Avlidna hundar som verklighet

Ungefär som jag trodde så blev det inte tid att blogga varje dag, och nu är jag egentligen inte på humör heller, men mitt sätt att ventilera är att skriva så nu gör jag det istället. Vill du inte ta del av hjärtskärande stories, så bör du sluta läsa nu.

Morgonen började finfint. Vi gav våra två ”hushundar” käk och vatten och lite morgongos. De sover numera utanför vår dörr så vi har ställt dit två plastbäddar med en skumgummimadrass och filtar i båda och en av dem myser verkligen ner sig rejält där med en nöjd suck. Vovvarna som står här ute i ett hägn hade inte fått mat eller vatten då det inte var någon personal här så vi gav dem också, kollade till våra smällfeta blivande mammor så de inte valpat under natten och jag spenderade tid med en liten rädd och otroligt skygg kille som måste socialiseras rejält innan han kommer hem medan Madde gick runt och rengjorde skålar eftersom det sker relativt sporadiskt här. Eftersom det skedde en olycka med en av hundarna här under gårdagen (mer om det senare), ville vi gå upp till hägnet och kolla till henne. Då var klockan redan halv tio. Sagt och gjort knallar vi dit.

På utsidan av vårt hägn, som vi ju delar med ett kommunalt, sitter det kommunala hundar på ena sidan och våra sitter på andra. Både ute och inne. De kommunala hundarna sitter fruktansvärt tätt i burarna, och vi har fått order om att inte gå in då de kan vara aggressiva. Dock känner jag att jag oftast kan avläsa hundar relativt okej, och det finns inte en enda aggressiv hund varken på vår sida eller den kommunala. Skygga och rädda ja, men inte arga. Madde går runt på vår sida (där även två inhägnader är kommunala) och jag går på den kommunala. Vi möts sedan halvvägs. - Vi har en död hund här, säger jag. - Här också, svarar Madde.

I en av de fullsmockade burarna på kommunala sidan där jag gick har jag hittat en svart, mellanstor hund liggande i en väldigt konstig vinkel, blod rinner från magen och huvudet är vridet på ett sätt att man genast ser att den är död. På Maddes sida hade vi en hund som vi redan igår såg att den inte skulle överleva natten. Han låg ner på sidan, flämtade och det rann var från hans nedre regioner. Vi fick dock höra att han ju äter och kanske svarar på behandling. Det var dock inte svårt att se att den där hunden aldrig skulle svara på nån behandling. Nu hade han antagligen redan dött under gårdagskvällen eftersom det var en väldigt stel kropp. Då solen står på rätt rejält på morgonen där var det inte heller någon mysig doft runt honom och just den inhägnaden hade inget hundhus att gå in i (Det har ingen av de kommunala. De har en lastpall att ligga på. Sju åtta stycken på en pall.). Resten av hundarna. Både våra och de kommunala, stod och flåsade i värmen, både hungriga och törstiga. I ett sådant läge vill man bara vända och gå, och glömma det man sett. Naturligtvis går ju inte det, så det var ju bara att sätta igång. Först tog vi den jag hittade och bar ut, för där fanns det färsk bloddoft vilket medförde slagsmå, vilket man helst vill undvika. Den andra hunden hade ”bara” en burkompis, så vi la en filt över hennes döda kompis och sen började vi dela ut mat. Hundra hungriga och törstiga hundar tar ett tag att utfodra på två pers. Eftersom ingen varit där sedan gårdagen och då blev det antagligen inte städat, var nu burarna dessutom fulla av bajs, så det blev rätt mycket bajs som flyttades över till oss. Vi fick även flytta på några valpar som satt i en träinhägnad där en av dem lyckats rymma under natten, och när jag lyfte i honom rymde han igen. En valp vill man inte ha springande lös utanför hägn med kommunala hundar. Kan bli ett ganska lätt byte om man säger så. Vi flyttade helt enkelt över hela gänget till en ”vuxeninhägnad” inomhus och lyckan när de fick springa fritt där visste inga gränser. Lite bättre än 1X1 meters ”kartong”.

Hunden som satt med den döda hunden satt dock och darrade i ett hörn, så vi kunde inte gärna ha det så utan Madde tog ett krafttag och lyfte ut även den i en filt. Själv stod jag inte ut med hur det såg ut för den andra hunden och gick och hämtade en donerad plastbädd och la en tjock och mjuk filt till den kvarvarande stackaren som stod och tittade olyckligt efter sin kompis. Att inte jobba på en söndag verkar gälla här, vilket då också innefattar att hundar får stå och vänta utan mat och vatten och med döda kompisar i sin bur.

Hur man fixar det här? Man stänger av. Annars går det inte. Det går inte att se alla hundar stå där, helt bortglömda för att människorna som tar hand om dem ska ha en ledig dag, och att se döda hundar ligga med tom blick och en vetskap att det där kunde ha undvikits. Att sitta för många hundar i en bur utan skydd mot sol, vind, vatten och kyla och inte ha tillgång till vatten och mat är fan mer djurplågeri än att låta dem gå på gatan. Att låta en hund ligga och dö i plågor är med mer djurplågeri än att avliva. Men avliva gör man inte här. Inte sjuka hundar iaf. Man avlivar de friska på gatan, eller alla om just det hägnet blivit utvalt och hundarna inte fått en adoptör inom 14 dagar. Logiken vet inga gränser mina damer och herrar. Det här kommer antagligen att slå till när vi kommit hem till Sverige igen. När man sätter sig ner och andas ut och slappnar av. Då kommer känslorna. Här finns det inte tid och plats för det. Hundarna behöver oss starka och på benen.

Gårdagen var också hektisk. Vi delade upp och sorterade donationer för att lägga upp på stora bord här i olika storlekar och sorter och fått tag på en rumän här som kan fixa så det får komma hit fattiga familjer och få kläder till sig och sina barn. Och ni som donerat till särskilda personer här, var inte oroliga. Vi har flera säckar undanlagda till dem också, så de kommer bli nöjda. Vi fick massor av kläder den här gången. Sedan var det dags att äntligen gå och träffa våra vovvar. Vi busade till det lite och släppte ut dem lösa bur för bur så de fick sträcka lite på benen. Ares exempelvis som är en stor grabb älgade lyckligt fram och tillbaka, och det var så härligt att se honom få möjligheten att sträcka ut ordentligt.

Dock hittade vi ju då en liten vovve med ett köttsår i ljumsken. Vi fick raskt tag på en veterinär och jag fick assistera och när hon hörde att jag var utbildad i hundsjukvård fick jag även ge injektioner och sy ett par stygn under övervakning. Det var hur spännande som helst och väldigt givande att få chansen att prova. Såret syddes ihop ordentligt, och idag mötte oss en glad liten pigg tjej med en viftande svans. Det var helt underbart att se. Vi hade lovat att åka till Dora och lämna donationer och komma ett tag efter lunch, men en oplanerad operation går ju inte på fem sekunder så vi kom iväg väldigt sent, men nu är alla donationer till Dora på plats och hon blev otroligt glad och tacksam. Vi träffade även alla vovvar där, som ju har ett fantastiskt liv om man jämför med dem här och i kommunala. Jag förälskade mig i en mager gammal herre från det kommunala som var en smula skygg men sen satt nära nära med tassen i min famn hela tiden. Har både bilder och film på detta, men som sagt: bilder och liknande verkar få vänta är jag rädd.

Jag är inte säker på att vi kom i säng innan midnatt, men jag tror det. Man somnar ju inte direkt på två sekunder heller eftersom kroppen skriker av missnöje av allt bärande och kånkande, och i huvudet virvlar det massa tankar. Trots detta är det ju sömn man främst behöver. Men det får också komma i efterhand. Nu ska vi dock fara iväg och lämna donationer till Maria C och hälsa på hennes vovvar. Där har de också det bra, och det är skönt som omväxling att lägga lite tid där. Undertecknad tyckte inte heller det räckte med ryggont, ledont, axel- och nackont, en stukad fot och skallebank utan fick och klämde tummen i en grind. Allting går som smort och ändå åker man ner hit frivilligt för sjätte gången. Mamma, råkade du tappa mig på huvudet som bebis?