Bloody friday

Mitt jobb är ganska underhållande och varierande. Jag har lyckats överhetta torktumlaren och fått lära mig hur man plockar isär och ihop en sådan. Vad man gör däremellan för att få den att fungera har jag dock inte lärt mig ännu, och det kan ju kännas som en relativt viktig del, men man kan ju inte göra allt. Ibland ligger man med huvudet före nere i gigantiska gröna soptunnor fulla med koppel, leksaker, selar, bollar och allt annat hundrelaterat. Egentligen vill jag ta hem allt, men med tanke på att vi säkert har runt 600 koppel på jobbet är det nog lika bra att jag inte gör det. Det är alltid mycket tvätt som ska tvättas och vikas. Vissa dagar sitter jag inne hos deppiga hundar och låter mig kramas och pussas på och efter det gäller det att själv överlista aktiveringsspelen så hundarna kan få korrekta instruktioner, och ännu viktigare- de får rätt godis. Många är väldigt allergiska och får inte intaga något annat än sitt allergifoder.

Idag skulle jag knalla ut med en liten snygging med svår allergi, så jag gick ut med honom och skulle fylla på godis i fickorna i vår "sluss". Där stannade min lilla grabb och revirmarkerade en regnrock. Hoppsan! Tack och lov såg ingen oss... tror jag. Sedan kom vi kanske 200 meter innan han påpekade att vädret var för kass för att promenera i så han tvärstannade och vägrade gå mer. Med tanke på mängden hundar som behöver komma ut är det inte så att man krusar någon att gå långt om de inte vill. Han hade ju dessutom redan kissat. Inne förvisso, men ändå.

Innan jag skulle gå hem för dagen tog jag ut en stor vovve med barnasinne som med andra ord studsade upp och ner på mig som en liten boll. Min tanke var att vi skulle lägga ett litet spår så han fick använda hjärnan och jobba lite. På detta behövde hans klor klippas så då är det bra om man slår två flugor på smällen och gör detta utomhus när han har skoj. Jomenvisst va. Jag la spår nummer ett och vovven for iväg som en skållad bäver och hittade i alla fall nästan alla ledtrådar. Då tyckte jag att det var dags att klippa klorna. Till situationen hör också att vi aldrig klippt klorna på honom. Han är tre år och vi har inte en aning om han tolererar det eller inte. Det hela började kalasbra. Klo ett klipptes. Sedan sket det sig. Redan på klo nummer 2 kapade jag pulpan! Så fruktansvärt orutinerat, men vovven hade rätt okej klor från början så jag skyller på det. Han pep till och drog tillbaka tassen. Alla som klippt en pulpa vet hur mycket det blöder och det gjorde det här med. Av nån anledning lät vovven mig klippa vidare så jag klippte klart framtassarna och övergick till dem där bak... och klippte ÄNNU en pulpa! Pip igen och mera blod. Undertecknad ville gräva ner sig.

Det var ju bara att vända hemåt för att få tag på lite blodstoppande. Så in i buren och ila in efter pulvret. Väl tillbaka igen hade ju den lilla ängeln trampat runt på sin säng, täcket och filtarna så det var stora blodspår på allt det. Samt längs med hela korridoren. Samt på golvet. Samt på mina kläder. Samt på hunden. Det var inte så populärt heller att sätta blodstoppande pulver på klorna när man istället kunde käka upp det. Till slut fick jag stopp på blödandet, la mig på knä och torkade upp allt blod. Slängde in filtar och täcken i tvättmaskinen och la in nytt och rent. Då var det bara 20 minuter efter att jag skulle slutat för dagen. Ändå känner jag att jag måste leta upp nån i personalstyrkan i fall det finns blod kvar nånstans så de inte tror att det skett ett mord eller liknande. Vi möts i dörren och de börjar med att fråga om jag klippt klor på G. Självklart svarar jag att jo, det har jag.
- Du har nog tagit lite mycket.
- Jo, jag skulle precis säga det att jag pajat en pulpa (två) men att jag trodde jag torkat upp allt blod.
Det visade sig att de följt blodspåren från långt utifrån och att spåren sedan tog slut vid dörren till korridoren där de hundarna som de var ute med satt... och G, så självklart förstod de att det var G som blödde.
- Ja, alltså, jag klipper också alltid pulpan, försökte en kollega trösta mig. -Därför får jag inte klippa klor mer.
Med facit på två klippta pulpor av fyra möjliga tassar så är jag nog också befriad från den uppgiften en lång period framåt.

(Och detta blev sista blogginlägget från denna datorn. Jag köpte en ny för en och en halv vecka sedan, men har inte vågat starta den ännu, trots att allt är installerat och klart. Min gamla kanske blir ledsen. Separationsångest tror jag det kallas. Min fina lilla HP som gett mig brännmärke efter brännmärke på låren, pajat bara när det är nåt viktigt jag håller på med, och segat sig igenom stressiga situationer.)