Mental mörkrädsla

Ibland blir jag mentalt mörkrädd. Får väl säga att det är mentalt eftersom jag för det mesta är "vanligt" mörkrädd. Mentalt mörkrädd blir man när någon skär öronen av en hund för att göra plånböcker, eller fenorna av en haj och sen släpper den levande tillbaka i havet så den får dö långsamt eftersom den sjunker direkt till botten. Eller när man ser Paradise Hotel och ser hur "vuxna" människor agerar mot varandra, och dessutom står ut med att göra det i tv.

Nyss satt jag och var mentalt mörkrädd i en timme. På femman hade nämligen en brittisk reallityserie i fyra delar premiär. Den heter Föräldrafritt och handlar om hur ett gäng pojkar mellan 7-12 år placeras i en liten by, och lika många flickor i samma ålder i en annan, utan vuxna närvarande. Dels blir jag mörkrädd av könsrollerna, och dels av idéen från början.

För att börja med pojkbyn då. Där inleddes tiden i byn med att utforska alla leksaker och börja ha vattenkrig, som givetvis spårade ur. Ingen kunde laga mat utan de åt vita bönor med bitar av okokt spagetti i, ja, som mat då, vilket de gav upp ganska snabbt och istället valde godis och läsk. Några lagade "till sig själva" och sket fullständigt i de andra. De slogs, men skapade inga grupper. Dessutom gjorde de en lista med regler som de satte upp, men som en liten vilde rev ner och därmed blev en person som man "inte fick slå, men man får spruta vatten på honom".

Sedan var det tjejbyn då. Jag tror ärligt att tjejer har någon form av luktsinne där de luktar sig till poppisbrudarna och de mobbade (nu säger jag inte att killar inte har det, men personligen har jag sett det mer hos tjejer.). En av tjejerna som varit mobbad hela sitt liv hamnade såklart genast i underläge. Två riktigt vidrigt bossiga 11-åringar fann varandra och tog självklart över allt. Några av de yngsta sa att de äldre betedde sig som treåringar och borde egentligen vara ett föredöme, och de hade så rätt. Tjejerna skapade genast en mobbgrupp, små klickar. De lagade mat till "sin" klick.

Man ser då genast att killarna är betydligt mer självständiga och "ego" än tjejerna som uppenbarligen inte klarar sig utan några andra tjejer i ryggen (även om den mobbade tjejen gjorde stort intryck på mig i sitt försvar.). Dock fick ju föräldrarna gripa in redan under dag två (detta spektakel ska pågå i två veckor), och då blev allt såååå tydligt: tjejerna behövde lite vägledning. Killarna behövde mamma.

Det här var ett skitintressant program, verkligen, men jag blir ändå orolig för barnens skull. Det sägs såklart med en lång fin text inledningsvis att det finns psykologer och grejer och att allt går rätt till, men jag är ändå orolig. De här barnen lär sig säkert en hel drös, men barn utan vuxna i den åldern blir laglösa. De hinner förstöra både sig själv och andra mycket under en period på två veckor. Efter två dagar var det liksom kaos i båda lägren. Ingen verkade må bra. Det var mest tårar och elaka ord. Men men, jag kanske inte ska måla fan på väggen. Trots allt återstår ju tre delar, och det kanske kommer en vändning som heter duga, men som programmet var idag satt jag mest med magont och händerna för ögonen.