Chefen bestämmer
Hur vänskaplig får man egentligen vara i tonen till sin chef? Och hur lättsam?
Själv tycker jag inte om själva den här chefsgrejen. Egentligen är det löjligt att man ska tilltala någon på ett annat sätt bara för att den bestämmer vilka arbetsuppgifter man ska utföra och antagligen har en smula högre lön. Jag tycker det är jättesvårt att inte fjanta på med min vanliga jargong och blir ju givetvis betydligt mer nervös när jag då måste försöka vara artig och len i truten. För att inte tala om hur konstgjort det känns. Märker inte cheferna det?
Dock har jag hittills haft tur. Min första chef som jag hade kontakt med var på IKEA när jag jobbade på lagret och tuffade runt i min truck. Jag var ensam tjej i jobblaget och min chef var även hon tjej. Vi gaddade ihop oss och snackade tjejsnack bland gubbarna och hade därför en väldigt rå och humoristisk ton sinsemellan.
Chef nummer två på bibblo här kör jag snarare med. Händer det något så skäller jag på henne och säger att det är hennes fel. Givetvis bara på skoj. Hon gör precis samma sak. Vi skyller alltid på varandra. Jag är inte ett dugg rädd för att driva med henne. Nu när det är en massa nykomlingar sliter vi tillsammans vårt hår och funderar på hur vi ska lösa det mesta. Inga problem med det.
Chef nummer tre, även hon på bibblo men i help desken, sitter jag med på msn. Vi utbyter smileys och jag ringer och skriker åt henne när jag inte kan hjälpa någon student med vad de vill. Hon har vant sig. Oftast lyfter hon inte ens på ögonbrynet när jag är igång och nära ett psykiskt sammanbrott.
Sedan har jag ju cheferna på mina andra små extrajobb. De är mina chefer och jag är fast beslutad att göra bra grejer och mitt absolut bästa av de arbetsuppgifter jag får. Jag respekterar dem som chefer just för att de faktiskt bestämmer vad jag ska göra för att ge mig arbetslivserfarenhet och lön. Men där tar det chefiga slut. De är för trevliga och snälla för att förtjäna en tråkig chefsbehandling. Ena chefen åker hem med mat åt mig när jag är sjuk. Frugan hans kan man dricka öl och skrika på sport med. Andra chefen kan man inte räkna som en chef. Snarare som en väldigt nära vän som minst sagt ställt upp när som helst. Från hennes ställe känns det nästan pinsamt att hämta ut lön. Den chefen kan jag ringa klockan 23 en tisdag bara för att snacka skit.
Hur ska detta med andra ord gå om man ska få ett riktigt jobb? Redan på intervjun i torsdags började jag ju snacka goja med chefen. Hur ska man vara? Hur vill chefen att man är?
Själv tycker jag inte om själva den här chefsgrejen. Egentligen är det löjligt att man ska tilltala någon på ett annat sätt bara för att den bestämmer vilka arbetsuppgifter man ska utföra och antagligen har en smula högre lön. Jag tycker det är jättesvårt att inte fjanta på med min vanliga jargong och blir ju givetvis betydligt mer nervös när jag då måste försöka vara artig och len i truten. För att inte tala om hur konstgjort det känns. Märker inte cheferna det?
Dock har jag hittills haft tur. Min första chef som jag hade kontakt med var på IKEA när jag jobbade på lagret och tuffade runt i min truck. Jag var ensam tjej i jobblaget och min chef var även hon tjej. Vi gaddade ihop oss och snackade tjejsnack bland gubbarna och hade därför en väldigt rå och humoristisk ton sinsemellan.
Chef nummer två på bibblo här kör jag snarare med. Händer det något så skäller jag på henne och säger att det är hennes fel. Givetvis bara på skoj. Hon gör precis samma sak. Vi skyller alltid på varandra. Jag är inte ett dugg rädd för att driva med henne. Nu när det är en massa nykomlingar sliter vi tillsammans vårt hår och funderar på hur vi ska lösa det mesta. Inga problem med det.
Chef nummer tre, även hon på bibblo men i help desken, sitter jag med på msn. Vi utbyter smileys och jag ringer och skriker åt henne när jag inte kan hjälpa någon student med vad de vill. Hon har vant sig. Oftast lyfter hon inte ens på ögonbrynet när jag är igång och nära ett psykiskt sammanbrott.
Sedan har jag ju cheferna på mina andra små extrajobb. De är mina chefer och jag är fast beslutad att göra bra grejer och mitt absolut bästa av de arbetsuppgifter jag får. Jag respekterar dem som chefer just för att de faktiskt bestämmer vad jag ska göra för att ge mig arbetslivserfarenhet och lön. Men där tar det chefiga slut. De är för trevliga och snälla för att förtjäna en tråkig chefsbehandling. Ena chefen åker hem med mat åt mig när jag är sjuk. Frugan hans kan man dricka öl och skrika på sport med. Andra chefen kan man inte räkna som en chef. Snarare som en väldigt nära vän som minst sagt ställt upp när som helst. Från hennes ställe känns det nästan pinsamt att hämta ut lön. Den chefen kan jag ringa klockan 23 en tisdag bara för att snacka skit.
Hur ska detta med andra ord gå om man ska få ett riktigt jobb? Redan på intervjun i torsdags började jag ju snacka goja med chefen. Hur ska man vara? Hur vill chefen att man är?
posted by Ica at 3:26 PM
11 Comments:
Minns du:
Ica Hson Dares You To Tell Your Boss, "I like your style" and Shoot Them with Double-Barreled Fingers.
Ja, den utmaningen är antagen och avklarad. Chefen tittade konstigt på mig, ruskade på huvudet och gick sin väg. Jag vet med andra ord inte heller hur man behandlar chefer.
Icke att förglömma: Imorgon får jag ju anställning, så det var kanske en bra grej att göra! Prova du också!
Just det. Nu minns jag. och det var du som gjorde den med. och jag vet inte om frågan var riktad just till. Om du inte minns din bästa egenskap som listades i lördags: konstig.
Jag minns min bästa egenskap, mer än väl. Jag är kooonstig. (Det värsta är väl att man trivs med det)
Det ska du göra. Det är en bra egenskap.
Frågan är: om du blev chef, hur skulle du då vilja att dina undersåtar agerade mot dig? Min erfarenhet av chefer säger att en tuff men rättvis chef är den bästa...man är inte bästa kompis utan håller "relationen" på armlängds avstånd...men, det är ju bara min åsikt...
det är jävligt svårt att vara en bra chef, men det är väldigt lätt att klaga på en dålig.
/L
Vilken tur att jag bara har bra chefer då. Hittills iaf :)
En sak jag kom att tänka på i sammahanget: vilken människotyp är det som faktiskt blir chefer? Kan man finna något typiskt, rent psykologiskt?
Själv har jag aldrig velat, och sannolikt skulle jag passa mycket dåligt.
Jag kokar ned detta i min fråga: är det rätt människotyp som blir chefer? Varför/varför inte?
Ska man vara administratör...eller människa?
Björn- det kräver ju nästan ett nytt inlägg.
Absolut!
Någon måste sätta stopp för eländet!
Tänka om såna som jag fick bli chefer, såna som saknar hela vänstra hjärnhalvan (där logiken sitter, ordningen och hela sabla känslan för struktur sitter!). Då skulle det bli lite annat. Minsann!
Post a Comment
<< Home