Jag är inte särskilt lätt att göra bort. Det är nämligen något jag klarar alldeles utmärkt själv. När man är med människor man känner som vet att man är konstig i huvudet och säger saker som saknar samband kan inte mycket gå fel. Förvänta dig det oväntade ungefär. Jag säger ofta saker som inte alls har någon poäng i samtalet. Alltsom oftast samarbetar inte min kropp med mig och vi går åt olika håll. Jag frågar efter den tredje personen när jag vid vindrickande bara bjudit in två vänner. Jag slår ansiktet i sängen när jag tror att min avståndsbedömning är mycket god. Vart jag vill komma är att jag inte har några större problem att göra bort mig, så länge jag är bland människor jag känner och som förhoppningsvis tycker om mig ändå. Så var inte fallet idag. Jag kan väl i och för sig tacka min lyckliga stjärna för att jag i denna staden är ganska anonym, dels för att jag inte bott här särskilt länge och dels för att jag i dessa tider enbart visar mina ögon när jag är ute och går. Resten av mig är väl inpackad i halsdukar, mössor, jackor och liknande värmande tillbehör. Idag skulle jag gå hem från jobbet, precis som alla andra dagar (utom då jag går från skolan eller träningen, eller vänta, nu svamlar jag. Jag jobbar ju i skolan), och det var en smula snöigt och isigt ute. Vägen till jobbet gick ändå relativt smärtfritt om man bortser från att jag slirade vackert utanför Tunavallen samt ett pulsande med fötter i Charlie Chaplin-stil de första oskottade 500 meterna. På hemvägen kommer dock ett gäng tjejer från vägen till vänster. Vi ska uppenbarligen åt samma håll så jag pinar på lite extra för att inte hamna bakom dem och gå där och såsa medan mina fötter förvandlas till istappar. Det skulle jag aldrig gjort. Jag kommer ut fint framför dem och allt tycks gå väldigt bra... tills en isfläck givetvis ska ligga där just jag valt att sätta min högerfot. Den far iväg lite snabbare än vänsterfoten och övriga Ica ville vilket resulterande i en mycket ovig wannabe-spagat från min sida. Jag riktigt hörde hur alkoholen i väskan sa kras i samma tonläge som ryggen och vänster långfinger. Vad nu vänster långfinger gjorde på marken utan resterande handen har jag fortfarande inte listat ut, men han försökte väl spela hjälte eller något. Till saken hör att plötsligt var det inte alls okej att göra bort sig. Jag ville inte alls vara huvudpersonen för de tuggummituggande, midjekortjackbärande och hårdsminkade tjejerna bakom mig. Jag kände mig nästan som någon i floor filler när jag flög upp ur spagaten lika fort som jag hamnade där och linkade hemåt så fort jag vågade för att inte göra en favorit i repris. Nåväl. Vi vet ju alla hur deprimerade dagens ungdomar är och där bjöd jag dem på dagens hångarv. Kul att kunna rädda någons dag. Som jag alltid sagt: Börja dagen med ett leende så har du det överstökat.