Fortsättningen om Brunnsparkenattacken

Tack för alla kommentarer jag fick på mitt inlägg om "attacken" i Brunnsparken. Många av dem skedde inte på bloggen utan på Facebook. Med mitt inlägg och med mitt försvar av hunden har jag blivit kallad dåre, att jag är ute och cyklar, att jag är dum i huvudet och så vidare. När det kom till just den här biten kunde jag faktiskt inte bry mig mindre om sådana här kommentarer, för jag visste vad jag sett på videon. Jag hade, precis som jag skrev, inte en aning om vad som hänt innan. Det har jag fortfarande inte. Det enda jag kunde säga var att den hunden var inte aggressiv. Den lekte. Tack och lov mentaltestades hunden och nu har svaret ÄNTLIGEN kommit (ja, jag har kollat flera gånger om dagen). Hunden är frisk, om än något ouppfostrad. En del av mig, antagligen den delen som blev kallad just dum i huvudet och dåre, vill skrika högt att VAD VAR DET JAG SA?! Och då särskilt till de personer som kallade mig just det. Men nu skrev jag det istället. Precis som i mitt förra inlägg menar jag nu inte att händelsen är okej, eller att det var pojkens fel eller någon annans. Det var en serie olyckliga omständigheter. Vad som skrämmer mig mest är alla som ville avliva hunden, och för all del hundägare och hundförare också. Tänk om allt det som känns i affekt skulle få råda. Kan människor nu förstå lite att de inte ska döma på en gång, att vi kanske ska tänka en gång extra innan vi skriker ut dödsdomar? Är det möjligt? För jag blir på allvar rädd på riktigt. Det finns många okunniga människor som går på hundar trots att ägarna håller sig på sin kant och på avstånd från folksamlingar, som säger ifrån och som har en hund som varnar. Tänk om något händer där och någon annan är snabb med sin mobilkamera. Ska hunden avlivas omedelbart då? För till saken hör också att hundar är djur, inte robotar. Vi kan aldrig vara helt säkra på hur ett djur ska reagera. Lika lite som vi kan vara säkra på människors reaktioner. Skulle ovan situation inträffa kan det vara min hund, din hund, morsans hund, grannens hund eller den farliga kamphunden som du sett hängandes i kopplet med en nittonårig kille i släptåg (ja, det finns spår av ironi likväl som bister sanning i vissa av mina uttalanden.). Vill vi att det ska bli daglig fakta?

Jag kan i ärlighetens namn säga att jag är så in i helvetes glad att den här hunden inte avlivades, för det är inget fel i huvudet på den. Alla som kan något om hundar kan utläsa det här. Med det inte sagt att det inte finns hundmänniskor som inte skrikit att denna hund skulle avlivas, det fanns många av den sorten också. Men jag hoppas innerligt att det här kan få människor att tänka efter lite, att sluta döma, att sluta gömma sig bakom skärmar och förmedla hatiska ord de aldrig skulle kunna stå för öga mot öga. Tänk efter före, se helheten.

Personligen tycker jag att det finns betydligt fler människor som borde få den där sprutan för "att somna in" än hundar, men det är inte pk att känna så, och det tillhör inte heller denna debatten. Hoppas att den unga hanhunden nu får leka av sig lite energi på säkra platser, får gå lydnadskurs och får en auktoritär ägare som blir hans trygga punkt. Och hoppas att den lilla killen fick träffa den där polishunden som ska visa hundtraumatiserade människor att de inte är farliga, och att killen efter det kan må lite bättre och kanske inte vara vettskrämd för hundar i resten av sitt liv.

Artikeln om hundens mentaltest kan ni läsa i dagens GP här.