Igår satt jag och tittade på Oprah på dansk tv 3. Danska är ett mycket underligt språk, och trots den tro alla i norra delen av Sverige verkar ha att vi sydlänningar kan det språket förstår jag inte ett jota. Tack och lov är danskar inte så mycket för dubbningar utan kör textat, vilket gjorde att jag kunde lyssna på tant Oprah och förstå utomordentligt. Nu till programmets tema: barn och fixeringar. Där kom meningen som fastnade i min hjärna och fick mig att ligga sömnlös och vrida mig i sängen hela natten. Nåja, att jag svettades som en gris och helt enkelt inte var trött hörde inte dit. En mycket känd psykolog(ja, hon måste vara känd, för hon är ofta med i Oprah) sa att man för sina egna oläkta sår vidare till sina barn när de föds. Nej, då menar vi inte ett skrubbat knä eller en blånagel, utan de riktigt härliga mentala såren. De två stackars mammorna satt där och hulkade i soffan och snyftade att de aldrig känt sig tillräckligt vackra eller tillräckligt smala, medan Oprah avbryter en sisådär tio gånger med att tack gode gud för att inte hon fått barn, för de hade ju blivit ärrade för alltid, i försök att locka till skratt. Vid gång nummer nio tror jag att hon gav upp, men kände sig ändå tvungen att säga det en gång till.

Är inte detta ändå en smula hemskt? Folk går omkring och känner sig normala men egentligen bär de på sår som förts över i generationer, och kanske bryter ut mitt under en menalt stressig period. Julafton är väl ett bra exempel? Här sitter alla och koncentrer sig på flottiga frityrer och slåss om senapssillen då plötsligt moster Märta får ett utbrott över att hon hatar sitt lockiga hår, fast hon egentligen hela sitt liv haft rakt hår. Eller drar jag det hela till sina ytterligheter nu?

Min poäng på det hela är i alla fall att jag säger som Oprah. Skulle jag nu få för mig att skaffa små kottar är det inget snällt drag. De stackarna kommer ju bli relativt messed upp uppe i bollen. De kommer ha fobier de inte ens visste existerade och någonstans kommer de säkert få ett evighetskliande myggbett.
Nåväl, de små vännerna hade ändå inte vetat att de fått de från mig, för mest troligt är ändå att jag skulle tappat bort dem i ett köpcenter eller liknande när de fortfarande är spädisar.