Min släkt får mig förvånad. Beslutsfattande sker ibland utan någon större logik från någon. Nu när mamsen hasar sig fram i huset med kryckor tyckte mamsens syster att hon skulle komma ner och hjälpa till så mammas vardag blev lite lättare. Det jag fann lite roande med detta var att de bara kan stanna över långhelgen då faktiskt dottern i huset befinner sig hemma. På detta är moster nyligen opererad för diskbråck och kan inte böja sig och får inte lyfta saker. Så nu kokar jag kaffe, brer mackor, städar och bäddar åt två funktionshindrade tanter istället för en. På detta har vi en hund som ska lära sig att gå lös på heltid och springa på agillitybanan med sin träningsgalna lilllmatte.

Fick en diagnos i veckan. Vad den sa ska inte skrivas här, men ett av symptomen var även att "patienten lider av dåligt minne". Jag gruffade högt när jag läste det och tänkte på mönstret i min lekhage när jag var ett år gammal och allt annat jag minns från tidiga barndomen. Den doktorn vet ju uppenbarligen inte vad han talar om. När jag i söndags skulle ta bussen igen kom jag på att min plånbok låg fint nedstoppad i väskan som stod kvar hemma. Inte så bra. Därför var jag inför hemresan i onsdags väldigt noga med att plånboken var nerpackad i väskan efter att den bilats till mig dagen efter bussresan. Sagt och gjort stod jag med plånboken i högsta hugg i kön på Maxi och skulle handla åt mamma. Plötsligt får jag en ond aning i ryggraden och öppnar plånboken för att se att mitt VISA-kort och körkort ligger där de ska. Döm om min panik när det facket lyste tomt. Inga kort. Ringde skräckslagen till mamma och skrek att moster fick komma och lösa ut mig. Mamma trodde då att jag hamnat i fyllecellen. Tack för den mamma, en fredag klockan tolv på förmiddagen. Nåja, omöjligt är det ju inte. Så jag fick med andra ord vackert stå i kön och släppa förbi kund på kund i väntan på moster. En liten tjej frågade sin mamma högt varför jag väntade. Mamman gav mig ett ilsket se-nu-vilka-ideéer-du-ger-min-dotter-nu-kommer-hon-bli-kriminell-blick och sa att man inte fick handla om man inte ahde pengar. Så kan man med uttrycka det tänkte jag och kände mig som en blondin som knallade in på stormarknaden i tron om att man fick plocka på sig vad man ville och sen bara gå ut. Hade så varit fallet hade jag inte stått där med konserver, minimjölk och en cola light vill jag lova. Då hade jag haft minst tre cola light.
Pudelns kärna(vem nu som kommit på ett sådant luddigt uttryck) är med andra ord att jag känner mig som Doris i Hitta Nemo. Jag lider av korttidsminnesförlust. Snart börjar jag väl prata valiska.

Under den gågna veckan har jag lärt mig grina bland folk, men bara med näsan, vilket är ett steg i rätt riktning. Jag har även kryddat min kvällsfil med härliga proteinrika vätskor från nästrakten. Ja, jag fick ny fil. Med andra ord vikarierar just nu min snok som ett ovanligt livligt vattenfall.

Veckans höjdpunkt har för mig blivit onsdagarnas volleyboll. Det är nästan lite tragiskt då vi spelar med en plastboll och med personal som tyvärr blivit lite begränsade i sin rörlighet. Men jag får i alla fall springa och slänga mig hur mycket jag vill. I onsdags resulterade detta i ett brännmärke på ovansidan av handen som började blöda. Färska blåmärken på både knän samt ett väldigt dekorativt blåmärke med Gotlands form på höftbenet. Mitt under andra set gav dessutom min härliga hosta en smärre attack av andningssvårigheter och jag fick hot om att spendera resten av matchen på bänken. Gruff.

Dagen idag har förgyllts av några saker:
1. En underbart rolig bok med en underbart rolig kommentar på insidan. Tack Lotten.
2. Ett långt och klokt telefonsamtal med lilla fröken instruktör med mycket pepp och förståelse och skratt. Hon är guld värd i jobbiga situationer och skrattar åt min berättarkonst som hon uttrycker det.
3. (kommande) Ett besök av en av de bästa vänner man kan ha. Som dessutom varar till söndag. Inte vänskapen utan besöket alltså. Hon ska dessutom stå ut som försöktkanin under möjlig hundattack i skogen. Det är en äkta vän det.