Upplevelser och trötthet över okunskap
Min upplevelse som volontär i Rumänien
Min chaufförupplevelse
En gång har jag kört transporten till och från Rumänien med min härliga polare
och duktiga driver Madde. Hur jäkla kul vi hade under transporten hör inte hit,
mer än att hundarna borde känt av den glada energin. Innan vi körde gick vi
noga igenom vilka hundar som borde åka tillsammans med någon och vilka som
borde åka ensamma. Vi funderade på vilka som skulle åka med vilka och skissade
upp placeringen över bilen på papper. Två gånger fick Maddes egen Zita byta
plats då det inte visade sig vara ultimat att placera en hund som visade sig ha
lite höjdskräck högt upp, men Zita gjorde det så gärna.
Många av hundarna bär Adapt-halsband som utsöndrar feromoner som hundarna får från tiken när de är valpar. Det ger en lugnande effekt utan att ge några biverkningar som medicin kan ha. Innan transporten avgår har vi sett till att hundarna inte ätit och druckit en massa då vägarna genom bergen i Rumänien är väldigt slingriga och vi vill helst slippa åksjuka hundar. Alla hundarna är i sina burar där det också finns kisskydd och filtar att bädda med. Var sjätte timme under vår transport stannade vi och rastade vovvarna, klappade lite på dem, kollade igenom dem och burarna och gav lite vatten och mat. Dag som natt. De flesta var pigga och glada om än lite omtöcknade av resan. De anade ju också nånstans att det här var en resa till ett nytt kapitel i deras liv.
Min adoptörsupplevelse
Ja, självklart hittade jag min själsfrände i Rumänien när jag åkte dit första
gången. Jag hade bestämt innan att jag absolut inte skulle ta med nån hund hem.
Skulle jag skaffa hund skulle det vara en valp som jag kunde uppfostra från
start. Jomen tjena, reallity check hitåt. Det fanns en blyg liten herre på två
till fyra års ålder i hägnet som var så rädd och skygg att det tog nästan tre
dagar att få fram honom från sitt gömställe bakom en hundkoja. När jag väl fått
ut honom la han sig platt på rygg, undergiven till tusen. Det var en av våra ”specialhundar”,
en som behövde lite mer än de andra. En som antagligen fått så mycket stryk att
han inte visste vad han hette. Det visste dock jag. Smiley var det fina namnet
han bar på då han visade upp ett mycket fint leende när han blev glad. Första
gången jag fick se det blev jag lite smårädd. Visa tänderna är ju inte direkt
ett bra tecken, men resten av kroppen sa ”Heeeeej! Kom och gosa med mig!” så
det var ju bara att imponeras av hans fina smajl och kramas. Efter det fick jag
leenden varje dag och när det var dags för hemfärd stod en Ica och grät i
hägnet.
Rumänien är ett land som tyvärr inte tar hand om sina djur
på det sätt man skulle önska. Många människor behandlar säkert sina djur väl,
men när man exempelvis berättar att vi försäkrar våra husdjur här i Sverige
tittar de bara på en med stora ögon. Jag har personligen stött på väldigt många
människor som är otroligt anti att vi plockar in före detta gatuhundar till
Sverige, med ord att vi ”drar hit psykiskt labila hundar med sjukdomar och
parasiter”. Jag kan inte annat än kalla detta okunskap. Okunskap till den milda
grad! I Rumänien har jag besökt vårt hägn, där vi har hundarna innan de kommer
hem, hägn till samarbetspartners till oss samt det kommunala hägnet. Jag har
under senaste halvåret varit i Rumänien tre gånger och sammanlagt har jag varit
där över en månads tid. Jag har med andra ord sett en hel del. Den finns
mängder av gatuhundar, magra och skygga och vanvårdade travar de runt på
gatorna i hopp om att få lite mat. De flesta är väldigt rädda för människor då
de vet att människan är den som orsakar dem mest skada. Många sparkar och
slänger saker efter hundarna. Det kommunala hägnet kan man kalla ett
koncentrationsläger för hundar. Dit plockas gatuhundar in för att de inte ska
synas på gatan. Där får de mat en eller ett par gånger i veckan och många av
dem svälter ihjäl. Besöket där var det mest horribla jag varit med om i hela
mitt liv. Så många hundar vars ögon bara bad om hjälp och kärlek. De som
jobbade där avrådde mig att gå in till vissa hundar på grund av att de var
aggressiva. Dock litade jag mer på min kunskap om hundars kroppsspråk än deras
råd, och gick in ändå eftersom jag inte såg ett enda tecken på aggressivitet
hos dem. Jag möttes inte heller av en arg hund när jag väl kom in, utan en rädd
stackare som efter ett tag när han/hon vågat sig fram verkligen stod och lutade
sig mot en med en önskan om att kunna krypa in under skinnet på en för att få
så mycket kärlek och värme som möjligt. Det är där hjärtat går sönder. Av att
så underbara och förlåtande djur får utstå sådan behandling.
Dock ska tilläggas
att alla inte är rädda stackare. Det finns mängder av glada galningar som
hoppar och studsar och älskar hela världen redan från start. De kan vara
sociala, glada, pigga, you name it, precis som alla svenska hundar. De får inte
personlighet efter var de är födda, utan de föds med det oavsett ställe.
Många av organisationerna i Rumänien har inte råd att ge
hundarna den behandling de är värda. De brinner också för djuren men har inte
resurserna för att ge dem ett värdigt liv, utan de gör så gott de kan. De ger
värme och kärlek och mat och vatten i den mån de kan. Hundarna där är också
underbara. De förstår ofta inte hur man leker och sker det slagsmål så är det
över mat. Det är sorgligt att se, men de har i alla fall tak över huvudet och
är skyddade från människor som vill dem illa.
I ”vårt” hägn finns det hundar som är redo att åka hem. Det
finns till viss del skygga, vuxna hundar som haft ett tufft bagage innan de kom
dit, och det finns valpar som i princip är födda i hägnet. De valparna har
ingen som helst beteendeskillnad än en valp du köper i Sverige. Det som
chockade mig absolut mest med mina resor till Rumänien var att det inte är
några arga hundar som är bittra över hur vi människor behandlat dem. Det är
underbara och kärleksfulla hundar som ofta slår knut på sig själva för att vara
till lags. Självklart ska man vara medveten om att det är hundar som haft tuffa
upplevelser med sig och kanske inte reagerar som ”vanliga” hundar i alla
situationer. Men jag motsäger mig bestämt att det handlar om beteendeproblem
utan rent och slätt om rädsla. Rädslor kan tränas bort. Det övergår mitt
förstånd hur vi kan döma ut levande varelser med de upplevelser de vart med om.
Det är som att ge Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn och inte ta hit
flyktingar med trauma i bagaget. När det sedan kommer till sjukdomar är jag
ännu mer stenhård: de här hundarna vaccineras bättre än våra hundar i Sverige.
De är gatuhundar, och sjuka gatuhundar överlever inte på gatan. De starkaste
och friskaste överlever. Jag lägger tusen gånger hellre en peng på en gatuhund
än exempelvis en överavlad ”kavaljer” här i Sverige som har en hjärna som är
för stor för skallen och tror att det kliar hela tiden och därmed har spasmer
och ligger och kliar sönder sig hela dygnet. Det om något är djurplågeri och
sjukt. Eller en stackars schäfer vars rygg är så krum att den går med kronisk
värk. Jag menar inte att man därmed inte ska ha rashundar eller liknande, men
det dras inte hit sjukdomar och plågade djur hit från utlandet med
adoptionsorganisationerna. Alla nejsägare menar ju starkt på att vi kan lägga
pengar på att kastrera alla gatuhundar istället för att ta hit dem. Ja, det är
en jättebra grej, som också pågår parallellt, men det hjälper inte dem som
redan är födda. Too late liksom.
Som volontär har jag besökt veterinärer, jobbat med
hundarna, rastat, städat, matat och fått sådana extrema mängder kärlek. Vårt
rumänska hägn har blivit mitt andningshål. Trots att jag sett hundar dö och bli
sjuka och komma misshandlade och utmärglade finns det inget ställe som ger mig
så mycket energi. Det här är djur som trots all skitbehandling lever i nuet och
har redan förlåtit allt som hänt dem. De är redo att gå vidare och det finns
inget de längtar så mycket efter som ett eget hem, en egen människa. Det här är
hundar som haft tur, där någon sett dem och tagit dem till oss. De inser väl
kanske inte sin egen lycka när de får alla vaccinationer och sprutor och
avmaskningar och fästingbehandlingar och så vidare, för de får allt. Men, jag
kan samtidigt garantera att de tycker det är värt det när det väl får komma
hem. Hundarna i hägnet mår mestadels och oftast bra. De har det inte lika bra
som de flesta svenska hundar, men å andra sidan har de inget sånt att jämföra
med heller. Men de har isolerade kojor de kan krypa in i. De får vatten och mat
varje dag. De slipper få stryk och de blir behandlade för eventuella skador.
Jämfört med livet på gatan lever de i ett paradis.
Jag mötte inga aggressiva
hundar över huvud taget i Rumänien. Har mött desto fler här i Sverige. Dock
lyckades jag med bragden att bli biten. Två gånger. Helt och hållet mitt eget
fel båda gångerna då jag första gången gav en liten hund i en koja ett tuggben.
Hon var otroligt skygg och vaktades av en större hund utanför. Det pissregnade
och vi var blöta och trötta och jag tänkte inte ett steg längre utan gick fram
till henne och hamnade då mitt emellan henne och hennes beskyddare. När jag
vände ryggen till för att gå därifrån fick min bakdel påhälsning av tänder som
inte var helt nöjda med att jag befann mig där jag gjorde. Andra gången skulle
jag plocka ut en stressad och rädd valp ur en bur och han kände sig så trängd
att han sa ifrån genom att bita mot min hand. Vem hade inte gjort det? Så, två
bett på tre resor där jag spenderat tid med hundar dygnet runt. Inte direkt ett
bevis på dessa ”aggressiva och farliga byrackor” som det snackas vilt om här
hemma. Däremot har jag suttit i en solnedgång på ett fält med en hundhaka i knäet
och resten av hunden bredvid, utsträckt i gräset, sovande. Jag har haft en
liten tjejvovve sovandes tvärs över min hals varje natt i en vecka. Jag har
sprungit som en tok ihop med hundar med så mycket spring i benen att de inte
kan sitta still när de får komma ut och har sina tungor fladdrande en halvmeter
utanför munnen. Det här är levnadsglada, underbara hundar som levt och lever
under fruktansvärda förhållanden men ändå har hopp och tillit till mänskligheten.
Min åsikt är att alla människor skulle behöva åka dit och se, för det går inte
att förklara. Kulturen, levnadsstandarden, allt är så annorlunda. Och de som
säger att vi gör fel som plockar hit dem kan själva åka och sätta sig i ett
hägn i två eller tre månader och sedan fortsätta gnälla om de nu vill det.
Min chaufförupplevelse
Många av hundarna bär Adapt-halsband som utsöndrar feromoner som hundarna får från tiken när de är valpar. Det ger en lugnande effekt utan att ge några biverkningar som medicin kan ha. Innan transporten avgår har vi sett till att hundarna inte ätit och druckit en massa då vägarna genom bergen i Rumänien är väldigt slingriga och vi vill helst slippa åksjuka hundar. Alla hundarna är i sina burar där det också finns kisskydd och filtar att bädda med. Var sjätte timme under vår transport stannade vi och rastade vovvarna, klappade lite på dem, kollade igenom dem och burarna och gav lite vatten och mat. Dag som natt. De flesta var pigga och glada om än lite omtöcknade av resan. De anade ju också nånstans att det här var en resa till ett nytt kapitel i deras liv.
Det finns alternativ till att
köra hela vägen, och det är att flyga. Där vårt hägn är placerat finns inte den
möjligheten utan man skulle i så fall få köra hundarna ända till Bukarest och
flyga därifrån. Två långa och jobbiga resor. De flesta andra föreningar flyger
dock sina hundar. Jag är lite kluven i de alternativen. Visst går ju flyget så
mycket fortare och det är en väldigt positiv sak, men de ska checkas in, de får
åka i ett flygplan där ljudnivån är väldigt hög för hundöron. De tas emot allihop
samtidigt på flygplatsen där det cirkulerar en massa folk hela tiden. I en
transport lämnas de av på vägen upp genom Sverige hos sina nya ägare och visst
är det en viss ljudnivå i bilen med och på färjan, men jag tror ändå inte det
blir samma stressiga situation. Dessutom blir det ofta så att hundarna varken
får mat eller vatten på väldigt länge innan resan. Dock varierar det antagligen
från hund till hund vilket som är bäst. Min hund Smiley har gjort den resan två
gånger till och med, även om han åkte första klass andra gången då han fick
sitta med i hytten, och han verkar inte ha farit särskilt illa av det.
Min adoptörsupplevelse
Det tog inte lång tid efter hemkomst förrän han var bokad och klar. I
slutet av september skulle han komma hem till mig och nu var det slutet av
augusti. Självklart kunde inte undertecknad hålla sig utan for ner till
Rumänien ännu en gång för att gosa med hundar och träffa sin Smiley. Mitt flyg
hem gick samma dag som transporten avgick så ett par dagar senare stod jag ihop
med ett gäng förväntansfulla adoptörer i Jönköping och väntade på min älskling.
Det var fantastiskt att se första mötet mellan adoptör och hund, och helt
underbart att ha Smiley på hemmaplan.
Att ta hem Smiley är bland det bästa jag gjort. Jag får ofta
höra hur jag räddade honom, vilket inte är helt sant: han räddade mig. Han berikar
mitt liv varje dag. Jag fick en hund som var rädd för det mesta, inte förstod
hur man lekte eller busade, sov större delarna av dygnet, var extremt skeptisk
mot främlingar och klarade inte av att ha människor bakom sig. Nu, fem månader
senare har jag fortfarande en rätt reserverad herre. Brödrostar och män är
fortfarande otroligt skrämmande, MEN, jag har en hund som nyfiket studerar
människor han möter, kan kaxa upp sig med svansen högt när vi är ute och går.
Han får underbara ryck om kvällarna och mornarna och vill busa och får han inte
det hoppar han framför sin spegelbild och skäller med svansen viftande. Han har
i sakta mak i alla fall lärt sig ”sitt”, ”kom” och ”stanna”. Bollar och pinnar
har gått från livsfarliga till roliga. Han är trygg hemma. Han har hundkompisar
som han kan härja runt med i rasthagarna där han alltid är i särklass snabbast.
Han är fullständigt kär i sin nya dagmatte och fäster sig hela tiden vid nya
människor vi möter. Han tycker det är helt okej att åka spårvagn. Han snarkar
högt i sängen. Han fixar att vara ensam i lägenheten utan några problem alls.
Det är helt enkelt en annan hund. En glad och välmående hund. En försiktig
hund, men en hund som absolut anpassat sig till det svenska samhället betydligt
bättre än många ”infödda”. Han är välvaccinerad och frisk som en nötkärna. Han
behöver inget lugnande hos veterinären för han tycker det är ett trevligt
ställe. Framför allt har han levt på gatan och levt i flock så han passar ihop
med i princip alla hundar. Jag väljer att skriva ”i princip” eftersom han
givetvis inte träffat ”alla” hundar, men alla vi träffat hittills har gått
utmärkt. Han har inga som helst aggressiva tendenser trots att han flera gånger
blivit ”påsprungen” av lösa hundar i skogen då han själv varit kopplad. Han
tycker valpar är skittråkiga, men accepterar dem, och om de är för påstridiga och
hänger i hans morrhår i timmar ger han dem ett morr, som ett flockdjur gör för
att uppfostra sina små. Han har aldrig visat tänderna (utom för att le då)
eller morrat eller liknande inför någon människa någon gång, och då har han
ändå befunnit sig i rätt påfrestande situationer med fullproppade vagnar,
berusade människor som vill hälsa, nya situationer, barn som hängt i hans svans
och så vidare. När det kommer till att vara säker bland barn och människor är
jag fullständigt trygg.
Min Smiley är världens mest underbara hund, och att få honom
kallad ”farlig och smittspridande byracka” gör att man inte vet om man ska
skratta eller gråta. Den som säger det är i mina ögon en högst opåläst och
oerfaren människa som skräms av det okända och saknar vilja att ta in ny
kunskap. Med andra ord en farlig människa. När vi slutar utveckla vår kunskap
och låter oss styras av vår rädsla kan vi fatta beslut som är helt vansinniga i
förhållande till situationen, och det är en sådan person som sätter den
stämpeln på min hund. En glad, underbar, vacker och fantastisk hund som varenda
dag ger sin matte ett stort leende när hon kommer hem och får hennes hjärta att
bli alldeles varmt. Säg de människor som gör det dag ut och dag in.
Här kan man också läsa hur en tvättäkta rumäns hund själv känner inför allt skitsnack som cirkulerar. Don Dino for president säger jag.
Här kan man också läsa hur en tvättäkta rumäns hund själv känner inför allt skitsnack som cirkulerar. Don Dino for president säger jag.
13 Comments:
Otroligt inspirerande Ica!
Jag hade gärna gjort resan till Rumänien, men jag tror helt ärligt att en del av mig hade dött av att se misären. Om ganska exakt 1 vecka anländer helt underbara Fox, med Dinas transport och jag kan knappt bärga mig.
/Johannes, snart stolt ägare till fd gathund.
Oj vad vi är rörande överens trots att vi besökt olika hägn i olika delar av Rumänien. Det kändes nästan som att läsa sin egen reseberättelse.
Åh så roligt att höra att du ska få en egen rumänsk rondellhund. Tack för att du läser :)
Marit- Coolt. Sen är det väl väldigt likt på alla ställen, vi är lika mån om hundarna, och lika jäkla hundgalna båda två :)
Det är så man blir generad ju ;)
Jag är själv så otroligt glad över min Zita (plus dom andra två som finns hos mig just nu) som från första stund tryckte sig mot mitt ben och morrade åt de andra hundarna att hålla sig borta. Jag var HENNES! Efter vårat första möte så har hon aldrig någonsin visat något mot en annan hund, hon verkar trygg med att jag är hennes matte och att jag alltid tar hand om henne.
Min Zita ser ut som en varg/jämthund/gråhund eller vad det nu är hon ser ut som. Trots att människan är den enda varelsen på jorden som varit stygg mot henne så älskar hon alla människor hon möter och gör vad som helst för lite kel.
Hon kryper ihop när det kommer män med käpp, men när hon märker att dom inte tänker slå henne så lägger hon sig bredvid dom och somnar.
Jag är så glad åt min gamla varg, hade aldrig någonsin kunnat hitta en sån hund i Sverige.
Vi har också en f d gatuhund, fast från Irland. Hon är den klokaste, finaste, underbaraste hund jag någonsin träffat. Dessutom kärnfrisk.
Adopterar man en "byracka" får man så mycket mer än "bara" en hund.
Så väl du beskrivit både upplevelsen och verkligheten. En hund är en hund, oavsett födelseland! Dessa hundar som har vuxit upp i flock är oftast så otroligt signalkänsliga och kloka! Jag har inte heller något emot rashundar (om det är "vettig" avel vill säga) men det finns redan så många härliga hundindivider utan familj, så varför inte erbjuda en hemlös ett hem och samtidigt få förmånen att lära känna en helt underbar individ?
Alltid lika roligt och underhållande att läsa det du skriver Ica, och jag håller med. Våra barackor berikar verkligen våra liv.
En fantastisk och fint skriven berättelse.
Vilken fin berättelse, och fint skrivet!
Vicki
Fin berättelse men lite väl negativt om de hundar som flyger till Sverige. Det behövs inte som försvar till att ni fraktar med bil. Har adopterat tre hundar från Rumäniem vid tre olika tillfällen på två år. Mötte upp dem på Arlanda där de avsides släpps ur burarna. Det kommer max fyra hundar åt gången. De flesta hundar är väldigt positiva och glada då man hälsar på dem och de får godsaker. Vissa tar lite längre tid på sig för att komma ur sina burar. Mina tre var nöjda individer och glufsade i sig korv och annat. Hur de nu än färdas får vi glädjas åt varje individ som räddats och blir adopterad!
Madde- äsch, generad är väl onödigt? ;) Din varg är en fin varg :D
Hanna T- Åh, har du adopterat från Hundar utan hem? Har en kompis med två stycken därifrån och de är helt fantastiska <3
Paula- Exakt!
Eva- Tack :)
Liz och Vicki- Tack så hemskt mycket :)
Caroline- Jag tycker ju dock inte jag var så negativ. Jag betonade att tiden var en viktig aspekt och där är ju flyget plus. Sen skrev jag med att det antagligen är olika från hund till hund vilka som passar bäst för vad. Jag har ju mest erfarenhet av "vårt" sätt att transportera, och jag tycker det verkar mindre stressande för dem, MEN, jag tror som sagt att hundarna mer än gärna tar sig en liten flygtur för att få ett hem :)
Jag ska göra min första tur som chaufför här i veckan för Dinas ark. Inte mitt första besök i Rumänien och jag har även bott och arbetat med gatuhundar I Spanien under några år. Jag kan bara instämma i det du skrivit :-)
Post a Comment
<< Home