Wednesday, April 16, 2014

Jobb, trafik, djur och lycka i salig blandning

I måndags hade jag jour med djurambulansen igen. Det är helt underbart på många sätt, men ibland vill man bara ställa sig vid sidan och fundera på om man ska skratta eller gråta. I måndags var då givetvis ett sådant fall. Jag fick ta över ambulansen under söndagskvällen med orden att helgen varit så lugn att det nästan varit tråkigt. Mitt svar var att vänta tills jag kommit hem och satt mig för att käka kvällsmat, då kommer det börja ringa. Mycket riktigt hann jag ta cirkus tre tuggor innan det ringde och sedan gick det i ett fram till sen natt. Under den tiden hann jag själv köra ihjäl ett rådjur, och hur ironisk det än låter så var det inte ett dugg roligt. Vi fick dessutom lite bannor av jägaren som kom över att vi inte dödat rådjuret direkt eftersom vi ju "är en ambulans". Tyvärr tog det tio långa och plågsamma minuter innan rådjuret dog. Dock har jag helt underbara kollegor på detta ställe och mobilen ringde under måndagen och även under tisdagen med stöttande och peppande ord, vilket värmde längst in i hjärtat.

Även mitt andra jobb har helt underbara kollegor. Man kan slänga käft med dem, utbyta råd och tips, känna sig osund med dem och helt enkelt promenera mycket med dem, och jag älskar själva jobbet. Vi får förvisso se mycket skit, och bli besviken på mänskligheten både om och om igen när man får se hur folk behandlar sina hundar. Å andra sidan får vi chansen att bygga upp de här hundarna igen. Jag har precis placerats i pedagogikgrupppen, vilket gör att jag får vara med och jobba med problemhundarna, vilket är helt fantastiskt roligt, även om man ju självklart önskat att de inte behövt arbetas med. Att de inte skulle räknas som hundar med problem. När de gör framsteg blir man dock otroligt glad. Ofta när jag får en stund över (vilket mest blir om det finns några minuter kvar på lunchen, eller om man är så slut att man måste ta sig en liten paus), brukar jag sätta mig inne hos någon hund som är lite ledsen över att vara hos oss och mysa lite. En av de stora vovvarna älskar att ligga sked och buffa in nosen i magen på en samtidigt som hon grymtar som en gris. Det är en hund som jag kommer sakna ihjäl mig efter när hon får ett hem.

Idag fick jag ett nytt uppdrag: att köra till en hund som befann sig en bra bit utanför stan i ett jourhem och som var hängig och behövde medicin. Jag fick helt enkelt köra dit, visa hur man ger medicinen, kolla igenom vovven, tempa henne och lite sånt, men främst fick jag sno åt mig en hel drös gos. Det här är en av mina favvohundar sen jag började jobba och hon blev lika glad som jag åt återseendet så vi spenderade en ganska lång tid på hennes altan i solen. Mycket trevligt.

Min slutsats av jobbet både med ambulansen och hundstallet är att jag då inte vill ha någon bil så länge jag bor i Stockholm. Jag har suttit fast i rusningsköer både i måndags och idag, och min fina vän Tina ställde en mycket bra fråga angående detta: varför heter det rusningstrafik när det går så långsamt? Det undrar jag med. Slowmotiontrafik vore mer passande. För att inte tala om hur många människor tänker, eller inte tänker. Jag ska inte säga att jag är världens mest hänsynsfulla i trafiken. Ibland säger GPS:en att jag har två kilometer till en avfart, och då kopplar inte jag att den kö som är i högerfilen är kön till den avfarten, och därmed tränger jag mig in väldigt nära själva avfarten och retar säkert upp både en och annan förare som köat längre än jag. När jag är på larm och har bråttom kan jag också lägga mig bakom en bil i vänsterfilen och ljustuta för att de ska flytta sig. Detta sker dock inte i rusningstrafik eftersom de andra bilarna inte har nånstans att ta vägen och jag får ändå bara en ny bil framför mig, men ibland annars. Dock känner jag mig berättigad till det då det är liv på spel. Kanske har alla bilister som kör som idioter omkring en samma anledning, vad vet jag, men de är fasen livsfarliga. Dessutom hade jag nog fått både magsår, hjärtattacker och inre blödningar av att åka bil till och från jobbet i dessa köer varje dag. Jag får smärre panik och längtar till tunnelbanan där jag kan sitta med lurar i öronen och läsa metro eller spela yatzy. Idag körde jag dock förbi en kvinna i slöja som såg ut att ha rätt trevligt i sin bil. Eftersom våra köer gick lite ryckigt körde jag förbi henne flertalet gånger och hon körde förbi mig flertalet gånger och hon satt och sjöng (eller mimade) för full hals med ratten som trumma. Hon såg otroligt lycklig ut. Kanske har hon ett lika najs jobb som jag.

Saturday, March 22, 2014

Visst fan, jag har höjdskräck också!

- En kaja har fastnat med benet mellan två brädor på en lada högst upp vid taknocken. Vi kan inte få ner den!
Ja, alla olika larm får man höra när man har jouren för Svenska Djurambulansen. Självklart satte vi oss i bilen och for iväg. På vägen funderade vi lite på hur vi skulle lyckas med att ta loss den stackars kajan. Det var ju en tvåvåningslada, och kajan satt fast på utsidan. Satt benet på insidan?

Väl framme visade det sig verkligen att det inte var någon lätt match som stod framför oss. Vi fick assistans av mannen vars fru ringde oss och frugan kom med kaffe under arbetets gång, och även om ingen av oss dricker kaffe var det en väldigt fin gest. Vi hittade en stege bakom en båt och påbörjade olika former av uppklättring bland pelare, damm och brädlappar. Tillslut hittade vi en liten lucka bland bråten och jag kom upp halvvägs på stegen genom att klättra på undersidan och sedan klättra över en bjälke för att fortsätta uppåt. Vi hittade en långlina och jag drog den två varv runt midjan, kastade över linan över takbjälken högst upp och ner till Agge och mannen som stod nedanför och höll i stegen. Tyvärr visade det sig att precis på insidan av väggen där fågeln satt fast satt det uppspikat en låda, antagligen ihålig och därmed ett fågelbo de små flygfäna kunde nå från utsidan och då också från den som kajan troligtvis skulle ut när den fastnade. Det fanns inte en chans att få ner lådan och därmed var det också omöjligt att få loss fågeln från den vägen. På vägen ner från stegen visade det sig att fler fåglar haft otur i den ladan. En rovfågel hade flugit från insidan och stuckit huvudet genom plankorna för att nå något på utsidan. Där hade han fastnat och svultit ihjäl. På insidan av ladan hängde kroppen och på utsidan var huvudet.

Bland plankor och bråte


Nu var dock vårt fokus på den fågel som fortfarande levde, och vi beslöt oss för att testa utsidan trots att dörren var väldigt hög och därmed svårt att få upp en stege. Med hjälp av lite plankor vars längd hjälpte oss att peta upp stegen och sedan var det bara att knuffa den uppåt tills den nästan nådde den strandsatta kajan. Agge och mannen fick stå längst ner och lägga sin tyngd på stegen för att hålla den stabil medan jag klättrade mot himlen. Väl uppe insåg jag att jag inte kunde nå den stackaren, utan fick klättra ner och hämta redskap. Upp en gång till för att slås av nästa insikt: trots att jag tog i allt vad jag kunde kunde jag inte rubba fågelns fossing. Ner igen för att hämta något att bända isär brädorna med och upp igen med en stor skruvmejsel. Upp igen och bände brädor, vilket inte räckte då fågeln satt högre upp än vad bändningen nådde. Dessutom ser jag då att det inte är kajans fot jag försökt få loss utan en fågel som antagligen mött samma öde, men inte haft turen att få hjälp ner. En ensam fot utan ägare med andra ord. Det fick mig att andas ut lite, för då hade kajans ben inte vridits 200 grader. Dock satt ju fortfarande kajan lika fast, och det var bara att klättra ner igen och leka kreativ: samma pinne som behövdes vid andra uppklättringen, i kombination med skruvmejseln vid tredje rundan tillsammans med en drös silvertejp. Jag tejpade fast skruvmejseln högst upp på pinnen, klättrade upp, nådde med skruvmejseln nästan upp till kajan med hjälp av pinnen, stack där in mejseln, bände bort plankan med lite svettdroppar i pannan och vips var kajan loss och kröp snabbt som en liten mus in i boet. Hela denna procedur hade nog bara tagit cirkus två timmar.


"Hallå? Lilla kaja?"

 Man tager vad man haver

Vi hade samråd med viltvården att om benet var skadat kunde hen ändå klara sig utan veterinärvård. Så högt nådde nämligen inte stegen och kajan var inte alls sugen på att komma ut och prata med oss, men vi ansåg att oavsett hur kajan nu mådde var det helt klart bättre än att hänga ute på en husvägg och svälta ihjäl. Vi hoppas i alla fall att lillfågeln nu är ute och flyger, eller ligger inne i sitt bo och tar igen sig. Det var nämligen något vi behövde efter att vi kommit hem. Mina armar är fortfarande helt degiga av mjölksyra och kramp och händerna värker av utstickande skruvar och grejer, men det är SÅ värt det. Nu förtjänar vi lite choklad i soffan. Kanske en film. Dock inte Hitchcocks Fåglarna kanske...

Friday, March 21, 2014

Körde söderut igen

Nu har det varit lite tyst i bloggen igen. Jag har nämligen tagit en av de där resorna som jag gör lite då och då till Rumänien. Min kära co-driver (eller ja, det är ett stående skämt eftersom hon kanske kör 70% av tiden och jag 30% så är det ju jag som är co-drivern) Madde skulle hämta hem sina två hundar som väntade på henne där. När vi ändå for tänkte vi att det ju var lika bra att dra med sig lite donationer ner. Så vi samlade på oss lite, och så lite till, och plötsligt var ett helt källarförråd hemma hos mig fyllt. Sedan har vi ett garage borta i Eskilstuna, och Madde hade bilen fullpackad av donerade filtar. Med andra ord fick inte allt plats eftersom vi denna gång körde en personbil. Cirkus 200 kilo käk, ett stort gäng filtar och en massa leksaker fick plats, ja, plus ett gäng energidrycker, skivor och choklad också tryckte vi in i bilen.

Vi hade tänkt åka söndag kväll eller kanske måndagsmorgon, men helt plötsligt skulle jag på kurs hela kommande helg vilket innebar att jag var tvungen att ta tåget från Göteborg ner till Skåne för att direkt förflytta mig till tysklandsfärjan för att vi skulle komma iväg så tidigt som möjligt. Annars hade vi inte fått tillräckligt många dagar nere i Rumänien. Dock var det väl inte den absolut bästa helgen att gå upp tidigt och åka färja i sex timmar. Vi hade nämligen haft vår årliga schalgerhelg i Göteborg och intagit x antal drinkar med skumpa på toppen och kommit hem vid halv fyra på morgonen. Dock var Madde väl medveten om att jag inte tänkte sätta mig bakom ratten förrän söndagen övergått till måndag. Det var nog ganska exakt där nånstans som jag inledde körandet också. Av någon anledning kör jag nästan alltid på nätterna och i gryningen. Vi stod inte stilla nånting utan körde hela tiden och kom ner på 1,5 dygn.

Vår tanke var att bo på hotell, men eftersom vi gjort oss ganska hemmastadda nere på plats kom det naturligtvis inte på tal hos dem vi känner där nere så vi inkvarterades i en kompis hus och fick dela boende med hundar och katter i mängder, vilket kändes betydligt mer som oss än att tralla in på hotell i våra hundkläder. Tisdagen inleddes med en morgonpromenad i bergen med lösa hundar som lyckligt skuttade omkring. Inte heller något vi brukar uppleva på våra resor. Vi hade två hela dygn på oss på plats och besökte kommunala hägn både i Cluj och Turda, samt tre privata hägn plus det vi bodde vid. Vi hann även med att lämna donationer till fattiga människor och tre hemlösa småkillar på 6-8 år sken upp som små solar av att få varsin leksaksrymdfärja och fyra fattiga barn i bergen blev överlyckliga av varsin liten leksaksbubbla (bilen alltså) de kunde härja rundor med. För första gången kunde vi dessutom hinna med att ta en sväng i köpcentret utan att känna att vi hade nåt att stressa till.


Leksakerna roade inte bara barnen

Fantastisk utsikt i Transylvaniens berg

De där små stackars gatuhundarna som Madde plockat ut hade visst käkat upp hela sin dyra hyra sedan i oktober i foder. Det var två tunnor som mötte oss i med vaggande gång. Kvällen innan hemresan for vi inom veterinären för en besiktning, och stämpel i passet som ska ske inom 24 timmar innan avresa. Vi passade även på att väga dem. En tunna på 40 kilo och en på 20. Den ena lilla grabben klippte vi dock bort cirkus ett kilo överskottspäls, men ändå.

Som vanligt var Rumänien en hel del misär, och väldigt mycket skit och lögner, vilket det alltid är. Tyvärr finns det människor som inte är rumäner som bidrar till lögnerna, och det är alltid tråkigt när människor inte kan jobba enkom för en sak: hundarna, utan istället måste framföra lögner. Vad det beror på i det här fallet vet jag inte, och jag bryr mig inte så mycket heller, utan försöker att helt enkelt släppa det och istället fokusera på att hundarna ska få ett drägligare liv. Det gäller att lära sig att hantera att det är en annan kultur i Rumänien och att allt styrs av pengar. I ett land där fattigdom och korruption dominerar blir det tyvärr lätt så. Man kan få fyra olika versioner av samma story och det är inte många som drar sig för att ljuga om det gynnar dem. Vi vet vilket öde som möter de flesta gatuhundar där, men det förnekas in i det sista. Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva allt det här. Vad det handlar om, vad som händer och så vidare, men just nu finns inte den energin i mig. Dels är det nästintill omöjligt att förstå om man inte varit på plats, om man inte med egna ögon sett vad som sker. Jag har även alltid sagt att jag inte klarar av att inte åka dit, jag måste och jag vill, för det är sådana mängder med underbar energi hundarna där sprider, men när man sedan kommer hem dimper sedan verkligheten ner i knäet på en, och det tar ett tag att samla ihop sig igen.



 Misären ja... En hund på kommunala hägnet i Cluj.


De två tunnorna: Onyx och Lufsen
Precis som jag skrev innan är det dock inte bara misär. Jag älskar de här resorna. En stor del är att jag och Madde har för jäkla kul ihop, vilket inte heller går att förklara eftersom vi spenderar all tid ihop och är ohyggligt taskiga mot varandra. Hade någon hört oss som förstår språket där nere hade de verkligen undrat om vi hatar varandra, vilket vi säger att vi gör när de frågar, och har hysteriskt roligt åt det. Vi träffar även massa underbara människor, men främst underbara hundar. Det är bara så: hundarna är fantastiska, och jag kommer alltid jobba med gatuhundar på ett eller annat sätt. Det sätt de anpassar sig, överlever och dessutom inte hatar mänskligheten är otroligt förundrande.

Hon den där som stått ut med mig sex gånger i Rumänien

Den snarkande lilla gris som ligger bredvid mig i soffan nu till exempel, en gatuhund, han har varit rädd för allt, blivit utsatt för hemska saker och även påverkats en hel del här hemma vilket har lett till samtal från polisen till en matte som har polisskräck, ett intrång på en båtklubb, en ålning under telegrafen på gärdet och ett besök på Tekniska museet, bara som exempel. Ändå älskar han så många människor, blev helt överväldigad när han ser dem han gillar och hoppar omkring som en studsboll. Han borde inte det egentligen. Han borde tugga på oss alla. Kanske är det för att han är en hund, och hundar förlåter, är lojala och underbara. Eller så går hissen bara inte hela vägen upp och han har belönats med teflonminne. Jag älskar honom över allt annat i vilket fall. 

Hissen ja...

Sunday, March 02, 2014

Avslappnande spadag

Den här veckan och förra har varit lite hektisk och inte så skoj för de två grabbarna i hemmet. Agge har legat sjuk och jag har haft jour när jag inte jobbat. I fredags kväll var jag skeptisk till att jag ens skulle orka krubba kvällsmat. I vilket fall som helst har killarna blivit lite försummade så idag var det dags att ge dem lite tid igen. Med andra ord: perfect day for a spadag.

Killarnas spadag började med kloklippning. För människor låter ju spadag helt underbart, men jag vet inte om killarna helt och hållet är med på det. Kloklippning är nämligen inte något som ligger särskilt högt upp på listan av favoritaktiviteter. Smiley brukar kämpa för kung och fosterland och det brukar sluta med att hans matte sitter och flåsar och svettas av brottningsmatchen. Idag dock kom vi ett steg framåt. Smiley låg på rygg i mitt knä och gav faktiskt upp redan från början. Han låg avslappnad i min famn och krubbade godis medan Agge klippte och jag klappade och höll om honom. Helt klart framsteg av stora mått. Pasha är betydligt lättare, kanske främst eftersom han är mer väluppfostrad. Han ligger ner och knorrar lite missnöjt men låter i alla fall klorna ansas i tur och ordning.

Nästa punkt på schemat var att få komma ut, härja och tränas lite. Tyvärr är dessa killar ganska kassa på att träna när de är ihop, och väldigt ofta utomhus funkar det inte- Pasha är arrogant och vill hellre rusa runt och äta harpluttar medan Smiley tycker det mesta är läskigt och när vi befinner oss på en grusplan där det spelas match på planen intill med mansröster som skriker, hörnflaggor som slår och fotografer som går runt med stativ blir det helt enkelt överslag i det lilla Smileyhuvudet. Han travar runt med huvudet högt och ögonen som far åt alla håll utom just mot sin matte. Med andra ord blev träningspasset inte särskilt lyckat och istället satsade vi på lite pälsvård. Det är nämligen rätt bra att borsta hundar ute om det är mycket päls som flyger och far. Eftersom Pasha är korthårig går det rätt fort att pälsvårda honom. Smiley däremot har betydligt mer päls, och med en furminator som tar bort all underpäls så kan man sitta ganska många minuter och bara borsta och borsta. Eftersom sambon fortfarande är krasslig och Pasha var klar var det dock bättre att kalla hemåt och fortsätta där. Pasha fick vara först in i badet vilket var nummer fyra på listan. Under tiden satt jag och Smiley i hallen och borstade, och borstade och borstade. Efter ett tag blev jag rädd att han snart skulle bli skallig så då var det dags att sluta och istället slänga in honom i badkaret.


Som sagt: rond 1 med borsten

Smiley gillar inte att bada. Han avskyr det, och ser ut som en kränkt, dränkt katt när han står i badkaret och blir blöt. Han står still sålänge man blockerar alla eventuella utgångar av karet, vilket gör att man själv måste vara i rörelse i sidled hela tiden, samtidigt som man hanterar duschslang och schampoflaskor. I samma ögonblick som man stänger av vattnet skakar ju hundrackaren på sig också så man själv plötsligt är sju kilo blötare än han. Jag ger mig fan på att hundar kan vara skadeglada för den min Smiley har när jag står där och är plaskblöt skiner av just den varan. Det är dock då man själv får sista ordet genom att dra fram sitt ess ut rockärmen: tandborsten som är nummer fem på spalistan. Fortfarande ståendes i badkaret ska sedan varje liten vovvebissing borstas. Min vovve har ju dessutom väldigt skadade tänder efter misshandel och dålig skötsel i yngre år, så hans tänder bör verkligen tas om hand ordentligt. Tack och lov är han relativt enkel att borsta tänderna 


 Den dränkta, kränkta katten :)
Lite mysigt att ligga och torka invirad i en handduk dock.

Slutligen kom nummer sju på listan, vilket antagligen var den enda som killarna verkligen uppskattade: massage i soffan. Pasha ligger mest som vanligt och knorrar och myser och Smiley somnar nästan. Man får ju ha i åtanke att det är mentalt påfrestande att spendera några minuter i ett badkar. Efter massage och kvällspromenad fick dock Smiley en rond två med borsten eftersom han såg ut som en liten rugguggla. Nu ligger det två glansiga och goddoftande killar och snarkar högt. Något som är återkommande när jag ska blogga dock är att Pasha kommer och lägger sig med huvudet i mitt knä. Det är ganska ovanligt att han gör det, men ALLTID när jag ska blogga, vilket ger mig en högst oergonomisk skrivställning, särskilt för vänster handled som nu värker rätt bra medan Pashas tassar rycker fram och tillbaka i sömnspasmer. Det finns få saker som får mig så varm i hjärtat som att se killarna ligga helt avslappnade och sova som små grisar. Så som tillvaron är nu. Även om Pasha har lagt en dregelfläck på mina brallor av hans snarkningar.
Den trötta prutten innan han däckade med huvudet i mitt knä

Smiley gav sig på att försöka plugga in lite trick efter badet, det gick då sådär bra...




Vila upp sig under helgen

Herre och hans kompisar vilken intensiv helg. Eftersom min kära sambo behagade att jobba den här helgen fick jag hoppa in och ta hennes ambulanspass från fredagskväll till söndagskväll. I skrivandets stund har jag också jour, men det är min massörs gamla pass som hon inte hann med denna veckan. Mitt eget kommande pass däremot måste jag byta bort eftersom jag är på resande fossing då. Dock älskar jag ju att ha ambulansen så mig gör det ingenting att det känns som jag numera bor i den periodvis.

Tillbaka till helgen i alla fall. När vi hämtade bilen fick vi höra att det varit så jäkla lugnt passen innan att det hade varit tråkigt. Inte ett enda larm. Jag kände direkt att "vänta tills jag går och lägger mig eller sätter mig för att äta, för då ringer det alltid.". Ibland gillar jag inte att jag ska ha "Hon hade rätt" skrivet på min gravsten. I samma ögonblick som jag släckte sänglampan och mojsade ner huvudet i kudden ringde larmtelefonen. Det var en stackars hund som blivit akut sjuk och platsen vi skulle till låg fem mil bort, och därefter tre mil till närmsta sjukhus, vilket innebar att tur och retur stannade på en nätt summa av 16 mil. Självklart gasade vi iväg och det var behövligt för den lilla vovven (som inte var liten nånstans), men tyvärr vet vi inte hur det slutade. Klockan 02.00 kom vi i alla fall innanför dörren och kunde stupa i säng.

Kvällen efter hann jag lägga mig i sängen och till och med somna. Telefonen ringde inte förrän 04.58 då en tjej hemmahörande i Skåne ville veta vad hon skulle göra med sin hund som låg och pep efter att ha satt i halsen men fått upp allt. Jag gav henne rådet att åka in med en gång. Ta en taxi omedelbums. Hon tackade för hjälpen och skulle köra in sin vovve på studs.

Vi bestämde oss för att sova lite till, men tillslut var frukost intagen och jag klädde på killarna för att gå ut på en morgonkiss. Då ringde telefonen. En hund mådde dåligt och behövde akut hjälp. Jag tog och ringde grannen på vägen ner för att höra om hon möjligtvis kunde förbarma sig över killarna och deras kissblåsor, vilket hon tack och lov kunde. Jag körde iväg så snabbt jag kunde och hämta vovve och matte för en tur till sjukhuset. Tyvärr fick jag veta senare under dagen att hunden hade fått somna in då den var för sjuk för att kunna behandlas. Medan jag stod ute på parkeringen och desinficerade buren ringde telefonen igen. Nu var det polisen som berättade att en påkörd katt behövde hämtas, så det var bara att köra iväg igen. När jag nästan är framme vid platsen ringer det ytterligare en polis och berättar om en svan som blivit påkörd och nu irrar omkring på trottoaren, uppenbart skadad. Jag säger att jag bara ska plocka upp kissen, vilket jag gör och kör genast iväg mot svanen. Som vanligt agerar min inre GPS som skit när man kör i en tunnel vilket gör mig helt lost på både vädersträck och lokalisering och därför kommer jag fel x antal gånger innan jag hittar svanområdet. Då har dock svanen tagit sig ner till vattnet igen och simmat iväg och ligger nu och guppar vid några båtbryggor. Svanen var dock så pass frisk att den kunde hålla sig undan min och kompisens närvaro så han fick helt enkelt simma vidare med förmaningen att vi höll ett öga på honom.
Jag pep iväg igen med djursjukhuset som mål för att lämna min påkörda katt, vilket gick ganska snabbt och enkelt. Klockan var nu strax efter 13 och jag hade börjat rulla vid halv nio på det första larmet. Jag kan ju erkänna att jag är ganska hungrig vid det här laget och ställer mig direkt för att fixa mat. Efter fem minuter ringer telefonen igen och jag ränner ner till bilen med en halv fralla i munnen. Nu är det en svan som frusit fast och som har en havsörn cirkulerande runt huvudet. Han som ringer har dock en liten gummijolle vi kan ta ut till svanen och jag undrar i mitt stilla sinne hur fan vi ska lyckas med det. Väl på rull ringer det igen och nu är det en död svan som rapporteras, skrämmande nära där vi lämnade den påkörda lillen. Jag får ärligt berätta att jag kommer så fort jag kan, men att jag har ett levande väsen som måste få gå först, lägger på och gasar vidare. Telefonen ringer. Den fastfrysta svanen har flugit iväg. Så fast satt han liksom. Skönt det tänker jag och vänder för att åka och hämta den svanen som ligger död. Telefonen ringer igen. En skadad/sjuk katt ligger upphittad i en liten låda och behöver få åka till doktorn. Vänd igen och iväg mot kissen. Det är en så söt liten katt som ligger ihopburrad som en kanelbulle och sover när jag kommer fram och jag kan försiktigt lyfta över henne till vår bur och köra in till sjukhuset. Där blir jag och en kollega sittande i cirkus en och en halv timme för att se till att hon får vård eftersom inga ägare ännu hittats. Kissen nyser och sover och myser om vartannat och samtalen om svanen fortsätter droppa in. Jag får berättat för mig att jag nu befann mig på samma sida om stan som kollegan som jag ska byta av med bor, så därför ordnar vi så jag kan köra hem till henne direkt efter sjukhusbesöket och byta av mitt skift. Hela bilresan hem fyller jag i rapporter om dagens körningar och väl hemma har jag inte ens hunnit klart med alla. Jag tror att jag körde en katt till nånstans där mellan varven, men jag är inte säker. En sak är i alla fall säker: det var en himla tur att grannen knallat ut med killarna. Två gånger till och med. Nu var klockan nämligen närmare 19 och hade hon inte tagit ut dem hade de väl legat på hallmattan med varsin spräckt blåsa när jag kom hem. Hela skallen gick runt och följande natt drömde jag om svanar som flög med is på fötterna och katter i munnen.
Dagen efter fick jag dock läsa på vår facebooksida att ägarna till den hund jag körde under morgonen hade hört av sig till vår ansvariga och ville framföra sina tack till chauffören som kört dem. De var väldigt tacksamma och hade känt sig så väl bemötta och skulle nu gå in och bli stödmedlemmar till ambulansen. Det gjorde hela min måndag fylld av små fluffiga moln, för ofta känner man sig mer som en bödel som kommer och tar djuren till sin sista vila, och därmed är en väldigt ovälkommen person. Men där fick jag ett litet bevis på att det faktiskt uppskattas. Underbart.

Thursday, February 20, 2014

Öka din kunskap... snälla

Idag när jag låg en smula ynklig och febrig i vår soffa med en vovve på vardera sida ramlade jag över den här filmen. Det är en film om huruvida man ska avliva, adoptera eller släppa ut rumänska gatuhundar. Bukarest är staden som främst ligger i fokus, men det är i princip likadant i hela landet. 3 miljoner gatuhundar springer runt i landet. För cirkus 10 år sedan försökte de sig på en masslakt liknande den som pågår idag. Runt 150 000 hundar dödades. Verkar det som det finns färre gatuhundar nu? Nope. Självklart finns det djurälskande människor även i Rumänien, och de gömde givetvis hundar. Därmed kunde de sedan springa lösa på gatorna igen och därmed också fortsätta föröka sig. Med andra ord: totalt värdelös aktion.

Bukarest prefekt (typ en chefsstatstjänsteman), uttalar sig i inledningen av filmen om hur det finns för mycket hundar i staden, hur de bits och hur många det är som varit tvungna att söka läkarvård för det. Att antalet ökat. Att det enda som skulle fungera är att "put the dogs to sleep", vilket inte är så humant som vi i Sverige som har sprutor där våra hundar först får somna harmoniskt innan de dör. Någonstans där började jag fantisera om att stoppa in någon form av sprängladdning i hans mun, eller i alla fall slänga använda bajspåsar på hans hus (för tro mig, trots att Rumänien är ett väldigt fattigt land lever de rika otroligt flott i någon form av nybyggda överklassbyggen. Inte i hus där man inte bryr sig om det hänger använda bajspåsar på fasaden.).

Vi får se människor som hatar hundarna som springer runt, hur hundarna fångades in förr och avlivades med sprutor i hjärtat och hur man slog ihjäl dem mot väggar, men vi får också se eldsjälar som gör sitt bästa för att hundarna ska få leva ett drägligt liv. De flesta städer har kommunala hägn, men aldrig tillräckligt för alla hundar, tack och lov, för det är dödsläger. Hundarna får mat en gång i veckan, och blir antingen misshandlade av de anställda eller slår de ihjäl varandra. Där dör de ju också, om de inte adopteras bort, men det är ett fåtal. Ändå ändras inte numret med hundar på gatan. Jag kan inte fatta hur svårt det kan vara för en regering att förstå: ta in hundarna, kastrera, släpp ut igen. Inom tio år kommer problemen med gatuhundar minskat avsevärt. Jag kan ge mig fan på att det kommer kosta mindre än att driva de här kommunala hägnen också. Om det nu inte vore så att de faktiskt får EU-bidrag för att ta in hundar. Dock för kastrering, men det blir ju billigare att ta in dem, avliva dem, låtsas att de blivit kastrerade och sedan stoppa alla pengar i fickan. Hundarna har det hundra gånger bättre på gatan än i de kommunala hägnen.

Vad som inte kommer fram är dock att många privata hägn ser likadana ut: gamla grisstall med betong, utan el och värme, samt brist på mat. Dit människor i olika länder donerar pengar i hopp om att hundarna ska få det bättre, men inte ett skit händer. Hundarna sitter där de sitter och pengarna försvinner spårlöst. Ofta utan att de organisationer som skänker pengar har en aning om det. Ett land som är fattigt och styrs av korrupta tjänstemän styrs också av möjligheterna att tjäna pengar. Naiva utlänningar med annan djursyn än landets är en otroligt tacksam pengakälla.

Jag har ganska länge haft en idé gällande hundarna i Rumänien, och ser att en britt (tror jag att han är i alla fall) i filmen tänkt samma sak: han har helt enkelt en stor bit land som han inhägnat och där hundarna kan springa fritt. De tas in och kastreras och lever där i säkerhet och får mat. När vi varit i Rumänien har vi fått höra att hundarna skulle slå ihjäl varandra om man gjorde så. Jag har funnit detta otroligt underligt eftersom de inte slår ihjäl varandra på gatan (om det inte sker utmaningar av rang och liknande såklart). Sitter de däremot på varandra i olika boxar är det klart att de slåss. Det gör vi människor också när vi trycks ihop ofrivilligt på trånga ytor. Om man låter dem gå fritt undviks slagsmål, under förutsättningar att man inte tar två rivaliserande gäng och sätter på varandra, men ni fattar grejen.

Det som gör mig så trött är att det finns så mycket lögner och prestige i problemet. Organisationer som vill ha cred för att de räddar så många hundar som sitter i hemska miljöer genom adoption. Skulle hundarna inte finnas i de miljöerna skulle inga eländiga bilder postas på nätet och så många färre skulle adoptera. Men handlar det om cred eller hundarnas välmående? Tyvärr har jag blivit rätt cynisk av mina resor till Rumänien och den kunskap jag samlat på mig om organisationer i olika delar av Europa. Hundarna blir det sekundära. Prestige och pengar blir det primära. Med detta menar jag inte att det är fel att adoptera, absolut inte, för den utopi jag vill uppnå är vi fortfarande långt ifrån, men däremot skulle vi kunna fördela pengar på andra sätt, sluta stötta personer vi inte vet något om som istället behåller de pengar som kommer. Sluta se prestige och cred i det vi gör. Jag har fått otroligt mycket cred av mina resor till Rumänien (och även jäkligt mycket skit, mer än vad som är vettigt), och självklart värmer det, men jag brukar säga till människor som berömmer mig för att jag orkar se allt elände att jag inte skulle orka att inte se. Att veta att det fanns men inte göra nåt. Dessutom mår jag ofta otroligt bra när jag är iväg, inte av all misär, utan att de hundar man är i kontakt med där förmedlar så otroligt mycket bra energi att man orkar se allt och orkar jobba 16 timmar om dagen. Det är först när man kommer hem all död och misär kommer inpå. Dock hade jag hellre struntat i all cred, att åka ner för att hämta hit hundar och lämna tonvis med donationer och istället åkt ner för att hälsa på på ställen där hundarna kan leva tryggt och drägligt. Så viktigt kan vi inte låta bekräftelse bli för oss att det ska gå ut över levande varelser.

Min Smiley kommer från ett kommunalt hägn där han blev misshandlad och hade han suttit där idag hade han avlivats på studs då hans ansågs som aggressiv och farlig (I know, otroligt skrattretande för alla som träffat Smiley i verkligheten. Det finns inte en aggressiv ådra i den hunden.). Jag visste inte allt om Rumänien då som jag gör idag, men att adoptera från ett kommunalt hägn är helt klart det jag skulle välja att göra idag med. För hundens skull. Hunden kostar ingenting på de kommunala hägnen och där löper de störst risk att avlivas efter de 30 dagar, (som egentligen är två veckor) de har på sig att få ett hem. Dock borde de hägnen inte finnas, inte heller de hägn där adoptionen blir en verksamhet. Det finns så mycket man kunde förbättra, om man bara hade kunskapen, ställde krav och slutade vara så naiva. Dock är det inte underligt att vi ÄR naiva, för kunskapen kommer inte fram. Den mörkas någonstans på vägen, och dementeras av dem som har något att förlora på det. Därför tycker jag att ni ska se filmen. Öka kunskapen, ta ställning vad du själv tycker, och sprid.

Åter en länk till filmen (öppnas i nytt fönster)


Min älskade Smiley, befinner sig i det kommunala hägnet på den övre bilden, och med mig på den undre. 

Monday, February 17, 2014

Att hitta rätt

Ibland känner man verkligen att man har hittat rätt. Man befinner sig på rätt plats. Så känner jag när jag är på jobbet (jo, jag känner det hemma med, men ett hem har jag ju alltid haft.). Idag när vi satt och käkade allihop framgick det att vi alla kände oss som sömniga sniglar till och från, vilket ju inte är så bra, men det som främst fick mig att känna mig hemma var när tre av oss berättade att de alltid fått höra att de pratar alldeles för fort, vilket jag ju alltid fått inbankat i mig att jag gör, och vi var överens om att det var ju för att vi har så mycket att säga på kort tid, och att vi ju helt klart gör det av omtanke för motparten i samtalet för då får ju den mer prattid. Med andra ord vill ni inte veta hur det låter när vi pratar med varandra. I samtliga kontor ligger det choklad som botar alla former av dippar, och ingen har problem med att inta några bitar redan innan lunch. Jag är dock nöjd med att jag inte är värre än den kollega som igår till middag intog en semla och sedan delade en toscakaka för åtta personer med sin man. Helt plötsligt sitter jag ju och känner mig hälsosam, vilket ju är riktigt trevligt (för övrigt har jag börjat dricka vatten och dricker säkert minst 3 stora glas om dagen, så jag är ju faktiskt nästan hälsan själv.).

Under min förmiddag spenderade jag tre timmar ute i solen med olika vovvar på promenad. Fåglarna kvittrade och leran skvätte och hundarna hade vårkänslor. I mitten av februari.  Helt okej, så länge det håller sig så och inte börjar pissregna istället. Ärligt talat har jag nog aldrig badat vovvarna så mycket som den här vintern. Hemma får jag tvätta handdukar i alla fall tre gånger i veckan. Men, idag var det i alla fall sol och vårkänslor. Varje hund fick en form av aktiveringsboll när jag kom in innan de däckade av på sina bäddar. Vi har dessutom fått in ett gäng sprillans nya teddyfiltar (ni vet sådana fluffiga och mjuka saker) och jag snodde in några av dem till mina duktiga fyrbentingar.

Kanske känner man inte alltid att man hamnat lika rätt, som exempelvis när det finns 20 golvbrunnar som behöver rensas. Snäll som jag är ville jag inte vara självisk och ta alla själv, så jag inkluderade våra kära små praktikanter i jobbet, eftersom de så ofta spenderar tid i köket och tycker tiden går segt. Då måste det ju vara roligare att få nåt att göra. Dessutom fick de två bara en byggnad med sju brunnar medan jag tog den andra med 13. Det om något var snällt. Sagt och gjort hämtade jag en hink, lyfte alla galler och jonkade ut hela, ja, brunnsystemet, med en liten konstig burk och rör och massa äckel. Alla de där brunnsystemen fick hoppa ner i hinken (jag envisas med att skriva hunken hela tiden. Freudiansk felsägning?), och bäras in i tvättstugan för diskning. Fy in i helsefyr vad det stank- massa hår, gammalt vatten, skit och ja, lite mer skit. Mina praktikanter undrade vad jag sysslade med när de kom in och jag stod och muttrade. De hade ju stuckit ner ett finger och där var det ju bara vatten, och därför behövde det ju inte tvättas nåt. Jo, så kan man ju med se det, särskilt eftersom man inte når ner till burkens botten när den sitter i golvet. De fick omläxa som hette duga, men om den genomförts eller inte lär jag inte märka förrän imån. I vilket fall var jag till slut klar med diskandet och kånkade ut mina små brunnssystem igen. Innan jag tryckte ner dem beslutade jag mig för att man nog skulle spola av kanterna i brunnarna först, så jag hivade ut vattenslangen, satte igång vattnet och ja, vek slangen så som man gör när man ska frakta den utan att det ska läcka och sedan rätade jag ut den i närmsta brunn.

"SPLASSSH!!" sa det och vattnet forsade ut i hundranittio vilket gjorde att allt vatten där nere i brunnen flög rakt upp. Där stod jag, eller rättare sagt: min överkropp med tillhörande ansikte och mötte allt det där bruna, illaluktande, innehållsrika och gamla vattnet. Hela jag och min tröja blev brunprickig, och jag omgavs av en odör som antagligen inte var till min fördel. Just då kanske jag inte hade hittat helt rätt.

En av sötnosarna som fick ut och knalla idag.

Friday, February 07, 2014

Skorna från himlen

Ibland kommer saker mer lägligt än nånsin. Som nu. Jag älskar mitt jobb, det är helt underbart och jag trivs så jäkla bra. Det finns så många hundar och det finns alltid saker att göra, pälsar att borra ner näsan i, hundar som behöver kärlek och närhet, saker att sortera, tvätt att tvätta, pälsar att bada och så vidare. Vi har dessutom gått från att ha ett ganska tomt ställe till ett ganska fullt. Situationen är sådan att jag nu är sur för jag ska på möte på måndag och därmed missar att gå till jobbet.

Nåväl. Det där med lägligt ja. Mitt jobb ligger beläget vid en skog och ett naturreservat. Det skottas med andra ord inte något där, vilket är rätt trevligt när all snö bara är nertrampad och det knarrar när man är ute och går. Nu har det dock varit plusgrader och regnat i några dagar, vilket helt enkelt förvandlat alla gångvägar till blankis. Halt som in i helvete för att uttrycka det milt. Till saken hör ju också att man måste gå, och man gör det dessutom väldigt mycket varje dag. Som lite bonus får vi ofta in väldigt stora och starka hundar. Dessa stora och starka varelserna är sällan särskilt väluppfostrade eller vana vid att gå i koppel. Därmed blir det att det väldigt mycket blir någon form av dans/dragkamp/flyga-som-en-vante promenad. Man har fullt upp med att hålla sig på fötter. Om det är barmark vill säga. Vid isgata är man chanslös. OM det nu inte vore för den där lägligheten. I onsdags fick jag hämta ut ett paket i vår godistjorre ett par kvarter bort och i paketet låg ett par nya dojor- ett par Icebugs. Detta är ett par skor som har den finfina finessen att de har inbyggda små piggar i sulorna som funkar som broddar. Som att gå med spikskor men utan att fastna. Idag invigde jag dessa pjux, och jäklar vad glad jag var åt dem: jag fick 30 kilo glad men otroligt ouppfostrad kille att knalla ut med som på hemvägen alltid är en stressboll som flyger i alla riktningar. Hade jag haft skor utan dessa piggar hade jag åkt i backen oräkneliga gånger. Nu kunde jag gå mitt på vägen och dessutom ha koll på min vovve, som å andra sidan åkte lite som Bambi när han tyckte att han skulle asa iväg med mig. Jag var solid som en klippa (eh... ja, skorna utför ju inga mirakel kanske, men jag höll mig på fötter i alla fall.). Så vi kunde promenera och kom in hela, om än något svettiga. Så alla ni som är ute och promenerar- köp ett par sådana här dojor. De var dessutom varma och sköna. Dock är mina röda, och jag ville ha svarta, men det är mindre viktigt. I know, nu låter jag som värsta reklampelaren, men jag var fasen i sjunde himlen när jag gick och slapp fara runt med en stor risk för hjärnskakning hela tiden. Det är nog fasen så pass att jag hoppas på att testa ett par löpardojor när våren kommer.

Den här lägligheten visste inga gränser. Tack ödet.



Min vänstra fossing och den härliga isgatan idag


Och så här ser de ut på en mer välfotad bild