Wednesday, March 18, 2015

Hur man faktiskt orkar

I samband med att tv-serien SOS Djur har börjat sändas har nu frågorna börjat dyka upp igen. De där frågorna som många ställer: "Hur orkar du? Jag skulle inte klara se allt!". De undrar hur jag står ut och hur jag är funtad som jobbar med sjuka djur, på ett djursjukhus, på arbetstid, och sedan på detta kör djurambulans och åker till Irland och Rumänien för att hjälpa gatuhundar. Sjuka djur och misär. Ibland får jag känslan av att människor tycker jag är en smula känslokall när de säger så, men för det mesta vet jag ju att så inte är fallet.

Svaret är egentligen ganska enkelt: jag klarar inte att INTE göra något. Jag klarar inte av att veta att det finns sjuka djur och djur som mår för jävligt på gatan medan jag inte lyfter ett finger. Självklart känner jag med djuren, och deras ägare också för den delen... för det mesta. Det gör antagligen lika ont i mig som i de flesta andra av att se ett djur lida. Ärligt talat är det nog det enda jag inte klarar av att se. På filmer och tv och affischer måste jag titta bort. Där kan jag ju inte göra något, och då blir det för jobbigt att stå ut med. Jag vet att jag inte kan rädda alla Rumäniens eller Irlands gatuhundar, men dem jag springer på kan jag i alla fall ge en liten liten gnutta kärlek eller positiv upplevelse. Vi kör många redan döda djur i ambulansen, men då vet jag att de i alla fall får ett värdigt avslut. Ibland kör vi djur som dör I ambulansen, under färden, och då vet jag att de i alla fall inte var ensamma sin sista stund. Vissa djur dör när de kommit in till oss på sjukhuset, då finns vetskapen att vi gjorde vad vi kunde, och att det faktiskt inte alltid är djurets bästa att rädda dem och hålla dem vid liv. Ensam kan jag inte rädda ett enda skadat eller sjukt djur. Men jag måste få vara delaktig i att förbättra tillvaron för utsatta djur, annars skulle jag inte orka med mig själv.

För ungefär två veckor sedan satte jag mig inne på vår infektionsavdelning på jobbet hos en hund för att ge antibiotika. Eftersom att smittorisken är hög där har alla djur egna små "rum" och en sluss mellan sin "bur" och dörren ut till korridoren. När jag satte mig ner hörde jag hur hunden i rummet bredvid inte riktigt lät som den skulle. En hund av de raser som redan har ganska svårt med sina andningsvägar, och kan låta både väldigt mycket och skumt, särskilt när de blir stressade, vilket ju lätt händer när man blir lämnad på ett djursjukhus. Just den här hunden lät dock på något sätt "fel", och mycket riktigt så var den helt blå när vi kom in, och tratten var full av skum. Vi rusade in med honom på IVA och där fick han hjälp att komma igång igen. Någon timme senare mötte jag kvällsveterinärerna som frågade om det var jag som hittat honom och när jag bekräftade det fick jag och kollegan beröm för att vi agerat som vi gjorde och att ett par minuter till så hade hunden varit död. Egentligen handlade det enbart om tur- jag befann mig på rätt plats vid rätt tillfälle för att kunna uppmärksamma det här, men samtidigt kände jag en sådan otrolig lycka att det för en gångs skull var så, att det hade gjort att hunden klarade sig. Sådant får mig att orka. Hundar som knallar ut pigga och friska till sina ägare i väntrummet. Katter som börjar äta för egen maskin efter att ha matvägrat i flera dagar. Nervösa nyblivna hundägare som gråter av lycka när man kommer körande från Irland med just deras lilla nykomling och mest av allt: de överlyckliga hundarna som bara slänger sig på rygg framför deras fötter och vill ha magkli. Visst är det mycket misär, död och sorg, men det finns inget som slår att jobba med djur. Den energi jag får av att ha djur omkring mig går inte att jämföra med någon annan energi (möjligtvis när man blivit straffhjälte i en cupfinal och räddat en massa bollar, men den är mer kortvarig :)).

Det här blev typ en form av upprepning av föregående inlägg jag skrev, så har du inte läst det är det bara att sätta igång. Sedan kan du ju läsa vidare alla andra inlägg, för herregud, bloggen fyller faktiskt snart TIO år.

 Gatuhundskärlek


Ambulanskärlek

0 Comments:

Post a Comment

<< Home