Och dagen idag är en dag som jag låtsas tralla på som alla andra dagar. Just att det är en söndag med gör inte saken bättre. Söndagar är ett straff. Nåväl. Jag försöker befinna mig uppe bland molnen och ignorera alla reklampelare, alla specialerbjudanden, alla bakelser och tårtor för bemärkelsedagen, alla hela familjer. Nej, jag är inte bitter. Jag tyckte om denna dagen förr om åren. Då jag och bror ritade fina teckningar och köpte jockeykalsoner som vi dekorerade med tusch. Ibland köpte vi även skivor där vi ritade av omslaget på teckningen så paketet inte blev någon överraskning sedan. Vi var mycket kreativa, jag och bror. Tanken är fin, egentligen. Vi bör hylla våra föräldrar. De är ju bland de mest värdefulla människorna i vårt liv. Däremot vet jag att det inte bara är jag som numera inte vill låtsas om att denna dagen inte finns. Som försöker trycka bort det för det inte ska göra så ont. Det gör nämligen ont. Och man vill inte ha ont, såvida man inte är machokist vill säga. Jag gillade denna dagen till år 2003, då försvann glädjen med den. Den kanske kommer tillbaka. Vad vet jag? Men just nu känns Fars dag som något jag helst inte vill uppleva. Särskilt när jag inte längre kan ringa och säga grattis, inte vara där och ge paket. Jag kan inte ens sätta en blomma på graven för att visa att jag visst tänker och känner. Därför seglar jag idag bland molnen. Hade vi inte en tenta att plugga till?
Fira Fars dag ni som kan. Visa era föräldrar att ni uppskattar dem. De är värda allt gott.

...och nu har jag ändrat mina inställningar så alla kan kommentera min blogg. Undra om det var ett smart drag. Nu får jag kanske en massa anonyma dissningar som tär på självförtroendet.