Min lilla hund är precis som sin matte. Hon är väldigt modig och inte rädd för någonting. Ironi är något som inte heller alltid går fram. Jag har en fegis till hund. Det är läskigt när jag smäller bubblor med tuggummit, och ännu värre när jag går lös med dammsugaren eller en griptång. Andra hundar är farliga. Åtminstone när man går lös. Har man på sig koppel kan man ju låtsas att man är tuff och skälla och förbanna att man sitter fast, fast det egentligen är den bästa trygghet som finns. Gula cykelvagnar är ju mardrömmen själv. De kan inte passeras frivilligt utan man måste dras förbi dem och då dessutom vara helt övertygad om att bli anfallen och uppäten av denna läskiga manick. Tunnlar är hemska då det ekar farligt i dem. Slutligen kan även lådor, hip hop, cyklar, kastruller och trädgårdsmöbler attackera när man som minst anar det.

Detta är min cooling till hund i ett nötskal. Idag kom vändningen och tuffingen i henne växte snabbt och farligt. Vovven startade ett slagsmål mot en PET-flaska i sjön. Först var den med väldigt farlig, men modet ökade och tillslut var det ilskna skällanden, dova morranden och hårda slag med tassarna som gjorde att PET-flaskan besegrades och sakta dalade ner mot botten. Jag har aldrig sett en så mallig hund strutta förbi mig med svansen i topp och en mäkta belåten min. Ända tills en pinne gick av med en liten smäll och allt var precis som vanligt igen: farligt.