Bristen på stämning

I min familj är jag den sanna traditionsnörden. Har alltid varit. Enligt min mening är traditioner till för att hållas. Detta gäller särskilt julen. Då får inget gå snett och den ska firas med så många personer som möjligt (När man har en släkt som är lika stor som en vattenpöl i Sahara blir det lätt lite knepigt). Men de senaste jularna har det helt enkelt inte vart som förr och jag har fått anpassa mig år efter år. Eftersom jag oavsett vilken del av släkten som är närvarande är hopplöst yngst kan jag trots mina 25 år helt sonika lämna de "vuxna" vid julbordet för att kolla på Karl-Bertil.

Däremot är jag inte särskilt mycket för julpynt. Jag slänger upp två ljusstakar vid första advent i fönstren och ser sedan till att granen är klädd den 23:e hemma hos mor. Det räcker. Kanske jag kan under övertalning gömma den där loja krubbwannaben där Jesus nu är fastlimmad efter att jag gömde honom på olika suspekta ställen som barn någonstans uppe på pianot.

Nu är jag dock helt fel i tiden. Mina ljusstakar åkte inte upp i fönstren förrän den 6:e december och än så länge har ingen som helst julstämning infunnit sig. För två månader sedan köpta jag ett par klappar som jag glömt vad det var och inte längre kan hitta. Alltså får jag köpa nya. Men det har jag inte råd med.

Idag gav jag mig dock fasen på att lite julstämning skulle införskaffas. Det är ju trots allt lucia. Jag vill inte påstå att jag steg upp tidigare än jag skulle för att se något luciatåg på tv, men jag hade i alla fall tv:n på när jag skulle äta frulle. Gav det någon julstämning? Nej, inte alls. De sjöng underliga visor från Dalarna (förlåt mamma och moster) som inte lät kloka och inte alls juliga. Killkören hade inte stjärngossestrutar utan några folkdansvästar. Det enda låten jag kände igen var O Helga natt, men den sjöngs av någon operasnubbe som inte passade in och uttågningslåten var på italienska. Ingen julstämning för min del där inte.

Jag och Mike kom under gårdagen fram till en annan faktor som hindrat julstämningens inträde. Det föll klockrent in i mitt sinne och lugnade den oro jag trots allt känt inför min bristande sympati för julen: Coca Cola har ändrat sin julreklam. Nu är det inte något mer "holiday is coming" och tomten som åker lastbil utan istället nån skridskofarande människa som åldras ihop med sin läsk. Det är ju inte alls samma sak som den härliga nittiotalsklassikern med en liten tjej i en tofsbollshatt i mintgrönt som vinkar till pojken i lastbilen. Jag är djupt besviken.

När jag cyklade ner till jobbet idag fick jag promenera en bit med cykeln eftersom jag saknar baklyse. Jag kände med andra ord inte för att olagligt cykla förbi de fem polisbilar med tillhörande poliser som stod och stoppade morgonpigga bilister. Inne i pikébussen satt nervösa människor och fick svara på kluriga frågor av farbror Blå. Ett helt gäng bilar stod på rad och väntade på blåsningar. Där kom julstämningen! Så ska det se ut en luciamorgon i jakt på gårdagens partyprissar. Vilken tur att jag själv cyklade.