Underliga saker far genom huvudet när man cyklar hem från träningen i bitande motvind. Som idag då jag tyckte väldigt synd om mig själv eftersom väskan hängde så tungt på mina trötta axlar. Då kom jag och tänka på alla kompisar som väntar, och som fött barn, och hur mycket de får bära. På magen. Kom och tänka på min egen mor som fick gå och bära på mig i nio månader. Det kan inte varit en rolig upplevelse. I min tanke ställde jag framför mig saker motsvarande min födelsevikt och att mamma inte bara skulle bära det, utan även krysta ut ungen. Jag kände hur färgen försvann från mitt ansikte mitt i blåsten då jag raddade upp två stora 2liters cola light-flaskor framför mig, plus två halvliters med den ena lite drucket ur. Hastigt och lustigt bestämde jag mig för att aldrig skaffa barn. För den snabbtänkta radade jag upp 4800 g i min tanke. Iofs kanske jag inte var i samma skick som de colaflaskor jag på, men om man tar det faktum att mina fötter stod rakt ut och mitt ena nyckelben gått av allt på grund av platsbrist, kunde man ju tänka sig flaskorna med lite dekorativa bucklor i.
Nu ska jag ringa till mamma och be om ursäkt för jag var så glups som foster.
(Ja, resultatet syns högst upp i bild)