Wednesday, January 17, 2007

Kräksjukan slår bokstavligt till... hårt

Jag har tidigare skrivit om träningsformen kamp (som egentligen ska stavas k.a.m.p, men eftersom jag inte fått någon bra förklaring till varför kommer jag fortsätta skriva kamp), och hur det går till. Skuggboxning och skuggsparkar till rå och hård och hög musik. Det var i tron om att jag skulle göra detta som jag knallade ner till kampen igår. Icke. Eftersom kräksjukan härjade i bygget fattades några instruktörer. Istället stod värsta boxningsbiffen längst fram och sa att nu skulle vi minsann få stenhård intervallträning tills vi var svimfärdiga och hade blodsmak i munnen. Slå på skuggor kunde vi glömma. Här skulle slås på varandra, eller ja, på mitzar åtminstone. Och detta skulle ske i par. Vips stod alla två och två innan jag hann säga "slagskämpe" och när biffen röt som någon var ensam hade jag inte mycket annat val än sträcka upp handen i luften och pipa att jag var det. Jag brukar sällan pipa. Då fick jag förkunnat att jag skulle komma fram och slå på honom. Lyckan var ju total.

Som alla säkert vet så kan man i dessa former av gruppträningar köra lite på halvfart när man blir trött. Man kan knyta skon lite omständigt när man inte orkar och dricka vatten precis när man vill. När man tränar med instruktören går detta inte för sig. Då ska det köras på full kareta hela tiden, för att inte tala om hur bar man måste göra det för att inte bli dränkt i farligt skrik från biffen. När man skulle byta plats med sin partner fick jag istället stå och hoppa hopprep nonstop i två minuter. Till råga på detta skulle vi ju inte bara slåss. Vi skulle även sparkas och knäa. Det går alldeles lysande för mig att knäa med vänster ben. Där finns inga konstiga reflexer som drar åt olika håll. När jag ska knäa med höger ben däremot kryper den där lilla väl inövade målvaktsreflexen fram. Benet vill vill vill ut och kicka till en boll hårt när knät far framåt med kraft. Efter att jag känt detta på uppvärmningen och sen stod där redo framför instruktören var jag någonstans inombords tvingad att upplysa honom om detta fenomen.
- Ja, eftersom du envisas med att jag ska knäa på dig tänker jag inte ta något som helst ansvar för dina mer värdefulla delar utifall min fot skulle vilja leva eget liv.
Av någon anledning fann han detta mest roande. Dock inte särskilt länge när han förstod vad jag menade.

När det återstod fem minuter av passet kunde jag inte bestämma mig om jag också drabbats av kräksjukan, eller om jag helt enkelt tagit i så mycket att jag höll på att kräkas. Svetten rann, Ica skakade och försökte snabbt ta sig till omklädningsrummet för att sedan kunna cykla hem innan det skedde en olycka. När jag kom nerför trappan kom Herr instruktör fram till mig.
- Hörru, du är liten, men du slåss fan som en jätte. Ge mig en chans att be om ursäkt först om du någon gång skulle bli lack på mig och vilja slåss.

Givetvis är detta något de får lära sig att säga på en av alla otaliga Se-till-att-folk-kommer-åter-till-ditt-pass-kurs för att smickra deltagarna. Strunt samma, Ica flög på små lyckliga moln ut till sin cykel och trampade hemåt i kolmörkret med sin farligaste min. Vem behöver överfallslarm? Jag är ju farlig och krallig (ja, krallig som man är här i Norrland. Inte alls samma innebörd som hemma i Småland. Totalt motsatta egentligen) och inga skurkar eller jamaicaner kan ge sig på mig ostraffat. Grrrrr!

3 Comments:

Anonymous tess said...

saknar dig på skoan ju. värsta lyxgruppen du hamnade i som blev färdiga massa dagar innan oss.. vi sitter här fortfarande och alla har gått hem. buhu för det!

4:57 PM  
Anonymous Anonymous said...

Gött gums!! Kicka skiten ur hela högen av busar :) Imorrn ska jag kicka skiten ur mig själv, m.a.o spinning.. ahhh! puss /Flås

12:09 AM  
Blogger Tjejalibit said...

Yo babe!
Du är välkommen till Aftonbladet när du vill..i alla fall att sitta med mig!
Men seriöst, om du är intresserad så kan jag kolla..
kram!

2:13 PM  

Post a Comment

<< Home