Sunday, October 05, 2014

Underbara, inspirerande kvinnor.

Igår var jag på en helt fantastisk föreläsning. Två fantastiskt inspirerande och duktiga kvinnor stod längst fram och pratade. En av dem var djurkommunikatören och grundaren av AWL (Animals without limits) Mia Mattsson och den andra var skådespelaren Carina Lidbom (Sunes mamma ni vet :)). Mia pratade om hundarna hon räddat och hur man faktiskt kommunicerar med dessa missförstådda gatuhundar och Carina pratade om hur man tar vara på livet och nuet, något i mitt tycke man faktiskt kan lära av just gatuhundarna.

Mias AWL är ett hospice där man tar in gamla och slitna gatuhundar som inte riktigt pallar livet på gatan längre, och ser till att de får medicin och en fin sista tid, så länge de behöver. De tar även in andra sjuka djur som de får friska och sedan adopterar bort (mitt absoluta drömjobb, dock mer med mentala än fysiska problem på hundarna.). Det mesta av det Mia sa fanns redan i min skalle, men det är så otroligt skönt att höra det från fler personer. Äntligen kom någon som bekräftade det jag sagt så länge: gatuhundar som faktiskt går på gatan har ofta det väldigt okej, så vida de är uppvuxna på gatan. Att kasta ut en hund som varit ditt husdjur är rakt igenom grymt. De klarar sig inte alls lång tid, då alla deras instinkter och tankar har placerats nånstans långt inombords eftersom de fått promenader och mat serverade. Men en hund som gått på gatan länge, kan sitt område, vet var maten finns och har en okej flock med sig mår oftast inte dåligt. Hundarna i hägnen dock, där snackar vi hundar som mår kass. Där har ni hundar som stått i sin egen avföring så länge att deras tassar har stora frätskador. Bilderna som visades på hundar utan ben och utan päls fick hela publiken att gråta. Själv pallade jag inte det. Det är inte fysiska skador som påverkar mig mest. De går oftast att fixa. Däremot är det alla känslor man tar in från djuren man passerar och de ögon som följer en.

Jag vet att jag betraktats som både jobbig och en smula knäpp när jag envisats med att gå in till VARJE hund i ett hägn med över 200 hundar. Jag kan ju inte rädda dem alla, och blir bara så jäkla ledsen när jag går. Ärligt talat skiter jag i det. ALLA hundarna ska ha åtminstone EN minut med en person som ger dem vänliga ord, några klappar och en godisbit direkt ur handen. Vissa av dem är livrädda för människor och trycker sig mot väggarna när man kommer in, och de uppskattar säkert inte mitt besök för fem öre, men då får de i alla fall en upplevelse och ett minne av en människa som inte var elak mot dem. För mig är det här otroligt viktigt, och samtidigt är det då min starkaste känsla av enorm maktlöshet kommer.

Jag har jobbat på Hundstallet tills ett par veckor tillbaka, jag har kört till och från Rumänien med hundar massor av gånger samt jobbat där nere. Jag jobbar med Hundar utan hem på Irland och placerar hundar och kör för dem. Jag kör Svenska Djurambulansen för att rädda så mycket djur som möjligt som hamnat i knipa här, och nu ska jag börja ett jobb som faktiskt ger betalt dessutom på Albano Djursjukhus. Ändå vill jag ibland bara lägga mig ner och storgråta för att känslan av att vara otillräcklig är så himla stor och överväldigande. Jag kommer aldrig kunna rädda alla, eller ens ge alla ett vänligt ord och en klapp. De är för många. Jag hatar verkligen den känslan.

Där klev Carina Lidbom in och berättade om en pojke som kom till en strand där det låg tusentals strandade sjöstjärnor. Han började att slänga tillbaka dem ut i havet, en efter en, och efter ett tag kom en man och frågade honom vad det spelade för roll, han skulle ju aldrig kunna slänga tillbaka alla. Pojken hivade i en sjöstjärna till, pekade efter den och sa "För den sjöstjärnan spelar det roll.". Jag har sagt exakt samma sak till andra människor som känner sig maktlösa, och även till de människor jag själv mött och sagt till mig att det inte spelar någon roll. Dock har jag visst väldigt svårt att verkligen känna det. Så igår försökte jag sätta mig ner och verkligen tänka efter var jag verkligen spelat roll för något djur. Jag vet egentligen att det finns massor, men som ovan att övertyga sig själv tog jag naturligtvis det mest självklara: min egna, älskade Smiley (som just nu är på kurs, vilket gjorde det hela riktigt överjävligt att inte få krama honom där och då. Han kommer tack och lov hem idag igen.). Denna vovve jag sprang över i Rumänien, första gången jag var där. Jag skulle inte ha hund, och skulle jag nu ha det skulle det vara en valp som jag då kunde vara med från början. Istället kommer en livrädd treåring (typ, eftersom ingen har en aning om när han är född.) som jag i början får lyfta ut ur hägnet eftersom han är så rädd, och lägger sig ner på rygg och ger upp när han får på sig ett halsband. (Här kommer en parentes med en gång. Mia berättade om en hund där ägarna inte fick ta av halsbandet på, för då morrade hunden. Det visade sig till slut att hunden så ofta varit med om den här vidriga strypstången där hans kompisar blivit utdragna, och sedan har personalen kommit tillbaka med ett tomt halsband, dvs, hunden fanns inte mer. Han var såklart livrädd för att om halsbandet togs av honom skulle han också försvinna. Min Smiley blev utsläpad längs med betongen med en sån äcklig strypstång. Han var den sista som hämtades ut från hägnet på det sättet. Efter det gick vi helt enkelt själva in och hämtade hunden. Smileys sätt att maktlös bli släpad fick bägaren att rinna över. Därmed väcktes en stor skräck för saker runt halsen på min lilla älskling.). Vi satt precis utanför hägnet (jag orkade inte bära honom längre), och bara myste, dag ut och dag in. En dag när jag kom lämnade han sin nypåfyllda matskål för att komma fram till stängslet och hälsa på mig och då var det ju kört. Han skulle ju bara med hem. Nu är det rätt exakt två år sedan Smiley kom till mig. Han kan numera bära halsband, men jag använder det endast som prydnad om han ska vara fin. När han har koppel och det riskerar att bli ett drag gäller sele. Han kommer aldrig ha halsband igen som koppelförlängning. När han kom var han rädd för allt. Nu är han bara rädd för nästan allt. Det är lättare att räkna upp saker han inte är rädd för än saker han är rädd för. Hans rehabilitering har tagit så extremt mycket tid och energi, och kommer antagligen inte försvinna helt under hela hans liv. Han är fortfarande inte redo för en grundkurs i lydnad, för han är inte mottaglig vid sådana situationer. Det är väldigt få, men det finns ändå några olyckskorpar som säger att jag väl ändå ångrar att jag tagit hem en hund med så många problem. De personerna vill jag bara strypa. För mig har han inte några problem. Han har trauman som uppkommit på grund av någon annan. Jag skulle vilja se de där olyckspersonerna själva få så mycket stryk att tänderna är helt fulla av skador som försökt läka sig själva, få släpas längs med betong, bli så rädda att de kissar på sig av en särskild mans röst, få panik när kopplet läggs över ryggen, vilja dö när de hör smällar och sen tycka att jag borde ångra mig. Smiley är det absolut bästa jag har, och gudsöner, familj, partner och andra får helt enkelt ursäkta, men den viktigaste i mitt liv är Smiley och han kommer alltid gå först så länge han lever. Har jag gjort någon skillnad i hans liv? När han ligger och skakar i badrummet när åskan går tvivlar jag lite, men när han får sina glädjeryck vid samma tidpunkt två gånger om dagen och far runt, skäller och morrar med en blick som bara är helt full i fan av bus och han flyger upp och börjar tugga på mig försvinner alla tvivel. Likaså när han springer ute på ett fält och han rusar ifrån alla hundar som jagar honom hur lätt som helst och man kan verkligen se framför sig hur han räcker ut tungan och säger "haha, ni kan inte ta mig!", eller när han ligger mellan mig och Agge, snarkar högt och rycker i sömnen och drar långa suckar av välmående. Då är han en lycklig och trygg hund som får mitt hjärta att vilja spricka av kärlek. Han är min sjöstjärna där det spelade en stor roll.

Mia fick frågan hur hon orkar se all misär, alla vanvårdade djur, och hon sa att varje litet hjärta eller "like" på facebook eller alla bilder hon får när hundarna sedan fått ett hem gör att hon orkar flera gånger om. Jag har fått samma fråga också flera gånger. Jag känner ju precis som Mia: bilderna på de hundar man tagit hem gör en otroligt glad, men för min del är det mest all den energi man känner från hundarna på plats. Visst, man kan inte ta hem dem alla, men när man sitter och gosar med dem på plats, och är i nuet, får man så otroligt mycket kärlek och energi. Jag kan ärligt säga att jag längtar alltid till nästa resa redan dagen efter jag kommit hem. Det blir som ett knark, det går inte att sluta när man väl börjat. Bland de här djuren mår jag som bäst.

Dock kan jag också säga att det absolut finaste på hela föreläsningen var Mias nioåriga dotter som man fick se bilder på från hon var typ två år där hon följde med sin mamma till olika hägn och hjälpte till med hundarna, ja, ni vet, de där aggressiva och sjuka gatuhundarna som man ska vara så rädd för. Man såg och kände energin så otroligt mycket genom de bilderna. Det fanns en sådan förståelse och kärlek mellan henne och hundarna som inte gick att missa. Hon hade också fått tjata på sin mor att hon ville säga nåt under föreläsningen och det fick hon såklart. Då berättade hon hur de jobbade och hur hon älskar att rädda djur. Om man skulle få en kotte som hon skulle till och med jag kunna överväga att skaffa barn, men bara då. Hon var den absolut största inspirationen under dagen (även om jag såklart också vet att mamma Mia ju har varit den största anledningen till att hon är som hon är, men det måste även finnas en medfödd gåva och kärlek till djuren är jag helt övertygad om). Man kan med andra ord säga att jag fick lyssna på tre otroligt begåvade kvinnor.

Efter föreläsningen var det lotteri och jag köpte tre lotter och spanade in mig på en väldigt fin tavla med en hund med regnbågsfärgad bakgrund som det sedan visade sig att Mia och hennes dotter målat. Då ville jag ha den ännu mer. Dock gick det priset inte till mig, men istället vann jag två vinster av tre möjliga varav den ena var en väldigt fin teckning av Mias dotter med djur som längtar hem på. Absolut dagens näst finaste pris och något som åker in i en ram och upp på väggen när jag och Agge flyttar.

Kort och gott: kan du göra något: donera en peng, stå och sälja kakor på något event, skänka en filt eller två till hägnet, sprida föreningar och dess jobb på nätet eller vad som helst, så gör det. ALLA gärningar behövs och är viktiga. Vi har inte alla samma förutsättningar. Alla kan inte skänka 1000 spänn i månaden, jag är en av dem, så jag donerar min tid istället. Men alla kan göra något, och det finns inget som är bättre eller sämre än något annat. En filt kan vara livsviktig för en hund som fryser. Glöm inte det.


Min älskade älskade Smiley! Överst när han satt på kommunala hägnet, och undre efter cirkus ett halvår i Sverige.

Nu får ni ta del av söta bilder på alla dessa underbara hundar, eftersom inlägget ska vara av positiv anda. Det finns många hemska bilder i min hårddisk också, men dem tar vi en annan gång.




























Och sist men inte minst: den mest underbara hund av dem alla. Min älskade Smiley

5 Comments:

Blogger Eva Johansson said...

Fina Ica!<3 Tårarna rinner...

6:47 PM  
Blogger Ica said...

naw, tack <3

9:04 PM  
Anonymous Anonymous said...

Så fint skrivet!
Vem är den jättefina svart-vita hunden, på första bilden nedanför Smileys bilder? Vet du något om henne/honom, bakgrund och förhoppningsvis framtid?
/Malin

2:28 PM  
Blogger Erica Hermansson said...

Han har hem i Rumänien numera. Jag ville ta hem honom, men förhoppningsvis har han en bra framtid. Dock inte lika bra bakgrund.

7:17 AM  
Anonymous Anonymous said...

Finaste, bästaste Ica! Jag beundrar dig så och all kärlek du så frikostigt sprider är något alla borde ta efter! 💜💜💜 /Åsa P

10:28 PM  

Post a Comment

<< Home