Öka din kunskap... snälla
Idag när jag låg en smula ynklig och febrig i vår soffa med en vovve på vardera sida ramlade jag över den här filmen. Det är en film om huruvida man ska avliva, adoptera eller släppa ut rumänska gatuhundar. Bukarest är staden som främst ligger i fokus, men det är i princip likadant i hela landet. 3 miljoner gatuhundar springer runt i landet. För cirkus 10 år sedan försökte de sig på en masslakt liknande den som pågår idag. Runt 150 000 hundar dödades. Verkar det som det finns färre gatuhundar nu? Nope. Självklart finns det djurälskande människor även i Rumänien, och de gömde givetvis hundar. Därmed kunde de sedan springa lösa på gatorna igen och därmed också fortsätta föröka sig. Med andra ord: totalt värdelös aktion.
Bukarest prefekt (typ en chefsstatstjänsteman), uttalar sig i inledningen av filmen om hur det finns för mycket hundar i staden, hur de bits och hur många det är som varit tvungna att söka läkarvård för det. Att antalet ökat. Att det enda som skulle fungera är att "put the dogs to sleep", vilket inte är så humant som vi i Sverige som har sprutor där våra hundar först får somna harmoniskt innan de dör. Någonstans där började jag fantisera om att stoppa in någon form av sprängladdning i hans mun, eller i alla fall slänga använda bajspåsar på hans hus (för tro mig, trots att Rumänien är ett väldigt fattigt land lever de rika otroligt flott i någon form av nybyggda överklassbyggen. Inte i hus där man inte bryr sig om det hänger använda bajspåsar på fasaden.).
Vi får se människor som hatar hundarna som springer runt, hur hundarna fångades in förr och avlivades med sprutor i hjärtat och hur man slog ihjäl dem mot väggar, men vi får också se eldsjälar som gör sitt bästa för att hundarna ska få leva ett drägligt liv. De flesta städer har kommunala hägn, men aldrig tillräckligt för alla hundar, tack och lov, för det är dödsläger. Hundarna får mat en gång i veckan, och blir antingen misshandlade av de anställda eller slår de ihjäl varandra. Där dör de ju också, om de inte adopteras bort, men det är ett fåtal. Ändå ändras inte numret med hundar på gatan. Jag kan inte fatta hur svårt det kan vara för en regering att förstå: ta in hundarna, kastrera, släpp ut igen. Inom tio år kommer problemen med gatuhundar minskat avsevärt. Jag kan ge mig fan på att det kommer kosta mindre än att driva de här kommunala hägnen också. Om det nu inte vore så att de faktiskt får EU-bidrag för att ta in hundar. Dock för kastrering, men det blir ju billigare att ta in dem, avliva dem, låtsas att de blivit kastrerade och sedan stoppa alla pengar i fickan. Hundarna har det hundra gånger bättre på gatan än i de kommunala hägnen.
Vad som inte kommer fram är dock att många privata hägn ser likadana ut: gamla grisstall med betong, utan el och värme, samt brist på mat. Dit människor i olika länder donerar pengar i hopp om att hundarna ska få det bättre, men inte ett skit händer. Hundarna sitter där de sitter och pengarna försvinner spårlöst. Ofta utan att de organisationer som skänker pengar har en aning om det. Ett land som är fattigt och styrs av korrupta tjänstemän styrs också av möjligheterna att tjäna pengar. Naiva utlänningar med annan djursyn än landets är en otroligt tacksam pengakälla.
Jag har ganska länge haft en idé gällande hundarna i Rumänien, och ser att en britt (tror jag att han är i alla fall) i filmen tänkt samma sak: han har helt enkelt en stor bit land som han inhägnat och där hundarna kan springa fritt. De tas in och kastreras och lever där i säkerhet och får mat. När vi varit i Rumänien har vi fått höra att hundarna skulle slå ihjäl varandra om man gjorde så. Jag har funnit detta otroligt underligt eftersom de inte slår ihjäl varandra på gatan (om det inte sker utmaningar av rang och liknande såklart). Sitter de däremot på varandra i olika boxar är det klart att de slåss. Det gör vi människor också när vi trycks ihop ofrivilligt på trånga ytor. Om man låter dem gå fritt undviks slagsmål, under förutsättningar att man inte tar två rivaliserande gäng och sätter på varandra, men ni fattar grejen.
Det som gör mig så trött är att det finns så mycket lögner och prestige i problemet. Organisationer som vill ha cred för att de räddar så många hundar som sitter i hemska miljöer genom adoption. Skulle hundarna inte finnas i de miljöerna skulle inga eländiga bilder postas på nätet och så många färre skulle adoptera. Men handlar det om cred eller hundarnas välmående? Tyvärr har jag blivit rätt cynisk av mina resor till Rumänien och den kunskap jag samlat på mig om organisationer i olika delar av Europa. Hundarna blir det sekundära. Prestige och pengar blir det primära. Med detta menar jag inte att det är fel att adoptera, absolut inte, för den utopi jag vill uppnå är vi fortfarande långt ifrån, men däremot skulle vi kunna fördela pengar på andra sätt, sluta stötta personer vi inte vet något om som istället behåller de pengar som kommer. Sluta se prestige och cred i det vi gör. Jag har fått otroligt mycket cred av mina resor till Rumänien (och även jäkligt mycket skit, mer än vad som är vettigt), och självklart värmer det, men jag brukar säga till människor som berömmer mig för att jag orkar se allt elände att jag inte skulle orka att inte se. Att veta att det fanns men inte göra nåt. Dessutom mår jag ofta otroligt bra när jag är iväg, inte av all misär, utan att de hundar man är i kontakt med där förmedlar så otroligt mycket bra energi att man orkar se allt och orkar jobba 16 timmar om dagen. Det är först när man kommer hem all död och misär kommer inpå. Dock hade jag hellre struntat i all cred, att åka ner för att hämta hit hundar och lämna tonvis med donationer och istället åkt ner för att hälsa på på ställen där hundarna kan leva tryggt och drägligt. Så viktigt kan vi inte låta bekräftelse bli för oss att det ska gå ut över levande varelser.
Min Smiley kommer från ett kommunalt hägn där han blev misshandlad och hade han suttit där idag hade han avlivats på studs då hans ansågs som aggressiv och farlig (I know, otroligt skrattretande för alla som träffat Smiley i verkligheten. Det finns inte en aggressiv ådra i den hunden.). Jag visste inte allt om Rumänien då som jag gör idag, men att adoptera från ett kommunalt hägn är helt klart det jag skulle välja att göra idag med. För hundens skull. Hunden kostar ingenting på de kommunala hägnen och där löper de störst risk att avlivas efter de 30 dagar, (som egentligen är två veckor) de har på sig att få ett hem. Dock borde de hägnen inte finnas, inte heller de hägn där adoptionen blir en verksamhet. Det finns så mycket man kunde förbättra, om man bara hade kunskapen, ställde krav och slutade vara så naiva. Dock är det inte underligt att vi ÄR naiva, för kunskapen kommer inte fram. Den mörkas någonstans på vägen, och dementeras av dem som har något att förlora på det. Därför tycker jag att ni ska se filmen. Öka kunskapen, ta ställning vad du själv tycker, och sprid.
Åter en länk till filmen (öppnas i nytt fönster)
Min älskade Smiley, befinner sig i det kommunala hägnet på den övre bilden, och med mig på den undre.
Bukarest prefekt (typ en chefsstatstjänsteman), uttalar sig i inledningen av filmen om hur det finns för mycket hundar i staden, hur de bits och hur många det är som varit tvungna att söka läkarvård för det. Att antalet ökat. Att det enda som skulle fungera är att "put the dogs to sleep", vilket inte är så humant som vi i Sverige som har sprutor där våra hundar först får somna harmoniskt innan de dör. Någonstans där började jag fantisera om att stoppa in någon form av sprängladdning i hans mun, eller i alla fall slänga använda bajspåsar på hans hus (för tro mig, trots att Rumänien är ett väldigt fattigt land lever de rika otroligt flott i någon form av nybyggda överklassbyggen. Inte i hus där man inte bryr sig om det hänger använda bajspåsar på fasaden.).
Vi får se människor som hatar hundarna som springer runt, hur hundarna fångades in förr och avlivades med sprutor i hjärtat och hur man slog ihjäl dem mot väggar, men vi får också se eldsjälar som gör sitt bästa för att hundarna ska få leva ett drägligt liv. De flesta städer har kommunala hägn, men aldrig tillräckligt för alla hundar, tack och lov, för det är dödsläger. Hundarna får mat en gång i veckan, och blir antingen misshandlade av de anställda eller slår de ihjäl varandra. Där dör de ju också, om de inte adopteras bort, men det är ett fåtal. Ändå ändras inte numret med hundar på gatan. Jag kan inte fatta hur svårt det kan vara för en regering att förstå: ta in hundarna, kastrera, släpp ut igen. Inom tio år kommer problemen med gatuhundar minskat avsevärt. Jag kan ge mig fan på att det kommer kosta mindre än att driva de här kommunala hägnen också. Om det nu inte vore så att de faktiskt får EU-bidrag för att ta in hundar. Dock för kastrering, men det blir ju billigare att ta in dem, avliva dem, låtsas att de blivit kastrerade och sedan stoppa alla pengar i fickan. Hundarna har det hundra gånger bättre på gatan än i de kommunala hägnen.
Vad som inte kommer fram är dock att många privata hägn ser likadana ut: gamla grisstall med betong, utan el och värme, samt brist på mat. Dit människor i olika länder donerar pengar i hopp om att hundarna ska få det bättre, men inte ett skit händer. Hundarna sitter där de sitter och pengarna försvinner spårlöst. Ofta utan att de organisationer som skänker pengar har en aning om det. Ett land som är fattigt och styrs av korrupta tjänstemän styrs också av möjligheterna att tjäna pengar. Naiva utlänningar med annan djursyn än landets är en otroligt tacksam pengakälla.
Jag har ganska länge haft en idé gällande hundarna i Rumänien, och ser att en britt (tror jag att han är i alla fall) i filmen tänkt samma sak: han har helt enkelt en stor bit land som han inhägnat och där hundarna kan springa fritt. De tas in och kastreras och lever där i säkerhet och får mat. När vi varit i Rumänien har vi fått höra att hundarna skulle slå ihjäl varandra om man gjorde så. Jag har funnit detta otroligt underligt eftersom de inte slår ihjäl varandra på gatan (om det inte sker utmaningar av rang och liknande såklart). Sitter de däremot på varandra i olika boxar är det klart att de slåss. Det gör vi människor också när vi trycks ihop ofrivilligt på trånga ytor. Om man låter dem gå fritt undviks slagsmål, under förutsättningar att man inte tar två rivaliserande gäng och sätter på varandra, men ni fattar grejen.
Det som gör mig så trött är att det finns så mycket lögner och prestige i problemet. Organisationer som vill ha cred för att de räddar så många hundar som sitter i hemska miljöer genom adoption. Skulle hundarna inte finnas i de miljöerna skulle inga eländiga bilder postas på nätet och så många färre skulle adoptera. Men handlar det om cred eller hundarnas välmående? Tyvärr har jag blivit rätt cynisk av mina resor till Rumänien och den kunskap jag samlat på mig om organisationer i olika delar av Europa. Hundarna blir det sekundära. Prestige och pengar blir det primära. Med detta menar jag inte att det är fel att adoptera, absolut inte, för den utopi jag vill uppnå är vi fortfarande långt ifrån, men däremot skulle vi kunna fördela pengar på andra sätt, sluta stötta personer vi inte vet något om som istället behåller de pengar som kommer. Sluta se prestige och cred i det vi gör. Jag har fått otroligt mycket cred av mina resor till Rumänien (och även jäkligt mycket skit, mer än vad som är vettigt), och självklart värmer det, men jag brukar säga till människor som berömmer mig för att jag orkar se allt elände att jag inte skulle orka att inte se. Att veta att det fanns men inte göra nåt. Dessutom mår jag ofta otroligt bra när jag är iväg, inte av all misär, utan att de hundar man är i kontakt med där förmedlar så otroligt mycket bra energi att man orkar se allt och orkar jobba 16 timmar om dagen. Det är först när man kommer hem all död och misär kommer inpå. Dock hade jag hellre struntat i all cred, att åka ner för att hämta hit hundar och lämna tonvis med donationer och istället åkt ner för att hälsa på på ställen där hundarna kan leva tryggt och drägligt. Så viktigt kan vi inte låta bekräftelse bli för oss att det ska gå ut över levande varelser.
Min Smiley kommer från ett kommunalt hägn där han blev misshandlad och hade han suttit där idag hade han avlivats på studs då hans ansågs som aggressiv och farlig (I know, otroligt skrattretande för alla som träffat Smiley i verkligheten. Det finns inte en aggressiv ådra i den hunden.). Jag visste inte allt om Rumänien då som jag gör idag, men att adoptera från ett kommunalt hägn är helt klart det jag skulle välja att göra idag med. För hundens skull. Hunden kostar ingenting på de kommunala hägnen och där löper de störst risk att avlivas efter de 30 dagar, (som egentligen är två veckor) de har på sig att få ett hem. Dock borde de hägnen inte finnas, inte heller de hägn där adoptionen blir en verksamhet. Det finns så mycket man kunde förbättra, om man bara hade kunskapen, ställde krav och slutade vara så naiva. Dock är det inte underligt att vi ÄR naiva, för kunskapen kommer inte fram. Den mörkas någonstans på vägen, och dementeras av dem som har något att förlora på det. Därför tycker jag att ni ska se filmen. Öka kunskapen, ta ställning vad du själv tycker, och sprid.
Åter en länk till filmen (öppnas i nytt fönster)
Min älskade Smiley, befinner sig i det kommunala hägnet på den övre bilden, och med mig på den undre.
posted by Ica at 8:59 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home