Ni som någon gång varit på ett step up-pass vet att det kan vara ganska så knivigt. Man snubblar lätt på brädan. Det är konstiga steg som ska tas och det ska dessutom göras i takt till musiken. Då kan ni tänka er att dubbelstep därmed blir dubbelt så svårt eftersom man då har två brädor att hålla ordning på.
Igår var Ica på step up. Ett fyrlingspass. Varje deltagare hade fyra lådor att steppa på. Det kändes helt hysteriskt. Dessutom hoppade man ju som man var inne och stampade på andras lådor. Med andra ord: studsar du åt fel håll, eller glömmer att studsa i sidled/framåt/bakåt riskerar du att frontalkrocka med grannen. Det är föga uppskattat och kan göra ganska ont. Jag lyckades av någon väldigt underlig anledning med att inte få mitt hörn. Detta är en katastrof. Mitt hörn är mitt hörn och jag flyttar mig aldrig därifrån. Nu råkade jag dock vara i tid till passet och jag ställde mig i kvadraten som var längst bak och till vänster, men sen kom det ju mer människor och vi fick bygga ut hela den underbara skapelsen av stepbrädor. Jag hamnade med andra ord mitt i mitten. Mycket stressande, och jag märkte ett stort minus med att stå där, mer än att man ses av fler människor än om man står i sitt hörn. Står man med folk både vid sidorna och framför och bakom känner man dessutom doften av dem. Blä. Bruden framför mig var i ganska stort behov av att tvätta sina träningskläder eftersom hela hon spred en relativt sur doft av svett. Hon till höger hade nog ätit en riktig festmåltid på lördagskvällen med huvudingredinensen vitlök. Bakom mig stod någon som uppenbarligen äger eller i alla fall spenderar ganska mycket tid med en eller flera hästar. Jag har inget emot hästdoft, men det kändes lite fel i en spegelsal. Slutligen hade människan till vänster sämre koll på studsandet än jag eftersom hon lite väl många gånger stod kvar när jag kom hoppandes in i hennes ruta.
Vem har påstått att träning enbart är fysiskt jobbigt? Jag var mentalt uttröttad när en timme gått och jag sammanlagt trampat på sex olika lådor.