Aldrig mer!... eller... jo

Allvarligt talat. Ska man verkligen stå ut med vad som helst? Som småstadsperson(okej, jag erkänner: byuppvuxen) är man inte van vid stora sällskap. Man får helt enkelt ta seden dit man kommer och umgås med dem som sitter i vägen för ens väg för att uttrycka sig enkelt. Så är det inte längre.

Igår skulle jag åka ner mot Småland. Efter att tre gånger ha tittat på en galen person i röd hoodie vid stationen upptäckte jag att det var Lotten och att hon skulle till Bokmässan, precis som jag(Ja, vi visste om det, men hade inte planerat någonting), men hon skulle ju direkt till Göteborg medan jag skulle ner till Växjö för att hämta upp Emily. Sagt och gjort åkte vi på en resa som tog på tok för lång tid eftersom hela området i Mälardalen "plötsligt blev svart", och inga tåg kunde åka. Signalfel kallades det visst.

I vanlig, traditionell ordning slog jag och Emily hastighetsrekord inne på Ge-Kås i Ullared och körde sedan raskt vidare eftersom jag skulle vara på en anställningsintervju Västa Frölunda vid klockan 14. Hur det gick är en annan historia.

Kvällen skulle i vanlig ordning innehålla ett stycke bloggträff på Gyllene Prag i Göteborg. På vägen dit fick pendeln signalfel och jag och Emily satt fast en stund mitt på rälsen. Men det handlar inte heller dagens inlägg om.

Jag och Emily är inte tidsoptimister. Emily är, medan jag är pessimist. Jag fick bestämma och vi dök därför upp på Gyllene Prag cirkus tjugo minuter innan utsatt tid. Eftersom vi var ölsugna bestämde vi oss för att gå in och säga att vi bokat bord i namnet Helena, efter Översättarhelena. Sagt och gjort sa servitrisen åt oss att "Ja, då är ert sällskap här. Bara att slå er ner." Intet ont anande knallade vi fram (Jo, de onda aningarna började faktiskt ungefär här.). Där sitter ett gäng på cirka sex pers och äter redan. Eftersom vi är tidiga anser vi att det är lite suspekt att halva gänget redan sitter där och dessutom redan har hunnit få mat, men vi är ju inte särskilt kräsna så vi går fram och redan stående är servitirsen på oss så vi får bestämma in dricka. Vi går fram till bordet och jag kör en Silviavink och säger högt "Hej alla bloggare!".

Mer förvirrade blickar har jag nog aldrig fått. Tillslut tittar en herre i grå kostym upp på mig och säger att "Jo, jag har ju en blogg.". Det hela känns inte riktigt rätt. Jag känner inte igen en käft, ingen verkar ha väntat oss och sällskapet är mitt inne i en middag när vi väl dyker upp (fortfarande tidigare än utsatt tid.). I panik drar jag och Emily in på toaletten med både öl och väskor vid bordet och ringer Helena och Lotten. De å sin sida undrar om den och den med det och det utseendet är där. Inte ett enda rätt prickas in och jag och Emily blir mer nervösa. Tillslut går vi ut för att vänta på "de vuxna" i sällskapet att styra upp situationen.

Efter många huttrande minuter utomhus utan varken jackor, väskor eller dricka dök våra buddies upp och vi knallar in. Det visar sig att vid vårt bord sitter ett sällskap på sex pers som bokat bord och tjejen som bokat också heter Helena, men de sitter med andra ord vid fel bord. Jag och Emily står som två fån vid sidan och jag inser stilla att jag med andra ord knallat fram till sex främlingar, vinkat som en drottningwannabe och sagt "Hej alla bloggare". Är det vid dessa tillfällen man får avlägsna sig under tystnad?

Det hela blev inte så. Samtliga bloggare beställde in dricka och mat. Allt gick bra utom att jag inte fick nån mat. När servitrisen väl upptäcker detta får jag en skål oliver som kompensation. Hon är uppriktigt ledsen och jag blir mer ledsen när jag inte vill äta upp dessa oliver eftersom jag inte tycker om. Dock hjälpte mina bloggvänner mig med detta och gjorde vackra traktormönster av kärnorna. Därefter fick jag då äta min mat i ensamhet eftersom alla ätit färdigt. Jag är dock inte missnöjd. Jag fick tryfflar till efterrätt som kompensation. Kan de komma på någon bättre till mig? Öl och tryfflar och bloggmöjligheter på samma gång. Nu är det kändismingel som gäller och med denna uppvärmningen kan man inte vara annat än taggad. (Lotten lovade ta en bloggbild åt mig att publicera. Hon försvann till kanten av bordet och nu 20 minuter senare har jag ännu inget foto. Varför är jag inte förvånad?)

Bloggare in action. Jag är albinon med datorn, men övriga är trevliga.