Slagna icke-hjältar

Kroppen är slut och hundarna ligger helt avslagna på golvet. Vila upp sig på helgen är en myt. Det får ske under veckodagarna.

Igår tog jag med mig båda grabbarna och begav mig till Gärdet för en protestmarsch mot Rumäniens behandling av landets hundar. Från början var jag säker på att vi skulle träffas vid Rumäniens ambassad då det är så det gått till tidigare, men halvvägs dit ser jag ett inlägg på fejan att vi ska ses på Gärdet. Det är sådant man verkligen vill läsa när man krånglat sig ner till tuben med rulltrappan eftersom hissen var ur funktion och sedan bytt tunnelbana en gång med två killar där den ena är rädd och vill undvika allt och alla (men han älskar förvisso att åka kollektivt tack och lov), och den andra bara vill framåt och framåt och framåt, men utan att veta varför. Dessutom väger sistnämnda 40 kilo och har rätt bra nackmuskler. Till sist kom vi i alla fall fram och då visade det sig att vi skulle mötas upp vid sjöhistoriska museet, vilket innebär att vi dessutom ska över halva Gärdet innan vi är framme. Vi slöt upp med Kate och Ira och började knalla på. Bara en halvtimme sena nådde vi till slut vårt mål. Då skulle det fikas och grejer innan vi skulle börja bege oss mot ambassaden. Eftersom Ira är en väldigt pälsbeklädd varelse var gårdagen ganska jobbig eftersom det var varmt som bara den. Hon behövde få bada och svalka av sig för att palla med en promenad, så vi rörde oss ner mot vattnet medan de andra fikade. Pasha förvandlas här från en dragig rackare till ett extremdragigt monster med tunnelseende där tunneln mynnar i vatten. Då snackar vi ändå om en hund som inte ens går ner så vattnet når honom till magen. Han far i vilket fall som helst iväg som skjuten ur en kanon. Dagen i ära hade jag Pasha och Smiley i samma koppel och fastspända i mitt midjebälte, det finns nämligen nog med hakar och krokar på det kopplet för att det ska funka. Midjebältet har remmar i resår som dämpar det ryck man kan få utstå när hunden drar iväg. Jodå, Pasha for iväg, resåren töjdes ut till max och PANG så sprack sömmen i kopplet som höll fast den ögla som satt fast i midjebältet. Ögla och hakar for med andra ord tillbaka i hundranittio... rakt in i min mage. Kan ju säga att det är tur att jag inte är en sån där tvättbrädebeklädd människa för då hade jag varit blå om magen idag. Nu fanns det ju en del att sjunka in i som minskade skadan. Framför mig for Pasha vidare med en stackars Smiley i andra änden av kopplet som inte kunde göra annat än försöka hänga med så gott han kunde. Väl nere vid vattnet försökte Pasha hypnotisera in en pinne som i hans tycke hamnat för långt ut i vattnet och därmed inte gick att hämta, utan istället som sagt försökte stirras in till land. Försöken misslyckades.

"Kom då pinnen!"


På väg tillbaka blev Smiley skrämd av en stor drake (ja, den där med snören i, inte den med vingar som sprutar eld, även om jag då haft mer förståelse för skräcken), och sprang iväg. Det händer när han blir rädd och då får man inte honom att stanna. Tack och lov fick jag in honom i ett hörn och vi kunde gå vidare mot Rumäniens ambassad. En promenad på nätta 40-45 minuter då man redan var halvt slutkörd. Inte blev det bättre av att Pasha då ville se till att hans matte fick två och en halv meter långa armar. Till slut fick Kate ta över Pasha så jag fick hålla Ira och Smiley. Vi hoppas på att kunna fortgå utan problem. Jomenvisst va. Femhundra meter från ambassaden ska vi passera Stadion. I samma sekund som vi passerat river de av värsta batteriet med raketer. Smiley är hysteriskt skotträdd. Ira är hysteriskt skotträdd. Ica åkte med som en vante och fick hugga tag i en lyktstolpe innan vi ställde oss under ett litet tak vid en garageport för att vänta ut skiten. Ira klämde in sig i hörnet. Smiley kröp in under henne och Pasha ställde sig på bakbenen och försökte "gräva" sig in genom porten. När alla hade någotsånär regelbunden puls igen gick vi sista biten, satte upp lappar och tände ljus för de hundar som fått sätta livet till innan jag och killarna satte oss på bussen hem, helt slutkörda.

Ljus från våra vovvar.

Idag vid uppvaknandet kändes det som jag blivit manglad av en flock elefanter samt tre stegusarus när jag vaknade. Idag inföll Hundens dag och jippo ute i Sollentuna, en resa med ett tunnelbanebyte och sedan byte till buss. Raskt beslöt jag att Pasha helt enkelt fick vara hemma. Min kropp klarade inte av en favorit i repris. Smiley, jag, Kate, Ira, Annelie och hennes pudel Ludwig gav oss iväg till Sollentuna och började hela vistelsen på Hundens dag med att springa på Anna och hennes California. California har suttit i samma hägn som Smiley och kom till Sverige med samma transport. Jag har jobbat en del med henne i Rumänien så det var väldans kul att träffa henne. Tyvärr tyckte inte hon detsamma utan var en smula skeptisk till mig, exakt som Smiley är mot nya människor. (California alltså, inte Anna.)

Anna och California såg betydligt piggare ut än jag och Smiley

Eftersom min lilla rumän har gått lite bakåt när det kommer till sina rädslor passade jag på att utnyttja ett erbjudande om 15 minuter hundmassage för 100 kronor för att se om han var lika spänd som sin mamma när det kom till muskler. Han hade någon mindre spänning i länden men svarade otroligt bra på massagen och fick igång lite ryggsvikt. Dessutom blev massören en smula kär i honom, men vem blir inte det?

Min lillgrabb är en smula bortskämd... ibland.

Vi knallade vidare och besökte Hundstallets lilla bord och vägde min vovsing vilket kanske inte var helt positivt, den lilla tjockisen. Även kollegorna från Djurambulansen var på plats och där for naturligtvis Smiley in som en raket och satt sedan kvar där resten av vistelsen.

Nej, Phrida har inte druckit sig till den magen. 

Jag lyckades fynda massa kläder på en loppis precis bredvid och fick en hemskt rolig kontakt som jag tänkte utveckla snarast. Smiley tyckte att det hela var för mycket och flyttade över till buren i ambulansen där främlingar inte kunde talla på honom hur som helst. Dock var han bra lockbete fick jag höra eftersom folk kom fram och pratade när de såg en hund sitta i en av burarna. Svettiga som små grisar kom vi sedan hem efter en lång bussresa utan någon som helst luftkonditionering. Då var det bara att ta ut Pashagrabben som ju fått stanna hemma och under den promenaden hittade Smiley en liten kaninbebis som han prompt ville käka upp, men lät bli efter en smärre tillsägning från sin mor.

Väl hemma stupade alla tre ihop i små högar i soffan. Kroppen min känns stupad rent allmänt och bör nog därför få intaga en smärre samling sömn nu.