Det där som kallas äktenskap känns väldigt vuxet. Det är ganska vuxet. Många människor som ingår äktenskap genomgår ett bröllop för att förtydliga detta. Jag har aldrig i hela mitt liv vart på ett bröllop. Jag har varit på ett dop och oräkneliga begravningar, men aldrig på ett bröllop.

Nu helt plötsligt får man börja inse att man nog bör börja inträda vuxenlivet, även om det sker under protest. Nu när ens allra bästaste och äldsta bästis helt plötsligt ska genomgå äktenskap är det inte annat än att hakan närmar sig de nedre regionerna eftersom man själv nästan känner som att det var igår jag och Annapanna kröp mot varandra på Lilla dagis terass innan vår första födelsedag. Det var inte igår. Det är ganska rätt och slätt 24 år sedan och min lilla tvilling ska nu bli fru. Jag ska få gå på mitt livs första bröllop. Inte nog med det. Jag ska gå på mitt livs första bröllop axlandes rollen som tärna. Jag är så stolt att jag nästan päser över. Annapanna förklarade redan idag att jag inte behöver oroa mig för att bära rosa, för hon hade redan planerat att om hon skulle föreslå detta skulle det innebära protester från min sida. Aldrig i livet. Det är hennes bröllop så vill hon att jag bär orangea tights med lila hajar på så gör jag det.

Nu börjar planerandet. Möhippa, hur fixar man en sådan? Skor, ska jag fixa det själv? Tal, herregud, tal! Jag måste ju leva upp till mitt största intresse och åstakomma det bästa jag någonsin skrivit. Lika bra att börja redan nu. Jag måste dessutom ge mig ut på jakt efter världens superstarkaste deo eftersom ska jag gå runt och känna mig konstig i klänning och dessutom hålla tal inför hundra personer kommer vi nog inte snacka cd-skivor under armarna. Nej, här kör vi på nostalgi och bör vara förberedda på lp-skivor. Dessutom måste jag ta tag i mig själv och plocka ögonbrynen. Jag kan inte gå med dessa buskar på bröllop. Tur att jag har dryga halvåret på mig då.

Hoppas hoppas att Annapanna inte gillar orangea tights med lila hajar på.