Att jag har något hår kvar på huvudet är mycket chockerande märkte jag ikväll när jag dammsög min lilla lägenhet. Hela tiden fick jag vända uppochner på skiten för att dra loss mängder av långa blonda hårstrån som fastnat. Sög nog in ett halvt huvud minst. Konstigt nog är jag inte fullständigt skallig på ena sidan. Nu är lägenheten relativt ren och snygg. Men det krävdes mycket raseri och äckel för det. Johanna menade på att jag pratade smålänska när jag skrek icke barntillåtna ord över min dammsugare. Jag förklarade då givetvis på henne att utskällningar sker enbart på smålänska eftersom jag aldrig skällt ut någon med denna norrlandsdialekt som jag talar nu. Eftersom dialekter är anpassningsbara och mor och bror pratar smålänska och de är de enda jag skäller på ibland så blir alla mina utbrott på denna dialekt. Mycket logiskt.
Imorgon väntar ju smålandsbesök. Eller, det var inte riktigt sant. Jag väntar besök från Stockholm men där besökarna ursprungligen är från hultet. Eller, det var ju inte heller sant. Jens är ju från Tyskland och Maja från Ryd, men vi träffades åtminstone i hultet. Det är sant.
Jag har lovat att visa Jens Forever, trots att han inte har träningskläder med sig. Nåväl, de måste väl vara vana vid att jag springer där av konstiga anledningar ibland.
Jag har räknat ut att även om jag inte sover nåt nästa vecka, men jobbar, går i skolan och tränar som vanligt ska jag enligt det uttänkta tidsschemat inte hinna göra alla mina labrationer i webbprouduktionen. Är det en uppmuntrande tanke? Nej, men det är fredagkväll med en dålig film som inte ens vägdes upp att världshunken Keanu Reeves var med.