Noll koll nummerboll

Ibland undrar jag i mitt stilla sinne vad Göteborg gjort med mig. På väldigt många sätt är det väl snarare jag som gjort vad med mig... men det är roligare att skylla på Göteborg.

Under helgen besökte jag gamla Eskilstuna och vännerna där. Jag fick höra att jag var artig och personlighetsförändrad. Om nu förändringen innebär att jag är artig får man väl hoppas att även resten av förändringarna är mer positiva än negativa. När det kommer från de vännerna tar jag det som en komplimang i alla fall. Kanske har de något att invända. Vad vet jag. På det stora hela hade jag en väldigt trevlig helg med två partaj, en shoppingrunda och en heldag i soffan med film. Där visades årets hittills bästa film: Dumma mej, eller Despicable me som den heter på orginalspråk. Helt underbar animerad film som helt enkelt alla borde se.

Dock kom måndagen väldigt snabbt och det var dags att åka hem. Där började min egen tanke på vad som hänt med mig. Jag knallade bort till tåget och satte mig lungt tillrätta. Efter ett tag kom tågvärden och kollade min biljett.
- Ehh... var ska du?
- Göteborg.
- Och du ska byta i...?
- Katrineholm.
- Och du sitter på tåget mot?
- Faaan! Sala?
- Nej, Arboga.

Jahapp. Jag hade hoppat på fel tåg. Jag har åkt sträckan mellan Arboga och Eskilstuna massa gånger, och jag har även åkt den mellan Eskilstuna och Katrineholm massa gånger. Ändå reflekterade jag inte över huvud taget att tåget åkte i motsatt riktning än dit jag skulle. Småstressad i själen frågade jag vad jag skulle göra nu, och tågvärden föreslog att jag skulle skulle åka tillbaka till Eskilstuna för att där ta rätt tåg. Själv räknade jag då väldigt snabbt ut att det skulle innebära att jag missade anslutningen i Katrineholm, vilket jag inte alls var sugen på. Så istället frågade jag fint och vänligt om det möjligtvis kunde gå nåt tåg från Arboga som skulle mot Göteborg, och jo, så var det ju. Rätt snart dessutom. Men jag fick lova lova och lova en tredje gång att jag skulle fråga det tågets konduktör om det var okej att jag åkte med. Jag fick INTE bara hoppa på tåget. Så sagt och gjort fick jag stiga av i Arboga och gå mot anslutningståget som snart rullade in på perrongen. I varsin ände hoppade det av en tågvärd, en kvinnlig och en manlig. Jag funderade i en bråkdels sekund och stegade sedan med ett brett leende iväg mot mannen.
- Heeeeej! Jag hade ett litet blonde moment idag i Eskilstuna och hamnade i Arboga istället för Katrineholm när jag egentligen ska till Göteborg. Får jag åka med er?
Av någon anledning fungerar oftast "blonde-moment-förklaringar" bättre på män, och så även denna gång. Den trevliga tågvärden skrattade högt och sa att jag givetvis fick åka med. Så snabbt tackade jag, hoppade på och rullade med det tåget istället. Jag var framme i Göteborg 10 minuter senare än om jag hade tagit rätt tåg från början. Inte illa.

Dagen efter skulle jag åka och hälsa på en kompis i andra änden av stan. Jag har aldrig åkt dit förr och skulle således ta en vagn jag inte tagit innan. Vid mitt byte nere vid Brunnsparken, där i princip alla linjer knyts samman, ställde jag mig helt enkelt och väntade på vagn nummer 3. Det tog mig fem minuter innan jag kom på att jag kanske skulle kolla om jag tog vagn tre åt rätt håll. Så ja, frågan kvarstår: vad har Göteborg gjort med mig och mitt forna kontrollbehov?