Kulturkrockar behöver man inte resa långt för att utsättas av. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker hur olika livet i Hultet och livet i Eskilstuna är. Särskilt när det gäller vänner, jargong och fest. Gärna i samma kombination. Annandagens förfest spenderas av ren tradition ute i Horshult. Ja, bara namnet. Det är ett trevligt ställe ute på landet där inga gatlyktor finns, där grannarna bor sisådär en kilometer bort och mobilen fint upplyser "Endast SOS-samtal". Där sitter man i den iskalla källaren och dricker ikapp i minibaren, sjunger Timbuktu och försöker kanske skapa ett samtal med någon för att väldigt snabbt upptäcka att det är helt hopplöst i den ljudnivån. Man glider rundor och alla berömmer alla för årets händelser. Själv blir jag alltid tillfrågad hur det går med mina studier till förskollärare/socionom. Varför detta ryktet vandrar hemma i Hultet vet jag inte, men jag får alltid upplysa en hel drös med människor när jag kommer hem att jag faktiskt läser textdesign. Man träffar gamla dagisvänner, lågstadiekompisar, högstadiepolare, gymnasiekamrater och träningskollegor. Jag och en gammal måliskillkompis stod och pratade både länge och väl om våra roliga träningar och gamla minnen.
Nåväl, när alla är lagom berusade är det dags att bege sig mot bussen. Ja, då har man beställt en buss eftersom något som kallas kollektivtrafik finns inte nere hos oss. Bussen kom halv tio och halv elva började vi bege oss mot bussen. Därefter är det buss som gäller i ca 40 minuter för att ta sig till närmsta utestället som finns. Under bussresan roar man sig med att gå rundor, dricka ännu mer och ha allsång på obscena sånger om vår härstamning i Småland. De ska dessutom sjungas på dialekt, så jag får lalla med lite mest. Väl framme ska det köas och hängas in och kramas och pussas med alla man möter för att sedan finna toaletten och ännu fler kompisar. På övervåningen har vi den lite äldre generationen iklädda flanellskjortor, skinnväst med fransar, en prilla och cowboyboots alternativt trädojor på fötterna dansandes till Wisex eller något annat svängigt live-band. Nere står alla mellan 18 och 30 som packade sillar och försöker dansa till eurotechno från -95. Där trivs jag som fisken i vattnet. Dock kom jag hela tiden bort eftersom människor jag inte träffat på år och dar ständigt dök upp i mitt synfält. Jag har ju dock förmånen att känna alla discjockeys i denna lilla by, så det är bara att knalla upp på scenen, välja lite låtar och ställa sig och spana utöver folkhavet i jakt på (rätt) välkända ansikten. Man fann ju inte alltid vad man sökte men vid hemkomsten hade jag tre nya fikamöten inplanerade. Säga vad man vill om Småland, men man är väldigt sällan ensam här under julen.