Operationer po lopande band
Ibland framstår jag nog som dum. Idag till
exempel. Vi har ju två extremt havande tikar här, varav den ena skulle valpa
inom en vecka max. Nu äntligen, efter att vi ifrågasatt en del var det dags att
kastrera dem. Då skulle ju såklart även valparna ut. Jag fick frågan om jag
ville vara med under ingreppen och assistera vilket jag självklart ville och sa
”cool”. Sedan informerade Madde mig lite torrt om att de där valparna skulle
inte ut till livet… Då var det inte så ”cool” längre. Hela grejen blev bisarr på
något vis. För overklig för att kunna ta in. Jag fick en operationsrock, vi
spritade och steriliserade alla verktyg och sövde lilltjejen. Vi snittade och
jag fick hålla sårhakar, peta ner förband i öppningen, flytta på vävnader och
massa sådant. Och lära mig en massa genom att se och lyfta njure, mjälte och
blåsa och allt. Sedan kom då den där otrevliga delen: dra ut en påse med foster
från varje äggledare. Sammanlagt fem valpar låg där. Båda försökte undvika att
se eller röra på de små sakerna som faktiskt rörde sig där inne. Men, vi var
tvungna att komma åt med tråden under så det var bara att lyfta, knyta, strypa
blodtillförsel och sätta fast klämmor. Sedan sker sterilisering och abortering
i ett. Vi lyfte helt sonika bort påsen, och ja, vart den hamnade vill ni inte
veta. Jag fick sy ihop henne igen, innan vi bäddade in henne i täcken och la på
kuddar för uppvaknande och påbörjade nästa. Där fanns det sju valpar och mitt i
allt så var vävnaden för tunn och tråden skar igenom och allt åkte ner i magen igen.
Det vill säga: den blodtillförsel vi ville strypa låg nu öppen i magen. Inte
bra. Jag fick höra att enligt böckerna är det då kört när öppningen i princip
ligger intill njuren, vilken den nu gjorde. Dock måste jag säga att jag aldrig
blivit så imponerad av någons prestation så som veterinären nu. Vi snackar att
vi opererar på ett litet bord, som ej är höj- och sänkbart, med snören som
håller isär benen, och ingen el, vilket innebär ingen belysning. Madde fick
springa och hämta pannlampan i lägenheten, och vi påbörjade operation ”hitta
blödning”. Vilket vi gjorde rätt fort, men sen, att få ihop det innebar att vår
veterinär fick stå med händerna inne i magen på vovven och sy utan att se. Hon
räddade livet på vovven på ett sätt som varit svårt för vilken veterinär som
helst med bra utrustning. Då var det liksom så pass stressigt med livhanken att
jag stod och droppade adrenalin rakt ner i snittet. Den här vovven fick dropp
och lite extra k-vitamin innan hon placerades också hon på kudde och inlindad i
filt. Ännu ringer de smärtsamma klagoljuden från vovvarna när de höll på att
vakna upp och hade ont. Förhoppningsvis mår de bättre nu, vilket vi inte kan
kolla då det är låst och kolsvart där uppe där det inte finns nån el.
Därefter blev det en åktur till Cluj där vi
skulle hjälpa till med att plocka bort stygn, ge advantics och drontal, samt
chippa. Hjälpa till var nog synd att säga. Ibland är rumäner väldigt
omständliga och, ja, ostrukturerade, så saker sker inte direkt i hundranittio.
Vi frågade därför bara om vilka hundar som skulle ha vad och skred till verket.
Madde höll hundar och jag plockade stygn och så petade vi i piller och hällde
advantics i nackarna innan vi slutligen satte chip i nacken på de hundar som
behövde. Vi har många gånger under denna resa funderat på hur det skulle funkat
om vi inte åkt ner så tidigt som vi gjort. Hur alla donationer skulle hunnit
lämnas, hundar skulle hunnit hämtas och lämnas, papper fixas, hundar fixas och
så vidare. Än har jag alla utvärderingar kvar att skriva. Vi ska besöka TFP
imorgon och lämna de donationerna vi har mest av så vi äntligen kan börja göra
i ordning bilen för alla vovvar som ska åka hem. Vi ska gå igenom samtligas
chip och pass och prova ut selar till alla som ska resa. På detta vill jag
hemskt gärna hinna ta ut alla de som inte ska åka åtminstone en gång.
Nu har jag slutat räkna hur många döda hundar
som jag sett här. Fick ut vår lilla kille idag som är så skygg och full med
liggsår och som tog ut som halvdöd från kommunala. Han har bara suttit i sitt
hundhus och darrat innan, men nu, när man öppnade grinden så han fick komma ut
på ett större område och springa viftade faktiskt den lilla beniga och
köttsåriga svansen en del och han travade haltande runt. Oavsett hur vi
ifrågasätter metoder här och människornas intentioner så tycker vår veterinär i
alla fall om djur och hon gör ett fantastiskt jobb med alla rädda hundar som
kommer hit. De skyggaste av dem alla älskar henne, vilket värmer otroligt att
se. I hennes sällskap blir det också lättare för en annan att bli accepterad
och på så sätt kan man skriva utvärderingar på dem som behöver det, även om man
inte har tid att lägga en massa extra minuter för att bonda. Det får liksom
prioriteras med dem som ska åka som vi ju ska ta ut och rasta flera gånger. De
måste känna sig trygga med oss, och det är där vi får ha fokus. Tyvärr. Man
vill ha lika mycket fokus på alla, men den tiden kommer aldrig finnas, för
hundarna tar aldrig slut. Midnatt igen vilket gör att bloggen publiceras under
morgonen eftersom jag inte tänker knalla ut i kolmörkret, in till det svinkalla
kontoret och sätta mig med en dator som är tröttare än Madde är på morgonen,
det vill säga långsam as hell, för då kommer jag inte i säng förrän klockan
ett. Får se om hundarna lärt sig av gårdagsnatten då Madde ledsnade på att de
blivit så lata att de ligger utanför vår dörr och skäller på förbipasserande
att Rex helt sonika blev utslängd, och istället håller snattran inatt. Hoppas
kan man ju.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home