Wednesday, December 05, 2007

En big boost

Efter alla måttligt vänliga saker jag sa om stockholmare i talet under helgens bröllop borde allt jag fått höra inte framförts. Större självförtroendeboost än dessa dagars aktiviteter med de människorna har jag nog aldrig haft. Hade man vuxit för varje komplimang man fått hade jag haft kropp längre än Pinoccios näsa.

Helgen blev allt annat än lugn. Ica trodde i sin enfald att hon skulle åka till Stockholm och kanske hjälpa till med att piffa till lite gardiner, kanske dammsuga en matta eller två. Icke. Det hela började dock med att hänga upp en ljusgirlang på husets balkong, men sen tog det hela fart. Kusinen kom fram till att hon ju kunde slänga iväg sin lillkusin från landet ut på stan till tärnans jobb för att hämta morgondagens menyer. Med andra ord fick jag kolla på en karta och sedan fara iväg ut i storstan. Det hela gick mycket bra och jag hittade på första försöket. Då var det bara att ta alla papper och åka hem igen. Kusinen med blivande mannen mötte upp och lovade att vi tre kunde sitta och vika och knyta alla menyer ihop och snacka skit. Dock kanske jag kunde börja lite själv medan de åkte och handlade.

Sagt och gjort placerades jag vid köksbordet i det nya huset utan varken stereo eller tv och fick med andra ord lyssna på kylskåpsburr, med en 3,5:a öl, 90 meter snöre och tvåhundra a4-papper. Av detta skulle det vikas och knytas hundra menyer, och snyggt dessutom. I nästan tre timmar satt jag och vek och knöt oavbrutet och undrade i mitt stilla sinne om brudparet flytt landet. När jag äntligen var klar efter att ha jobbat handleden halvdöd korkade jag upp ölen och la upp fötterna på stolen bredvid. Då behagade brudparet att anlända hem.

Att ha italienare i bekantskapen har aldrig hänt mig förr, men nu kallar jag mig stolt bekant till tre skvatt galna men ack så härliga italienare. Under fredagen dök de upp på middag. Piero som herre i familjen, Rosana som hans icke engelsktalande fru och deras dotter Barbara. Det blev vilda samtal hela kvällen och natten slutade med att jag skulle försöka hitta ett ställe åt Barbara där hon kunde inhandla en rosa dalahäst. En röd hade hon ju redan.

Bröllopsdag sedan. Min frisör som skulle göra mig snygg var den enda frisör under hela mitt liv som inte småpratade. Antagligen hade han för mycket möda med skallen. Men fint blev det. Släkten var stressad och Ica försenade hela sällskapet till kyrkan då hon tvingade taxin att vända eftersom sjalen låg kvar hemma.

Dock förflöt bröllopet helt som det skulle. Ingen svimmade och ingen sa nej. Däremot blåste två plantor omkull och min fackla slocknade efter att ha bränt upp min hand i vinden när vi skulle bege oss till festen. Väl i festlokalen serverades skumpa och det var mycket uppskattande för andra dagen i rad. Till detta serverades något som såg ut som mycket mumsig chokladmousse i små värmeljushållare. Det är då inte en trevlig överraskning att istället märka att det är ankpaté med portvin.

Kusinen hade lovat mig ett partybord och det fick jag. Min bordsherre var polis vid narkotikaroteln och lärde mig alla tips. Snubben mitt emot såg ut som Tobbe Trollkarl och var hysteriskt rolig. Med detta serverades det underbart lyxig mat och hölls roliga och fina tal.

Även jag skulle ju upp och hålla tal mitt i allt. Folk började skratta redan i första meningen och slutade sedan inte. Det var inte tanken men passade mig utmärkt. Jag skålade för brudparet utan glas och bordsherren skålade med mig för det roliga talet.

Sedan var det party. Och vilket party sen. Både jag och mamsen missade bröllopstårtan mitt i allt dansande. Desto mer i flytande form kompenserade vi dock med. Jag pratade spanska med brudgummens bror, försökte mig på italienska men blev bara utskrattad, knockade en drink rakt i en tjejs ansikte vid dans med morbror och fick å mammas vägnar leta upp en kavaj, en kamera, ett par skor och en väska som med jämna mellanrum flydde från hennes uppmärksamma övervakning. Väskan försvann sedan för henne två gånger till. Observera att jag redan vid första borttappandet hängde in den i garderoben.

Hela kvällen försökte jag bjuda kussen på olika drycker för att få ett ord med henne, men det var nästan omöjligt. Istället pratade jag med allt och alla på festen och hela tiden östes beröm över mitt tal. Alla var himla trevliga utom tjejen som var småotrevlig mot bruden och drog i min klänning då tejpen som skulle hålla den uppe spruckit.

Bror, flickvän och jag började GÅ hemåt strax efter två. Vi gick och gick medan bror skämdes för sin syster som iförd luva såg ut som ET (vilket var helsant. Det var ruggit underhållande att göra ET-gester i skuggan från gatlyktans sken.) Efter att samtliga kommit fram till att vi var vilse ringde bror hem för att fråga om vägen. I samma ögonblick som han fick veta att vi var ca 200 meter hemifrån stoppade Ica en taxi. Bror var inte lycklig och menade på att om jag haft ett vettigt jobb hade jag fan fått betala själv.

Under lördagen blev jag kallad allt från hottentott, rumpnisse och andra passande ord för någon som tagit ur 115 hårnålar men inte kunnat borsta ur barret.

Kvällen blev italienare- och skånevänner till släkten-sällskap. Vi började givetvis med champange, och därefter paté. Tredje dagen i rad för samtliga. Middagen bestod av mycket skratt åter igen och jag fick under slutet av middagen ett råd för framtida jobb: jag borde sadla om och bli stå upp-komiker (Minns du Lotta att du sa det redan i fyran?) för jag hade sådan rapp humor, var så sprudlande och hade så vackra ögon. Det skulle gå lysande menade han. Jag fick även höra av italienarna att jag var en underbar människa och Barbara ville att jag skulle flytta till Italien och bo granne med henne. Jag tyckte mest att jag gjort en hit som serverat Barbara rulltårta med en dillkvist som dekoration. Boosten bara växte. Denna kväll fick både jag och mams chans att prova bröllopstårtan som vi missat dagen innan.

Tre dagar med champange och paté sätter sina spår och efter denna helgen ligger jag nu med feber och halsont. Måste vara någon form av abstinens från lyxlivet.

Bästa komplimangen på hela helgen var ändå brors: "Du påminner om Stewie från Family Guy. Ni är lika irriterande dumkloka båda två." Det var nog det finaste han nånsin sagt till mig.

10 Comments:

Blogger Jessika said...

Ja ja, men ni var ju faktiskt överens om att ni var vilse, om så bara med tvåhundra meter. Taxi är livräddare. Och hur mycket kan det ha blivit i pengar räknat?
Säg åt brorsan - som var enig om att ni var vilse - att det faktiskt var hans påhitt också.

8:47 AM  
Blogger Jessika said...

115 hårnålar?

8:50 AM  
Blogger Lotten said...

Tänk om du har en karriär som talskrivare i en liten ask! Vad coolt!

9:04 AM  
Blogger Ica said...

jessika- äsch, han fick ta det. Han blev väl mest lycklig att han hade nåt att klaga på mig för dagarna efter... och att jag med min ET-luva antagligen skrämde skiten ur taxichaffisen. Japp, 115 hårnålar.

Lotten- Jovisst. Till personer jag känner ja ;)

10:39 AM  
Blogger Heléne said...

Ja, Stewie! Det är ju du! Tänker kanske främst på "joråsatt...akta så du inte trillar i sjön".

5:00 PM  
Anonymous Anonymous said...

hahaha japp klart jag kommer ihåg. du övade ju på mig hela tiden, dock var jag väldigt tacksam publik iofs. du har säkert en framtida kärriär där vännen, jag röstar på det, lätt!

Kram Lotta

5:52 PM  
Blogger Ica said...

helene- jag minns inte detta uttalande, och menade det inte på så sätt som du uppfattade. Och Stewie skulle väl snarare själv kasta dig i sjön.

Lotta- Haha, ja, du var nog det mest tacksamma jag nånsin träffat. Kanske skulle sätta upp en dialog med Lurv som main carachter :)

9:00 PM  
Blogger Heléne said...

Ica: Jag vet att du inte minns och att du inte menade det så som jag tog det. Jag tycker bara att det är himla roligt (:

Hur som helst, du är utmanad!

11:57 PM  
Blogger Heléne said...

This comment has been removed by the author.

11:59 PM  
Blogger Heléne said...

Går det bättre att länka till utmaningen denna gången kanske?

12:00 AM  

Post a Comment

<< Home