Siktar mot högre höjder

Jag har jobbat på många stället och gjort många saker: kört truck, bandat pallar, plockat pumpor, målat stall, vikt melonlådor, sålt pennor, hjälpt studenter med bok- och datafrågor, bytt bajsblöjor, lekt hästpsykolog, kört postbil, skrivit artiklar och massa mer, och inget jobb är mer givande än det jag har nu. Näe, inte postkörandet. Näe, inte artikelskrivandet utan jobbet på en resursskola.

På "min" skola finns 8 pojkar mellan 12-16 år med diagnoser som autism, asperger, adhd och massa annat, och de är helt underbara. Visst har det rykt nåt näsben(inte mitt), man har fått några välriktade sparkar, öronen får höra mer könsord på en kvart än de tidigare inte ens gjorde på mellanstadiet, det har flugit stolar och saxar, man har fått snor på sin tröja, dagen på naturskolan orsakade en köldknäpp i kroppen som inte gick över på 10 timmar och massa annat, men jag är ändå glad att vara där.

Jag har fått höra att jag blir ägd på basket, och det kan jag ta. Jag är nämligen ungefär lika bra på att spela det som jag är på att hjula. Hopplöst sämst med andra ord. Men jag regerar på UNO, ibland i alla fall, och eftersom det blir ett tiotal parti om dagen kan det variera relativt kraftigt. Men sedan finns ju guldkornen. Ett av guldkornen är när den lilla grabb som inte alls mår bra och som man är ute och promenerar med plötsligt tar en i handen och vill springa hand i hand längs gatan. Ett annat är när man suttit med en grupp och haft skapande och format hela familjen Simpsons i zenitlera(ska banne mig fota spektaklet) och eleverna kommer och vill att man gör porträtt av dem och efteråt är uppriktigt glada, nöjda och tackar för det. Eller när man har en elev som haft värsta skrikiga utbrotten lugnar ner sig och sitter och jobbar duktigt bredvid en under hela lektionen och sedan skiner som en sol när man berättar hur duktig han varit. Just incidenten då jag blev kallad häxa får man väl räkna som ett guldkorn. Eleven i fråga menade att häxor inte var fula utan kunde förvandla sig till det vackraste som fanns bara för att folk inte skulle tro att de var häxor. En personal frågade då om han menade att han tyckte jag var så vacker att jag kunde vara en häxa, och han sa ja. Då kan man gå med på att kallas häxa.

Förvånandsvärt är även vilken styrka de här grabbarna har. Några av dem är kortare än jag och ser ut som spetor. En av dem gick lös med en sax igår. I stridens hetta fick jag helt enkelt hugga tag i honom då hans tilltänkta offer inte hade vett att flytta sig. Jag högg tag i en arm och krokade den andra armen om magen på grabben och höll emot. Hjälpte det? Inte ett dugg. Killen fortsätter gå och jag kasar efter som en viljelös disktrasa trots att jag satte hälarna i golvet. Dock uppkom tack och lov inga saxskador trots den knappt märkbara insatsen från lärarvikarien.

Mycket av tillvaron på skolan är en tävling. Vi lirar basket och Uno. Vi äger varandra och driver med varandra och jag är ju inte ett dugg bättre. När vi spelade Jeopardy drog jag mig tillslut ur för jag kunde inte låta bli att trycka och ens ge de andra en chans att hinna tänka. Jag blir sur när jag får ett kort som det står att jag ska plocka upp fyra nya i Uno. Vid basketen råkade jag ge en av grabbarna en armbåge i magen eftersom jag gett mig fan på att jag skulle förbi (Tack och lov är grabben ball och skulle aldrig erkänna att något gör ont). Ja, you get the point. Idag kom vi på den otroligt idiotiska idéen att se vem som kunde skjuta fotbollen högst. Sagt och gjort började grabbarna och fick till några snygga höjdbollar. Jag kunde ju inte vara sämre och med målvaktsnerverna aktiva drog jag en utspark rakt upp i luften. Rakt upp på vår tre våningar höga skolhus tak. Där rullade den längst med taket och fastnade tillslut i stuprännan precis vid kanten. Eleverna höll på att skratta ihjäl sig över att det just var jag som nu uppenbarligen råkade i trubbel.

Vad annat kunde jag göra än jobba mig uppåt. Jag sprang upp två våningar och ut genom nödutgången till vår altan. Från altanen var det bara att klättra på brandstegen upp till nästa våning. Där var det till att hiva sig under skyddsräcket och börja balansera på taket. Som några av er säkert vet lider jag av höjdskräck. Med andra ord började mycket av omgivningen snurra när jag väl stod där. Efter en hel kväll, natt och förmiddags regn var det aningens blött och relativt halt där uppe dessutom. På detta lutar ju takskrället givetvis. Dessa var mina förutsättningar då jag skulle ta mig från stegen på mitten av taket ut till kanten och därifrån slänga ner en boll. När jag väl närmade mig kanten kom jag inom synhåll för grabbarna på marken igen. Deras munnar var som stora O där de stod och glodde upp på mig. Synen var underbar tills den ena vrålar:
- SKA VI RINGA AMBULANS?!
Jag bad honom sakta att göra det om det skulle vara så att något gick snett, men att det inte inträffat ännu.

Bollen knuffades ner och jag började ta mig tillbaka mot stegen. Då kommer en annan personal som haft lunchrast ut på altanen. Han hade suttit i lugn och ro och läst tidningen och plötsligt sett mig klättra förbi uppe vid fönstret.
- Ica. Vad i helvete håller du på med?
- Hämtar upp en boll som fastnat.
- Jaha, och vem av våra stjärnor var det som fått den briljanta idéen att få bollen upp dit?
*Ica skäms*
- Ehhh.... det var jag.
Här skakar min kollega på huvudet och suckar och jag funderar på hur länge de egentligen kommer att ringa till mig när de behöver folk.