Hemresan
Det är så himla typiskt. När man väl får sova, och verkligen
behöver sova, då går det inte. Nu befinner vi oss på färjan mellan England och
Holland och jag har sovit tre timmar. Det hade helt klart behövts fler med
tanke på att vi har mer än ett dygn resa kvar och inga fler båtturer med sömn.
Här har vi sju timmar att sova. Nåja, att få tid att blogga kan ju inte vara
fel.
De här resorna är så kluvna. Jag kan verkligen inte låta bli
dem, jag ser fram emot när vi ska åka och jag älskar verkligen det. Samtidigt
är det så otroligt psykiskt påfrestande. Att komma in på Ashton och ungefär får
vara bödel till vilka som ska leva eller dö är vedervärdigt. Att se en hund
titta på en och man ber att få ta ut den och utvärdera och får som svar att
”nej, den är på tok för aggressiv”, då blir man olycklig hela vägen in i
hjärtat. Jag vill själv få avgöra det, men samtidigt vill jag absolut inte
hamna på kant med de som jobbar där, för trots att de har ett vedervärdigt jobb
med att avliva djur fem dagar efter ankomst om ingen gjort anspråk på dem så är
det fantastiska människor som jobbar där. De bryr sig om hundarna och det syns
verkligen när man får ut en vovve för utvärdering att de faktiskt tyr sig till
personalen och har dem som trygghet. Den här gången vi var där satt det just en
sådan hund som var för aggressiv för att utvärdera. Jag vet inte hur jag gör
då, men jag stänger av. Försöker glömma bort den, fokuserar på de andra. Sedan,
när man kommer hem och slappnar av dyker den där blicken ständigt upp i
hjärtat. The one that got away.
Dock var det inte bara misär där. De hundar vi fick ut som
jag kunde utvärdera var alla bra kandidater till nya hem. Helt vansinnigt hur
hundarna kan hamna där. Hur man kan lämna in en familjemedlem när man vet att
den troligtvis kommer att avlivas. Jag är dock inte där för att döma, en del
hundar är där för att ägarna avlidit. Många är där för att ägarna blivit
arbetslösa, blivit av med sitt hus och tvingats flytta till ett ställe där
hundar inte är välkomna. De kanske har försökt allt innan de lämnade sin hund
just i det poundet dit vi kommer. Tyvärr tror jag att det inte är särskilt
vanligt förekommande.
Vi fick träffa helt underbara varelser som alla tolererade
att jag petade dem i munnen, böjde och sträckte deras ben, tittade i öronen och
klämde på magen. Alla fotograferades, fick sin egna lilla utvärdering på mitt
papper och en drös med kramar som besvarades med blöta pussar. Allt detta medan
regnet vräkte ner och gjorde att mitt utvärderingspapper med såg ut som en blöt
tidning än något jag faktiskt tänkt spara.
Därefter for vi vidare till Coolronan. Det är ett ställe där
hundarna också lämnas, men inte under några ”statliga former” eller medgivande,
utan de ställs utanför dörren eller kastas över staketet. Ofta åker de som
driver stället till pounds som just Ashton och plockar ut hundar de tror har en
chans till nya hem. Där avlivas ingen och Chris och Ramona som driver det lever
för hundarna. Tyvärr är det ju inget stopp på hur många hundar det finns att ta
in och de är bara två personer. De försöker begränsa sig till runt 30-35
hundar, men det är inte heller lätt att säga nej. Hundarna har i alla fall tak
över huvudet och en bädd att ligga i och en liten bit betongmark utomhus. De
släpps dessutom ut dagligen för att få springa av sig. Där finns alla öden:
racinghundar som inte kan tävla längre, hundar som bara strövat omkring utan
någon historia vi vet något om, hundar som var julklappar eller
födelsedagspresenter men nu inte roliga längre. Mars brukar vara en extremt
hektisk månad för då har julklappsvalparna blivit runt fem månader och börjar
trotsa och kräva mycket tid och tålamod. De vars ägare inte känner för det
lämnar in dem på shelters och pounds.
Även på Coolronan fick vi möta
fantastiska hundar: en liten vit staffetjej som inte ville annat än kramas och
gosa. En liten långhårig rackare som kommer behöva en fullständig rakning
eftersom all päls hängde i långa dreads och aldrig kommer gå att borsta ur, ett
gäng små valpar som hittats med både skabb och ringorm och därför har stora
skorpor på huden och pälslösa fläckar men som nu är smittfria, glada och väntar
bara på nya hem och tid att läka. Regnet vräkte fortfarande ner och med 30
hundars blöta tassar på benen, i knät, på alxlarna och magen var jag snart helt
och hållet dyngsur och täckt av lera och annat man inte vill tänka på. Madde
som gick runt och fotograferade klarade sig betydligt bättre från leran, men
blev lika blöt hon. Vi lastade av lite drygt 250 kilo mat där också vilket inte
är en jättesumma när det ryker runt 28 kilo om dagen, men de klarar sig ett tag
i alla fall. En dränkt katt och ett lermonster klättrade sedan in i bilen och
fortsatte till Yulia och Elena som typ adopterar oss varje gång vi är på plats.
När hotellrum är för trista spenderar vi istället kvällarna hos dem och alla
hundarna och försöker göra en insats och hjälpa till med något men får istället
för det mesta mat serverat. Elena undrade vad sjutton jag sysslat med när vi
klev ut ut bilen. Sedan tog hon raskt min jacka och slängde i tvättmaskinen och
lånade istället ut en tjocktröja med någon irländsk trilathontävlingstryck på.
Fantastisk att få ha på sig något som luktade gott.
Framåt kvällen när det blir mörkt ska alla 25 hundar in i
huset inför natten och vi plockade med oss en och en i taget och knallade in.
En lurchertjej var dock inte alls med på det, utan höll sig väl i utkanten,
livrädd att bli fångad. Hon skulle åkt till England för två veckor sedan men de
hade inte kunnat fånga henne så hon var fortfarande kvar. Yulia gav upp rätt
snart och Elena gick ut istället med mig och Madde i släptåg. Hela mitt inre
värkte när jag såg Elena sitta på huk med en matskål framför hunden och
ständigt få se tiken backa ifrån henne eller vända när hon kom för nära. Jag
ville skrika att hon hade för bråttom, men gick istället och satte mig där jag
med. Plockade bort små små fiskbitar och slängde mot henne, lite närmare oss
varje gång. Hon tog en lov kring Madde, sniffade på henne, och avlägsnade sig
igen. Hon hade för mycket fokus på att vi var så många så till slut tog jag mod
till mig och frågade om jag kunde få försöka ensam. Det här med att ”ta mod
till mig” kan låta lite löjligt när det kommer från mig och folk som känner mig
läser, men de här människorna lever också för och med sina hundar. All ledig tid
spenderar de med dem. De lägger stora summor pengar på mat och omvårdnad. Då
vill man inte klampa in som någon som verkar tro att de vet bättre. När det
kommer till den här sortens hundar vet jag dock inte vad det är. Vi funkar ihop
och jag känner mig självsäker på att jag kan få in hunden utan att skrämma den.
Jag kan inte förklara det, och jag vill inte framstå som någon som tror sig
vara expert på hundar, men här ligger faktiskt min trygghet i något jag
presterar och det är rädda hundar. Sagt och gjort, Elena tog det helt rätt, gav
mig ett paket skinka och gick. Madde stod kvar men frågade om jag ville hon
skulle gå och när jag märkte att tiken la fokus på henne fick hon gå. Där satt
jag kvar vid boxen hon skulle in i med ett paket skinka i handen. Jag lockade
och snart åt hon utan problem ur min hand. Dock kunde jag glömma att röra nån
av händerna mot halsbandet för då backade hon direkt. Så där satt vi och jag
började retas med henne med skinkan. Inte låta henne ta bitar utan bara nafsa
och se dra handen närmare mig. Jag började röra andra handen samtidigt och
tillslut var hon helt lugn med det. Då började jag istället klia henne lite
under hakan samtidigt som jag matade och någon minut senare kunde jag ta henne
i halsbandet, ta på kopplet och gå in. Jag undrar så vad som gjort att hennes
beteende är så extremt otryggt, men egentligen vill jag nog inte veta utan
intalar mig hela tiden att hon ”bara” är en försiktig hund.
Vi spenderade kvällen där bland alla hundar som helst ville
ligga på dig, busa med dig, slicka dig i öronen och ansiktet och gnaga på ditt
hår. Allihopa samtidigt, och alla saker samtidigt. Fantastisk tillvaro om ni
frågar mig även om det blir en hel del kisstorkande på golvet efter ständiga
olyckor. Hundarna kommer dit med horribla bakgrunder men där får de chansen att
återhämta sig lite, bygga upp lite tillit till människor igen för att sedan
över huvud taget ha chansen att få ett nytt hem. En hund som ingen kan fånga
kan man inte lägga ut för adoption, men snart kanske även den lilla lurchertjejen
kan åka till England och få ett nytt hem där. De här människorna: Chris,
Ramona, Yulia och Elena är extremt beundransvärda människor. De bor otroligt
spartanskt med en standard få svenskar skulle klara av, men de är beredda att
lägga allt på sina hundar, för att hjälpa dem, bygga upp dem, skapa tillit till
dem och sedan faktiskt också klara av att släppa dem och låta dem åka iväg till
nya hem i andra länder. Det hade jag nog personligen haft svårt för. Vi bygger
liksom en relation med vissa av de här hundarna i en vecka och somliga av dem
bara under de tre dygn transporten hem tar och vi tycker ändå att det är en
smula jobbigt att lämna bort de hundar som man nu faktiskt lärt känna och tycka
om. Jag vet inte hur många ägare till hundar som jag har kört hem som jag är
vän med på Facebook eller följer på Instagram. Många är det.
Nä, nu är klockan snart 15 här engelsk tid och det innebär
uppstigning och lunch innan vi åker av båten och påbörjar resan mot Sverige där
vi beräknar i alla fall vara halvvägs genom avlämningsplatserna om ett dygn. Vi
får väl se hur bra det går. För det mesta är vi faktiskt jäkligt bra på att
hålla tider. Det är helt och hållet Maddes förtjänst som kör fläckfritt och det
faktum att vi jobbat ihop på sådana här resor rätt länge nu och därför
kompletterar varandra bra vilket gör att det aldrig blir någon dötid när vi har
rastningsstopp och liknande. ”Effektiva” är vårt mellannamn på de här resorna
;)
4 Comments:
Jag är så avundsjuk men ändå inte. Jag fattar inte hur du kan göra det du gör men är så tacksam att du kan.
All heder till dig som får se de absolut sämsta till det absolut bästa. Jag tror du skapar minnen för livet för dig själv och de hundar ni kan räddar! Jag tycker du är en underbar varelse och även om jag inte tror på änglar och efterliv så är jag säker på att du har vackra vingar eller lysande gloria! Tack för att du gör mina dagar guldkantade även om det gäller svanar ibland! ;)
Den vita tiken, är det hon på bild på FB?
Är en riktigt sucker för vita hundar efter två dalmatinergrabbar och nu frallan Sune, vit/fawn.
Hur gammal är hon?
Fixar hon katter?
Hur är det egentligen med dessa hundar, är det under utvärdering från början, är det rumsrena, beroende på ålder?
De kommer ju från olika erfarenheter, finns det ibland en aning om vad?
Ja, det och tusen andra frågor. :)
Gillar dig skarp, fortsätt med det du gör, jag är helt säker på att du kommer att ha levt ett mycket intressant och underbart liv när du är klar. <3
Fina Kicki <3
Ja, den vita tiken är Tequila.Finns i mitt album på fejan. Syftar du till lilla vita valpen är det Comet som fått hem i Sverige :)
Tack du delar med dig av ditt engagemang med hundarna från Irland.
Vi har själv två HUH hundar Patches och Walle och vi är föreningen evigt tacksam för det arbete ni gör och att vi har fått adoptera dem.
och vi är tacksamma att ni har öppnat ert hem för dem <3
Post a Comment
<< Home