Synd att man inte är Jesus

De där fyrbenta alltså. Jag får magsår och gråa hår. Igår var en sådan dag då håren i grå nyans hopade sig och magen blödde utan stopp. Vi var alla ute på kvällspromenaden och knallade bort till området där man får släppa vovvarna lösa. Som de flesta av er redan vet är min lilla Smiley rädd för i princip allting, och senaste veckan har han varit riktigt nojig utomhus, särskilt när det varit mörkt. Då lägger han all sin tyngd på selen framåt och ska helst vara hemma innan han hinner säga "voff". Igår var det en sådan dag. Något skrämde Smiley efter typ femton minuters promenad, men jag tyckte sedan att han slappnade av rätt okej för att vara en räddhare. Därför kopplade jag loss honom, precis som vanligt, när vi kom till frirastområdet. Intill området finns det en båtklubb. Jag vet inte hur det är på andra ställen, men i Stockholm är alla båtklubbar väldigt väl skyddade. Det är stängsel runt allting. Ovanpå stängslet är det två rader taggtråd. På insidan av bryggan är det stängsel och taggtråd och bryggan tar slut 10 meter ut i vattnet. Väldigt svårt att ta sig in med andra ord. Om man inte heter Smiley vill säga, särskilt inte Smiley som rädd. Han hittade ett hål mellan en husvägg och stängslet, tryckte sig in och la sig platt mellan två små båthus och rörde sig inte ur fläcken. Exakt något som inte fick hända. Jag kunde inte pressa mig genom hålet. Huvudet funkade men bröstkorg och axlar sa stopp och belägg med en gång, trots att jag tog av mig jackan. Agge satte sig och försökte locka, jag gick runt för att se om det fanns några hål i stängslet, vilket det inte gjorde och om jag dessutom kommit innanför hade jag haft två meter ner till marken via en bergvägg. Pasha sprang runt och var nervös och försökte gräva sig in, tyvärr helt resultatlöst. Efter mycket lockande fick vi inse att Smiley var för rädd för att ens tänka tanken på att komma ut. Vi kapitulerade och googlade båtklubbens namn, och ringde upp numret som stod där. Dock svarade ingen. Jag knallade runt lite och testade sen ringa igen. Still no answer. Det stod inget nummer till nån trevlig bevakningsfirma eller liknande och vi kunde ju inte gärna provringa alla på måfå. Därför fick vi helt enkelt ringa 112 för att be om brandkårshjälp. Brandkåren hade sin bil ute på larm och egentligen "åker vi ju inte på sånt... om djuret inte är skadat". Jag sa ärlig att jag inte visste eftersom min hund låg platt på backen, att jag inte visste om han satt fast. Försiktigt påpekade jag också att om jag tog mig in skulle det väl räknas som olaga intrång. Brandmannen i fråga menade att om jag tänkte kliva in och hämta min vovve så skulle nog ingen bli arg. Jag berättade att då får jag ju ta vattenvägen, eftersom ingen annan möjlighet fanns.
- Ja, alltså, du ska ju inte ta några onödiga risker.
- Vaddå onödiga. Det är ju min hund liksom! Jag kan ju inte lämna honom!
- Nej, det förstår jag, men ta inga risker.
- Nä nä. Tack för hjälpen.

Med andra ord lämnade jag Agge hos Smiley och började gå längs vägen, där bryggan var en bit ut i vattnet, fint instängslad. Alternativet var alltså att gå ut i vattnet och häva sig upp på kortsidan där det inte var stängsel, men mitt ute i vattnet. Jag är fullständigt ärlig när jag berättar att vatten med en isyta är inget man vill gå ner i. Men det var bara att ta ett djupt andetag och ta steget ut i det svarta vattnet som nådde mig till rumpan ungefär. För första gången i mitt liv önskade jag att jag var Jesus och helt enkelt kunde knalla ovanpå den isbeklädda ytan.

Pasha sprang med och när jag knallade ut i vattnet blev han inte glad. Gnällande stod han kvar och spanade. Väl framme vid bryggan fanns det nån taggbeklädd halvmåne som stack ut. Jag fick sätta fossingen på en pinne strax under bryggan och dra mig upp enbart med armstyrka (jag förstår plötsligt folk som blir starka i nödsituationer, för jag orkar egentligen inte dra upp mig själv.). Sedan var det bara att springa över bryggan och bort till Smiley, som inte var ett dugg skadad, men inte heller villig att lämna sin trygga plats. Så det var bara att hugga tag i honom och hiva upp honom genom samma hål som han kom ifrån, vilket funkade tack och lov. Där fick Agge stå och ta emot. Själv hade det inte gått, för Smiley var som sagt inte helt samarbetsvillig, och då hade hans bakben fastnat i hålet. Nu kunde Agge dra honom medan jag tryckte hans bakben intill kroppen. Sedan var det bara att springa tillbaka på bryggan och ner i doppet igen. Lika mysigt att åter vara tvungen att stega fram genom is. Väl uppe stod Pasha och viftade på svansen, otroligt lycklig över att Smiley OCH jag var tillbaka där vi skulle- hos honom. Vi vände alla och påbörjade den 30 minuter långa promenixen hem. En skraj Smiley, en Pasha i lyckorus, en Ica med fötter som avgav vatten vid varje steg, och en Agge som tack och lov var helt som vanligt, om än lite uppskakad.

Nåja, det sägs ju att man håller sig ung av kalla bad, så det borde ju jämna ut med de gråa hårstrån händelsen gav mig.