Poker är ett intressant och lärorikt spel. Detta fick jag erfara i fredagskväll då jag for hem till en av fotbollsbrudarna efter att ha kollat på herr b-lagets match. Jag var frusen, huttrande, trött och rastlös. Vi var tio spelare och en allergiker som satt vid sidan och drack öl för att inte snora ner korten. Sämningen var tyst och laddad med bara en äggklockas stressande tickande i öronen. Mycket stod ju på spel. Hela 50 kr var hade vi lagt i potten. Det tog i min fattiga student/ickestudent- budget. Särskilt när jag trots att jag är en vinnarskalle inte ställt in mig på att skrapa ihop hela potten och åka hem. Så blev inte heller fallet. Med mitt närminne blev spelet aningens slarvigt och tafatt trots att jag fick tålmodiga förklaringar hela tiden om vad marker var värda och huruvida två par var mer värt än triss (vilket det inte var). Ett trevligt giv då äggklockan hunnit ringa några gånger och Ica började känna sig måttligt trött i huvudet fick hon upp två ess på handen. Givetvis gav hon sig inte heller utan bjöd när alla andra bjöd. Det låg två femmor på bordet och det gav mig ett fint tvåpar. Tillslut var satsningen hög och för min del innebar det "All in". Nonchalant slängde jag korten på bordet och blev slagen eftersom lilla koreanmajsan satt med en tredje femma. Jag åkte hem och sov och körde vilse på vägen.

Igår var jag och fjanten ute på promenad(er). Det gick kalas och jag var så stolt över henne då hon lös klarat att gå förbi fyra tyskar med fiskespön, ett russinpar med resväskor och en cyklist med styrsvårigheter. Tillslut kommer vi till en av skogens grillplatser där korvdoften låg tät. I mitt stilla sinne insåg jag att det skulle vara att utmana ödet att låta vovven gå lös förbi sådana frestningar. Alltså kopplade jag upp henne och trallade förbi. Jodå. Det gick bra, men då märker jag att något inte är som det ska. Jag känner mig förföljd och vovven gick och glodde bakom oss. Vi är förföljda av en spädis. En liten knodd som bara är två äpplen hög kommer efter oss i en faslig fart för att vara så liten. Jag försöker öka tempot men det var inte uppskattat. Tillslut blev jag orolig för att knodden skulle gå vilse och fick ropa både en och fem gånger innan föräldrarna kunde slita sig från sina korvar och sätta efter den nu högt protesterande lilla kotten.

Även under söndagen har förföljelsemanin hängt med. Var ute och knallade i skogen med lilla vovven. La märke till en knallorange tröja som låg bredvid ett träd. En snabb blick och jag knallade på. Då far det ut en jättelik schäfer bakom trädet och skäller som en galning. Jag blir så in i nordens rädd att jag vrålar rakt ut och påminner om en fjollig blond brud med stora bröst i en amerikansk high school-film. Det finner jag inte smickrande. Den totala förnedringen då hela gänget med hundar på sökträning som stod 50 meter framför och gapskrattade åt mig var inte heller uppmunntrande. Hrmf, jag som aldrig blir rädd.

Nyss sa min ömma moder åt mig att sätta mig ner och hålla mig lugn. Hon blev visst nervös och stressad av mig. Gruff. Tycker mig ha hört det ofta på sistone. Dessvärre vet jag inte vad jag ska göra åt det. Jag är ju inte direkt tillåten att sticka näsan utanför dörren och rusa av mig allt. Dock är jag väl en smula olydig och kan inte hålla mig hela tiden. Det är rätt nedslående när det känns som man misslyckas vilket val man än väljer.

Intressant upplevelse under veckan var även då jag fick nada. Det betyder inte att jag inte fick ett skit utan att jag fick nålar i öronen för att stimulera inre organ och kanske lugna ner mig ett par hekto. Utrustad med fem nålar i varje öra och en uppe i huvudet la jag mig på madrassen och gick in för att slappna av. Det gick käpprätt ner mot varmare breddgrader och jag kände hur en praktfylla var nära att slå undan benen på mig. Jag blev med andra ord snurrig som en förvirrad ko och illamående så magen hotade att komma på besök utanför munnen. Vem behöver alkohol? Sätt nålar i kroppen istället. Till slut stod jag inte ut utan klev upp. Vid trappan insåg jag att jag aldrig skulle komma upp och ställde mig där och ropade istället tills någon kom, ledde in mig i rummet och plockade bort nålarna.
"Vad bra. Reagerar du så här betyder det ju att nålarna har effekt. Det här borde vi göra ett par gånger i veckan på dig.."
Ett par gånger i veckan?? Är människan inte frisk? Nej, antagligen inte, men jag blev rädd ändå. Bäst under veckan har varit att jag beviljats en halvtimmes promenad varje dag för att inte slå knut på mig själv eller driva de andra till vanvett. Det senare går nog tyvärr inte att undvika ens med en promenad. Hela min uppenbarelse tror jag har en förmåga att driva folk till vanvett.

Nog om det. Jobbigaste veckan hittills. Trodde inte människor kunde komma i samma storlek som en lång sparris, men jodå. Värst av allt: Jag kan ingenting göra åt det. Hur gärna jag än vill. Jag får dessutom inte. Dessutom har jag fått på tok för många antydningar att min mask är en smula genomskinlig. DET tycker jag INTE om.

Nu fyller jag gammal om ett par dagar och det kommer bli en mycket traumatisk dag. Men strunt samma. Sedan börjar ju VM och top model är ett minne blott. Tack och lov.