Fantastiskt vilken publikvänlig sport fotboll är. Igår var det division ett-match på Älmekulla och fullt med folk. Inte hela 1015 som besökte planen vid derbyt mot Öster, men ändå. Den matchen gav för övrigt vårt lag storledning i publiktoppen.
Vi var en samling mycket duktiga brudar som bänkade oss bakom hemmamålet och helt klart såg att det inte alls var offside på andra sidan planen när vi hade anfall. Vi hade med vett att tala om för domaren när han verkligen borde döma frispark precis utanför motståndarlagets straffområde, samt buande en smula åt feldömda inkast. Hade vi fått vara med på planen hade det gått som smort. Det var vi övertygade om. Någon hade dock placerat lite såpa på vår målis handskar, men det gav bara lite spänning till matchen. Redan i första halvlek fick vi som vi ville: en frispark strax utanför straffområdet. Mycket bra slagen och en nick rakt upp i kryllan gav oss ledningen. Helt otroligt. Alla våra mål har nu gjorts på fasta situationer. Inte ett enda spelmål. Dock är det inte riskfritt att befinna sig som publik på Älmekulla. En liten blondlockig tjej stod med ryggen mot planen och pratade med sin kompis. Där stod hon inte länge. Snart åkte hon med näsan före i backen efter att fått påhälsning av en måttligt hård rensning från vår kapten. Efter lite tröst från mamma var hon dock på benen och glad ganska kort efter händelsen.

Hunden trodde inte vi var kloka när vi satt och tjöt ännu en gång då vi för andra gången nätar på en fast situation. Jublet återkommer även när matchens 90 minuter passerat och det står klart att det skrivits historia då Älmhults damer för första gången i föreningens levnadsår vunnit en division ett-match. Mäktigt värre vill jag lova. Min fotbollsabsinens satte in ännu mer och jag muttrade några ramsor med fula ord över att jag har totalt motionsförbud för tillfället. Jag vill också ränna runt på en fotbollsplan och tugga gräs när jag doppat snoken i marken efter en stilräddning. Jag vill också spela vinnarspel tills knäna blöder och jag inte kan andas. Jag vill med ha strafftävling där man inom loppet av 10 miuter får försöka rädda drygt hundratalet straffar.
Nej, jag är inte alls bitter.

Nu är det agillity som gäller för mig och kanelbullen. Sedan tar bussen mig till Växjö igen och bye bye internet. Ses nästa fredag.

Tyvärr tror jag att fallet är sådant att den som saknar mina blogginlägg mest är jag själv. Tragiskt.