Friday, May 23, 2014

I valet och kvalet

Nu har jag tre inlägg som måste skrivas: ett om fotboll, ett om hundar (no shit liksom), och så det här. Ett inlägg som inte kommer bli av den komiska sorten.

Min generation, alltså åttiotalisterna, och de som kommer efter har väldigt hög psykisk ohälsa. Och det blir fler och fler ju längre ner i åldrarna vi går. Vet ni att sju av tio ungdomar mellan 10-17 år har sökt hjälp hos BUP? Det är rätt läskigt när man tänker på det. I alla fall så är det många nu som har utmattningssyndrom och är därmed långtidssjukskrivna. Vissa menar att ungdomen är klen och helt enkelt gnäller och har blivit curlade. Andra, ur äldre generationen, berättar att arbetsplatsen och livet inte varit så stressigt förr. Det fanns inte samma press på att man skulle hinna och prestera så mycket, hela tiden.

Om man är långtidssjukskriven är man rätt långt ner på samhällets bottenskikt och kravlar. Ofta har många flera fighter med Försäkringskassan om de ska få pengar eller inte. Det är jäkligt förnedrande när man redan mår skit. Dessutom tar det så otroligt mycket energi. För många tar det flera månader innan de får ut några pengar och det där med att man faktiskt är sjukskriven av en anledning och därmed inte kan fungera som man "ska" glöms helt bort. Du måste orka betydligt mer som sjukskriven än du gjorde när du jobbade och fick lön.

Så här i valtider måste jag därmed skriva och berätta för dem som inte vet hur det är. Jag  vet att många kommer säga att "det var så här långt innan regeringsskiftet", och "det var lika illa då sossarna hade makten", och flertalet andra kommentarer. Dock kan jag skriva att det jag kommer berätta om föreslogs, bestämdes och genomfördes vid regeringsskiftet.

I nuläget kan du vara sjukskriven i två år. Har du ständiga fighter med myndigheter och dessutom svårt att varva ner, du kanske inte får någon sjukdomsinsikt inom första året, eller så blir du helt enkelt inte frisk. Du kan vara drabbad av en kronisk sjukdom, fysisk eller psykisk, som inte blir bra på två år. Efter två år blir du utförsäkrad. Oavsett om du är arbetslös eller har en anställning. Det värsta är också att du kan ha ett arbete när du blir sjukskriven, men du blir uppsagd under tiden du är sjuk, och är därmed arbetslös när de här två åren har gått. En utförsäkring innebär minst tre månader då du inte kan vara sjukskriven längre. När de här tre månaderna gått kan du gå och bli sjuk igen, men de här tre månaderna måste du helt enkelt igenom. Du är så kallat utförsäkrad. Under en utförsäkring får du aktivitetsstöd. Ett aktivitetsstöd baseras på din tidigare inkomst men är nånstans kring 6000:- i månaden som max. Före skatt! Det innebär att du har ungefär 4000 kronor att leva på varje månad. Du får med andra ord leva under existensminimum för att du är sjuk. Bor du i Stockholm kan det inte ens täcka en hyra för en minietta.

När jag ifrågasatte hur man över huvud taget skulle överleva på den summan, då jag hade en representant från Försäkringskassan och en från Arbetsförmedlingen, fick jag svaret att då går man till soc. Sedan fick jag tipset att man skulle börja spara av de pengarna man fick ut i sjukersättning eller rehabersättning för att "täcka upp" för de kommande månaderna som utförsäkrad. Som det sistnämnda får du kanske ut 10 000 kronor. Hur många kan spara pengar på den summan? Just asking.

Det här hände vid regeringsskiftet. Det som stör mig absolut mest är att någon fullständig idiot fått den här idén, och ett gäng lika fullständiga idioter har tyckt att den är bra och klubbat för det. Tror ni någon av dem som kommit med det här förslaget riskerar sina inkomster? Nej, våra politiker tar inte ut karensdagar när de är sjukskrivna ens för en vecka. Det är inte ens säkert att de över huvud taget sjukskriver sig alls. Skulle de nu hamna i den fullständiga knipan att de skulle bli sjukskrivna och uppsagda så är det lugnt. De har fallskärmar på miljonbelopp och behöver inte jobba alls mer i hela sitt liv. Om jag är bitter? Nja, jo, lite bitter är jag nog, men jag gör det jag kan: det vill säga- jag går och röstar. Både nu och i september. Och jag är ledsen moster, men jag trotsar dig ännu en gång: jag tänker INTE rösta borgerligt. Jag kan förstå att människor med fast och bra inkomst och utan några skavanker i sitt liv gör det, men då har man inte heller mycket tanke på sina medmänniskor som kanske inte har det lika förspänt.

Nästa inlägg blir roligare.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home