Tunga känslor men snart hemma

Ibland undrar jag om den där karman jag tror på verkligen är gynnande. För den verkar kicka mig i arslet. Igår när vi hade avresedag steg jag upp innan Madde och lät henne få sovmorgon eftersom det alltid är hon som kör första sträckan, och oftast även längsta. Jag kravlade upp och söta Rex följde mig till hägnet, och ville även vakta mig inne i hägnet, där en lös utehund inte är särskilt uppskattad. Började med att säga god morgon åt de kommunala, och längst in i en av burarna låg en kille som inte såg pigg ut, så jag föste undan alla andra och gick in. Vovven där inne andades ytligt och rossligt och var biten hela vägen in till skallen och det låg blod lite här och där. Så jag lyfte upp honom och gick ut. Han bara tittade på mig och suckade och jag tänkte att nu dör han i min famn. Så jag stod helt sonika kvar med honom i famnen och lät honom vila huvudet mot mig. Men han kämpade på så jag tog in honom i operationsrummet och hämtade en säng och en filt och bäddade ner honom med täcke över sig och satt hos honom och tvättade rent alla sår. Vissa behövde dock sys, så jag gick och hämtade Raluca som sydde ihop honom. Hon flyttade över säng och filtar till en inhägnad inomhus och sa att han kommer bli bra. Det kändes dock inte så när man tittade på hans ögon. Han ville liksom inte mer, men jag litade på det och gick och tittade till honom en gång var tionde minut. Sedan var det dags att lasta hundar och sen att säga hej då till alla som var kvar. Jag knallade in till min lilla kille. Han var död. Hans död tog nästan hårdast av alla. Dels för att jag hittade honom själv och den blicken han gav mig. Dels för att han inte var död när jag kom utan dog med oss där. Jag har inte jättesvårt för själva döden eftersom för många av dem är den med största sannolikhet en befrielse. Det jag har svårt för är när de dör ensamma. Att ingen sitter hos dem. Det tar sönder mitt hjärta. Lastningen tog kanske dryga 45 minuter efter att Ares varit ute på springtur i omnejden och andra verkligen inte ville ha adaptilhalsband på sig, och då dog han under den tiden. Ensam. Utan namn. Att dessutom märka det när man redan håller på att börja storböla när man går runt och säger hej då är fan tortyr med versaler. Usch gånger hundra.


Somliga hundar är svårare att säga hej då till än andra. Smiley II är en sådan. Dels kanske för att jag har hans namne hemma i Sverige och saknar honom så fruktansvärt mycket, och dels för det här var andra gången vi tog alla hans kompisar ur hans inhägnad men han fick vara kvar. Det ger mig en klump i halsen att bara skriva. Även om han ju inte ser det så. Pipi är också väldigt svår. Hon har suttit i hägnet så länge jag vart aktiv, och hon är fortfarande en så extremt glad och social hund som bara vill krypa in i famnen på en och samtidigt studsa runt av glädje när man kommer in till henne. Att hon inte är adopterad är för mig en gåta. Det var svårt att åka från Tassa som egentligen skulle åkt med oss nu. Och alla som blir ensamma i sina inhägnader. Jag vet att de flyttar ihop med nån ny i samma stund som vi åker, men det är just känslan att kompisarna får åka, men inte dem.


Men det har såklart inte bara varit sorg. Gruvbesöket väntade ju Madde morgonen efter. Slapp jag? Nä! Jag övertalades såklart att följa med, och satte mig surt i bilen. Åkturen dit var väldigt intressant. 130 på vägar med kratrar i och med energisk rumänsk folkmusik på hög volym. Efter det var man minsann inte rädd att firas 125 meter ner under jordytan. Jag som då sa att jag var rädd för sånt och därför inte ville åka gick mest runt och sa ”cool” ju längre ner vi kom. Madde däremot stod och tryckte sig mot hörnet i hissen med gladväggar och började hyperventilera när vi rodde båt 125 meter ner i jorden i en sjö där som var otroligt salt. Vi fick en guidad tur och fick med oss två olika saltprover från gruvan hem trots alla stora skyltar att man inte fick ta med salt från gruvan. Det coolaste av allt är att det är ett behandlingsställe för astmatiker, så de åker dit och sitter 4 timmar om dagen i två veckor eftersom det är så bra luft. Så där längst ner fanns bowlingbana, minigolf, biljard- och pingisbord, filmhörna och lekplats. Väldigt häftigt. De slapp då att ta medicin. Där fanns massor av barn som sprang runt och som satt och kollade på film. Hemfärden gick om möjligen ännu fortare än ditfärden och jag fick sista biten på film. Väl tillbaka rantade jag ut med vovvar som inte skulle med oss hem nu, och det var helt underbart. Man skulle bara ha ändlöst med tid till varje hund. Mina små hiphopvalpar fick utvärderingar skrivna och lite nya foton på sig. Sedan fick vi packa in bilen och fara till Dora för att hämta och lämna hundar och låna Alins såg för att tillverka Ares bur. Med oss på resan fick vi också Japp som skulle med hem till Maria C och där vi skulle hämta Cochie. Japp var inte glad åt sin första bilresa utan blev åksjuk (många blir det och sen går det fint resten av tiden.). Saken var att han hade fått käk precis innan så buren var full med bajs och kräks när vi kom in, och då blev han ju dessutom så glad att svansen gick som en propeller i detta… Kan berätta att när vi kom hem med hundarna vid 22 på kvällen låg jag på alla fyra i den buren med pannlampa på skallen alldeles för länge. Dock kunde vi inte åka hem till Maria eftersom hon befann sig hos våra förra veterinärer Peter och Adina på fest, men hon hade med Cochie dit så vi fick åka dit och byta vovve. Där hade de öppningsfest för nya mottagningen och eftersom båda Madde och jag träffat dem innan blev vi såklart inbjudna. Alla var uppklädda och fina och där kom vi i skitiga jobbkläder och luktade allt annat än hallon. Förlåt Sverige, men du har nog fått dåligt rykte på grund av oss. Vi fick i alla fall både käk och dricka där vilket var väldigt uppskattat då det som vanligt inte funnits riktigt med tid för det under dagen. Väl tillbaka i Turda fick vi bära in våra nya kompisar i kolmörker eftersom det inte finns någon el i hägnet. Så vi sprang där med pannlampa och såg bara en massa lysande ögon och hörde öronbedövande skällande över vårt intrång som de inneboende inte var vana vid vid den tidpunkten. När vi började städa ur bilen kom Lisen och hälsade på. Hon visade sig med andra ord vara en hejare på att klättra, så hon fick byta plats till ett eget rum. Dock såg jag under morgonen att hon fick besök av en liten råtta. Dock inte samma som jag hittade under min säng, för den var död. Morgonen efter när jag stod och städade Japps burbotten med vattenslangen kom lilla Sarah travande mot mig. Jag bar in henne igen och hann precis återta vattenslangsjobbet när hon åter kom, glad i hågen. Då fick även hon ett eget rum eftersom hon tog sig genom rutorna i gallret. Tur att hundarna inte är rymningsbenägna.


Innan jag gick upp till hägnet under gårdagsmorgonen spenderade jag lite tid med Pluto och han fick lite frukostskinka att käka vilket uppskattades, plus att Rex och Wolfie fick lite tid på tu man hand. Min privata vakthund Rex kommer jag också sakna otroligt mycket. Chefen erbjöd mig att ta hem honom, men det skulle nog inte vara optimalt just nu tyvärr. Obegränsat med tid och plats så skulle jag inte tveka för x antal hundar där.


Nu är vi dock på väg och har nått Österrike. Hundarna har skött sig ypperligt även om virrpannan Ares lyckades med bragden att slita sönder en kedja och komma lös. Dock är han ju inte rymningsbenägen så han kom ju galopperande emot oss med tungan ute och gos i blick. Nu får han trängas med Alice i hennes bur medan vi rastar de andra hundarna så han är ur vägen. Binda honom utanför är inget alternativ men eftersom han tar upp så mycket plats i gången kan han inte sitta inhägnad när vi står still och ska rasta eftersom då får vi inte ut hälften av de andra vovvarna. När jag körde vid tre inatt trodde jag plötsligt att jag fick möte på min körbana och blev skiträdd då jag såg ett par gula ljussken komma närmare. Dock visade det sig vara mina egna och att jag körde in i en vägg av dimma. Det brukar vara en jäkla dimma i Österrike om nätterna, men det här har jag aldrig vart med om. Jag klarade en halvtimme innan jag fick stanna, helt utmattad. Två timmar sov jag innan Madde sen tog över och började köra. Så nu är det sol och hur fint väder som helst och Madde kör, så jag ska nog hoppa bak och knoppa lite.