Det är alltid lika roligt att komma till insikt med hur människor aldrig slutar att förvåna en. Jag förvånade mig själv aningens i fredagskväll när jag efter enbart en uppdrucken stor stark lyckades vispa ut öl nummer två över hela mig, mitt under vår personalmiddag och OS-invigning. Man kunde även denna kväll förvånas över ett gäng wannabebiliotikariers dumhet då de ställer in sin alkohol (och en ännu dummare människa som dessutom lämnar sin väska) på biblioteket med förhoppning att senare samma kväll kunna hämta den och dricka upp den. Detta gick då inte eftersom när våra kort drogs i kortläsaren hånade den oss med att enbart lysa rött tillbaka och pipa högre än vad en normal trumhinna vill stå ut med. Vi var då fyra miserabla flickor utan alkohol (ja, en också utan halsduk, mössa, smink, mini disc och träningskläder) som stod utanför bibblo och såg dumma ut. Som tur väl var förvånade våra trevliga killkollegor oss med att vara förutseende och ha alkohol hemma och dessutom bo oförskämt nära bibblo. Allmän insamling skedde och kvällen blev mycket trevlig. Själv knallade jag hem runt tresnåret i total tystnad och iförd Johannas kläder, min jacka, Mickes mössa och Johans halsduk.

Redan dagen efter fortsatte förvåningarna framträda. Då skulle en samling civilicerade textdesigners partaja ihop inom temat "barnkalas". Att vi någonsin ens uppträtt civilicerat var något alla verkade glömma efter sådär 30 sekunder på Kåren. De härligt barnsliga kläderna och känslan att få greppa ett golvmoppsskaft för att fiska fiskdamm gjorde att allas nivå raskt sjönk tillbaka till barndomens. Helst plötsligt skulle allas pappor slå allas, det fuskades på tävlingarna, det låg potatismos som man halkade i på golvet och festarrangörerna fick underbara teckningar av Ica, Johanna, Maja, Ida, Annika och Micke, samtliga 5 år gamla. Förvånande nog var det ingen som sjöng den svängiga sången om hur vi har vårt barnasinne kvar som visst alltid annars sjungs. Dock får man väl räkna Bumbibjörnarna, Rosa helikopter och Ducktales som värdiga ersättare, men ändå. En kort stund åldrades man dock hastigt, men absoult inte upp till sin nuvarande ålder. Nejdå, snarare en sådär 10 år och man blev åter runt 14 när man stod inne på toa och skickade runt PET-flaskan med surt vin i. Leve nostalgin.

Lite allmänt upphörs man aldrig att förvånas. Jag har tänkt på det lite då och då senaste tiden. Både under positiva och negativa omständigheter. Igår blev jag förvånad hur vissa människor verkligen ställer upp, och visar omtanke, utan baktanke (kan man ha framtanke?). Att medkänsla fortfarande lever och att livet har stöttepelare när det verkligen gäller. Ska man betrakta det som tragiskt att man faktiskt blir förvånad över sånt?

Jag förvånas hur grabben i vår grupp lyckades med bragden att skriva ut dyrast möjliga utskrift när han skulle visa hur man billigast kunde göra det. Istället för dubbelsidig svartvit utskrift fick jag ut enkelsidig i färg. Vips försvann 70 spänn från mitt utskriftskonto. Tur att man har sånt som löneförmån på bibblo.

Slutligen förvånar mina drömmar mig, och tur är väl det. Hur roligt skulle det vara att vakna och veta att man är helt normal i huvudet efter varje natt. Nu berättar mina drömmar för mig att jag har verkligen har rätt att bete mig som jag gör. Skulle någon filma mina drömmar och se dem skulle de också vara skvatt galna.