Varför är man en person som låter sig stressas upp bara för EN hysterisk tant har massa underliga idéer? Varför är man inte istället en sån där cool och lugn människa som håller huvudet kallt och sedan själv gör sin egen åsikt av situationen.

Två måttligt nervösa blondiner tog idag tåget till Västerås, tuggandes på naglarna just för att de var blondiner, och hade fått höra att de inte skulle vara för blonda och söta. Väl framme kände åtminstone jag hur knäna skakade och att jag var nära någon form av hyperventilering vid inträdet i gymnasieskolan där vår utprovning skulle ske.

Snacka om effekten av att förvänta sig ett knytnävsslag och istället få en kudde rakt i ansiktet. Eleverna var ambitiösa, trevliga, roliga, duktiga och en mängd andra positiva adjektiv som kan staplas på varandra. Vi var så himla lättade och förvånade när vi klev ut. Kort därefter kom vi på att vi nog borde skämmas en smula just för att vi var så förvånade. Varför skulle de eleverna vara hemskare än andra? Vi lät oss skrämmas upp och svalde allt. Med hull och hår (fast det är ett äckligt uttryck).
Därefter lufsades några varv i regnet i Västerås innan hemfärd till Eskilstuna.
Väl hemma i lägenheten kolapsade jag och sov som en sten i en timme. Nattsömnen hade varit lite sisådär kantad av skrämmande tankar och uppstigning i den arla morgonstunden var så längesen att man kände sig gammal.

Nu är det bara en veckas plugg kvar.