "fel", och mycket riktigt så var den helt blå när vi kom in, och tratten var full av skum. Vi rusade in med honom på IVA och där fick han hjälp att komma igång igen. Någon timme senare mötte jag kvällsveterinärerna som frågade om det var jag som hittat honom och när jag bekräftade det fick jag och kollegan beröm för att vi agerat som vi gjorde och att ett par minuter till så hade hunden varit död. Egentligen handlade det enbart om tur- jag befann mig på rätt plats vid rätt tillfälle för att kunna uppmärksamma det här, men samtidigt kände jag en sådan otrolig lycka att det för en gångs skull var så, att det hade gjort att hunden klarade sig. Sådant får mig att orka. Hundar som knallar ut pigga och friska till sina ägare i väntrummet. Katter som börjar äta för egen maskin efter att ha matvägrat i flera dagar. Nervösa nyblivna hundägare som gråter av lycka när man kommer körande från Irland med just deras lilla nykomling och mest av allt: de överlyckliga hundarna som bara slänger sig på rygg framför deras fötter och vill ha magkli. Visst är det mycket misär, död och sorg, men det finns inget som slår att jobba med djur. Den energi jag får av att ha djur omkring mig går inte att jämföra med någon annan energi (möjligtvis när man blivit straffhjälte i en cupfinal och räddat en massa bollar, men den är mer kortvarig :)).

Det här blev typ en form av upprepning av föregående inlägg jag skrev, så har du inte läst det är det bara att sätta igång. Sedan kan du ju läsa vidare alla andra inlägg, för herregud, bloggen fyller faktiskt snart TIO år.

 Gatuhundskärlek


Ambulanskärlek

Sunday, October 05, 2014

Underbara, inspirerande kvinnor.

Igår var jag på en helt fantastisk föreläsning. Två fantastiskt inspirerande och duktiga kvinnor stod längst fram och pratade. En av dem var djurkommunikatören och grundaren av AWL (Animals without limits) Mia Mattsson och den andra var skådespelaren Carina Lidbom (Sunes mamma ni vet :)). Mia pratade om hundarna hon räddat och hur man faktiskt kommunicerar med dessa missförstådda gatuhundar och Carina pratade om hur man tar vara på livet och nuet, något i mitt tycke man faktiskt kan lära av just gatuhundarna.

Mias AWL är ett hospice där man tar in gamla och slitna gatuhundar som inte riktigt pallar livet på gatan längre, och ser till att de får medicin och en fin sista tid, så länge de behöver. De tar även in andra sjuka djur som de får friska och sedan adopterar bort (mitt absoluta drömjobb, dock mer med mentala än fysiska problem på hundarna.). Det mesta av det Mia sa fanns redan i min skalle, men det är så otroligt skönt att höra det från fler personer. Äntligen kom någon som bekräftade det jag sagt så länge: gatuhundar som faktiskt går på gatan har ofta det väldigt okej, så vida de är uppvuxna på gatan. Att kasta ut en hund som varit ditt husdjur är rakt igenom grymt. De klarar sig inte alls lång tid, då alla deras instinkter och tankar har placerats nånstans långt inombords eftersom de fått promenader och mat serverade. Men en hund som gått på gatan länge, kan sitt område, vet var maten finns och har en okej flock med sig mår oftast inte dåligt. Hundarna i hägnen dock, där snackar vi hundar som mår kass. Där har ni hundar som stått i sin egen avföring så länge att deras tassar har stora frätskador. Bilderna som visades på hundar utan ben och utan päls fick hela publiken att gråta. Själv pallade jag inte det. Det är inte fysiska skador som påverkar mig mest. De går oftast att fixa. Däremot är det alla känslor man tar in från djuren man passerar och de ögon som följer en.

Jag vet att jag betraktats som både jobbig och en smula knäpp när jag envisats med att gå in till VARJE hund i ett hägn med över 200 hundar. Jag kan ju inte rädda dem alla, och blir bara så jäkla ledsen när jag går. Ärligt talat skiter jag i det. ALLA hundarna ska ha åtminstone EN minut med en person som ger dem vänliga ord, några klappar och en godisbit direkt ur handen. Vissa av dem är livrädda för människor och trycker sig mot väggarna när man kommer in, och de uppskattar säkert inte mitt besök för fem öre, men då får de i alla fall en upplevelse och ett minne av en människa som inte var elak mot dem. För mig är det här otroligt viktigt, och samtidigt är det då min starkaste känsla av enorm maktlöshet kommer.

Jag har jobbat på Hundstallet tills ett par veckor tillbaka, jag har kört till och från Rumänien med hundar massor av gånger samt jobbat där nere. Jag jobbar med Hundar utan hem på Irland och placerar hundar och kör för dem. Jag kör Svenska Djurambulansen för att rädda så mycket djur som möjligt som hamnat i knipa här, och nu ska jag börja ett jobb som faktiskt ger betalt dessutom på Albano Djursjukhus. Ändå vill jag ibland bara lägga mig ner och storgråta för att känslan av att vara otillräcklig är så himla stor och överväldigande. Jag kommer aldrig kunna rädda alla, eller ens ge alla ett vänligt ord och en klapp. De är för många. Jag hatar verkligen den känslan.

Där klev Carina Lidbom in och berättade om en pojke som kom till en strand där det låg tusentals strandade sjöstjärnor. Han började att slänga tillbaka dem ut i havet, en efter en, och efter ett tag kom en man och frågade honom vad det spelade för roll, han skulle ju aldrig kunna slänga tillbaka alla. Pojken hivade i en sjöstjärna till, pekade efter den och sa "För den sjöstjärnan spelar det roll.". Jag har sagt exakt samma sak till andra människor som känner sig maktlösa, och även till de människor jag själv mött och sagt till mig att det inte spelar någon roll. Dock har jag visst väldigt svårt att verkligen känna det. Så igår försökte jag sätta mig ner och verkligen tänka efter var jag verkligen spelat roll för något djur. Jag vet egentligen att det finns massor, men som ovan att övertyga sig själv tog jag naturligtvis det mest självklara: min egna, älskade Smiley (som just nu är på kurs, vilket gjorde det hela riktigt överjävligt att inte få krama honom där och då. Han kommer tack och lov hem idag igen.). Denna vovve jag sprang över i Rumänien, första gången jag var där. Jag skulle inte ha hund, och skulle jag nu ha det skulle det vara en valp som jag då kunde vara med från början. Istället kommer en livrädd treåring (typ, eftersom ingen har en aning om när han är född.) som jag i början får lyfta ut ur hägnet eftersom han är så rädd, och lägger sig ner på rygg och ger upp när han får på sig ett halsband. (Här kommer en parentes med en gång. Mia berättade om en hund där ägarna inte fick ta av halsbandet på, för då morrade hunden. Det visade sig till slut att hunden så ofta varit med om den här vidriga strypstången där hans kompisar blivit utdragna, och sedan har personalen kommit tillbaka med ett tomt halsband, dvs, hunden fanns inte mer. Han var såklart livrädd för att om halsbandet togs av honom skulle han också försvinna. Min Smiley blev utsläpad längs med betongen med en sån äcklig strypstång. Han var den sista som hämtades ut från hägnet på det sättet. Efter det gick vi helt enkelt själva in och hämtade hunden. Smileys sätt att maktlös bli släpad fick bägaren att rinna över. Därmed väcktes en stor skräck för saker runt halsen på min lilla älskling.). Vi satt precis utanför hägnet (jag orkade inte bära honom längre), och bara myste, dag ut och dag in. En dag när jag kom lämnade han sin nypåfyllda matskål för att komma fram till stängslet och hälsa på mig och då var det ju kört. Han skulle ju bara med hem. Nu är det rätt exakt två år sedan Smiley kom till mig. Han kan numera bära halsband, men jag använder det endast som prydnad om han ska vara fin. När han har koppel och det riskerar att bli ett drag gäller sele. Han kommer aldrig ha halsband igen som koppelförlängning. När han kom var han rädd för allt. Nu är han bara rädd för nästan allt. Det är lättare att räkna upp saker han inte är rädd för än saker han är rädd för. Hans rehabilitering har tagit så extremt mycket tid och energi, och kommer antagligen inte försvinna helt under hela hans liv. Han är fortfarande inte redo för en grundkurs i lydnad, för han är inte mottaglig vid sådana situationer. Det är väldigt få, men det finns ändå några olyckskorpar som säger att jag väl ändå ångrar att jag tagit hem en hund med så många problem. De personerna vill jag bara strypa. För mig har han inte några problem. Han har trauman som uppkommit på grund av någon annan. Jag skulle vilja se de där olyckspersonerna själva få så mycket stryk att tänderna är helt fulla av skador som försökt läka sig själva, få släpas längs med betong, bli så rädda att de kissar på sig av en särskild mans röst, få panik när kopplet läggs över ryggen, vilja dö när de hör smällar och sen tycka att jag borde ångra mig. Smiley är det absolut bästa jag har, och gudsöner, familj, partner och andra får helt enkelt ursäkta, men den viktigaste i mitt liv är Smiley och han kommer alltid gå först så länge han lever. Har jag gjort någon skillnad i hans liv? När han ligger och skakar i badrummet när åskan går tvivlar jag lite, men när han får sina glädjeryck vid samma tidpunkt två gånger om dagen och far runt, skäller och morrar med en blick som bara är helt full i fan av bus och han flyger upp och börjar tugga på mig försvinner alla tvivel. Likaså när han springer ute på ett fält och han rusar ifrån alla hundar som jagar honom hur lätt som helst och man kan verkligen se framför sig hur han räcker ut tungan och säger "haha, ni kan inte ta mig!", eller när han ligger mellan mig och Agge, snarkar högt och rycker i sömnen och drar långa suckar av välmående. Då är han en lycklig och trygg hund som får mitt hjärta att vilja spricka av kärlek. Han är min sjöstjärna där det spelade en stor roll.

Mia fick frågan hur hon orkar se all misär, alla vanvårdade djur, och hon sa att varje litet hjärta eller "like" på facebook eller alla bilder hon får när hundarna sedan fått ett hem gör att hon orkar flera gånger om. Jag har fått samma fråga också flera gånger. Jag känner ju precis som Mia: bilderna på de hundar man tagit hem gör en otroligt glad, men för min del är det mest all den energi man känner från hundarna på plats. Visst, man kan inte ta hem dem alla, men när man sitter och gosar med dem på plats, och är i nuet, får man så otroligt mycket kärlek och energi. Jag kan ärligt säga att jag längtar alltid till nästa resa redan dagen efter jag kommit hem. Det blir som ett knark, det går inte att sluta när man väl börjat. Bland de här djuren mår jag som bäst.

Dock kan jag också säga att det absolut finaste på hela föreläsningen var Mias nioåriga dotter som man fick se bilder på från hon var typ två år där hon följde med sin mamma till olika hägn och hjälpte till med hundarna, ja, ni vet, de där aggressiva och sjuka gatuhundarna som man ska vara så rädd för. Man såg och kände energin så otroligt mycket genom de bilderna. Det fanns en sådan förståelse och kärlek mellan henne och hundarna som inte gick att missa. Hon hade också fått tjata på sin mor att hon ville säga nåt under föreläsningen och det fick hon såklart. Då berättade hon hur de jobbade och hur hon älskar att rädda djur. Om man skulle få en kotte som hon skulle till och med jag kunna överväga att skaffa barn, men bara då. Hon var den absolut största inspirationen under dagen (även om jag såklart också vet att mamma Mia ju har varit den största anledningen till att hon är som hon är, men det måste även finnas en medfödd gåva och kärlek till djuren är jag helt övertygad om). Man kan med andra ord säga att jag fick lyssna på tre otroligt begåvade kvinnor.

Efter föreläsningen var det lotteri och jag köpte tre lotter och spanade in mig på en väldigt fin tavla med en hund med regnbågsfärgad bakgrund som det sedan visade sig att Mia och hennes dotter målat. Då ville jag ha den ännu mer. Dock gick det priset inte till mig, men istället vann jag två vinster av tre möjliga varav den ena var en väldigt fin teckning av Mias dotter med djur som längtar hem på. Absolut dagens näst finaste pris och något som åker in i en ram och upp på väggen när jag och Agge flyttar.

Kort och gott: kan du göra något: donera en peng, stå och sälja kakor på något event, skänka en filt eller två till hägnet, sprida föreningar och dess jobb på nätet eller vad som helst, så gör det. ALLA gärningar behövs och är viktiga. Vi har inte alla samma förutsättningar. Alla kan inte skänka 1000 spänn i månaden, jag är en av dem, så jag donerar min tid istället. Men alla kan göra något, och det finns inget som är bättre eller sämre än något annat. En filt kan vara livsviktig för en hund som fryser. Glöm inte det.


Min älskade älskade Smiley! Överst när han satt på kommunala hägnet, och undre efter cirkus ett halvår i Sverige.

Nu får ni ta del av söta bilder på alla dessa underbara hundar, eftersom inlägget ska vara av positiv anda. Det finns många hemska bilder i min hårddisk också, men dem tar vi en annan gång.




























Och sist men inte minst: den mest underbara hund av dem alla. Min älskade Smiley

Monday, September 22, 2014

Smiley on da run

Asså, shit pommes. Ja, Smiley- too cool for school här. Var tvungen att sno morsans blogg lite för att berätta om gårdagens eskapader (varna er andra coola doggs där ute vad det finns för varningstecken och sånt).

Jag borde anat oråd redan i fredags kväll. Morsan började kränga på mig en stor, gul jäkla människo-tisha. Självklart var den ju som en säck på min extremsmidiga och snygga kropp och jag undrade vad i alla gatuhundars soprester hon höll på med. Sedan krängde hon av den och började rita på den, på igen, nöjda tillrop och sen åkte saxen fram och vi vet ju alla att en morsa med en sax ska man inte lita på så jag gick och la mig inne på toagolvet. Där fick hon. Morsan är ju dock en envis jäkel och tvingade ut mig, och då hade hon minsann smusslat med min sele också! Inte nog med den där gula säcken. Nu hade den dessutom två blåa horn på ryggen som satt fast på min sele. Morsan sa att jag skulle tut-tuta för nu var jag en ambulans och att jag skulle "springa såååå duktigt imån!". Vem fasen springer i en säck med två plastmuggar på ryggen? Inte coolaste doggen i Stockholm i alla fall.

Dagen efter blev vi väckta i ottan trots att det var lördag och med andra ord den dagen man ska få ligga läääääänge i soffan med sin matskål och bara softa och bli kliad på magen. Brorsan blev avlämnad hos Torres för nån "play date" medan jag och morsan åkte vidare i bilen mot nåt som hon kallade Hundlöpet. "Sweet, massa snygga löptikar", tänkte jag (Ja! Jag vet att jag oftast tycker grabbsen är snyggare, men va fasen, jag är väldigt open minded!). Tji fick jag minsann, inte en enda löptik i sikte när jag väl fick hoppa ur bilen. Istället en massa andra dogs, och hög musik och massa människor och underliga dofter och.... hoppsan, var visst tvungen att bajsa där mitt bland allt det. Nöden har ingen lag.

Vi knallar bort till mitt favvoställe: morsans ambulansbil. Alltid när vi är på sådana här galna upptåg och den är med får jag ligga i buren där, väl skyddad från alla läskiga typer... hrm, nej, jag menar såklart att alla andra är väl skyddade från mig och min blodtörst. Fick jag hoppa in då? Nej, inte det heller. Istället kränger morsan på mig den pinsamma outfiten från kvällen innan som hon är så pinsamt nöjd med. Mitt bland alla snygga doggs! Den här dagen hade hittills inte bjudit på mycket positiva inslag. Eftersom jag är typ smartaste av de smarta fattade jag ju direkt att när morsan blev halvhysterisk första gången jag skakade mig eftersom "sirenerna ramlar ju aaaav!" så fortsatte jag naturligtvis att skaka tills de där fjantiga sakerna på ryggen i alla fall plockades bort. Synd bara att mängder av människor envisats med att dra fram sina kameror när jag gick förbi. Även om jag fattar att det är för att jag är så snygg kunde jag ju ändå sluppit bli fångad där och då. Säcken slapp jag inte hur jag än försökte, utan istället satt morsan och försökte vika in och fästa den på alla möjliga ställen med små hårnålar. Jag fick stå med alla fyra tassarna i marken när jag kissade!! Höjden av förnedring liksom.


Allt klär ju en skönhet, men det här är ju löjligt


Är vi lika eller, jag och tut-tut-bilen?

Morsan drar sedan bort mig till stället där det är en massa hundar och där en läskig snubbe går runt med en mikrofon och låter så där otrevligt pigg och glad som man absolut inte ska göra innan klockan lunch en lördag. Dock träffar jag min polare Valle där och det var ju roligt, men han trodde uppenbarligen att jag plötsligt förvandlats till en brud (ger mig fan på att det var klänningen som lurade honom), och skulle plötsligt jucka på mig. Då fick han minsann veta att han levde. Han var lika glad ändå. Konstig grabb det där.

Mitt i allt det där hör jag snubben säga nåt om djurambulansen och morsan säger "det är ju vi" och drar iväg mig från Valle och börjar SPRINGA! Alltså, min morsa, springa, och jag sitter fast i henne, iförd säck. På detta sprang det en massa folk med sina doggsar bakom oss och det luktade skumt här och där, på olika sidor av vägen, så jag sprang såklart fram och tillbaka så morsan fick snurra runt tre varv innan hon sa att jag fick bestämma mig. Hämnden är ljuv! Så vi kutade vidare, självklart tittade jag mer på våra förföljare bakom så jag höll på att stifta närmare bekantskap med en lyktstolpe. Hade jag inte varit så jäkla snabb som jag är hade jag sett ut som en mops i nyllet nu. Mitt i allt hojtar plötsligt morsan "Aaaah! Mina brallor!" och stannar, så alla bakom oss hinner ikapp! Då har visst hennes en miljon tryckknappar på sidan i brallan gått upp och hon springer där och visar sina rosa underbrallor. Ja, människor har inte bara ett, utan två par. Så går det när man envisas att springa i kläder.

Vi sprang vidare och jag tyckte att morsan började låta döende när hon andades och var dessutom sprutröd i ansiktet, så för hennes skull stannade jag och bajsade igen. Det var typ tredje lasset för dagen så nu hade morsan inga påsar kvar. Jag stannade liksom för att morsan skulle bli lite mindre röd i fejan, men istället blev det typ mer. Skitkonstigt. Men efter det gick vi lite. Sedan kom vi visst till några som kände morsan så då skulle hon plötsligt springa igen. Att hon inte kan bestämma sig, för sen skulle hon gå igen, men då hade jag börjat tycka det var ganska kul att springa så då försökte jag dra igång henne. När en tax passerade blev jag sur och drog ännu mer. Någon som har så korta ben att magen släpar i övergångsställen ska fasen inte springa förbi coolaste Smiley. Tack och lov märkte väl morsan det så vi sprang lite till och plötsligt var vi vid den där läskiga snubben med mikrofonen igen. Morsan fick medalj och en påse. Hello liksom, where is my price?! Dock fanns det visst grejer i påsen som var till mig. Morsan tog upp något som hon ylade lyckligt "åh, choklad!" om, men det visade sig vara tuggodis till mig. Nu fick jag äntligen ligga i ambulansen och tugga på allt. Dessutom fick jag sen lite massage vilket ju var extremt välbehövligt för en elitidrottare som jag. Vi måste ju liksom ta hand om kroppen och inte bli stela. Morsan var visst väldigt nöjd med mig för jag fick en tuggis till sen innan vi åkte och hämtade brorsan som inte alls fattade att jag minsann gjort mitt livs lopp och behövde vila.


Jorå... där kom vi minsann rännande.

Så, till alla er doggs out there: hundlöpet betyder inte massa snygga väldoftande brudar och drar din människa fram massa konstiga kläder och säger att du ska tut-tuta så morra högt och lägg dig demonstrativt i ett hörn!
Peace out!/Smiley





Sunday, September 07, 2014

Matematiska behov i ambulansyrket

Ibland kräver livet lite uppfinningsrikedom, och lite tur, och lite... ja, klurighet. Detta yttrar sig särskilt när man kör djurambulansen. Igår exempelvis. Vi fick ett larm om en havstrut. Det är en rödlistad fågel vilket betyder att den är på gränsen till utrotningshotad och därmed vill man kämpa lite ytterligare för att de ska kunna överleva. Dock har denna fågel en väldigt vass och böjd näbbspets och när den känner sig hotad siktar denna spets in sig på motståndarens ögon. Därmed bör man verkligen inte böja sig över dem. Här hade vi väldigt uppfinningsrika uppringare. De hade spärrat av sin strand med kompostgaller för att hålla kanadagässen borta, och nu när de hade en skadad havstrut på besök så lockade frun i huset havstruten med nyköpt strömmingfilé medan maken följde efter med kompostgallret så de tillslut bildade en fyrkantig bur med ett stycke havstrut innanför. Sedan tog de sista biten och la som ett tak över. För oss var det bara att lirka in en hov där under och lägga över fågeln för att sedan ta tag i fågeln runt om den och lyfta upp den, tråckla in den i en bur och stänga locket. Det hela gick snabbt och hur lätt som helst och både jag och Agge pustade ut över att slippa härja runt och jaga en fågel som är simkunnig med gårdagen färskt i minnet. Då jagade jag runt i vattnet med en fleecefilt medan Agge försökte lura anden att inte simma utåt. Det sket sig rejält och vi fick tillslut se oss besegrade och eftersom anden var både snabb och simmade utan på ett lätt sätt så ansåg vi att det inte gick någon större nöd på den. Ovan nämnda havstrut verkade dock inte ha gillat min körning eftersom hela buren innehöll fågelbaks och uppspydd strömming när vi kom fram.

Sedan fick vi ytterligare ett larm om en död katt. Uppringaren hade vänt, stannat vid en busshållplats, kört fram till katten och mätt sträckan. Tyvärr har vi inte den möjligheten med vår gps, och detta var nästan midnatt, kolsvart ute och längs med motorvägen. Med andra ord inte möjlighet att köra och spana direkt. Då fick den där uppfinningsrikedomen komma fram. Motorvägen hade hastighetsbegränsning 110 km/h. Med andra ord hinner man 11 km på sex minuter. Man hinner då 5,5 km på tre minuter och 2,75 på en och en halv minut. Om man då helt enkelt drar iväg upp till hundra tio så fort man kan bör man vara på ganska rätt ställe efter en och en halv minut eftersom vår bil inte accelererar så fort. Agge fick klocka och jag trampade på gasen. Efter 1 minut och 30 sekunder körde jag in till vägrenen, klev ur bilen, plockade upp katten och körde igen. Man vill inte gärna stå still på motorvägen mitt i natten. Ska jag vara helt ärlig är jag ypperligt nöjd med den uträkningen, och att jag dessutom hade kommit på att man kunde göra så eftersom jag samtidigt var så trött att jag ville avlida och hade så varit sedan 15-tiden. Vi hade dessutom då rullat på larm non stop i fem timmar och var ganska slitna båda två.

Tidigare under dagen hade vi stått på Hundstallets Öppet hus och pratat med folk så man fick träningsvärk i käkarna. Det är så otroligt roligt att så många är intresserade av vårt jobb och vi ständigt får fler och fler medlemmar. Det är något som verkligen behövs, särskilt när man nyss är hemkommen från en Rumänienresa där man åter sett misär av sällan skådat slag. Då känner man lite hopp om mänskligheten igen. Rumänienresan är dock värt ett eget inlägg, och vi får väl se när det finns ork för det. Nu tänker jag sno åt mig lite välbehövlig sömn.