Saturday, November 11, 2006

Varje gång det har kommit någon ny individ till Hultet som frågat om vi inte har någon pub eller bar har jag svarat tvärt nej. Vi har inget sådant här. Vårat uteliv består av ett ställe som har öppet endast sommarhalvåret och då varannan vecka för folk över 16 och ungefär en gång i månaden för oss som fyllt 18. Thats it.

Våra amerikanska gäster har sett hultets alla fram och baksidor. De har varit med när vi i skattjaktsrus skurit ut den lokala skoaffärens klistermärke med ordet SKO i då ingen annan sko fanns att finna. De har pussat våra ankor, blivit sniffade på av våra kor, vart nära att krocka med mörka gatans reflexgubbar och tittat på Sveriges motsvarighet till American Idol med svensktema. När de sin sista helg i Sverige åter frågade om vi inte hade någon lokal pub var vi tvugna att ge med oss. Vi tog alla tre under armarna och begav oss till Nannys pub, där det kvällen i ära fanns en disc jockey och sådeles togs även ett inträde på 20 kronor. Det första vi möter när vi nästan är framme är två bastanta kvinnor i hockeyfrilla, tights och stor skjorta. Båda 40+. De ber oss om papper för den ena av dem var ju så förkyld. Att båda sedan lagt en rejäl pizza framför vårat kommunhus är det ingen som nämner. Raskt förklarar vi för våra utrikiska gäster att detta är standarden de bör vänta sig. De sväljer hårt, nickar och går beslutsamt vidare. Väl framme fick vi hör och häpna varsin stämpel på handen i fall vi ville gå fram och tillbaka genom dörren. Det var ju verkligen så oerhört många människor att det behövdes. Eller inte. Vi knallade ner till dansgolv, bar och disc jockey. Dansgolvet var öde, träsko-, skinnväst-, stentvättade jeansbeklädda människor satt vid borden och drack groggar och min lilla kompisDJ kom fram och satte sig för att snacka med mig. Ingen märkte ändå hans tappra försök att mixa låtarna snyggt. Under de två timmar vi satt där hann jag bli antastad av en femtioårig, systembolagsstinkande man som envisades med att få ta ett mobilfoto på mig som han skulle skicka till Stockholm tropic model contest sju gånger, träffa fem(!!) gamla pojkvänner från mellan- och högstadiet, se tre slagsmål över utspillda groggar, höra "I don't feel like dancin" fyra gånger samt hälla i mig två cola light då jag faktiskt körde bil på kvällen. Vi lyckades dessutom med bragden att få ett stycke jacka snodd utan att någon märkte det. En riktigt lyckad partykväll med andra ord. Amerikanskorna förklarade på hemvägen att de verkligen förstod varför vi menade på varje gång det kom nya människor till byn att Nej, ingen pub finns här att tillgå.

Jag minns dock att jag varit där på en studentfest då det serverades tacobuffé. Själv kom jag direkt från en bortamatch och hann inte få någon taco. Dock drack jag avsevärt många red bull vodka, dansade, nallade nötter och fick erfara att min gamla bästis var duktig på att kräkas upp taco i handfatet. Fyra dagar senare tågade vi ut ur skolan som nybakade och vuxna människor. Undrens tid är inte förbi.

Uppdatering
Det är en smula underligt egentligen. När man inte har någon dator under veckorna får man plötsligt väldig prestationsångest om vad som ska skrivas på helgerna. Därav brukar jag använda mig av strutsvarianten, köra huvudet i marken och inte skriva något alls. Men hur fungerar det egentligen? Jo, jag får ett pickande hjärta, en orolig mage och spastiska fingrar. Allt detta skyller jag på någon åkomma som framträder då jag inte skrivit ordentligt på en längre tid. Men vad begär jag? Jag sitter i ett rum med sjuttiotalstapeter och åttiotalssängkläder på veckorna och i mammas alltiallorum och trängs med symaskin, träningscykel, tv, hund och säng på en gång och försöker skriva på helgerna. Detta med väldigt begränsad framgång. Bara det att jag drömde inatt att jag blev nedslagen av en gammal och fet gubbe endast för att jag stod med min cykel på en gångväg säger väl allt?

Under dagen har jag suttit och knepat ihop åtta stycken relativt långa rimverser om åtta olika människors karaktärer. Jag känner mig en smula mentalt labil och har enbart på grund av detta lyckats få mammas skrivare att kopiera alldeles ypperligt men fullständigt vägra att skriva ut. Ur den lilla skrivaren kommer nämligen papper som är lika blanka som Sophie Dahls hy och min hjärna. Det är dumt med tanke på att utskrifterna måste printas senast i morgon eftersom de ska delas ut som åtta olika små presenter på tisdag då jag samtidigt packar väskan, stänger dörren till rummet med åttiotalssängkläderna och lämnar Gökboet med troliga åtta sparkar i arslet.

Därefter väntar jag med spänning på fredagen då jag åter kommer infinna mig i mitt älskade Tuna. Det första jag ska göra är att tina upp mitt gymkort. Därefter planerar jag att börja skolan. Eller, rättare sagt: jag planerar att börja skolan den fjärde december. Vad jag ska göra fram tills dess? Skriva såklart!

1 Comments:

Anonymous Erik said...

Nej undrens tid är långt ifrån förbi.

Hörde att du snart kommer till Eskilstuna igen. Välkommen!

Kram // Erik

5:43 PM  

Post a Comment

<< Home