Det kan bara bli bättre

Jag hade föreställt mig mycket och många fantasirika händelser som skulle kunna inträffa när jag skulle skriva mina första referat, men inte det här.

För det första satt jag inte ensam hemma i lägenheten och skrev. Nej, på grund av regnväder och en lättövertalad Ica befann jag mig nu istället i kompis Johannas lägenhet där hon och kompis Hélene var. Vänligt men bestämt hade jag framfört att villkoret för min medverkan under kvällen var absolut tystnad, helst avlägsning av samtliga utom jag själv från lägenheten, under tiden jag skulle ringa runt till tränarna av gårdagens matcher. Sedan krävde jag dessutom lugn och ro medan jag skrev vad som skulle skrivas. Förestående som mina vänner är satt de snällt och viskade i köket medan jag ringde. När jag sedan skrev satt de på balkongen och lät ett ägg koka över inne i köket.

Det hela började relativt bra. Två tränare skulle intervjuas under match 1 och jag fick på så sett bådas syn på matchen. De var överrens och det var inte mycket att säga till om. Match 2 fick jag efter mycket om och men på tråden och försökte fråga en massa saker som kunde verka vettiga. Med min målvaktskärlek ville jag lyfta fram dem om så var möjligt, men det enda jag kunde få fram var att motståndarmålisen i ett lag var okej. Under match två försvann plötsligt tränaren från luren och vips satt jag och pratade med någon som uppenbarligen visste vem jag var, men som det tog mig själv fem minuter att lista ut. Under tiden kallpratade jag fotboll, läsk och barn.

Match nummer 3 blev lite knivig. Det enda jag fick prata med var ett mobilsvar som dessutom presenterade innehavaren som Tjommen. Det stod inte på mitt papper. Jag försökte igen, och igen, och igen, men fick bara prata med mobilsvarstjommen.

I vild panik då det bara var en halvtimme till deadline ringde jag upp jourhavande journalist på sporten och skrek lite förtvivlat. Han var lugn men tyckte jag fick en taskig inledning men bad mig skicka mina texter så länge och sen fortsätta ringa till Tjommen. Sagt och gjort skickade jag texterna och när klockan närmade sig 22 ringde jag igen till jouren.
- Du har bara citat. Hm, smeknamn i målprotokollet. Inte bara citat i en text.
- Eh, ja, jag pratade ju bara, och han sa bara de namnen. Nej, förlåt.
- Lägg på med tränaren
Vad han menade med detta förstod jag inte. Menade han att jag skulle sluta ringa honom, eller fortsätta? Jag fortsatte. Min nya deadline var satt till 22:30.

Vid det här laget kunde jag ju inte begära att mina vänner skulle sitta och viska i köket som de gjort sedan 20:45 utan lät dem partaja medan jag helt enkelt fick förflytta mig lite runt i lägenheten med telefonen. Klockan 22:30 hade jag fortfarande inte fått tag på någon. Då hade jag ändå ringt föreningens ordförande, två spelare och hem till tränaren men utan några som helst resultat.

Vid 22:45 var karaoken igång på högsta volym i lägenheten och jag gick ut på balkongen för att göra ett sista försök. Då äntligen svarar någon på andra sidan. Inte i mobilen men på hemnumret. Det visade sig att Herr Tjomme råkat köra mobben i tvättmaskinen. Jag skällde lite på honom men bad honom ändå berätta lite om matchen. Liggandes på mage ute på betonggolvet på balkongen kunde jag äntligen börja anteckna. Ständigt upprepade jag frågor som kanske kunde ge mig något annat att basera min text på än citat.

22:50 ringde jag jouren igen.
- Du har fem minuter på dig!
I ilfart bänkade jag mig bland kareokesångarna och började skriva. 22:54 fick jag iväg mailet från en ovanligt seg modemdator och ringde åter jouren ute på balkongen med toner av Aqua och A-teens i bakgrunden.
- Ahhh. För lång!
Nu får de väl ändå bestämma sig.
- Men den ser mycket bättre ut än de förra. Nu menar jag inte att de förra såg dåliga ut. De var skitbra, men denna var bättre. Stressad, måste sluta. Hej.

Han? Stressad? Han? Själv gick jag på darriga ben in i lägenheten igen, sjönk ner i soffan, tittade på klockan som visade 23:00 och bad:
- Kan någon snälla ge mig en öl.