Äckliga fula första snö

Jag vet. Det händer varje år. Det går inte att slippa undan när man bor i världens nordliga delar. Ändå blir jag lika deprimerad varje gång, och förbannar det faktum att jag inte är född i Västindien, på Hawaii eller varför inte uppe i Cairns. Det hade varit mycket trevligare. Då hade man sluppit den där tunga, äckliga, blöta, slabbiga, grådaskiga massan som kallar sig snö.

Igår när jag blev upplyst i mitt lyckliga ovetande att snön låg kvar ute på marken satte jag skygglapparna på. Jag knep ihop ögonen när jag skulle dra för gardinerna inför natten och vägrade höra knarret på gatan utanför. Jag sjöng istället mig själv till sömns. Och det är inga sköna toner vill jag lova. Flertalet individer på denna jord hade nog föredragit snöknarr framför min skönsång. Ofattbart, men ack så sant.

Under morgonen försökte jag med samma metod. Dock insåg jag att jag nog måste kontrollera vädret utanför för att på säkrast och enklast vis och med mest lämpliga kläder på kroppen ta mig ner till jobbet utan att bryta något viktigt. Min cykel var belamrad av is. Gatan utanför var belamrad med is och snö. Traktorerna som stört min sömn hade inte lyckats skotta bort alla rännor på cykelbanan, men lagt lite sand som plåster på såren ovanpå. Helt onödigt. Med andra ord var det bara att glömma att ta sig till jobbet med cykel.

Jag lever mycket efter principer. Jag lever extramycket under principer när det gäller vintern, just för att överleva denna hemska årstid. En av principerna är att vinterjackan inte ska fram innan mitten av november passerat. Om man tar fram den för tidigt blir januari och februari så förbannat kalla. Nu har jag dock kommit med en utmärkt bortförklaring (vilket jag fått höra senaste dagarna att jag är expert på): eftersom jag numera har två vinterjackor kan den lite tunnare av dem få åka fram redan nu. Med andra ord åkte både vinterjacka, långfillingar, raggsockor och mössa fram. Halsduk och vantar har jag ju redan använt i två månader. De har bara ökat lite i tjocklek.

Innan jag började min långa vandring mot jobbet gjorde jag dagens sattyg för att riktigt jävlas med snön. Jag tog en flaska med kokhett vatten och hällde över min(Johannas) stackars cykel så all snö och is försvann. Ingen äckelmassa ska åka snålskjuts på min(Johannas) cykel minsann. Sen klappade jag om cykeln min(Johannas) och lovade ett eget skjul att stå i när jag blir rik och får ett jobb innan jag knallade iväg.

Nu har jag kramp i låren från promenaden där det gällde att hålla sig på benen. Min näsa är fnasig och svider. All mascara ligger under ögonen eftersom den inte tål minusgrader. Tårna vill flytta hemifrån. På detta lyckades vi låsa in nyckeln till kassapparaten i just kassapparaten. Det är inte särskilt lyckat.