Thursday, July 01, 2010

Gnällrapport från soffläge

Det är sommar. Solen skiner från klarblå himmel. Termometern visar 25+. Människor passerar i lätta klänningar, shortsbeklädda ben och med smältande glassar i händerna. Flugorna dunsar i värmeslag in i rutan om och om igen. Gräset är grönt. Träden böljar lätt i sommarbrisen. Fåglarna kvittrar och motorcyklarna far förbi i 190. Kvällarna passar utmärkt för öl i Vilsta eller en After Work i stan. Allt är EXAKT så som jag personligen tycker att en sommar ska vara. Det är den tidpunkten då min tv och soffa blir ignorerade och till och med jag kan anta en beige ton. Då man sitter och håller på och smälta i postbilen men högerarmen i alla fall kan bli brun. Vilken utopi.

Jomenvisst. Om det nu inte vore så att jag låg med min vanliga genomskinliga albinoton nerbäddad i soffan och förbannar både onsdagen och torsdagen då VM ligger i dvala i väntan på kvartsfinaler. Tv:n har ett genomsnittligt körande på 12 timmar i stöten och den enda som böljar är mina ballonger från födelsedagsfesten för en månad sedan som ibland känner av vinden från det öppna fönstret. Bitter? Jag? Neeeej, hur skulle det kunna vara möjligt? Jag har det ju supermysigt i min soffa och längtar inte alls efter sol, vännerna och ölmys. Och ja, jag är mycket väl medveten om att det finns solallergiker, kroniskt sjuka människor som ständigt är sängliggande och de som inte tycker om öl, men ändock är jag aningens ynklig till sinnes.

Hela förra veckan låg jag i min soffa och snorade grönt och hostade matchande. Under gårdagsnatten sa kroppen ovänligt och bestämt åt mig att vakna klockan tre för att ta del av de härliga frossor och den trånga luftvägen som den hade att bjuda på. Jag skakade under mitt duntäcke, trodde samtliga leder skulle emigrera och på detta kändes det som att luften var totaltslut. Efter lite trevligt samtal med sjukvårdsupplysningen fick jag uppmaningen att genast åka till akuten. Jag kan faktiskt erkänna att det var ganska vackert att sitta ute och vänta på taxin strax innan fyra och betrakta soluppgången.

Min taxichaufför hade ett mycket fint efternamn, nämligen samma som jag, och frågade vänligt när vi körde iväg om det var jag som skulle till akuten. Eftersom det var jag som satt i taxin tyckte jag det hela var en självklarhet, men försökte ändå att inte vara ironisk när jag svarade att det var det. Följdfrågan blev således om det var bråttom. Jag var tvungen att fundera lite men svarade att det inte var det, men att han kanske inte behövde stanna och käka frukost någonstans på vägen, vilket min chaufför lovade i utbyte mot ett löfte att jag inte skulle dö i hans bil eftersom det blev så jobbigt att lämna över taxibilarna med ett lik i framsätet. Jag lovade.

Väl framme vid akuten hade både ansikte och armar domnat bort, vilket även jag förstod berodde på att jag hyperventilerade en smula, men sjuksyrran bakom disken som tog emot mig förklarade ändå detta långsamt och övertydligt för mig ihop med orden att jag kunde försöka lugna min andning nu eftersom jag var där och skulle få hjälp.

Följande sex timmar bestod av en undersökning med provtagning där sköterskan stack nålen i handleden då armvecket inte ville vara med, en fem minuters undersökning av en doktor, en lungröntgen med tillhörande åktur i säng fram och tillbaka, samt ett doktorsbesök med diagnos och uppgift att peta en pinne i hjärnan på mig genom näsan samt uppmana mig att spotta i en kopp.

Visst ja, sen fick jag ett besök av en manlig syrra som gav mig sjukintyg samt förklarade att jag fick ta taxi hem och inte en sjukresa.

Diagnosen blev således lunginflammation med "nåt mer" som de inte riktigt kunde diagnostisera utan provsvar från hjärnan (okej då, näsan) och spottningen. Så nu ligger jag inne och filosoferar i en vecka till medan sommaren knallar på utanför fönstret. Chefen är måttligt glad och flyttplaneringen ligger helt på is. Jag knaprar fyra antibiotikapiller om dagen och hostmedicinen gör att hjärtat fått för sig att imitera Usain Bolt genom att slå världsrekord i 100 meter.

Men, på detta hade jag en fantastisk midsommar, som dock var väldigt olik de jag brukar fira samt dagar med mycket kottegos, skratt, diskussioner, mys och chaité. Och nånstans när jobbet är slut i mitten av augusti går flyttlasset till en helt underbar liten etta på sjunde våningen med balkong på Guldheden i Göteborg. Så okej, riktigt SÅ synd om mig är det väl inte... men ganska.

5 Comments:

Blogger Johanna said...

Vilken tur att sista stycket kom med annars hade jag nästan blivit orolig för att du skulle bli så deprimerad att du aldrig skulle ta dig ur det.

Men hey, det är bara 1 juli idag och sommaren är lång säger dom. Se till att bli frisk först så hinner du med en massa Vilsta, sol, AW och annat sen. (För man ska ju inte ligga ute när man är förkyld var det nån som sa härom veckan. Det borde väl även gälla lunginflammation....) :)

9:58 PM  
Blogger Ica said...

Neje... jag kommer väl alltid upp ;) Och neeeej, gäller inte lunginflammation att hålla sig undan solen, är du orolig att jag ska bräcka din bränna? ;) Om inte annat finns skuggan och den är med rätt skön nu tror jag =)

11:07 PM  
Blogger Johanna said...

Nejdå den bräcker du icke :)

10:04 AM  
Blogger Ica said...

Inte direkt nåt jag kände på mig heller ;)

6:10 PM  
Blogger 夏康如 said...

成熟,就是有能力適應生活中的模糊。.................................................................

9:57 AM  

Post a Comment

<< Home