- Men passarå för h-vete!

När jag var 14 år gammal började jag spela volleyboll. Jag hade sönder två par långbyxor på två träningar innan jag införskaffade ett par knäskydd och lyckligt gled över golven i vår hall. Redan på den tiden hade jag spänst som en baktung flodhäst och fick därmed ofta gå in och bara serva och spela försvar för att sedan kliva av. Serva var jag nämligen en klippa på.

När jag sedan var 24 år gammal började jag spela volleyboll igen. Då hade jag haft ett uppehåll på sju år. Samma knäskydd hängde fortfarande med (vilket gör mig till en smärre outsider i laget då alla andra har svarta knäskydd medan jag har blå). Det tog ett litet tag men snart satt servarna igen. Dock var jag fortfarande lika hopplös i spänsten och smasha lyckas jag oftast göra i nät. Nu spelar jag oftast snubblande komplement, även kallad slask, vilket gör en till lagets reservpassare så att säga. Mycket mer nytta gör man inte än flyttar sig i framlinjen när passaren faktiskt hinner springa fram.

De senaste passen har vår ordinarie passare vart sjuk och jag har studsat in på hennes plats som en entusiastisk liten studsboll. För det är roligt att passa och man får springa fram och tillbaka, dock under smärre förvirring. Gårdagens träning var likadan. Dock hade jag inte de bästa förutsättningarna eftersom jag springtävlat med en nioåring under hela uppvärmningen och nu var halvdöd inför bollandet. Men sagt och gjort börjar vi bolla. Då kommer min coach fram och menar att nu när jag ändå håller på och passar så mycket kanske det är lika bra att jag lär mig passa rätt. Jag får inte passa i ansiktshöjd utan måste passa över huvudet. Och det säger han nu! Ett år efter att jag började lira igen. Som att lära den gamla hunden att sitta passade jag helt bortåt väggarna och fick även då bannor eftersom bollen inte ska åka in i buckliga hårda väggar för det skadar bollytan.

Själv tycker jag det känns trivsamt att passa i ansiktshöjd. Skulle bollen smita igenom händerna finns det ett ansikte i vägen och stoppar bollens färd genom luften. Dessutom får jag mer stuns i passen och kan faktiskt sikta. Genom att bara passa över huvudet stannar bollen mot de stackars stela fingrarna och via den dämpningen kanske bara avancerar fem centimeter framåt. Det är högst olämpligt eftersom den som vill ha passet ofta står åtminstone en meter bort.

Därmed spenderade jag gårdagsträningen genom att passa nätpinnen, taket, personen som stod sist i kön för pass, nioåringen som satt på läktaren och tittade på, min fot, en spelares näsa och samma stackars spelares bakhuvud. Dessutom fick jag springa under nätet till motståndarnas planhalva vid tre tillfällen för att inte bli nermejad av mitt pass rakt upp i luften.

Tillslut gjorde nioåringen antagligen det som samtliga övriga i hallen ville göra. Hon tog två hopprep och bakband mina händer och knöt ihop mina fötter. På så sätt gjorde jag absolut minst skada på planen.