Wednesday, October 06, 2010

Förvånande förändring föder fasa

Mycket händer i den här stan, och mycket förvånar mig. Och jag förvånar mig själv mycket. Som ni kanske förstår är det en hel del ögonbryn i taket från min sida. Möjligtvis några hakor i backen också. När man tänker på det borde det innebära att jag har ett fejs som sträcker sig från grässpetsarna till taknocken. Vilket det kanske gör... Nåja, se till följande förvånande saker som hänt:

- Jag har haft två jobb redan, varav det ena har jag kvar. Både innebär enbart en massa telefonsnack. På första jobbet fick jag två frierier och ett par dejterbjudanden och uttalanden som att "ja, du låter ju väldigt trevlig" och "man blir i alla fall glad av att prata med dig". På nya jobbet har jag mött liknande reaktioner. Inget frieri ännu men dock en snubbe som ville ta mitt namn (som jag dessutom upprepar två gånger under samtalet), och det kostnadsfria nummer vi erbjuder vid frågor. När han sedan fick höra att jag inte satt och svarade på det numret ville han inte ha det längre: "Då är det ju inte lönt". För en människa med basröst, varierande dialekter och som ständigt fått höra att hon pratar på tok för snabbt, som en kulspruta ungefär, är detta väldigt förvånande.

- Jag har redan blivit stammis inom vården (Nej. Det var INTE det som var förvånande, för jag vet att det inte förvånar minsta lilla kvalster som känner mig.), och folk lyssnar (Japp, där kom det!). Jag har fått antiinflammatoriskt mot mina andningsproblem som nu är så gott som borta. Min axel har fått snorstarka smärtpiller som i och för sig inte hjälper förutom att de däckar mig, och då får man väl säga att de ändå har viss effekt. Läkarna har skickat efter papper från massa instanser jag befunnit mig på och idag fick jag på två sekunder en remiss till nåt axelställe i Halmstad. Hon menade dessutom bestämt att det inte var läge att ge upp hoppet om axeln riktigt ännu.

- Göteborg är Sveriges näst största stad, alla med på det? Ica lärde sig inte hitta i Eskilstuna på de sex åren hon bodde där. Det förvånade förvisso mig eftersom jag egentligen har ganska bra lokalsinne. Nu har jag åkt både bussar och spårvagnar på prov med en känsla var jag kommer att hamna och jag har inte hamnat fel en enda gång. Inte en gång! Jag har till och med promenerat till stan via en väg jag från början räknat med att gå. Bussarna och vagnarna har åkt åt rätt håll när jag hoppat på.

- Mitt tv-liv har under lång tid bestått av tre måsten: Simpsons, Family guy och Efterlyst. Nu jobbar jag till klockan 21 och därmed är samtliga dessa program raderade från listan. Även repriserna dagen efter, och då jobbar jag ändå bara halvtid. Det förvånande faktum i detta: jag överlever. Dock kan jag väl villigt erkänna att de här dagarna jag legat hemma sjuk nu har jag inte missat ett enda avsnitt och nåde den som försöker nå mig på något sätt mellan kl 21-22 ikväll då det är Efterlyst (Detta gäller nog egentligen främst mamma, eftersom väldigt många av övriga vänner då tittar på Greys).

- Varje fredag går jag i skolan, eller, ja, jag går på föreläsningar. Och gissa vad? Jag sitter längst fram (förvisso kanske inte är så konstigt då vi är typ 15 pers i gruppen och det är fem lååååånga rader med stolar. Tror att iaf 20-25 får plats på första parkett), och jag är den som frågar, kommer med inlägg, svarar på frågor, inflikar alternativa lösningar, är aktiv och så vidare. Jag sitter INTE längst bak med snarkdregel hängande från mungipan. Kan det innebära att jag möjligtvis hittat rätt? Förvånande är det i vilket fall.

- Mina baggyjeans är inte ett stående inslag varje dag (Tro nu inte att jag lagt undan dem, för det har jag inte, och kommer icke göra heller), utan jag har till och med tagit det extremt långa steget och köpt ett par jeansleggings och en over size-skjorta. Skulle nog till och med sträcka mig till att jag kör i princip fiftyfifty på tight och baggy.

- Min cykel har motionerats EN gång sedan jag flyttade hit. Nu kan detta ha förklaringar som att jag ännu inte lärt mig riktigt var och när spårvagnarna har företräde(överallt och alltid), att Göteborg är en enda stor backe och det faktum att mina växlar pajat och jag därmed bara kan cykla i ettan, men ändå. Jag som cyklade från A till B, från C till D och från E till övriga alfabetet. Man skulle nog på det stora hela säga att jag blivit riktigt lat.

- Numera dricker jag till och med frivilligt té. Dock ska det vara chaité med mycket socker och mjölk (där jag inte lärt mig rätt blandning ännu, så det gäller enbart när Grann-Johanna bjuder på det hemma hos sig, eller kokar när hon är här.). Men som sagt, jag, som alltid hatat allt vad varma drycker heter dricker det plötsligt gärna.

I det här tempot kommer jag snart börja bära basker, lyssna på indiepop och jazz, läsa fantasy, bli vegan, rösta på Sverigedemokraterna, hata bollsport, titta på romantiska komedier med Hugh Grant och Jennifer Aniston, tapetsera lägenheten i rosa blommor, snigelköra på motorvägar, älska vintern och skaffa mig en luden spindel med namnet Herbert som husdjur. Åh fruktade, skrämmande framtid.

5 Comments:

Anonymous Johanna said...

Så mycket härligt som hänt! Och som kommer hända :)

8:26 PM  
Blogger Ica said...

Haha, ja, det beror ju på hur man ser det =)

8:29 PM  
Blogger Flinn said...

Ja, Göteborg gör en massa saker med en. De flesta bra. Det är min erfarenhet efter snart tre år (oj!) i stan.

9:56 PM  
Blogger Mellan Stickan och Linné said...

haha vilket härligt avslut på inlägget också :) tapeter med rosa blommor låter ungefär som jag!

Visst är det härligt med förändringar?!

kram

11:06 PM  
Blogger Ica said...

Nanna- jag vet att det skulle vara lite du, men det är helt klart inte jag med de tapeterna ;)

Förändringar är nice. Man ska bara hänga med i svängarna också =)

8:42 AM  

Post a Comment

<< Home