Hemresan

Det är så himla typiskt. När man väl får sova, och verkligen behöver sova, då går det inte. Nu befinner vi oss på färjan mellan England och Holland och jag har sovit tre timmar. Det hade helt klart behövts fler med tanke på att vi har mer än ett dygn resa kvar och inga fler båtturer med sömn. Här har vi sju timmar att sova. Nåja, att få tid att blogga kan ju inte vara fel.

De här resorna är så kluvna. Jag kan verkligen inte låta bli dem, jag ser fram emot när vi ska åka och jag älskar verkligen det. Samtidigt är det så otroligt psykiskt påfrestande. Att komma in på Ashton och ungefär får vara bödel till vilka som ska leva eller dö är vedervärdigt. Att se en hund titta på en och man ber att få ta ut den och utvärdera och får som svar att ”nej, den är på tok för aggressiv”, då blir man olycklig hela vägen in i hjärtat. Jag vill själv få avgöra det, men samtidigt vill jag absolut inte hamna på kant med de som jobbar där, för trots att de har ett vedervärdigt jobb med att avliva djur fem dagar efter ankomst om ingen gjort anspråk på dem så är det fantastiska människor som jobbar där. De bryr sig om hundarna och det syns verkligen när man får ut en vovve för utvärdering att de faktiskt tyr sig till personalen och har dem som trygghet. Den här gången vi var där satt det just en sådan hund som var för aggressiv för att utvärdera. Jag vet inte hur jag gör då, men jag stänger av. Försöker glömma bort den, fokuserar på de andra. Sedan, när man kommer hem och slappnar av dyker den där blicken ständigt upp i hjärtat. The one that got away.

Dock var det inte bara misär där. De hundar vi fick ut som jag kunde utvärdera var alla bra kandidater till nya hem. Helt vansinnigt hur hundarna kan hamna där. Hur man kan lämna in en familjemedlem när man vet att den troligtvis kommer att avlivas. Jag är dock inte där för att döma, en del hundar är där för att ägarna avlidit. Många är där för att ägarna blivit arbetslösa, blivit av med sitt hus och tvingats flytta till ett ställe där hundar inte är välkomna. De kanske har försökt allt innan de lämnade sin hund just i det poundet dit vi kommer. Tyvärr tror jag att det inte är särskilt vanligt förekommande.

Vi fick träffa helt underbara varelser som alla tolererade att jag petade dem i munnen, böjde och sträckte deras ben, tittade i öronen och klämde på magen. Alla fotograferades, fick sin egna lilla utvärdering på mitt papper och en drös med kramar som besvarades med blöta pussar. Allt detta medan regnet vräkte ner och gjorde att mitt utvärderingspapper med såg ut som en blöt tidning än något jag faktiskt tänkt spara.

Därefter for vi vidare till Coolronan. Det är ett ställe där hundarna också lämnas, men inte under några ”statliga former” eller medgivande, utan de ställs utanför dörren eller kastas över staketet. Ofta åker de som driver stället till pounds som just Ashton och plockar ut hundar de tror har en chans till nya hem. Där avlivas ingen och Chris och Ramona som driver det lever för hundarna. Tyvärr är det ju inget stopp på hur många hundar det finns att ta in och de är bara två personer. De försöker begränsa sig till runt 30-35 hundar, men det är inte heller lätt att säga nej. Hundarna har i alla fall tak över huvudet och en bädd att ligga i och en liten bit betongmark utomhus. De släpps dessutom ut dagligen för att få springa av sig. Där finns alla öden: racinghundar som inte kan tävla längre, hundar som bara strövat omkring utan någon historia vi vet något om, hundar som var julklappar eller födelsedagspresenter men nu inte roliga längre. Mars brukar vara en extremt hektisk månad för då har julklappsvalparna blivit runt fem månader och börjar trotsa och kräva mycket tid och tålamod. De vars ägare inte känner för det lämnar in dem på shelters och pounds. 

Även på Coolronan fick vi möta fantastiska hundar: en liten vit staffetjej som inte ville annat än kramas och gosa. En liten långhårig rackare som kommer behöva en fullständig rakning eftersom all päls hängde i långa dreads och aldrig kommer gå att borsta ur, ett gäng små valpar som hittats med både skabb och ringorm och därför har stora skorpor på huden och pälslösa fläckar men som nu är smittfria, glada och väntar bara på nya hem och tid att läka. Regnet vräkte fortfarande ner och med 30 hundars blöta tassar på benen, i knät, på alxlarna och magen var jag snart helt och hållet dyngsur och täckt av lera och annat man inte vill tänka på. Madde som gick runt och fotograferade klarade sig betydligt bättre från leran, men blev lika blöt hon. Vi lastade av lite drygt 250 kilo mat där också vilket inte är en jättesumma när det ryker runt 28 kilo om dagen, men de klarar sig ett tag i alla fall. En dränkt katt och ett lermonster klättrade sedan in i bilen och fortsatte till Yulia och Elena som typ adopterar oss varje gång vi är på plats. När hotellrum är för trista spenderar vi istället kvällarna hos dem och alla hundarna och försöker göra en insats och hjälpa till med något men får istället för det mesta mat serverat. Elena undrade vad sjutton jag sysslat med när vi klev ut ut bilen. Sedan tog hon raskt min jacka och slängde i tvättmaskinen och lånade istället ut en tjocktröja med någon irländsk trilathontävlingstryck på. Fantastisk att få ha på sig något som luktade gott.

Framåt kvällen när det blir mörkt ska alla 25 hundar in i huset inför natten och vi plockade med oss en och en i taget och knallade in. En lurchertjej var dock inte alls med på det, utan höll sig väl i utkanten, livrädd att bli fångad. Hon skulle åkt till England för två veckor sedan men de hade inte kunnat fånga henne så hon var fortfarande kvar. Yulia gav upp rätt snart och Elena gick ut istället med mig och Madde i släptåg. Hela mitt inre värkte när jag såg Elena sitta på huk med en matskål framför hunden och ständigt få se tiken backa ifrån henne eller vända när hon kom för nära. Jag ville skrika att hon hade för bråttom, men gick istället och satte mig där jag med. Plockade bort små små fiskbitar och slängde mot henne, lite närmare oss varje gång. Hon tog en lov kring Madde, sniffade på henne, och avlägsnade sig igen. Hon hade för mycket fokus på att vi var så många så till slut tog jag mod till mig och frågade om jag kunde få försöka ensam. Det här med att ”ta mod till mig” kan låta lite löjligt när det kommer från mig och folk som känner mig läser, men de här människorna lever också för och med sina hundar. All ledig tid spenderar de med dem. De lägger stora summor pengar på mat och omvårdnad. Då vill man inte klampa in som någon som verkar tro att de vet bättre. När det kommer till den här sortens hundar vet jag dock inte vad det är. Vi funkar ihop och jag känner mig självsäker på att jag kan få in hunden utan att skrämma den. Jag kan inte förklara det, och jag vill inte framstå som någon som tror sig vara expert på hundar, men här ligger faktiskt min trygghet i något jag presterar och det är rädda hundar. Sagt och gjort, Elena tog det helt rätt, gav mig ett paket skinka och gick. Madde stod kvar men frågade om jag ville hon skulle gå och när jag märkte att tiken la fokus på henne fick hon gå. Där satt jag kvar vid boxen hon skulle in i med ett paket skinka i handen. Jag lockade och snart åt hon utan problem ur min hand. Dock kunde jag glömma att röra nån av händerna mot halsbandet för då backade hon direkt. Så där satt vi och jag började retas med henne med skinkan. Inte låta henne ta bitar utan bara nafsa och se dra handen närmare mig. Jag började röra andra handen samtidigt och tillslut var hon helt lugn med det. Då började jag istället klia henne lite under hakan samtidigt som jag matade och någon minut senare kunde jag ta henne i halsbandet, ta på kopplet och gå in. Jag undrar så vad som gjort att hennes beteende är så extremt otryggt, men egentligen vill jag nog inte veta utan intalar mig hela tiden att hon ”bara” är en försiktig hund.

Vi spenderade kvällen där bland alla hundar som helst ville ligga på dig, busa med dig, slicka dig i öronen och ansiktet och gnaga på ditt hår. Allihopa samtidigt, och alla saker samtidigt. Fantastisk tillvaro om ni frågar mig även om det blir en hel del kisstorkande på golvet efter ständiga olyckor. Hundarna kommer dit med horribla bakgrunder men där får de chansen att återhämta sig lite, bygga upp lite tillit till människor igen för att sedan över huvud taget ha chansen att få ett nytt hem. En hund som ingen kan fånga kan man inte lägga ut för adoption, men snart kanske även den lilla lurchertjejen kan åka till England och få ett nytt hem där. De här människorna: Chris, Ramona, Yulia och Elena är extremt beundransvärda människor. De bor otroligt spartanskt med en standard få svenskar skulle klara av, men de är beredda att lägga allt på sina hundar, för att hjälpa dem, bygga upp dem, skapa tillit till dem och sedan faktiskt också klara av att släppa dem och låta dem åka iväg till nya hem i andra länder. Det hade jag nog personligen haft svårt för. Vi bygger liksom en relation med vissa av de här hundarna i en vecka och somliga av dem bara under de tre dygn transporten hem tar och vi tycker ändå att det är en smula jobbigt att lämna bort de hundar som man nu faktiskt lärt känna och tycka om. Jag vet inte hur många ägare till hundar som jag har kört hem som jag är vän med på Facebook eller följer på Instagram. Många är det.

Nä, nu är klockan snart 15 här engelsk tid och det innebär uppstigning och lunch innan vi åker av båten och påbörjar resan mot Sverige där vi beräknar i alla fall vara halvvägs genom avlämningsplatserna om ett dygn. Vi får väl se hur bra det går. För det mesta är vi faktiskt jäkligt bra på att hålla tider. Det är helt och hållet Maddes förtjänst som kör fläckfritt och det faktum att vi jobbat ihop på sådana här resor rätt länge nu och därför kompletterar varandra bra vilket gör att det aldrig blir någon dötid när vi har rastningsstopp och liknande. ”Effektiva” är vårt mellannamn på de här resorna ;)