Friday, November 17, 2006



Alex, jag och Fisen överst. Utan dem hade det aldrig blivit någon klänningsdag med snygg frilla och proffsigt smink.
Jag och Pucking Pumkin aka Emily som har världens sämsta inverkan på mitt vokabulär, men det är ömsesidigt, så vad gör det?
Jag är äntligen hemma. Senaste halvåret har jag ju åkt hem till tre olika ställen, men min lägenhet är mitt hem. Trots otrevliga vittnesmål som utfördes via mobilen i en källartrappa på en innergård mitt i centrala Växjö står lägenheten kvar. Börjar jag min hemvistelse med att packa upp? Nej, det skulle ju inte vara jag i ett nötskal. Givetvis knallade jag ner till stället som innan var mitt andra hem, men inte ska förbli så och körde ett aerobicpass som jag saknat i 28 veckor. Det var så underbart roligt. I vanlig ordning stod jag ju och skrattade som en hyena åt mig själv i spegeln, men nu vek jag mig även dubbelt som värsta fyllot över att jag hade så roligt. Jag måste nog erkänna att jag blivit en aerobicfjolla ut i fingerspetsarna. Dessutom fick jag så mycket uppmuntran hur fin jag var och hur bra det gick och hur roligt det var att se mig att jag nog mest struttade omkring lite malligt, även om jag måste erkänna att jag fick många relativt skumma blickar.
Mest känns det inombords att jag äntligen är där jag faktiskt känner mig hemma. Här där jag har många vänner samlade på samma ställe. För visst, jag är bortskämd med underbara vänner, som dock är utspridda över hela landet och även utanför landets gränser, men här är så många underbara människor samlade.
Se bara de stackarna Micke o Cissi som kom ner och hämtade mig med bil. De hade säkert jättetrevligt på nervägen, men bättre ressällskap på tillbakvägen kunde de ju få. Först och främst gjorde jag bilen obekvämt full på packning av minnen, böcker, kläder, krukväxter, skåp och andra attiraljer man inte kan vaera utan. På detta spenderade jag dessa timmar med att växelvis sova, växelvis vara irriterande barnunge genom att åter fråga om vi var framme än, boxades med Cissis nackskydd, gav Cissi en Wet Willie, rynkade på näsan åt deras godis och vara DJ som inte gick att förhandla med. Som om detta inte vore nog gnällde jag i cirka en och en halv timme om att jag var kissnödig och hur blåst Josefin Craaford var i radion. Egentligen var jag nog mest besviken på att programmet hette Lantz, men inte märkte jag att någon sådan medverkade.
Det hela slutade i alla fall med att vi kom hem. På två minuter hade mina resekompisar raskt burit in min packning och avlägsnat sig från lägenheten. Konstigt.

Trots att jag har mina underbara vänner här kan jag inte säga annat än att jag saknar de som gjort min vistelse i Växjö oförglömlig. Varför måste man alltid lämna människor man tycker om?

1 Comments:

Blogger Unknown said...

welcome home lillgos =)

11:24 AM  

Post a Comment

<< Home