Flashback från elefantminnet

Mitt jobb är egentligen rätt roande när man tänker efter. Jag får prata med mängder av störtsköna människor, och många ger cred och är trevliga och snälla och boostar ens ego. Igår när en gubbe sa att han tyckte jag skött mig utomordentligt bra smälte jag som en chokladbit.

Intervjuerna jag gör brukar ta en sisådär 10 minuter. När folk frågar hur lång tid det tar har jag ofta lust att svara att det helt och hållet beror på hur många utsvävningar de ska göra eller om de bara kan ta och svara på frågorna utan massa snack. Men så säger man inte utan man drar till med cirkus sju minuter. En sådan snubbe ringde jag igår. Han suckade lite och undrade hur lång tid det tog, och jag sa att det skulle ta sju till åtta minuter. Yeah right. Jag satt i dryga 40 minuter med denna människa! Och jag vred mig av skratt, jag dunkade huvudet i bordet, jag löste korsord och jag filade naglarna. Allt helt utan någon reaktion från snubben. Han pratade och pratade och pratade. Det är egentligen en sådan intervju vi ska avsluta, men jag hade inte hjärta till det. Särskilt inte när han pratade som dem i Smala Sussie. Exakt som dem!

Igår fick jag även helt klart erfara den suspekta känslan av en väldigt tydlig flashback. Några kvällar har jag funderat på om det skulle dyka upp en från Hultet och om man då skulle erkänna att man kom därifrån och småprata lite. Igår blev jag varse: plötsligt skulle jag intervjua nån om en bilhandlare hemma. Det hela kändes jätteroligt och jag pratade med en mycket trevlig kvinna. Hon bad mig vänta lite så skulle hon hämta sin man. DÅ, just DÅ slog det till. Jag kollade på namnet och såg med stora bokstäver STRID. Jag ser mig och Lotta framför mig. Vi går på mellanstadiet och står i mitt kök hemma med en telefonkatalog i händerna. Vi knapprar in en massa siffror, håller luren så båda kan höra och håller på att kissa på oss av återhållet fniss.
- Hallå?
- Är det hos Strid?
- Ja?
- KRIGA DÅ!
Där slängde vi på luren och dog av skratt. Med mitt elefanminne minns jag vad denna man som svarade hette. Och ja, det var just samma man som jag nu satt och väntade på i telefonen. Nu höll jag åter på att kissa på mig, men inte av fniss, utan av skräck. Tänk om han kom ihåg min röst (För jag låter ju fortfarande som en fnissig 10-åring) och var nu jättearg och skulle skälla ut mig! Helt ärligt var jag inne på att slänga av mig lurarna och rusa därifrån. I samma sekund kom den vänliga tanten tillbaka, förkunnade att maken var ute och påtade i trädgården och undrade om jag kunde återkomma lite senare. Jag har nog aldrig varit så lycklig över att inte få tag på en intervjuperson.

Egentligen vet jag inte vad jag ska vara mest rädd för: att gubben skulle bli arg, att jag och Lotta hade så otroligt dålig humor eller det faktum att jag minns det nästan 20 år efter det inträffade.