Har man gått för långt när man ligger och formulerar bloggmeningar mitt i natten istället för att sova? Är man beroende då?
Gårdagen var väldigt mystisk om man nu ska sätta enbart ett ord på den.
Upp tidigt och åka till Strängnäs för stora redovsingen. Jag blev tokimponerad av allt: folk som inte skämdes för sig själva, folk som stod ut med andra folk, folk som var jätteduktiga, alla som repade mod och redovisade, storleken på muffinsarna vi fick på eftermiddagen och så vidare. Jag och Nellan hade tidigare i veckan kommit överens om att vi måste ta med gruppen ut och öla efter redovisningen på fredagen. Dock visade det sig att vår grupp nog inte ville umgås så himla mycket mer med oss så vi fick börja ragga på annat håll. Förslaget blev att vi säger till så många som möjligt, sätter oss på O'learys och kommer då dit i lagom tid till hockeyn börjar. Så blev inte alls fallet. Redovisningarna gick fortare än tänkt och redan runt tresnåret var vi tillbaka i stan. O'learys var fullbokat och hockeyn stod i riskzonen. Snabbt och lätt knallade hela gängen med textare, illustratörer och rumsliga gestaltare (tappade vi en omvärldsanalytiker på vägen?) in på systemet, utförde inköp och knallade vidare hem till Johanna där vi fick kånka in Idas tv i Johannas rum för att se på hockey. Det blev cider, öl, gemenskap, hämtkäk, skrik, skratt och många gäspningar på väldigt kort tid. Allt kändes på det hela väldigt trevligt, men samtidigt en smula skumt. Efter ett tag började folk bryta upp för de var för trötta för att orka leva mer. Kursen hade tagit hårt på alla både psykiskt och fysiskt. Det som i detta läge förvånade var att jag då slängde en blick på klockan som visade 18.15 och Bolibompadags. Jag, Maja och några illustratörer var kvar sist och efterfestkänslan hängde tungt i luften där vi halvlåg i soffan, sluddrade lite och gäspade ikapp. Kom fram till att det ju är en dag imorgon också och att vi kanske borde dra oss hemåt innan det blev gryning. Sagt och gjort knallade jag och Maja hemåt och jag tror att klockan väl var strax efter 22 på kvällen när jag kom hem. Det var den gryningskänslan. Trött som en ovanligt sömnig snigel kröp jag till kojs och hoppades på lång sömn innan klockan skulle ringa och jag skulle upp och jobba. Jomenvisst. In my dreams. Det var jamaicaner och hundar som helt klart helhjärtat gick in för att sabotera denna dröm. Ylande och grälande och skrikande genomsyrade hela min natt och vid åtta gav jag upp, klev ur sängen, knallade på toa och märkte att spolningen åter dött. Underbar morgon.
Nu sitter jag på jobbet och vill gå hem. Dragning efter alkohol ikväll ger mig pytteskinn och rysningar och huvuddunket ökar ytterligare några grader när ord som Koncept, Värdeord, Mälsåker, Pullmedium och Interiör far genom huvudet. Jag tror vi är 90 elever som igår, troende eller ej, tackade Gud att vi överlevt dessa fem veckor och faktiskt rodde dem i hamn med bravur.