Saturday, July 19, 2014

Sopa framför sin egna dörr

Nu är det sommar och varmt och underbart. Våra fyrfota små pälsklingar har det ännu varmare och behöver ganska ofta blötläggas för att få ner deras temperatur, vilket är snorkul att göra vid badstränder om man har en hund som gillar att bada. Tyvärr står det på många stränder att hundar inte får vistas där och förorena. Det gör mig lite konfunderad. En hund kissar och bajsar inte i vatten, det gör barn, och även en del vuxna. Och om det ska kallas förorening är också en annan sak, däremot är människor vansinnigt duktiga på just det: flaskor, fimpar, kapsyler, plastbestick, glas, tamponger ja you name it: det finns så fruktansvärt mycket skräp som naturen inte kan bryta ner utan som bara ligger där och är farligt både för människor och djur. Därmed väldigt underligt att det är våra hundar som förorenar. Jag kan absolut köpa att alla inte vill att det ska finnas hundar på alla stränder om de är rädda eller liknande, men förorenar gör de inte. Hundar skadar inte människors bad.

Däremot skadar människor. Igår när jag höll på att packa bilen på jobbet kommer en äldre kvinna halvspringandes mot mig med sin lilla hund vid sidan. Hon har panik och ber mig om hjälp för hennes hund har varit nere och badat och nu har han blivit spetsad av ett fiskedrag. Mycket riktigt: på sidan av hunden hänger en stor metallfisk med två stycken sådana trehuvade krokar. Den ena har tack och lov bara tagit i selen, men den andra har gått in i huden och spetsen på den ena har gått igenom lite på andra sidan. Hunden är hysteriskt rädd och uppskakad, medan matte har nära till tårarna. En av våra praktikanter är ute med mig och packar och jag ber henne springa in och hämta avbitartång, sprit, bomull och blodstopp, vilket hon fixar på ett litet kick. Först lyckas vi få bort kroken som fastnat i selen och med mycket lirkande även själva stora firren som bara var i vägen och då kunde jag även göra ett halsband av hundens koppel och få bort selen.

Då ser jag att kvinnan börjar svaja lite och jag hinner inte ta tag i henne innan hon dåsar i backen med baken först. Tack och lov var vi ju väldigt långt ner på huk, så fallet var ju inte så långt, men det var ändå lite väl skakigt för henne. Så nu fick praktikanten leda kvinnan till skugga och hämta vatten. Det blev lite lättare då med kvinnan en bit bort även om vovven blev lite ledsen. Nu var det bara en krok kvar, men den satt ju som berget, och ni som fiskat vet ju att de flesta krokar har hullingar, vilket är att de har en liten pil av nåt slag längst ut som gör att kroken inte går att dra bakåt. Tyvärr hade ju inte hela kroken gått igenom huden, men valen var att dra igenom hela kroken och då göra två jämntjocka hål i huden, eller dra den bakåt, och då riva upp huden inifrån. Jag valde det första, även om det inte heller var det lättaste. Med avbitartången fick vi dock tag på spetsen och kunde dra igenom hela kroken. Raskt på med mängder av sprit på såret, men tack och lov behövdes inget blodstopp då det knappt blödde. Förvisso hade det kunnat vara bra att den blödde ut lite för att rena av sig själv, men nu blev i alla fall matte väldigt glad då det inte såg ett dugg hemskt ut. Så vi kunde få på selen igen och matte och vovve kunde efter lite återhämtning i skuggan röra sig hemåt igen, om än en smula chockade.

Med detta färskt i minne: en hund med ett stort fiskedrag fastnålat i kroppen och en lång fiskelina släpandes efter, känns det ganska ironiskt med alla dessa skyltar om att hundar inte är välkomna för att de förorenar.

Tuesday, July 01, 2014

Höjden av otacksamhet!

Mitt i dessa fotbollstider måste ju även hundarna ut. Eftersom Pasha varit skadad försöker vi få honom att bada så ofta som möjligt då det ska vara bra för hans leder att jobba med lite motstånd men ändå i vatten. Så sagt och gjort idag åkte vi till Långholmen. Det är en ö mitt i stan eller vad man ska kalla det, halvö kanske, vad vet jag. Där är i alla fall halva ön/halvön/stället frirastområde och där finns även tillhörande hundstrand som är helt underbar och killarna kan kuta upp och ner i vattnet och hämta pinnar och busa. Den lilla vägen ner till stranden är dessutom en återvändsgränd där vägen tar slut med stranden så det är inte massa människor som passerar precis vid stranden. Perfekt.

Sedan kommer vi ju till de där små pojkarna då. Pasha är en smula bolltokig. Till och med väldigt bolltokig. I alla fall när det kommer till små bollar som tennisbollar eller liknande. Eftersom jag har relativt fri tillgång av sistnämnda på jobbet så har han en gedigen samling av dessa. Dock är det ju de "sällsynta" bollarna som blir favoriter, så nu hade vi med oss en ganska kompakt gummiboll som Pasha rent ut sagt älskar. Han struntar i alla andra bollar och springer ut i vattnet efter den så långt att han nästan måste börja simma (när det kommer till pinnar eller andra bollar så sträcker han sig låååååångt ut i vattnet, och när baktassarna tappar fotfästet mot bottnen ger han upp och vänder. Därför finns det ganska många ensamma pinnar och tennisbollar som flyter runt i Stockholms vatten.). Idag var inget undantag och han roade sig med att springa uppför en klippa, "tappa" bollen så den rullar ner i vattnet, och därefter jaga efter och hämta den.

Sedan kom då stunden då det faktiskt är dags att gå hem. I ett telefonsamtal hade jag fått höra att i stans norra del hade det verkligen pissregnat för en liten stund sedan och molnen som närmade sig skvallrade om att de hade just pissregn som innehåll. DÅ tappar Pasha sin boll så den åker ner under skyddsstängslet som står uppe på klippan eftersom det är brant ner till vattnet där bakom och så rullar bollen ner i vattnet. PANIK! Pasha står och kollar efter sin älskade boll och vankar av och an framför staketet. I samma stund börjar det droppa lite från himlen.

"Min boll?! Var är min boll??"

Jahapp, det var inte så mycket mer att göra än att leta rätt på en lång pinne och sedan klättra längs med staketet på utsidan för att sedan kasa ner lite mot vattenbrynet på blöta klippor och med en gren från ett litet bebisträd som motstånd och nåt att hålla i. Därifrån når jag nästan bollen med min pinne om jag verkligen sträcker mig och börjar peta den mot land.


Plötsligt kommer en sightseeingbåt som antagligen undrar vad i helsike jag sysslar med, och som dessutom bidrar med fina svallvågor som resulterar i att bollen åker längre ut. Jag svär och lutar mig in mot klippan igen. Då får jag en blöt nos i örat och inser att båda hundarna knallat under staketet och nu står som två behjälpliga herrar redo att ingripa.



Med lite tålamod börjar bollen klucka in mot klippan igen och när jag fått in den dit tröttnar jag, tar av skor och strumpor och glider ner på de blöta klipporna för att landa på några tångbeklädda stenar och därifrån kunna peta in bollen tillräckligt nära för att nå den med händerna!




Bollen är räddad och det är en överlycklig Pasha som får tillbaka sin favvogrej.



Tre minuter senare knallar vi dyngsura (eftersom att det nu inte droppar från himlen längre utan formligen vräker ner) uppför stigen som ledde ner till stranden och jag slänger en blick mot Pasha. Hans mun är TOM. Hunduschlingen har släppt bollen på stranden och gått vidare helt oberörd, som om den vore en helt vanlig pinne som man både kunde ha och mista. Snacka om att vinna VM i otacksamhet. 

"Ja, jag känner då inte honom!"

Saturday, June 28, 2014

Livet i en bubbla

Just nu lever jag i en fotbollsbubbla. Och hundbubbla. Den sistnämnda är dock konstant har jag märkt. Någonstans tror jag att folk vill sy ihop truten på mig när det kommer till hundsnack så som jag vill göra när det kommer till barn, hur tidigt de går/kryper/sitter, hur färgen på deras kräks/bajs är och hur otroligt fina/smarta deras barn är. I slutändan är ju min hund ändå finast och smartast och bäst på alla sätt och vis.

Men nu är det som sagt en fotbollsbubbla igen och jag märker hur det rycker lite i de gamla fotbollsnerverna. Förra helgen fick jag lite utlopp för det: en otroligt kaxig liten elvaåring (läs Agges systerson) utmanade mig i början av året (om det inte var i julas) i straffläggning eftersom han var helt övertygad om att han skulle vinna. Om grabben inte vore så kaxig hade jag nog kaaaaanske låtit honom vinna. Nu kunde jag dock inte det. Jag har dessutom många gånger fått höra att jag är kaxig, men jag har ALDRIG varit en sån person som hävdat innan match/tävlingar att jag ska slå motståndaren lätt och så vidare eftersom det hade varit så pinsamt att stå för om jag fått stryk. Nu agerade jag istället vuxen och bara log och sa "vi får väl se" när jag fick höra hur stort jag skulle förlora. Jag var till och med ädel och föreslog ett pris, vilket blev 200 gram mjölkchoklad. Mitt problem i det hela var dock inte att rädda straffarna utan att lägga dem. Jag kan lätt fortfarande hålla fast mitt gamla lags motto: Bättre hårt än bra. Jag kan skjuta hårt, och långt, men sikta kan ju vara lite knepigare. Dock var det ingen större fara. Jag vann med 4-2 av fem möjliga straffar och delade min vinst med den lilla kaxmörten. Kaxigheten satt dock kvar så vi får väl göra det till en tradition att spöa honom en gång per år.

Dock är det mest VM som gör att fotbollsnerverna har hamnat i spasmläge, särskilt när givna slutspelslag åker ut och underdogs tar plats. Nyss satt vi och tittade på åttondelsfinalen mellan Brasilien och Chile. Det var en fruktansvärd upplevelse och man fick ju magsår när det gick till straffavgörande. Just där och då saknade jag fotbollen och straffarna väldigt mycket. Jag älskade verkligen straffläggningar, och det var så roligt att nu åter sitta och leka besserwisser i tv-soffan medan slutkörda spelare som lirat i 120 minuter och nu skulle hålla nerverna i schack antagligen helst ville avlida nere på planen. Jag sa till Agge att Brasiliens målis helt klart är mer stabil i detta än Chiles. Detta är utan att ha någon som helst bakgrund om någon av dem. Man ser bara sådant. Man ser när en målvakt kommer se till att majoriteten av straffarna inte kommer resultera i nätrassel. Så såg Brasiliens målis ut, trots att han grät innan straffläggningen drog igång. Man ser även när en målvakt absolut inte känner sig bekväm i situationen, när hen önskar sig långt bort och helst skulle vilja ligga i fosterställning under en filt med tummen i munnen. Så såg Chiles målis ut. Brassarnas målis spelade säkert. Han tog ett steg framåt precis innan straffen slogs och gjorde sig därmed dubbelt så stor än han egentligen var (och visar dessutom att han behärskar situationen genom att bryta mot reglerna med en hundradels sekund) och får därmed också är på tå och når längre när han är på väg framåt än om han står på linjen och bara rör sig i sidled. Chiles målis la sig åt vänster varje gång. För tidigt dessutom. Hade någon av straffläggarna stannat upp precis innan skottögonblicket hade de haft öppet mål då Chilemålisen redan legat i backen då.

Detta analyserande och närskådande av målisar får mig att sakna att målvakta så hemskt mycket själv. Dock skulle det vara en dum idé just nu eftersom jag antagligen skulle bryta både lårbenshals och näsben samt sträcka vänster vad, nacke och halvt vrida mina axlar ur led, och i det skicket lär man ju inte stoppa särskilt många bollar. Men jag vill! Istället väljer jag nog att fortsätta analysera målisar, spöa folk som är mer än hälften så gamla som jag och drömma mig tillbaka till roliga straffavgöranden och motståndarpsykningar. Försöker jag mig på att psyka någon nu skulle det förmodligen resultera i ett hugg i näsan med tanke på att sannolikheten att det vore en hund jag försökte psyka skulle vara tämligen stor.

Nu gjorde Colombia 1-0 i åttondelsfinalen och mina hypoteser om vinnare i matcherna ser ut att fortsätta hålla sig intakt (med en match spelad och 28 minuter in i match nummer två... av åtta möjliga.). Bubblan förväntas att inte spricka förrän om två veckor. Drygt.

Vilka minnen...

Saturday, June 14, 2014

"Snacka om sann djurvän

"Snacka om en sann djurvän!"
Det fick jag höra idag, och jag blev helt varm av glädje, och hade tackat så mycket om det inte vore så att jag hade truten full av hundgodis. Meat and biscuit. Säkert gott om du är hund, men själv recenserar jag den som ganska råäcklig och inte att rekommendera även om du är jäkligt hungrig, vilket var fallet vid detta tillfället.

Lite drygt en timme tidigare ringde vår larmtelefon och en tjej berättade om hur en hel svanfamilj verkade indränkta i någon form av genomskinlig olja. Eftersom svanungar inte överlever om de blir för blöta och kalla, vilket de blir om de har olja på sig, då deras skyddande lager inte funkar, är det viktigt att de inte blir dyngsura. Med andra ord åkte vi dit. Tyvärr var vi inte ensamma vid den här platsen då det populära pojkbandet One Direction spelade idag och fansen köade med picknickfiltar, solstolar och mellis. Jag fick hoppa ur bilen och skingra dem för att Agge skulle kunna köra bilen och komma fram. Ni kan ju själva tänka er följande: fjortonåriga, hormonstinna småtjejer som sovit utomhus, och som absolut inte vill flytta sig en millimeter eftersom de då riskerar att förlora sin plats i kön. De var inte direkt varken snabba eller samarbetsvilliga, men tillslut får vi dem att flytta sig, även om många tår helt klart var i riskzonen.

Väl framme är det packat med fåglar: gräsänder, skrattmåsar och en svanfamilj med mamma, pappa och sju små kottar, som mycket riktigt ser ut att ha fått nåt klegg på sin fjäderskrud. Jag har alltid varit en smula skraj för svanar då jag inte vet så mycket om dem, mer än att de är stora, kan väsa och vara jäkligt sura. Nu var de ju dock i behov av en undersökning och då får man helt enkelt svälja rädslan. Så jag satte mig på huk och lockade lite på dem, ja, ungarna alltså. Päronen fick gärna stanna där de var. De ruggar så de klarar sig rätt bra om inte vingarna blivit angripna. Ungarna var sturska och kavata och kom knallande mot mig och började nypa i mina fingrar.
"Här kommer vi. Ville du nåt eller?"

 Eftersom det gick så pass bra var det ju lika bra att få i dem lite käk så både de och päronen började lita på oss. Där kom hundgodiset in. Agge gav mig ett gäng och de tumnagelstora bollarna var liksom aningens för stora för små ungar att käka. Det var bara att slänga in en näve i munnen, tugga dem till mindre bitar, spotta ut dem i handen och mata småttingarna. De blev helt i extas och åt och åt och åt. Föräldrarna var lite skeptiska, men ändå rätt vänligt inställda. Ja, om man då inte räknar in de hundar som passerade med sina ägare. De fick både en och två väsningar och vingslag som varning. Själv kände jag mig nu ganska säker och erbjöd föräldrarna mat ur handen också. Mamman avböjde men pappan tog faktiskt lite godis ur min hand när jag satt på huk. Nånstans vid det ögonblicket dök vår fågelexpert upp i bil och kliver ut och berättar att om en svan blir förbannad och vill gå till attack med vingen och slår mig i nacken så kan slaget knäcka den. Jomen tack och tjena för den infon.

Jag tuggar och spottar, och tuggar och spottar.



Morsan har stenkoll...

...men farsan kan tänka sig ett smakprov.



Vi kunde i alla fall undersöka svanarna utan större missöden även om föräldrarna ville bita på vår expert, men han visste ju mycket väl hur han skulle parera, så det var lugnt. Hela familjen fick stanna på platsen och vi åker och kollar imån hur det är med dem och om de behöver åka in på en tvätt. Antagligen var det grillolja de var indränkta i.

De senaste jourpassen vi haft har vi blivit nerringda och varit ute på rull i princip dygnet runt. Anledningen heter fåglar och okunskap. En okunskap som är helt befogad, men som jag önskar skulle kunna förändras till kunskap och på det sättet rädda en hel drös fåglar. Ta svanfamiljen till exempel. Antagligen kan det vara något så enkelt som att någon gått ner till strandkanten för att diska sitt grillgaller. Var hamnar då oljan: jo, i vattnet. Lägg inte onaturliga saker i vatten och natur, det skadar mängder av vilda djur hela tiden. En hundvalp fick åka in på grund av nikotinförgiftning då den satt i sig en hel drös fimpar.

Det största gisslet vi har är dock fågelungar: de hamnar på marken, någon ser en ensam, haltande fågelunge,plockar upp den, tar hem den och ringer till oss med orden att den är skadad. Gör inte det. Plocka inte upp fågelungar för att de är ensamma, små, inte kan flyga eller haltar. De ramlar ur boet ett tag innan de är flygfärdiga, och de måste få vara på marken för att lära sig gå och flyga. Det händer inte på en gång, och oftast är inte direkt deras bo så stort ytmässigt att de kan lära sig gå genom att promenera omkring där uppe. De är inte heller ensamma utan mamman och pappan har koll på den, och kommer och ger den mat när det inte är en massa folk runt omkring. När den studsat omkring på marken några dagar flyger den snart själv. Plockas de däremot upp och bärs iväg är den plötsligt i mycket större fara och man har helt enkelt gjort sig skyldig till kidnappning. De flesta ungar kan dö av ensamhet, och somliga måste släppas tillbaka exakt vid boet annars kommer det ingen förälder och tar den. Att den haltar är helt enkelt att den håller på att lära sig gå. Benen är oanvända. Små skrubbsår är ingen fara, fåglar läker också, men om den däremot kommer inomhus ökar genast infektionsrisken. På allt detta utsätts fågeln för ENORM stress och kan faktiskt dö av det också. Om inte annat kan det bidra till lidande.

Så, innan du plockar upp en fågelunge, titta på den noga: blöder den, har den bölder, sitter något fast på den som en fiskelina eller nåt annat som inte ska vara där? Då är det läge att åka till veterinär eller ringa oss, men om inte- låt den bara vara. Visst, den kan bli tagen av ett vilt djur, men naturens biotop klarade sig utmärkt innan vi kom in och kladdade i den. Det här är dagens moralkaka, som ni jättegärna får sprida till barn, nära och vänner. Själv ska jag passa på att krypa till kojs och se om man kan få några timmar mer sömn inatt eller om bilen ska fortsätta vara på rull. Nåja, jag har ju blivit kallad sann djurvän.


"Å hör sen!"

Tuesday, June 03, 2014

Suck och stånk eller Nu jäklar

Vi har blivit med halt hund. Och har en icke-halt hund. Det är två komponenter som inte riktigt går ihop. Den ena behöver motion. Den andra är ordinerad vila i tre veckor med enbart korta kisspromenader som motion. För många skulle detta innebära "suck, helvete, stön", och jag kan väl erkänna att det till viss del gör det här. Främst eftersom det är killen som har hög energi som är halt, och att han ju dessutom har ont. Det får mig att vilja svära. En annan del av mig tycker det är skitintressant. Nu har vi inga undanflykter till att verkligen träna våra hundar på varsitt håll.

Smiley är den som då inte är halt naturligtvis. Han har bara vart hos veterinären en gång för besiktning och en gång för gratis tandundersökning. Resten av gångerna har han bara varit med som moraliskt stöd. Han är en frisk och pigg liten grabb. Dock är ju han även en väldigt osäker och rädd liten grabb som funnit mycket av sin nya styrka i Pasha. Som det ser ut är det fortfarande extremt mycket saker som skrämmer honom och när man passerar något som är jävligt läskigt vill man helst stanna upp, och låta honom stå där och själv få lägga märke till att det inte är farligt. När man går ihop med Pasha så funkar inte det eftersom Pasha är en hund som tänker "framåt, framåt, framåt!" och helt enkelt blir otroligt rastlös av att stå stilla. Självklart skulle han också då behöva stå still och träna på det, men om man bara har två armar är detta otroligt svårt att fixa själv, och ganska smärtsamt med en överhängande risk att därefter misstas som en rakad gorilla med tanke på den armlängd man erhåller.

Med andra ord: Smiley behöver gå själv på promenader. Han behöver bygga självförtroende och stanna upp när det blir läskigt. Han behöver tränas mer på att gå vettigt i koppel utan att fälla sin mor genom att fara ut framför hennes fötter i tid och otid, och han behöver få träna i lugn och ro utan någon som helst stress. Allt det där ska han få nu, under tre veckor. Sedan får han vara klar med det helt enkelt och då vara en perfekt hund utan några som helst problem med allt som idag är så skrämmande att han hoppar ur pälsen. Hm, sa jag tre veckor eller tre år?

Pasha å sin sida behöver lära sig varva ner. Nu är han halt och får helt enkelt inte rusa av sig all energi. Han behöver använda hjärnan och nosen och utmanas till tankearbete. Han behöver helt klart lära sig att gå kort och långsamt. Nu innebär det att det får bli innelekar för hans del. Aktiveringsbrickor, godisgömmor, identifiering och massa andra krångliga ord som inte alls egentligen är kompatibla med vad de innebär så därför skriver jag dem inte. (Eller jo, en kan jag skriva bara som exempel. Det finns hundträning som heter diskriminering. Hur normalt och bra låter det liksom?) Enkelt att fixa är exempelvis att stänga in honom i badrummet och sedan gömma godisbitar i hela lägenheten. Då får han leta i 25 minuter och efter det vara helt slut. Mycket bra träning.

Alltså ser de kommande tre veckorna ut som följande att en av oss två människor i lyan går ut med Smiley på långpromenad på kvällen och övar allt han behöver öva på, medan den andra håller sig hemma och försöker stimulera Pashas hjärna, samt ger lite massage och annat mys. Jag tycker verkligen det ska bli en intressant utmaning och en jättechans för båda hundarna att utveckla färdigheter som ligger lite i skuggan just nu.

Ett problem har jag dock redan stött på: För att gömma godis i lyan behövs som sagt att vi stänger in Pasha på det enda stället som har en dörr- badrummet. Grejen är bara att han inte får plats där inne om han inte står i badkaret, och det får han ju inte hoppa in i nu med sitt halta ben. Det är kanske hög tid att vi avancerar till ett större boende.

 Snoken som nu ska få börja göra arbete för sin lön...
Och benen, som nu ska få börja aktiveras ordentligt

Friday, May 23, 2014

I valet och kvalet

Nu har jag tre inlägg som måste skrivas: ett om fotboll, ett om hundar (no shit liksom), och så det här. Ett inlägg som inte kommer bli av den komiska sorten.

Min generation, alltså åttiotalisterna, och de som kommer efter har väldigt hög psykisk ohälsa. Och det blir fler och fler ju längre ner i åldrarna vi går. Vet ni att sju av tio ungdomar mellan 10-17 år har sökt hjälp hos BUP? Det är rätt läskigt när man tänker på det. I alla fall så är det många nu som har utmattningssyndrom och är därmed långtidssjukskrivna. Vissa menar att ungdomen är klen och helt enkelt gnäller och har blivit curlade. Andra, ur äldre generationen, berättar att arbetsplatsen och livet inte varit så stressigt förr. Det fanns inte samma press på att man skulle hinna och prestera så mycket, hela tiden.

Om man är långtidssjukskriven är man rätt långt ner på samhällets bottenskikt och kravlar. Ofta har många flera fighter med Försäkringskassan om de ska få pengar eller inte. Det är jäkligt förnedrande när man redan mår skit. Dessutom tar det så otroligt mycket energi. För många tar det flera månader innan de får ut några pengar och det där med att man faktiskt är sjukskriven av en anledning och därmed inte kan fungera som man "ska" glöms helt bort. Du måste orka betydligt mer som sjukskriven än du gjorde när du jobbade och fick lön.

Så här i valtider måste jag därmed skriva och berätta för dem som inte vet hur det är. Jag  vet att många kommer säga att "det var så här långt innan regeringsskiftet", och "det var lika illa då sossarna hade makten", och flertalet andra kommentarer. Dock kan jag skriva att det jag kommer berätta om föreslogs, bestämdes och genomfördes vid regeringsskiftet.

I nuläget kan du vara sjukskriven i två år. Har du ständiga fighter med myndigheter och dessutom svårt att varva ner, du kanske inte får någon sjukdomsinsikt inom första året, eller så blir du helt enkelt inte frisk. Du kan vara drabbad av en kronisk sjukdom, fysisk eller psykisk, som inte blir bra på två år. Efter två år blir du utförsäkrad. Oavsett om du är arbetslös eller har en anställning. Det värsta är också att du kan ha ett arbete när du blir sjukskriven, men du blir uppsagd under tiden du är sjuk, och är därmed arbetslös när de här två åren har gått. En utförsäkring innebär minst tre månader då du inte kan vara sjukskriven längre. När de här tre månaderna gått kan du gå och bli sjuk igen, men de här tre månaderna måste du helt enkelt igenom. Du är så kallat utförsäkrad. Under en utförsäkring får du aktivitetsstöd. Ett aktivitetsstöd baseras på din tidigare inkomst men är nånstans kring 6000:- i månaden som max. Före skatt! Det innebär att du har ungefär 4000 kronor att leva på varje månad. Du får med andra ord leva under existensminimum för att du är sjuk. Bor du i Stockholm kan det inte ens täcka en hyra för en minietta.

När jag ifrågasatte hur man över huvud taget skulle överleva på den summan, då jag hade en representant från Försäkringskassan och en från Arbetsförmedlingen, fick jag svaret att då går man till soc. Sedan fick jag tipset att man skulle börja spara av de pengarna man fick ut i sjukersättning eller rehabersättning för att "täcka upp" för de kommande månaderna som utförsäkrad. Som det sistnämnda får du kanske ut 10 000 kronor. Hur många kan spara pengar på den summan? Just asking.

Det här hände vid regeringsskiftet. Det som stör mig absolut mest är att någon fullständig idiot fått den här idén, och ett gäng lika fullständiga idioter har tyckt att den är bra och klubbat för det. Tror ni någon av dem som kommit med det här förslaget riskerar sina inkomster? Nej, våra politiker tar inte ut karensdagar när de är sjukskrivna ens för en vecka. Det är inte ens säkert att de över huvud taget sjukskriver sig alls. Skulle de nu hamna i den fullständiga knipan att de skulle bli sjukskrivna och uppsagda så är det lugnt. De har fallskärmar på miljonbelopp och behöver inte jobba alls mer i hela sitt liv. Om jag är bitter? Nja, jo, lite bitter är jag nog, men jag gör det jag kan: det vill säga- jag går och röstar. Både nu och i september. Och jag är ledsen moster, men jag trotsar dig ännu en gång: jag tänker INTE rösta borgerligt. Jag kan förstå att människor med fast och bra inkomst och utan några skavanker i sitt liv gör det, men då har man inte heller mycket tanke på sina medmänniskor som kanske inte har det lika förspänt.

Nästa inlägg blir roligare.

Sunday, May 18, 2014

Slagna icke-hjältar

Kroppen är slut och hundarna ligger helt avslagna på golvet. Vila upp sig på helgen är en myt. Det får ske under veckodagarna.

Igår tog jag med mig båda grabbarna och begav mig till Gärdet för en protestmarsch mot Rumäniens behandling av landets hundar. Från början var jag säker på att vi skulle träffas vid Rumäniens ambassad då det är så det gått till tidigare, men halvvägs dit ser jag ett inlägg på fejan att vi ska ses på Gärdet. Det är sådant man verkligen vill läsa när man krånglat sig ner till tuben med rulltrappan eftersom hissen var ur funktion och sedan bytt tunnelbana en gång med två killar där den ena är rädd och vill undvika allt och alla (men han älskar förvisso att åka kollektivt tack och lov), och den andra bara vill framåt och framåt och framåt, men utan att veta varför. Dessutom väger sistnämnda 40 kilo och har rätt bra nackmuskler. Till sist kom vi i alla fall fram och då visade det sig att vi skulle mötas upp vid sjöhistoriska museet, vilket innebär att vi dessutom ska över halva Gärdet innan vi är framme. Vi slöt upp med Kate och Ira och började knalla på. Bara en halvtimme sena nådde vi till slut vårt mål. Då skulle det fikas och grejer innan vi skulle börja bege oss mot ambassaden. Eftersom Ira är en väldigt pälsbeklädd varelse var gårdagen ganska jobbig eftersom det var varmt som bara den. Hon behövde få bada och svalka av sig för att palla med en promenad, så vi rörde oss ner mot vattnet medan de andra fikade. Pasha förvandlas här från en dragig rackare till ett extremdragigt monster med tunnelseende där tunneln mynnar i vatten. Då snackar vi ändå om en hund som inte ens går ner så vattnet når honom till magen. Han far i vilket fall som helst iväg som skjuten ur en kanon. Dagen i ära hade jag Pasha och Smiley i samma koppel och fastspända i mitt midjebälte, det finns nämligen nog med hakar och krokar på det kopplet för att det ska funka. Midjebältet har remmar i resår som dämpar det ryck man kan få utstå när hunden drar iväg. Jodå, Pasha for iväg, resåren töjdes ut till max och PANG så sprack sömmen i kopplet som höll fast den ögla som satt fast i midjebältet. Ögla och hakar for med andra ord tillbaka i hundranittio... rakt in i min mage. Kan ju säga att det är tur att jag inte är en sån där tvättbrädebeklädd människa för då hade jag varit blå om magen idag. Nu fanns det ju en del att sjunka in i som minskade skadan. Framför mig for Pasha vidare med en stackars Smiley i andra änden av kopplet som inte kunde göra annat än försöka hänga med så gott han kunde. Väl nere vid vattnet försökte Pasha hypnotisera in en pinne som i hans tycke hamnat för långt ut i vattnet och därmed inte gick att hämta, utan istället som sagt försökte stirras in till land. Försöken misslyckades.

"Kom då pinnen!"


På väg tillbaka blev Smiley skrämd av en stor drake (ja, den där med snören i, inte den med vingar som sprutar eld, även om jag då haft mer förståelse för skräcken), och sprang iväg. Det händer när han blir rädd och då får man inte honom att stanna. Tack och lov fick jag in honom i ett hörn och vi kunde gå vidare mot Rumäniens ambassad. En promenad på nätta 40-45 minuter då man redan var halvt slutkörd. Inte blev det bättre av att Pasha då ville se till att hans matte fick två och en halv meter långa armar. Till slut fick Kate ta över Pasha så jag fick hålla Ira och Smiley. Vi hoppas på att kunna fortgå utan problem. Jomenvisst va. Femhundra meter från ambassaden ska vi passera Stadion. I samma sekund som vi passerat river de av värsta batteriet med raketer. Smiley är hysteriskt skotträdd. Ira är hysteriskt skotträdd. Ica åkte med som en vante och fick hugga tag i en lyktstolpe innan vi ställde oss under ett litet tak vid en garageport för att vänta ut skiten. Ira klämde in sig i hörnet. Smiley kröp in under henne och Pasha ställde sig på bakbenen och försökte "gräva" sig in genom porten. När alla hade någotsånär regelbunden puls igen gick vi sista biten, satte upp lappar och tände ljus för de hundar som fått sätta livet till innan jag och killarna satte oss på bussen hem, helt slutkörda.


Ljus från våra vovvar.

Idag vid uppvaknandet kändes det som jag blivit manglad av en flock elefanter samt tre stegusarus när jag vaknade. Idag inföll Hundens dag och jippo ute i Sollentuna, en resa med ett tunnelbanebyte och sedan byte till buss. Raskt beslöt jag att Pasha helt enkelt fick vara hemma. Min kropp klarade inte av en favorit i repris. Smiley, jag, Kate, Ira, Annelie och hennes pudel Ludwig gav oss iväg till Sollentuna och började hela vistelsen på Hundens dag med att springa på Anna och hennes California. California har suttit i samma hägn som Smiley och kom till Sverige med samma transport. Jag har jobbat en del med henne i Rumänien så det var väldans kul att träffa henne. Tyvärr tyckte inte hon detsamma utan var en smula skeptisk till mig, exakt som Smiley är mot nya människor. (California alltså, inte Anna.)

Anna och California såg betydligt piggare ut än jag och Smiley

Eftersom min lilla rumän har gått lite bakåt när det kommer till sina rädslor passade jag på att utnyttja ett erbjudande om 15 minuter hundmassage för 100 kronor för att se om han var lika spänd som sin mamma när det kom till muskler. Han hade någon mindre spänning i länden men svarade otroligt bra på massagen och fick igång lite ryggsvikt. Dessutom blev massören en smula kär i honom, men vem blir inte det?


Min lillgrabb är en smula bortskämd... ibland.

Vi knallade vidare och besökte Hundstallets lilla bord och vägde min vovsing vilket kanske inte var helt positivt, den lilla tjockisen. Även kollegorna från Djurambulansen var på plats och där for naturligtvis Smiley in som en raket och satt sedan kvar där resten av vistelsen.


Nej, Phrida har inte druckit sig till den magen. 

Jag lyckades fynda massa kläder på en loppis precis bredvid och fick en hemskt rolig kontakt som jag tänkte utveckla snarast. Smiley tyckte att det hela var för mycket och flyttade över till buren i ambulansen där främlingar inte kunde talla på honom hur som helst. Dock var han bra lockbete fick jag höra eftersom folk kom fram och pratade när de såg en hund sitta i en av burarna. Svettiga som små grisar kom vi sedan hem efter en lång bussresa utan någon som helst luftkonditionering. Då var det bara att ta ut Pashagrabben som ju fått stanna hemma och under den promenaden hittade Smiley en liten kaninbebis som han prompt ville käka upp, men lät bli efter en smärre tillsägning från sin mor.

Väl hemma stupade alla tre ihop i små högar i soffan. Kroppen min känns stupad rent allmänt och bör nog därför få intaga en smärre samling sömn nu.