Back to work- thank God

Nu är glada julen slut slut slut, och trots att det fortfarande idag klämde in sig en röd dag så knallade jag till jobbet efter julledigheten. Nu fick det vara nog med att bara ha två hundar att ansvara för. Eller ja, inte ens det. Agge har ju också varit ledig så helansvar har jag ju bara haft för min egna lilla gris. Han har förvisso varit en handfull under nyårsdagarna med alla smällare och grejer som verkligen tagit musten ur oss alla.

Underbart nog hade vi inte särskilt många vovvar idag eftersom de flesta fått åka till olika hem under julen för att få lite julledigt och kanske smaska en eller två köttbullar extra. Därför har jag idag levt bland tvätt, handdukar, sorterat tasskydd, munkorgar, filtar, borstar, schampon och allt annat. Mitt sällskap fick bli en liten sjuveckors valp som tyckte det var roligt så länge jag hämtade nya leksaker åt honom. Tillslut somnade han under en tvättkärra. Det stack bara ut en svans och hördes lite snarkningar därifrån. Jag tackade smitaren för att lämna mig ensam med allt, men å andra sidan var han väldigt söt när han sov, plus att jag tycker det är rätt roligt att göra snyggt och sortera upp röror (Nej, jag gör det inte hemma hos andra, så ni behöver inte erbjuda mig att komma och sortera diverse ting i era hushåll.)(Eller ja, om ni betalar bra kan jag överväga det.).

Dock räckte ju detta inte för dagen, så när jag kom hem drog jag ut vovvarna på promenad, slängde i mig lite käk och sedan fick Smiley vackert vara med om en eftermiddag i den sociala träningens tecken. I fredags var jag och Agge på husdjursmässan i Kista och hängde med Svenska djurambulansen, och då jag ju hade eftermiddagen ledig idag tänkte jag att jag kunde jobba lite igen, och ta med mig Smiley dit. Så sagt och gjort for vi dit. Smiley tyckte det var väldigt spännande med alla höns, hästar, marsvin, katter, råttor, ormar, kossor och kaniner som fanns i varje hörn. Att däremot höra till ambulansen där vi hade två män som jobbade var inte lika roligt. Raskt intog min vovve rollen som sjuk och skadad hund och pep in i hundburen i bilen och la sig ner. Det hela var antagligen en smula obehagligt eftersom det i princip hela tiden var folk utanför bilen och tittade in. På detta studsade det in barn via sidodörren och därmed nådde Smiley från burens baksida. Det fann han sig dock i och låg stilla och lät sig bli klappad.

Av någon anledning hamnade alla barn hos mig som vanligt och jag fick berätta hur vi körde hundar, katter, igelkottar, svanar och annat smått och gott som kan råka illa ut. De ville fråga om allt, och då jag är relativt oerfaren än så länge så kunde det bli en smula knivigt. Bäst på hela dagen var en liten kille med downs syndrom som kom fram och pratade med en blandning av prat och teckenspråk. En liten grabb med mycket humor. Han tyckte vi skulle stuva in älgar och hästar och alla människor och vi försökte båda komma på olika sätt att vika ihop älgen för att få plats. När han ställer sig och visar hur han skulle "arsla" in en älg med sin bakdel höll jag på att bryta ihop. Vi käftade en del och till slut puttade han till mig och sa "Tyyyyyst". När jag låtsades stänga munnen med en dragkedja och låsa la han sig ner på golvet och skrek av skratt. Kottar och djur alltså.

Äntligen känns det som jag gör nåt: jag jobbar med utsatta hundar här hemma, ska köra djurambulansen och sen är det ju rumänienvovvarna också. Här är det jag brinner för, det jag vill göra!