Wednesday, November 15, 2006

Det som skulle ta tolv veckor blev visst vips ett halvår. Sedan nionde maj i år har jag inte gjort många produktiva ting, eller har jag gjort massor. Det beror lite på hur man ser det. En parantes i livet ska det kallas, men jag har fått för mig att paranteser glömmer man lätt, och även om jag diagnostiserats med dåligt minne så försvinner inte denna vistelsen under en livstid. Och det är nog lika bra. Det här ska jag bära med mig för att kunna plocka fram och slå mig i huvudet med då jag behöver en moralkaka.

Nu är den tiden slut, och himlars vad konstigt det känns. Om allt skulle vara som vanligt hade jag nu hunnit käka tre gånger, spelat volleyboll, vattengympat och gått på stan på den här tiden. Nu har jag bara ätit och sovit. Jag avskyr att bli skriven på näsan. Särskilt av min egen kropp. Vi gillar visst att hämnas på varandra. Jag har inte låtit den sova under alltför lång tid, och som hämnd har kroppen förvandlat mig till en sovande svamp. Min första dag i frihet har jag nämligen spenderat enligt följande: 9.00- knallade upp och åt frukost. 9.30- gick och la mig igen. 10.00- somnade. 12.30- gick upp för att laga lunch. Ja, underbart produktiv dag.

Har jag blivit frisk i huvudet? Hm, väldigt svår fråga. Jag har gjort så gott jag kunnat, och min kända envishet har väl sparkat mig i arslet xx antal gånger. Då inte envisheten gjort det har gladeligen andra människor gjort det åt mig. Jag är nöjd. Jag är stolt. Samtidigt: Jag är livrädd. Det känns som att lära sig gå igen, och eftersom jag glömt hur det var förra gången får jag antagligen testa mig fram åter en gång. Kommer jag klara att vingla omkring som Bambi på hal is? Inte en aning, men jag vore allmänt korkad om jag inte försökte.

Idag har jag ätit spagetti och köttbullar. Det gick lysande förutom att jag var tvungen att få spagettikokarinstruktioner över MSN och att jag råkade bränna mina köttbullar lite då jag pratade blodtryck och p-piller med mödravårdscentralen. Jag ska nog försöka mig på att bara göra en sak i taget.

6 Comments:

Blogger Lotta said...

Det går fort att bryta ner kroppen, men desto längre tid att bygga upp den igen. Tyrärr!

Ge kroppen den tid den behöver, den är smartare än man tror...

8:15 PM  
Blogger majsan said...

Snart, snart, snart!! Längtar efter dig! Kram

11:07 PM  
Anonymous mariah said...

du kommer att fixa det här vännen! jag står vid din sida, bara vi kan fortsätta prata så att det inte blir missförstånd som förut! älskar dig tjejen!

11:24 PM  
Blogger luggkomplex said...

du kommer falla ibland... men jag är säker på att du tar dig upp på ännu starkare ben varje gång ;)

3:47 PM  
Blogger Sadeyes said...

jag är stolt över dig, och jag tycker att det är jätte br aatt du kan var det själv oxå. Man får vara rädd, man få¨r vara livrädd. men som du sa, det är dumt att inte försöka, rent idiotiskt. Och jag tror att du har byggt upp dig så stark under det här halvåret att du skulle kunna krossa sten med enbart viljestyrka. Och du som satt på trappan, rökte o grät med näsan. du som skulle åka hem.. Åh, Erica vad jag är stolt över dig!!

Everythings gonna be alright
everythings gonna be okay

2:11 PM  
Blogger Ica said...

tack alla söta vänner. haha, gråta med näsan. ja, det är jag i ett nötskal :)

6:27 PM  

Post a Comment

<< Home